En ekumenisk bok om Jesus

Jesus från Nasaret har jag med mig som reslektyr vid mitt första besök som kristen i Israel. (Förra gången jag var där ligger 35 år tillbaka i tiden och då reste jag runt enbart som mycket ung, politiskt intresserad turist.) Och den här artikeln skrivs delvis under en alltför kort visit på Berget i Rättvik. Om det är händelser ser de definitivt ut som tankar.

Resan till Israel, framför allt de dagar som vår grupp tillbringade i Galiléen, har för all framtid förändrat min läsning av evangelierna. Om detta är jag övertygad. Mycket har förvisso förändrats på 2 000 år, men en hel del är sig likt. Det är till exempel en svindlande tanke att utsikten från Saligprisningarnas berg inte bara tar andan ur mig utan också inspirerade Jesus till pregnanta och laddade formuleringar. När den omgivning som Jesus vistades i blir konkret och påtaglig blir också Jesusgestalten mer konkret och påtaglig.

Och till den konkretiseringen bidrar i högsta grad Benedictus XVI:s bok om Jesus. Att framställningen bygger på solida kunskaper och stor vishet som leder till begåvade resonemang råder inget tvivel om. Ibland har jag gått vilse bland referenserna, tappat tråden och fått starta på nytt, läsa långsammare och mer eftertänksamt. Det är ingen text man hastar igenom utan en bok att återvända till gång på gång.

Det jag bär med mig efter läsningen är en bild med tydligare konturer av Jesus i båda hans egenskaper – som sann Gud och sann människa. Det är ingen enkel och rätlinjig bild, tvärtom mångfacetterad och komplicerad. Det som slås fast redan i inledningen, att Jesu lära inte kommer av mänsklig lärdom utan ur den ”innersta enheten med Fadern” är en röd tråd att följa genom texten. En annan, som kanske blir extra tydlig just därför att jag läser boken i Israel, är hur nära Jesu undervisning anknyter till judisk lära och judisk tradition. Jesus är ”sann israelit” men han överskrider också ständigt judendomen genom det han säger och det han gör. Han är en gestalt som förenar och radikalt förnyar på en och samma gång.

Till detta återkommer författaren gång på gång, och för mig, som utpräglad amatör på teologins område, blir det upprepade aha-upplevelser och en förnyad maning att se Bibeln som den helhet den förvisso är, att hitta trådarna mellan det Gamla och det Nya testamentet. (Men då jag försöker briljera med mina nyvunna kunskaper när turistbussen passerar Kana går jag på pumpen. Mina, eller snarare påvens, resonemang om vad ”tredje dagen” står för imponerar inte på vår judiske guide, som har en helt annan förklaring: ”Våra bröllop hålls så ofta det är möjligt på tisdagar, ’tredje dagen’ i den judiska veckan. Varför? Jo den dagen är extra lycko-sam eftersom det var den enda dag under skapelseveckan när Gud ’såg att det var gott’ två gånger.”)

Jesus från Nasaret är alltså god lektyr när man är i Nasaret och i dess närhet. Jag hade fascinerats av boken även om jag hade varit på hemmaplan, men effekten förstärks av besöket i det heliga landet.

Och hur kommer Berget in i bilden? Ja, var ska en text som denna skrivas annat än i en sann ekumenisk miljö, där hoppet hålls levande om att kristen enhet är möjlig, att det faktiskt går att göra som Jesus önskar och bli ett så att världen kan tro. Och för mig är Jesus från Nasaret en sant ekumenisk bok. Den bild av Jesus som framträder är inte en katolsk bild, som stöter bort människor som tillhör andra kyrkofamiljer och trostraditioner. I stället attraherar den genom att överskrida de gränser som inte Gud utan människor har utstakat. Ska visionen om kristen enhet som något annat än formella överenskommelser vid sammanträdesbord förverkligas kan det endast ske genom en samling kring den kristna trons kärna, Jesus Kristus. Det låter självklart men är långt ifrån okomp-licerat. Även om viljan finns blir vägen mödosam när våra uppfattningar och synsätt om vem Jesus verkligen är går isär. Och uppförsbackarna blir ännu brantare av ömsesidiga fördomar om vad katoliker, pingstvänner eller lutheraner står för. Ett verk som Jesus från Nasaret – och denna bok är ju bara förs-ta delen som förhoppningsvis följs av flera – har möjligen sin allra största betydelse i att fungera som en ekumenisk bro som överbryggar just sådana fördomar.