Professorspåven ställer frågor

Benedictus XVI:s Jesus från Nasaret är svår att kategorisera. Är boken bibelforskning eller teologi, uppbyggelse eller lärd utläggning? Är författaren professor, kardinal eller påve? Som så ofta med böcker av Ratzingers hand är också denna välskriven, välinformerad och välargumenterad. Med lätt hand för författaren läsaren över vida fält, genom komplicerade problem och in i fascinerande utläggningar. Det är en kyrkans man som för pennan – Joseph Ratzinger har aldrig någonsin motsagt kyrkans tro och lära. Men prästen, kardinalen, påven har heller aldrig upphört att forska i dess innehåll och innebörd. Lidelsen för sanningen har ständigt fört honom tillbaka från predikstolen till arbetsrummet, en plats där han sedan valet till påve använt ”varje ledig stund” för att fullborda den aktuella boken (s. 17).

Enligt förordet är ”denna bok på intet sätt ett uttalande av kyrkans läroämbete, utan endast ett uttryck för mitt personliga sökande ’efter Herrens ansikte’” (s. 17). Den katolske exegeten Thomas Söding kommenterar: ”Den katolska kyrkan måste inse vilken revolution det är att påven skriver en bok om det viktigaste temat som finns för Kristi ställföreträdare på jorden, och att han uttryckligen låter bli att göra anspråk på ofelbarhet för denna bok utan snarare inbjuder till motsägelse och kritik.” I påvens hemland har redan åtta böcker utkommit som debatterar och kommenterar boken.

Risken finns dock att Jesus-boken tillmäts större auktoritet än den förtjänar. Joseph Ratzinger har alltid haft profilerade uppfattningar och sällan vikt undan för kritik. Att han är en skarp polemiker märks också i Jesusbokens uppgörelse med samtida exegetik. I den johanneiska frågan tar han ställning för traditionens uppfattning att Sebedaios-sonen Johannes är evangeliets författare, vilket fått många exegeter att höja på ögonbrynen. Typiskt nog gör han det dock med exegetiska argument, i kombination med en profilerad uppfattning om vad som är ”historiskt”: ”Om man med ’historiskt’ menar att talen vi känner till från Jesus så att säga måste likna en bandupptagning för att erkännas som autentiskt ’historiska’, då är Jesu tal i Johannesevangeliet inte ’historiska’. Men bara för att de inte gör anspråk på att vara exakt ordagranna, betyder detta inte att de så att säga är uppdiktade Jesus-tal, som man så småningom skulle ha formulerat i kretsen av Johannesskolan … Evangeliets verkliga anspråk är att ha återgivit innehållet i talen, Jesu eget vittnesbörd under de stora uppgörelserna i Jerusalem, på ett riktigt sätt så att läsaren verkligen möter det avgörande innehållet i detta budskap och i det Jesu verkliga gestalt” (s. 204). Påven har tilltro till lärjungarnas minneskapacitet, men han betonar också uppståndelsens avgörande roll: ”Uppståndelsen väcker erinringen, och erinringen i ljuset av uppståndelsen låter betydelsen i ordet som man tidigare ej förstod lysa fram och sätter åter in det i Skriftens hela sammanhang” (s. 204). ”Apostlarnas hågkomster” blir under Andens ledning ”kyrkans minne”. De är inspirerade ord, inte ”ett slags stenografiskt nedtecknande av Jesu ord och hans vägar. Med hjälp av förståelsen som bygger på minnet leder det oss istället bortom det rent yttre in i ordets och händelsens djup, som kommer från Gud och för till Gud. Evangeliet som sådant är ’minne’ och det betyder att det förblir i den inträffade verkligheten … Det visar oss den verklige Jesus och vi kan med lugn tillförsikt använda det som källa om Jesus” (s. 209).

Här talar en teolog, inte en exeget. Exegetiken bygger ju på delvis andra förutsättningar. Men det är just dessa förutsättningar som Joseph Ratzinger sedan decennier energiskt satt ifråga. En sammanfattning av argumenten finns i förordet till Jesus-boken. Ratzinger har aldrig nöjt sig med den arbetsfördelning, ja rentav klyfta, som finns mellan exegetik och dogmatik. Han erkänner utan förbehåll sin tacksamhetsskuld till den liberala exegetik som han kritiserar. Skriften måste vara ”det teologiska studiets själ”, som konciliet säger, och inte en leverantör av beläggställen för trossatser. Under sin kardinalstid var Ratzinger ordförande i Påvliga bibelkommissionen. Jesusboken vittnar på varje sida om vad han lärt av exegeterna. Bortom alla författar- och äkthetsfrågor har den historisk-kritiska exegetiken skapat ”en ny direkthet till den heliga Skrift och frilagt dimen-sioner av texten, som man i den alltför strikta dogmatiska läsningen inte blev varse”, skriver Ratzinger i sina minnen. Den historiska metoden förblir ”just utifrån teologins och trons inre väsen … en oeftergivlig dimension av det exegetiska arbetet” (förordet till Jesusboken, s. 10). Den kristna tron är grundad i historien. Dock: om man självklart förutsätter ”att historiens händelsesammanhang är regelbundet” (s. 11–12) når man inte hela sanningen. Skriftens enhet förloras dessutom i käll- och äkthetsforskningens snårskog. Lika litet som man med naturvetenskapliga metoder kan nå sanningen om varat, kan man med historisk rekonstruktion nå sanningen om historien, hävdar Ratzinger vidare i sin tidigare mest spridda bok Einführung in das Christentum från 1968. I ett vägande debattinlägg om exegetikens metoder från 1989 hävdar han dessutom: ”Debatten om den moderna exegesen är i grunden inte en debatt mellan historiker, utan en filosofisk debatt. Bara så blir den förd på rätt sätt; i annat fall blir det en skenfäktning. I denna mening är därför det exegetiska problemet identiskt med vår tids grundläggande frågor” (Schriftauslegung im Widerstreit. Zur Frage nach Grundlagen und Weg der Exegese heute).

”Att påven igenkänt ’Herrens ansikte’ i Jesu bild och att han hämtar dess färger och konturer från de nytestamentliga evangelierna, det utgör det specifika med denna bok. Det visar också dess teologiska rang, dess djupa spiritualitet och dess exegetiska charisma – och det för till en fruktbar diskussion med de nytestamentliga exegeterna”, skriver Thomas Söding. Exegetik, traditionell Skriftutläggning, uppbyggelse – påvens Jesusbok förblir svår att kategorisera. Kanske ligger till sist betydelsen i att den lidelsefullt engagerade teologen på Petri stol skrivit en bok som väcker debatt. Att läsa Joseph Ratzinger/Benedictus XVI för svarens skull är i varje fall mindre spännande än för de frågor han ställer.