Varför blir man katolik? Varför blir man jesuit? Varför blir man, under pågående världskrig, soldat i ett främmande lands arme – när man kunde slippa?
Kanske finns det ej särdeles många som funderat och svarat på dessa frågor; i vart fall inte i Sverige.
Pater Lars Rooth SJ har haft anledning att fundera. Han har svarat i en bok med den oemotståndliga titeln Det hände på vägen till Rom.
Att vägen skulle leda dit – även i den bokstavligaste mening – var långtifrån självklart. Varken riksbankschefen Ivar Rooth eller hans hustru Ingrid synes ha haft något religiöst engagemang. Kyrkan besöktes till julottan – häst och släde på landet; ullens aftonbön
med mamma upphörde vid fem år. Konfirmationsläsningen för Ingmar Bergmans pappa synes ej ha satt djupare spår. Realgymnasium och handelsskola med självklar inriktning på en merkantil karriär kan inte heller i och för sig ha inneburit några nämnvärda religiösa incitament. Gissningsvis har den omständigheten att barn- och ungdomsåren innehöll påfallande mycket av resor och vistelser utomlands betytt mycket. Det religiösa genombrottet, så tycks det få uppfattas, kom inte i kyrkan, som för mången; ej heller i biblioteket (sådant har hänt). Det kom bokstavligen i Guds fria natur, närmare sagt i Jurabergen sommaren 1939:
”Vi startade vid midnatt den 2 augusti och gick över den franska gränsen för att nå Le Reculet, en topp på 1 850 meter i Jurabergen. Fullmånen lyste upp vår stig och vi kom fram i gryningen. Genèvesjön låg stålgrå därnere i svackan. Så började solen gå upp. Det var som ett välregisserat skådespel. Ett efter ett dök alpmassiven fram. – Dent du Midi, Mont Blanc, Monte Rosa, tills hela kedjan av dem låg där framför oss i all sin glans. Jag hade beundrat vackra landskap förut, men det här var något unikt. Jag upplevde mig själv som så liten. Samtidigt var jag medveten om den stora och storslagna natur som fanns där inför mig. Och att den inte ”bara fanns där”, utan att jag stod inför skapelsens under. En psalm från Bedales kom spontant på mina läppar: ”We thank Thee God for this fair earth” – vi tackar Dig Gud för denna underbara värld” (s. 80).
Därifrån till att bli katolik är steget långt. Det togs ett par år senare i modesta, nästan anonyma former i New York. Den unge svensken ur traditionell högborgerlig miljö synes aldrig ha på allvar övervägt att söka sig till någon annan kyrka.
Så långt, så bra – vår unge hjälte har blivit katolik. Men sedan: varför soldat? Av ett motiv liknande det som några år tidigare hade fört hundratals svenskar till Spanien, tusentals till Finland. Han ville absolut personligen göra en insats för att bekämpa den förkroppsligade ondskan: Hitler. Det var inte oproblematiskt. Att han som yngling varit närmast pacifist hade han kommit över. Beredskapstjänst i Sverige vore för lite; att ansluta sig den amerikanska armén, rimligt nog för den som arbetade i New York, vore fel. Det kunde ha inneburit Stilla Havet, ”och det var inte mitt krig”. Hitler kunde endast nås via England, the Intelligence Corps, med hård utbildning och aktiv tjänst, så småningom i avnazifieringen i Västtyskland.
Vad sedan? Intet civilt arbete kunde han finna tillfredsställande – ”att bli ordensman och präst var det enda jag såg som verkligen meningsfullt”. Så blev det: elva års studier i Tyskland och England inom Jesu Sällskap, prästvigning med sikte på tjänst i Sverige.
Det är roande att läsa att han efter en tid hos jesuiterna funderade på att bli strikt kontemplativ, antingen trappist eller karthusian. Som väl var avstyrdes detta av en överordnad som – i detta fall helt viss med rätta – påpekade att ett sådant liv skulle göra honom tokig.
Lars Rooth är en utpräglat estetisk människa. Den skapade skönheten visade honom till Skaparen. Han tänkte i unga år bli skådespelare – har spelat Romeo mot en dramatenelev som hette Viveca Lindfors. Musiken är uppenbart den centrala konsten i hans liv. Kanske är han den ende som löst problemet att spela kontrabas i en Mozartmässa utan att förut ha hållit i en stråke (knepet är att spela varannan not, eller var tredje när det går fort).
Fiffigt är också att med liten besättning framföra Schuberts Ofullbordade och därvid själv på trombonen ansvara förde lägre partierna för fagott, som ej fanns, och andrastämman av valthornet (det fanns bara ett). Sådant, liksom hans kärlek till Monteverdi gör att man överser med hans lomhördhet för Wagner. (Liksom, fastän svårare, med hans blindhet inför Escorial. Han tror på fullt allvar att han ser något ”dystert” – den klassiska klichén, inför denna ojämförligt rena och himmelska bild av skönhet och behag.)
Man missunnar inte den bereste och förfinade hans lycka inför polyfonin när man läser hans anspråkslöst gripande skildring av strapatser som mulåsneberiden missionär bland spanska analfabeter 1957, eller som präst på en spätälskekoloni. Där lärde han bl.a. känna en 40-årig f.d. prostituerad som äntligen kunde berätta om en besynnerlig hemlighet i sitt liv. När hon på tjänstens vägnar bjudits på restaurang av spanska officerare hade hon alltid överraskat genom att helt modest beställa köttbullar, intet annat. Till den unge svenske jesuiten kunde hon yppa orsaken: hon ville inte göra bort sig med att visa att hon aldrig fått lära sig hantera kniv och gaffel – köttbullar kan man äta med bara det senare instrumentet.
Efter prästtjänst i Sverige och en svår sjukdomsperiod fick pater Rooth börja ett nytt liv. Vägen ledde bokstavligen till Rom; närmare bestämt till ansvaret för Vatikanradions skandinaviska sändningar. Det är uppenbart att rätt man kommit på rätt plats; en plats som f ö i påvens sällskap fört honom jorden runt – nästa år kanske till Sverige.
Den som inte endast har lyckan att känna Lars Rooth utan i någon mån kunnat betrakta samma skeende som han tankfullt, stramt och elegant berättar om kan göra några avslutande reflexioner.
Det är svårt för mig att känna igen det kärva ekumeniska klimat han erinrar sig från tidiga år i Uppsala. Kan det vara att jag minns helt fel när jag erinrar mig en oproblematisk vänlighet och välkomst från den kyrka jag så nyss lämnat?
Även om man mellan raderna – och stundom på dem – kan utläsa en viss skepsis mot de överdrifter eller rena galenskaper som följde i konciliets spår skulle det ha varit välkommet med en markering av vad som varit det ständiga romerska bekymret: föreställningen att allt som inte är påbjudet måste vara förbjudet. Den djupt engelskfostrade Lars Rooth måste känna fördelarna med the Nelsonian Touch – den där signalen ser jag faktiskt inte.
På plats och ställe upplevde studentprästen det radikala bullret och ofoget – alls ej endast harmlöst studentikost skämt – anno dazumal, alltså 1968. Han har många roande och kloka ting därom.
Men inte ens han tycks, i tjugoårsnostalgins tid, ha tänkt på det lätt observerade: att 68 var genombrottet för högervågen inom studentvärlden.