I kulturturismens tider har det blivit populärt att jubilera. Inte minst gäller detta beträffande medeltida svenska städer. En hel rad av dessa har firat (eller kommer inom en nära framtid att fira) höga, jämna århundraden i stadens historia. Ibland väljer man därvid ett årtal mer eller mindre på måfå, som det i år 1 000-årsjubilerande (1) Skara. Om man inte gör som på Gotland under den just avslutade, årliga medeltidsveckan: firar den fred (?) som följde på inbördeskriget mellan staden och den gutniska landsbygden år 1288 … En sak är klar: medeltidsintresset är idag så stort också i Sverige, att ingen kommun med en tidsmedveten kulturnämnd eller turistdirektör underlåter att exponera medeltidsminnen i sin marknadsföring. Gärna kombinerar man det hela med arrangemang typ krönikespel och marknader. Medeltidens kyrko- och fromhetsliv kan i de sammanhangen endast undantagsvis sägas ha uppmärksammats i någon högre grad, åtminstone i seriösa former. Intrycket i stort blir något annorlunda om man också beaktar vad som på sina håll har gjorts på utställnings- och musiksidan.
Mot slutet av medeltiden fanns i Sverige inte mindre än ett 30-tal städer. Flera av dessa har de senaste åren inte bara jubilerat, utan också utförligt behandlats i rapporter från projektet Medeltidsstaden liksom i böcker vilka formellt varit fristående från detta projekt. Här skall ett exempel på det senare redovisas, avseende Skara, ett stadssamhälle som vuxit fram på en plats där bebyggelse funnits redan under förhistorisk tid. Ändå har nutida Skarabesökare ofta svårt att möta medeltiden i västgötametropolen. Danska härjningar under 1500- och 1600-talen liksom en ödesdiger brand 1719 har starkt bidragit till detta.
Skara I. Före 1700. Staden i stiftet är utgiven av Skara historiekommitté 1986 och kompletterar den redan år 1975 utgivna 2:a delen, vilken bar underrubriken ”Staden i länet”. Skaras roll som kulturellt och kyrkligt centrum beskrivs på ca 830 sidor, med ett stort antal högklassiga fotografier och bilder. Fackfolk skildrar geologisk utveckling, Skaratraktens förhistoria och historia, ortnamn, stadsplan, hantverk, Skara som stiftsstad, domkyrkan och dess textilier, kungshuset, böcker och bibliotek m.m. Varje författare har valt sin egen modell för disposition, noter samt käll- och litteraturförteckning. Övergripande ort- och personregister avslutar boken. De forskare som presenterar sina resultat är 1. antikvarie Inger Estham, landsantikvarie Ulf Erik Hagberg, 1. antikvarie Birgitta Hjohlman, docent Hilding Johansson, 1. bibliotekarie Assar Larsson fil dr Gunnar Linde, fil lic Ernest Magnusson, professor Göran Rystad, läroverksadj. Erik Sandberg, professor em. Henrik Sandblad, fil dr Birgit Sawyer, antikvarie Ragnar Sigsjö samt antikvarie Harald Widéen. Tecknaren Bo Söderwall har på ett ofta utmärkt sätt illustrerat framställningen med flygpanorama över det medeltida Skara, kartskisser, grundplaner, miljöbilder etc.
Skara-boken har alltså en mycket stor spännvidd. Det förvånande är kanske, att den sin titel till trots rymmer på förhållandevis litet av specifik stadshistoria. I stället får den svenska historien i allmänhet stort utrymme, liksom framställningar rörande person- och kyrkohistoria. Det är svårt att säga vad detta beror på. Möjligen har redaktionen utgått från författare som funnits tillgängliga och tagit tillvara deras specialintressen, men utan att samtidigt strukturera problem och frågeställningar som de olika författarna borde beakta (eller överlåta åt andra). Som det nu blivit, finns t.ex. mycket litet av vardagens Skara och den ”vanlige” Skarabons liv belyst. Likaså är det svårt att återfinna ekonomiska och sociala aspekter rörande den medeltida staden i detta samlingsverk. Tyngdpunkten har i stället kommit att ligga dels vid en myckenhet lärdomshistoria, dels vid en omfattande kyrkohistorisk framställning. Denna obalans gör, att man trots 800 sidor ofta kunnig framställning tycker sig ha stora luckor och många frågor kvar som läsare. Kanske han önskan att lyfta fram det tidiga biskopssätet Skara samt kungamaktens roll i Västergötland spelat redaktionen ett spratt när det gällt att skildra en urbaniseringsprocess i hela dess vidd?
Det otvetydigt mest omfattande kapitlet i boken – 155 sidor – behandlar den medeltida stifts- och lärdomsstaden Skara. Doc Hilding Johansson skildrar mycket kunnigt enskilda biskopar, deras bakgrund, utbildning och betydelse för stiftet. Men det blir ofrånkomligen stiftet snarare än staden som hamnar i blickfältet. Den personhistoriskt inriktade studien känns dessutom något smal, delvis beroende på källmaterialets karaktär. Annorlunda förhåller det sig när författaren övergår till att skildra stadens församlingskyrkor och kyrkliga institutioner; då hamnar den lokala miljön på ett intresseväckande sätt mer i centrum. Med de avslutande avsnitten om liturgin – också de mycket initierat skrivna – blir det på nytt stiftet snarare än staden som fokuseras. För den som inte är inriktad på att läsa just om Skara, ger Johanssons artikel mycken intressant kunskap om medeltida kyrkoliv i allmänhet.
Johansson rör sig i sin framställning över vida fält. En hel del av det som Assar Larsson skildrar i sin uppsats om ”Böcker och bibliotek i Skara från tidig medeltid till stormaktstidens slut” är t.ex. redan omnämnt – och ibland utförligare behandlat? – av Johansson. Detta betyder inte, att Larssons uppsats är överflödig. Intressant är exempelvis förteckningen över de inte mindre än 130 arbeten, huvudsakligen teologiska, som Björn Månsson från Lödöse år 1465 donerade till domkyrkan. Men man kunde ha önskat, att de många författare i Skara I beretts möjlighet att systematiskt ta del av och hänvisa till varandras uppsatser. Som det nu är, blir det dels många onödiga upprepningar, dels rader av motsägelser, dels en del feltolkningar som inte uppmärksammas, eftersom nödvändig tvärvetenskaplig samverkan saknas.
Som ett illustrativt exempel på det sistnämnda kan nämnas antikvarie Ragnar Sigsjös uppgift om omfattande byggnadsarbeten år 1397 i östra delen av Skara domkyrkas långhus, liksom om att kyrkans högaltare varit försett med ett altarförstycke. Sigsjö hänvisar till ”Visby franciskanerklosters diarium”, varvid han avser E.M. Fant, Diarium minoritarum Wisbyensium, utgivet 1818 (SRS n. Däri står ”Anno Domino: MCCCXCVH fuit Capitulum prouinciale Skaris et edificate sunt sex testudines super quatuor pillaria proxima nouo choro et procurata est tabula maior pro summo altari per Fratrem Albertum.” Sigsjö översätter detta med: ”I Herrans år 1397 hölls provinsialkapitel i Skara; då slogs sex valv på fyra pelare nära det nya koret och antemensalet framför högaltaret reparerades av broder Albert.” Förutom flera översättningsfel, blir också syftningen felaktig. De byggnadsarbeten som åsyftas gäller franciskankyrkan S:ta Katarina i Visby. Anskaffare av altartavlan för högaltaret i samma kyrka var guardianen Albertus Ostinchusen, cf SRD VI, s 566). Bland andra Johansson och Harald Widéen – med sin artikel ”Domkyrkan som konstminne” – borde ha kunnat påvisa detta.
Aktiv samverkan mellan olika forskningsdiscipliner år helt enkelt nödvändig vid skrivandet av en bok av detta slag, där författarna ofta tvingas ta ställning till materialgrupper de inte är specialiserade på. Nu måste man som läsare hela tiden vara observant på vad som är respektive författares egentliga profession. Om man inte toge hänsyn till detta, skulle man exempelvis bli något konfunderad inför den skildring fil dr Birgit Sawyer ger av kyrkolivet i uppsatsen ”Skaras profana historia under medeltiden”. Såväl hennes text som den ålderstigna referenslitteraturen borde i denna del ha fått redaktionen att reagera. Som ett eko från sent 1800-tal kan hon t.ex. hävda att ”för stadsbefolkningen betydde tiggarmunkarna mycket; man kan säga, att det var tack vare dem, speciellt dominikanerna, som befolkningen fick någon kunskap om Jesu liv och verksamhet. Först mot slutet av medeltiden ålades nämligen kyrkans prästerskap att predika på modersmålet; dessförinnan var det endast tiggarmunkarna, som talade till folket på ett begripligt sätt. Även bikten togs i stor utsträckning om hand av dem – de fanns ju till hands på ett helt annat sätt än kyrkans präster.”
Men läst med de olika författarnas egentliga profession för ögonen, har denna vackra och mångsidiga bok mycket att ge!