Didaktik är ett ämne söm först på senare tid har kommit in i lärarutbildningen i Sverige och denna tvärvetenskapliga avhandling är den första i sitt slag här i landet. Tidigare attitydundersökningar som gjorts i svenska skolor har inte kopplats till ett exegetiskt och metodiskt didaktiskt arbete. I Sverige har vi ju nästan enbart icke-konfessionella skolor och så kallad objektiv religionsundervisning. De teologiska fakulteterna är inte heller konfessionella. I sitt forskningsarbete har Olingdahl haft nära kontakter med katolska och protestantiska religionspedagoger på kontinenten, och det är intressant att hans arbete har starkt samband med debatten i Västtyskland.
I Västtyskland har K.E. Nipkow utarbetat en modell för undervisning, inriktad både mot stoffet och mot individen och dennes känslor, inställning och tidigare kunskaper. I en sådan modell blir undervisningen ett möte mellan läraren, eleven och stoffet, och tyngdpunkten förflyttas från ett inmatande och återgivande av fakta, till elevernas aktiva medverkan och bearbetande av kunskaperna.
Martin Buber uttrycker denna målsättning på följande sätt: ”Utbildning är interaktion, samverkan mellan att ge och att få, en förstärkning, förhöjning och rening av livsförloppet … Viljan att öppna syskonsjälen i varje människa är en ansats att få till stånd en avgörande förändring i förhållandet människa till människa, en ansats som vidrör varje aspekt av mänsklig gemenskap…”.
Olingdahl vill tillämpa denna målsättning på skolans bibelundervisning och stöder sig här på läroplanerna för gymnasiet och grundskolan 1980 där det bl.a. talas om ”bibelundervisningen i centrum” för ämnet kristendom i religionskunskapen. Han menar att bibelundervisningen bör vara utformad så att elevernas förstånd såväl som känsla och skaparkraft stimuleras och aktiveras i mötet med en bibeltext så att studiet får flera dimensioner. Man bör arbeta i riktning mot en symbolisk textförståelse och försöka se sambandet mellan tro och handling. I undervisningen bör elevernas förmåga till konstnärligt skapande få komma till sin rätt, på så sätt att eleverna själva kan se vilka paralleller det finns mellan bibeltexterna och deras egna eller andra människors erfarenheter.
I avhandlingens inledande del redovisas hur 363 elever i grundskolan och gymnasiet utfrågats om sina känslor för och förståelse av två nytestamentliga texter i berättelsen om den förlorade sonen, och Paulus brev till Filemon. Först besvarades en enkät med frågor och sedan fick eleverna till uppgift att, på grundval av bibeltexterna, skriva en uppsats om människor i vår tid som förhåller sig till varandra på ett sätt som liknar personerna i de bibliska berättelserna. Indelningen av uppsatserna har skett efter tema, som skuld-försoning, ensamhet-gemenskap, rättvisa-orättvisa, frihet-fångenskap. I uppsatserna är skuld-fösoning ett dominerande tema, vilket man inte finner någon motsvarighet till i enkäten. Orsaken till det kan vara att elever och lärare har olika tolkningskoder. Termer som skuld och försoning betyder förmodligen inte samma sak för de båda grupperna. Skuld i vidare moralisk mening ger eleverna däremot uttryck för när de skriver uppsats. Vill man öka elevernas bibelförståelse är det därför av vikt att lärarna blir medvetna om vad de själva lägger i orden, och att eleverna får hjälp att utveckla ett språk som kan uttrycka bibeltexternas budskap som helhet.
En kategori som saknades i testfrågorna, men som tydligt kom fram i uppsatserna är temat rättvisa-orättvisa. I flera uppsatser påpekas att den som gjort fel åtminstone skall visa att han ändrat sig innan han blir accepterad.
Avhandlingens andra del är en exegetisk analys av Paulus brev till Filemon. Docent H.C. Cavallin var extra opponent på detta avsnitt. Olingdahls pedagogiska syfte är att med valet av brevet till Filemon försöka presentera några paulinska huvudtankar för eleverna. Cavallin ställde frågan om man inte är alltför angelägen om den paulinska rättfärdiggörelseläran. Måste den presenteras för 7–18-åringar? Mycket tyder på att generationer av kyrkofäder och kristna inte förstått så mycket av den.
Göte Olingdahl presenterar förutsättningarna för bibelundervisningen i dagens svenska skolor, och också dess målsättning och strategi. Hans syfte är pragmatiskt, att bidra till en förbättring och en fördjupning av bibelundervisningen och även av religionslärarutbildningen. Avhandlingens syfte väcker en del frågor hos människor som själva arbetar som religionslärare.
1. Ett viktigt hjälpmedel i undervisningen är läromedlen. Med all rätt riktar Göte Olingdahl en stark kritik mot dagens läromedel. Antalet bibeltexter har minskat. Lärobokstexterna är ofta inriktade på faktafylld ytförståelse.
Hur skall man förmå de ledande läromedelsförlagen att förbättra sina läromedel så att de bättre överensstämmer med läroplanens och lärarutbildningens målsättning?
2. Nästa fråga rör innehållet i den nya lärarutbildningen som startade denna höst. Man har nu börjat utbilda så kallade grundskollärare, dels de som skall tjänstgöra i årskurs 1–7, dels de som skall tjänstgöra i årskurs 4–9.
Konsekvenserna av denna nya utbildning kan bli att lärarna på de nuvarande låg- och mellanstadierna får en mer gedigen ämnesteoretisk utbildning, medan de lärare som tjänstgör på det nuvarande högstadiet får jämförelsevis bredare och ytligare kunskaper. Det kan ses som en tillämpning av den så kallade egalitetsprincipen.
Teologiska fakulteten i Uppsala har nu ett förslag till utformning av en 20-poängskurs i religionskunskap. Där skall kursen i bibelkunskap omfatta 4 poäng? Hur skall man inom en så begränsad ram kunna ge lärarkandidaterna tillräckliga kunskaper och förutsättningar för att kunna leda en bibelundervisning av den typ som Göte Olingdahl skriver om i sin avhandling?
3. Dagens skolor är ofta, genom de senaste årtiondenas invandring, synnerligen mångkulturella och pluralistiska med de kulturkollisioner som blir en följd av detta. Att undervisa om den kristna tron och Bibeln i de numera extremt heterogena klasserna kräver att läromedlen är utformade på ett för ändamålet relevant sätt och att läraren har en mycket god utbildning, inte minst att han har insikter i invandrarelevernas olika religiösa och kulturella bakgrunder.
4. Bibeln och bibelundervisning är en angelägenhet för både skolan och för kristna kyrkor och samfund. Var går egentligen gränsen mellan deras uppgifter? I den mån det handlar om bibeltexters tematiska budskap och symboliska innebörd menar Olingdahl att skolans och kyrkans aktiviteter till viss del sammanfaller.
I ett samtal antydde Olingdahl planer på att inbjuda religionspedagogiska forskare, främst då från Västtyskland och Holland, till Sverige. Skulle det i så fall inte vara värdefullt om även representanter från den katolska kyrkan och Svenska kyrkan bereddes tillfälle att delta i samtalen? Vore det inte också värdefullt om verksamma katolska lärare i Sveriges skolor tog fasta på Katolska pedagogiska nämndens förslag att, på samma sätt som man gjort i Norge, bilda en sammanslutning av katolska lärare, som då kunde t.ex. försöka påverka läromedelsförlagen eller producera kompletterande läromedel?