Almqvist – alltjämt aktuell

Carl Jonas Love Almqvist hör till de intressanta författare eller konstnärer som lever på gränsen mellan två epoker, i Almqvists fall på gränsen mellan romantik och realism.

Han föddes år 1793 på gården Antuna norr om Stockholm. Modern dog 1806 och Almqvist kom sedan att vistas hos morföräldrarna. Morfadern, Carl Christsoffer Gjörwell, bibliotekarie och publicist, var influerad av herrnhutismen, en pietistisk väckelserörelse med koncentration på den lidande Kristus, men morföräldrarna hade också nära kontakt med gustavianerna och berättade mycket om Gustaf III. Mormodern hade varit närvarande på maskeraden på Operan, när Gustaf III blev skjuten.

År 1824 begav sig Almqvist till Värmland tillsammans med några vänner för att leva som ”Idealiserad bonde”. (Man kan associera till senare tiders ”gröna-vågare”). Ingen av de unga männen hade den minsta aning om lantbruk, och företaget kapsejsade efter knappt två år. Han hade gift sig med en enkel flicka från Antuna, men det blev ett mycket olyckligt äktenskap. I ett brev till en god vän beklagar han sig: ”Ingen sko blir lappad, ingen stol satt på sitt ställe, ingen kålrot köpt som jag icke 5 till 10 ggr måste uttala mig öfver och i de flesta fall bestyra om.” Almqvistforskaren Henry Olsson anser det troligt, att den bristande klokheten och dugligheten hos Almqvists egen hustru fått honom att göra Sara Videbeck i Det går an så exceptionellt klok, praktisk, duglig, ekonomisk och duktig i att räkna.

På hösten 1825 återvände Almqvist till Stockholm. Ekonomin var skral, men han lyckades bli rektor för Nya Elementarskolan, en statlig försöksskola med progressiv pedagogik. Almqvist framställde läroböcker med djärv, språklig fantasi: Svensk Rättstafningslära 1829 och Svensk språklära 1832, som kom ut i 20 upplagor. Han pläderade där för att läraren skulle hjälpa barnen att utveckla språkets inneboende associationsmöjligheter. Han hade också påbörjat sitt skönlitterära författarskap med exempelvis romanen Amorina och det prosalyriska verket Skaldens natt. Almqvist kommenterar själv sina verk i brev och skrifter, och i en del av sina åsikter är han mycket före sin tid. I Om konsten att sluta stycken låter han den fiktiva gestalten Rickard Furumo hävda att läsaren själv skall medverka, själv bli poet. Verket är bara ett anslag, som blir mer och mer fullbordat och färdigt genom olika läsares egna reaktioner och tolkningar. (Detta lanserades 130 år senare, på 1960-talet, som en stor nyhet och kallades då ”läsarens medskapande”). Skapandet är en hög lek, sägs det också, med eko från Schiller och från Kant. Därför är det också viktigt för Almqvist att en roman skall ha vad han kallar ett öppet slut: inga redogörelser av författaren hur det sedan går för de olika personerna i romanen.

Almqvist började finna rektorsarbetet instängt, tog tjänstledigt för att få tid att skriva och att resa, gjorde geografiska och sociala upptäcktsfärder genom Sverige och dokumenterade sina rön bland annat i verket Svenska fattigdomens betydelse (1838). Hans huvudtes är att skillnaden mellan herrskapsfolk och bondfolk består i att herrskapen fått en osvensk bildning.

Almqvist är ju också bland annat känd för sina Songes, melodiska, korta dikter utan särskilt versmått, en enkel vislyrik i kontrast mot det konstfullt retoriska hos exempelvis Tegnér. De flesta skrevs 1828–1832 och framfördes första gången i Malla Silfverstolpes salong i Uppsala men trycktes först 1839. Musiken var alltid viktig för Almqvist. I ett brev skriver han: ”Så snart det är gränslöst otäckt omkring mig, upplåta sig alltid själens innersta taflor med sina toner för mitt sinne.”

Men i skriften Om poesi i sak, utgiven år 1839 också den, har det realistiska tagit överhanden över romantiken. En enkel, hårt åtstramad stil anbefalles, där alla överflödiga mellanled skall utelämnas. Enligt Almqvist kan ”formen läras av vem som helst, men att uppfinna och gestalta innehållet kan ej läras, det är beroende av diktarens geni”.

Två verk där Almqvist fortfarande är aktuell i dag är Drottningen juvelsmycke (1834) och Det går an (1839).

Tintomara

Drottningens juvelsmycke kan karakteriseras som ett allkonstverk: prosa (gärna i form av brevroman), lyrik, dramatik, musik, dans och balett ingår. Livet är som en dröm, där himmel och jord, liv och död, oskuld och arsenik, skådespel och natur blandas. Inkarnationen av allt detta är Tintomara.

Tintomara är en gåtfull gestalt, androgyn, varken man eller kvinna eller både man och kvinna, en gestalt som skulle kunna tolkas genom dagens queerteori. Både män och kvinnor blir förälskade i denna varelse. Själv älskar hon ingen men drar alla som älskar henne i fördärvet. Hon har växt upp i Operan men är också lika mycket en naturvarelse, animal coeleste, det himmelska djuret, stark, vig som en ekorre när hon klättrar i träden i Kolmården eller inne bland Operans kulisser. Handlingen utspelar sig till största delen på Operan, den dag när Gustaf III mördades 1792. Tintomara finns med i utkanten av det dramat, utan skuld men utnyttjad som bricka i det politiska spelet. Hon är amoralisk, areligiös, är inte döpt, vet ingenting om Gud, förmår inte skilja mellan gott och ont, rätt och orätt. Hon är Operahusets själ men samtidigt lika mycket i sitt rätta element i Kolmården. Tintomara förkroppsligar Almqvists dröm om androgynen som den hela människan som samtidigt äger barnets oskuld. Hon lever i vad Almqvist kallade ”Törnroslifvet”, instinktivt, utan grubbel, utan kännedom om regler eller dogmer. Schillers kontrast mellan ”naiv” och sentimentalisch får sin realisering i romanen: instinktlivet ställs mot den moderna människans splittring och grubbel. Drömmen om den hela människan, drömmen om en ny harmoni med hjälp av konsten, leken konkretiseras i Tintomaragestalten.

Mitt i allt som är typiskt romantiskt i romanen, mitt i beskrivningen av den ljuva extasen i döden förekommer helt realistiska skildringar, av Stockholms gator, av Operan, eller av Kolmården. Almqvist har också en förkärlek för vad som brukar kallas ”romantisk ironi”, det vill säga att författaren bygger upp en stämning men sedan själv slår hål på den. Man kan ta som exempel scenen där Adolfina, en av tvillingflickorna i romanen, jagar Tintomara upp och ner genom Operans kulisser. Spänningen avbryts av en knastertorr not, där det anmärks att det är underligt att två unga damer kunde företa sig en sådan strapatsrik klättring, så mycket mer som ”herr Lings gymnastik ej fanns 1792”.

”Underlig” och ”genialisk” är vad recensenterna tyckte om romanen, medan Almqvist själv kallade den en fuga. I ett brev till Per Daniel Amadeus Atterbom i maj 1834 beskriver han hur det går till, när han skriver: ”Jag äger ingen fridfull eller ens i minsta grad lycklig stund, annnars än när jag får teckna, bilda, komponera händelser, måla karaktärer. Hela nätter, då jag ej sofver, är min hjärna upptagen, liksom en teater, af individer, som hålla dialoger där inne; jag hör hvart ord.”

Det går an

En gestalt av helt annan karaktär än Tintomara är Sara Videbeck i Det går an från 1839. Almqvist trodde själv inte att publiken skulle vara mogen för Det går an och dess syn på äktenskapet förrän efter 50 till 100 år.

Det är i mycket en realistisk roman. Den skildrar en vanlig resa först med ångbåt och sedan med häst och vagn från Stockholm till Lidköping. Ombord på ångbåten träffas de två unga människorna: Sara Videbeck, glasmästardottern från Lidköping, vars hela intresse kretsar kring glas och dess användbarhet, och sergeanten Albert. De två huvudpersonerna är enkla människor av lägre medelklass, språket är nyktert och vardagligt. Allra mest nykter och vardaglig är Sara, som totalt saknar sinne för poesi eller för naturens skönhet. Vid ett tillfälle diskuterar de färdvägen ner till Lidköping. Albert förespråkar vägen förbi Kinnekulle med de stora godsen Hällekis och Råbäck, varpå Sara utbrister: ”Och är där stora hus och byggnader så förtjänade det nog att göra sig bekant på stället. Det kunde en gång löna sig.” Albert känner sig något tilltufsad och vill inte ”att så gudomliga platser som Hönsäter, Hällekis och Råbäck skulle utnyttjas till mål för blotta glasmästarönskningar; han beslöt således att taga den prosaiska stråken öfver Enebacken, lämnande Kullen till höger.”

Sara hävdar sin självständighet, vill betala sina egna måltider och sin andel i skjutskostnaderna och räknar kvickt ut sin andel innan Albert ens har hunnit protestera. Framför allt blir Albert chockerad av hennes åsikter, men under romanens gång förvandlas han raskt från en opolerad, bekväm, ganska grovhuggen sergeant till en lydig anammare av alla Saras uppfattningar.

Under ångbåtsresan hade Albert på ett tidigt stadium blivit intresserad av Sara Videbeck och gör sin första framstöt genom att köpa två tagelringar av en dalkulla. Han ger den ena ringen till Sara och förväntar sig förstås att hon skall sätta den på sitt finger, men i stället går hon raskt fram till relingen och slänger ringen i sjön. Senare, när de lärt känna varandra litet bättre, förklarar hon varför. Hennes mor hade en gång varit nära att ta livet av sig i förtvivlan över sitt olyckliga äktenskap. Hon hejdade sig med tanke på barnet men slängde sin vigselring i Lidan. Faderns brutala sätt gjorde att hon sedan sökte sin tröst i flaskan. Efter att ha bevittnat detta eländiga liv har Sara bestämt sig för att aldrig någonsin utsätta sig för att bli beroende av en man, särskilt inte ekonomiskt. Var och en skall klara sig själv och sin egen försörjning. För att bevara kärleken krävs att man håller den fri från alla hushållsbekymmer. Bäst är, säger Sara, att två personer som älskar varandra aldrig flyttar ihop, ”emedan folk, som älska varann, mycket snarare reta, förargas och slutligen fördärva varann än andra som icke räkna på varann och därföre se mycket med kallsinnighet”. Om de äntligen vill försöka sig på ”detta onödiga sammanboende, så böra de åtminstone sluta upp med det, innan deras kärlek förgår, som lätt kan hända. Det vore alltså allra bäst om de inte bara låter bli att bo ihop utan att de också inte ser varandra alltför ofta. Resor och avstånd, vad betyda de? Landsvägar är icke det som gör avstånd mellan själar.”

Visserligen säger Sara att hon påträffat ett eller två lyckliga äkta par, men ”det kommer visst icke därav, att de blivit hoplästa”. ”Signerier tjänar till intet”, säger hon också. Man skall inte bygga på det odugliga, för det leder bara till olycka eller ”vad värre är till riktiga laster” som i hennes föräldrars fall. Ingen vigsel alltså och äktenskapet är av ondo. Albert blir något bestört och säger att han tycker om en vacker bön, varpå Sara svarar att Gud är hennes vittne att hon älskar böner. Men signerier över ett äktenskap tjänar ingenting till. Tvärtom.

De sista decennierna av Almqvists liv

Det går an väckte en kolossal uppståndelse och en häftig debatt om vad som går an mellan två unga människor. Almqvist förlorade sin rektorstjänst på Nya Elementar. Han hade låtit prästviga sig 1837, i Uppsala domkyrka av ärkebiskopen Johan Olof Wallin, men anledningen till prästvigningen förefaller inte att ha varit djup fromhet utan att Almqvist på ett tidstypiskt sätt såg en prästtjänst som en möjlighet till försörjning. Han kom dock snart på kant med kyrkan och år 1840 fick han varning av domkapitlet på grund av sina åsikter i Det går an. (Senare, år 1854, förklarades han skild från prästämbetet). Han hade börjat medverka i Aftonbladet under Lars Johan Hiertas ledning och gled allt längre bort från en konservativ och romantisk livssyn mot en mer liberal och realistisk. På 1840-talet måste han skriva allt tjockare böcker för att försörja sig. Betalning utgick nämligen per sida.

För att klara ekonomin blev han tvungen att låna pengar. Bland annat lånade han av Johan Jacob von Scheven, en känd procentare i Stockholm. Almqvist blev anklagad för att ha förfalskat reverser och för att till sist ha försökt att mörda von Scheven med arsenik i havresoppa. Polisen sökte Almqvist och han tog det säkra för det osäkra och flydde ur landet. Han tog sig, via Bremen, med ångfartyg till Amerika i augusti 1851, levde till en början ett kringflackande liv där i allt större misär och gifte sig slutligen med sin pensionatsvärdinna, som var betydligt äldre än han. Därmed begick han alltså bigami. Han vantrivdes allt värre och längtade hem till Sverige: ”Blott Sverige svenska krusbär har.”

Han längtade hem, ja, och reste från Amerika 1865, men han vågade inte komma närmare än till Tyskland. 1853 hade rätten nämligen avkunnat en vilande dom. Målet kunde tas upp så fort han kom inom räckhåll för domstolen. Rätten hade klargjort att straffet för försök till giftmord var halshuggning. Straffet för förfalskning var att den skyldige skulle ”såsom bedragare ställas för en påle i halsjärn på torg och skämmas i två timmar och därefter straffas med arbete vid någon kronans fästning i tre år, varjämte intill dess Almqvist återkommer och domen å honom verkställas kan, hans namn, brott och straff skola å påle utsättas.” Huruvida Almqvist verkligen var skyldig till giftmordsförsök råder det fortfarande delade meningar om. Klart är i varje fall att han förfalskat reverserna.

Carl Jonas Love Almqvist avled i Bremen den 26 september 1866. Först år 1901 flyttades hans stoft hem till Sverige och jordfästes på Solna kyrkogård.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.