Den lyriska nådens poet

Den legendariske sångaren och artisten, som dog i november vid 82-års ålder, var en stor skapare av kärlekssånger, men han formulerade också underbart vackra böner.
Den legendariske sångaren och artisten, som dog i november vid 82-års ålder, var en stor skapare av kärlekssånger, men han formulerade också underbart vackra böner.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Alleluia!” Halleluja. Hur ofta har inte kristna sjungit detta ord, kanske så ofta att det blivit för familjärt och därmed förlorat något av sin betydelse. Möjligen kan vi upptäcka att det finns mer fördolt i stavelserna om vi lyssnar till ”Halleluja-kören”. Men i en konsertsal är folk mer koncentrerade på att prasslande förebereda sig på att ställa sig upp, som det anstår traditionen när Händels verk uppförs.

Det krävdes en kanadensisk jude, som blivit zenbuddhist, för att återupprätta innebörden av ”halleluja”. Leonard Cohen skrev sin sång 1984 och framförde den på sitt album Various Positions. Sedan dess har det gjorts 300 cover-versioner, den första av John Cale, sedan Jeff Buckley och slutligen även av Alexandra Burke, som vann tv-talangjakten The X Factor 2008.

Vin och kvinnor, förälskelse och förlust, har alltid förekommit i Cohens verk, men också religion. ”Hallelujah” blandar ihop dem, men det gör Bibeln också, och i ”Hallelujah” frammanar Cohen berättelserna om Simson och Delila och om kung David och Batseba. Sedan har vi den ”heliga duvan”: när Allison Crowe sjöng den var hon helt på det klara med vad det var Cohen sjöng om, så hon bytte ut orden Holy Ghost (den helige Ande). Cohen har sagt att hans sång kan vara melankolisk om sångaren vill, men han ansåg också att den kunde vara melodiös och glad. Han återgav halleluja dess rätta syfte: ett enkelt glädjerop. Cohen sjunger:

I’ll stand before the Lord of Song

with nothing on my tongue

but Hallelujah

För att vara en man som ofta dömdes ut som enrummarens depressiva trubadur lyckades Cohen under sitt långa liv skänka osedvanligt mycket välbehag till miljoner människor genom sin poesi och sina sånger. För mig återspeglar deras komplexitet och mångsidiga inspirationskällor den inverkan som hans hemstad Montreal hade på honom. Staden som han växte upp i var Kanadas smältdegel: fransk och engelsk, protestantisk och katolsk, kristen och judisk. Andra städer i Kanada var strikta och pryda, men inte Montreal. Det var ett ställe där man kunde njuta av barer och sprit, kvinnor och dans.

Trots detta var religionen och dess seder uppenbar i hela staden. Under dess katolska glansdagar, när Cohen växte upp, ringde klockorna över hela staden för att markera Angelusbönen. Stora konvent dominerade många gator – och kanske var det här som Cohen först lade märke till The Sisters of Mercy och gjorde om det uttrycket till något betydligt mer amoröst. Den judiska befolkningen var betydande och halva staden tycktes slå igen under högtidsdagar som rosh hashanah (den judiska nyårsdagen).

Som son till en konfektionshandlare och sonson till en rabbin, satt den lille Leonard alltid på tredje raden i synagogan som hans farfar hade byggt. Han iakttog sabbaten under hela sitt liv. Stadens rika musikliv gjorde att han fick lära sig att spela gitarr av en spansk flamencospelare och att han gick med i ett country and western-band. Utifrån denna uppfostran kom hans förkärlek för kärlek, både andlig och erotisk. Han blev sångaren som var helig och profan på samma gång.

Bob Dylan – ännu en sångare som gjort en cover på ”Hallelujah” – har beskrivit sin judiske kollegas produktion som böner. Och det finns rabbiner som har läst delar av Book of Mercy, Cohens bok från 1984 som bygger på Psaltaren, från predikstolen. Hans sånger påminner om trons solidaritet, nådens ögonblick och den mänskliga förgängligheten. Ta till exempel ”Anthem”, en sång som det tog flera år att skriva:

Ring the bells that still can ring

Forget your perfect offering

There is a crack in everything

That’s how the light gets in.

Cohen tillbringade fem år under 1990-talet som zenbuddhistisk munk, en avgörande tid som också omfattade en resa till Thomas Mertons kloster Gethsemani. Ekonomiska bekymmer tvingade honom att börja turnera igen, och de som såg hans konserter minns en man med självironisk humor och energi, en trubadur med mjuk filthatt. Vi lämnades med den osäkra undran som programbladet uttryckte det: ”Är detta en underhållningslokal eller ett bönhus?”

I slutet av sitt liv återvände Cohen till sina bibliska rötter. Det lilla spåret på hans skiva You Want It Darker, som släpptes bara några veckor före hans död inleds med följande rader:

If you are the dealer,

I’m out of the game

If you are the healer,

it means I’m broken and lame

If thine is the glory

then mine must be the shame

You want it darker

We kill the flame

Detta är orden från en man som håller på att finna sig i livets ändlighet, och som gör sig redo att möta sin skapare. Och refrängen sammanfattar det: Hineni, hineni, I’m ready, my Lord, som sjungs av Gideon Zelermyer, kantor från Montreals Shaar Hashomayim Synagogue. Hineni är ett ord från bland annat Gamla testamentets berättelse om hur Abraham av Gud uppmanas att offra sin son Isak. Det handlar om räkenskap och Zelermyer är övertygad om att det sista albumet skisserar Cohens räkenskap med sin Gud.

I enlighet med sin önskan fördes Leonard Cohen till vila med en judisk rit den 10 november i Montreal, på Shaar Hashomayims begravningsplats, invid sluttningarna till Mount Royal, som Montrealborna kallar sitt berg. Under 1980- och 1990-talet besökte jag ofta staden och brukade då ibland promenera hela vägen från berget ner till hamnen i söder. En gång gjorde jag en båttur därifrån, och när vi seglade ut tittade jag upp mot Notre-Dame-de-Bon-Secours Chapel och såg dess staty av Our Lady, Star of the Sea, blicka ut över hamnstaden.

Kapellet var ett pilgrimsmål för sjömän, där de brukade frambära tacksägelse till Jungrun för att de tagit sig oskadda över havet, utmed St Lawrence-floden fram till öarna som rymmer staden Montreal. Det var då som jag insåg att Cohens sång ”Suzanne” inte enbart är en vanlig kärlekssång utan en sång om Montreals sjömän och deras tro på Kristus – och Jesus var en sjöman när han gick på vattnet – och även en sång om hans mor:

And the sun pours down like honey

on Our Lady of the Harbour,

And she shows you where to look

among the garbage and the flowers,

There are heroes in the seaweed,

there are children in the morning,

They are leaning out for love and

they will lean that way forever

Bob Dylan fick Nobelpriset, men Leonard Cohen var i sanning en nobel kandidat.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 19 november 2016 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.thetablet.co.uk.

Catherine Pepinster är redaktör för den katolska tidskriften The Tablet.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Den legendariske sångaren och artisten, som dog i november vid 82-års ålder, var en stor skapare av kärlekssånger, men han formulerade också underbart vackra böner.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Alleluia!” Halleluja. Hur ofta har inte kristna sjungit detta ord, kanske så ofta att det blivit för familjärt och därmed förlorat något av sin betydelse. Möjligen kan vi upptäcka att det finns mer fördolt i stavelserna om vi lyssnar till ”Halleluja-kören”. Men i en konsertsal är folk mer koncentrerade på att prasslande förebereda sig på att ställa sig upp, som det anstår traditionen när Händels verk uppförs.

Det krävdes en kanadensisk jude, som blivit zenbuddhist, för att återupprätta innebörden av ”halleluja”. Leonard Cohen skrev sin sång 1984 och framförde den på sitt album Various Positions. Sedan dess har det gjorts 300 cover-versioner, den första av John Cale, sedan Jeff Buckley och slutligen även av Alexandra Burke, som vann tv-talangjakten The X Factor 2008.

Vin och kvinnor, förälskelse och förlust, har alltid förekommit i Cohens verk, men också religion. ”Hallelujah” blandar ihop dem, men det gör Bibeln också, och i ”Hallelujah” frammanar Cohen berättelserna om Simson och Delila och om kung David och Batseba. Sedan har vi den ”heliga duvan”: när Allison Crowe sjöng den var hon helt på det klara med vad det var Cohen sjöng om, så hon bytte ut orden Holy Ghost (den helige Ande). Cohen har sagt att hans sång kan vara melankolisk om sångaren vill, men han ansåg också att den kunde vara melodiös och glad. Han återgav halleluja dess rätta syfte: ett enkelt glädjerop. Cohen sjunger:

I’ll stand before the Lord of Song

with nothing on my tongue

but Hallelujah

För att vara en man som ofta dömdes ut som enrummarens depressiva trubadur lyckades Cohen under sitt långa liv skänka osedvanligt mycket välbehag till miljoner människor genom sin poesi och sina sånger. För mig återspeglar deras komplexitet och mångsidiga inspirationskällor den inverkan som hans hemstad Montreal hade på honom. Staden som han växte upp i var Kanadas smältdegel: fransk och engelsk, protestantisk och katolsk, kristen och judisk. Andra städer i Kanada var strikta och pryda, men inte Montreal. Det var ett ställe där man kunde njuta av barer och sprit, kvinnor och dans.

Trots detta var religionen och dess seder uppenbar i hela staden. Under dess katolska glansdagar, när Cohen växte upp, ringde klockorna över hela staden för att markera Angelusbönen. Stora konvent dominerade många gator – och kanske var det här som Cohen först lade märke till The Sisters of Mercy och gjorde om det uttrycket till något betydligt mer amoröst. Den judiska befolkningen var betydande och halva staden tycktes slå igen under högtidsdagar som rosh hashanah (den judiska nyårsdagen).

Som son till en konfektionshandlare och sonson till en rabbin, satt den lille Leonard alltid på tredje raden i synagogan som hans farfar hade byggt. Han iakttog sabbaten under hela sitt liv. Stadens rika musikliv gjorde att han fick lära sig att spela gitarr av en spansk flamencospelare och att han gick med i ett country and western-band. Utifrån denna uppfostran kom hans förkärlek för kärlek, både andlig och erotisk. Han blev sångaren som var helig och profan på samma gång.

Bob Dylan – ännu en sångare som gjort en cover på ”Hallelujah” – har beskrivit sin judiske kollegas produktion som böner. Och det finns rabbiner som har läst delar av Book of Mercy, Cohens bok från 1984 som bygger på Psaltaren, från predikstolen. Hans sånger påminner om trons solidaritet, nådens ögonblick och den mänskliga förgängligheten. Ta till exempel ”Anthem”, en sång som det tog flera år att skriva:

Ring the bells that still can ring

Forget your perfect offering

There is a crack in everything

That’s how the light gets in.

Cohen tillbringade fem år under 1990-talet som zenbuddhistisk munk, en avgörande tid som också omfattade en resa till Thomas Mertons kloster Gethsemani. Ekonomiska bekymmer tvingade honom att börja turnera igen, och de som såg hans konserter minns en man med självironisk humor och energi, en trubadur med mjuk filthatt. Vi lämnades med den osäkra undran som programbladet uttryckte det: ”Är detta en underhållningslokal eller ett bönhus?”

I slutet av sitt liv återvände Cohen till sina bibliska rötter. Det lilla spåret på hans skiva You Want It Darker, som släpptes bara några veckor före hans död inleds med följande rader:

If you are the dealer,

I’m out of the game

If you are the healer,

it means I’m broken and lame

If thine is the glory

then mine must be the shame

You want it darker

We kill the flame

Detta är orden från en man som håller på att finna sig i livets ändlighet, och som gör sig redo att möta sin skapare. Och refrängen sammanfattar det: Hineni, hineni, I’m ready, my Lord, som sjungs av Gideon Zelermyer, kantor från Montreals Shaar Hashomayim Synagogue. Hineni är ett ord från bland annat Gamla testamentets berättelse om hur Abraham av Gud uppmanas att offra sin son Isak. Det handlar om räkenskap och Zelermyer är övertygad om att det sista albumet skisserar Cohens räkenskap med sin Gud.

I enlighet med sin önskan fördes Leonard Cohen till vila med en judisk rit den 10 november i Montreal, på Shaar Hashomayims begravningsplats, invid sluttningarna till Mount Royal, som Montrealborna kallar sitt berg. Under 1980- och 1990-talet besökte jag ofta staden och brukade då ibland promenera hela vägen från berget ner till hamnen i söder. En gång gjorde jag en båttur därifrån, och när vi seglade ut tittade jag upp mot Notre-Dame-de-Bon-Secours Chapel och såg dess staty av Our Lady, Star of the Sea, blicka ut över hamnstaden.

Kapellet var ett pilgrimsmål för sjömän, där de brukade frambära tacksägelse till Jungrun för att de tagit sig oskadda över havet, utmed St Lawrence-floden fram till öarna som rymmer staden Montreal. Det var då som jag insåg att Cohens sång ”Suzanne” inte enbart är en vanlig kärlekssång utan en sång om Montreals sjömän och deras tro på Kristus – och Jesus var en sjöman när han gick på vattnet – och även en sång om hans mor:

And the sun pours down like honey

on Our Lady of the Harbour,

And she shows you where to look

among the garbage and the flowers,

There are heroes in the seaweed,

there are children in the morning,

They are leaning out for love and

they will lean that way forever

Bob Dylan fick Nobelpriset, men Leonard Cohen var i sanning en nobel kandidat.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 19 november 2016 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.thetablet.co.uk.

Catherine Pepinster är redaktör för den katolska tidskriften The Tablet.