Svensk tryckfrihet 250 år

Den 2 december 1766 satte kung Adolf Fredrik genom sin underskrift vår första tryckfrihetsförordning (TF) i kraft. TF 1766 var en i internationellt rättsligt perspektiv originell lagstiftning. Originaliteten låg inte i själva tryckfriheten utan i den med tryckfriheten sammankopplade offentlighetsprincipen, en ordning som förändrade förutsättningarna för det politiska livet.

Allmänheten fick genom TF rätt att både ta del av allmänna handlingar – naturligtvis med vissa undantag – och att trycka handlingarna för att sprida dem vidare. Det förklarar varför handlingsoffentligheten och tryckfriheten avhandlades i en och samma lag. Den ordningen gäller som bekant fortfarande i både Sverige och Finland. (Vi får hålla i minnet att Finland ju vid denna tid fortfarande var en del av det svenska riket.)

Censurprogrammet

Boktryckarkonstens stora genombrott kom genom reformationen. Allmänheten gavs möjlighet att läsa teologiska skrifter, pamfletter, uppbyggelselitteratur och bibelutgåvor som aldrig tidigare i historien. Nya testamentet trycktes på danska och svenska redan under 1520-talet, fullständiga bibelutgåvor kom ett par decennier senare. En ny typ av marknad var skapad, en marknad för den läsande allmänheten.

Men med tryckpressens hjälp kunde inte bara Guds ord och överhetens befallningar spridas utan även regimkritiska, kätterska och rent uppviglande budskap. Både statsmakten och kyrkan hotades plötsligt av attacker med tryckta ord och inte med svärd. Det var alldeles nytt.

Motmedlet blev censuren, som motiverades med att undersåtarna måste skyddas mot farliga idéer. Vad som hände ute i Europa hände även hos oss. Gustav Vasa tog katolska tryckerier i beslag när han inte klarade av den verbala kraftmätningen med en katolsk apologet som biskop Brask. Med Karl IX försvann definitivt möjligheten att trycka och sprida kritiska tankar om både politiken och religionen. Alla tryckpressar stängdes utom de av kungen godkända.

Repressionen kom sig av att man inte gjorde samma skillnad mellan religion och politik som vi gör i dag. Religionen legitimerade staten. Konfessionen uppfattades som rikets viktigaste fundamentallag. I 1634 års regeringsform fick den svenska kyrkans bekännelsedokument ställning som grundlagsdokument: Luthers lilla katekes, Confessio Augustana och Uppsala mötens beslut. Luthers lilla katekes förvandlades på det här sättet till statsrätt! Det var säkert mer än doktor Luther kunnat föreställa sig.

Vitala statsintressen befanns hotade om riket inte kunde hållas samman kring en formulerad bekännelse. ”Irriga läror” måste därför bekämpas. Eftersom irrläror gärna fördes in i tryckt form från utlandet, så gavs den teologiska kontrollen till domkapitlen som fick övervaka både bokimporten och bokproduktionen.

Att avgöra vad som var irrläror visade sig inte alldeles enkelt, särskilt i fall då irrlärorna formulerades av biskopar som tänkte och skrev utanför de ortodoxa ramarna. Runt 1660 riktades anklagelser för avvikelser i läran mot biskoparna Johannes Matthiae i Strängnäs och Johannes Terserus i Åbo. Deras skrifter belades med tryckförbud.

Kungl. Maj:t fick göra vad det högre prästerskapet inte klarade av, alltså täppa till alla hål, genom vilka irrläror kunde tränga in. 1661 organiserades censuren som en uppgift för kanslikollegiet, den tidens statsrådsberedning. I fortsättningen måste alla skrifter i både andliga och världsliga ämnen översändas till kollegiet för granskning, innan de gick i tryck: alltså, inget tryck i något som helst ämne utan kungligt trycklov. Trycklovet markerades på de granskade skrifterna med det latinska ordet imprimatur, må tryckas.

Det fanns fyra centrala punkter i censurprogrammet.

För det första omfattade censuren både andliga och världsliga ämnen. Skälet var som nyss sagts att man inte gjorde skillnad mellan andligt och världsligt.

För det andra infördes en generell förhandsgranskning av allt som skulle gå i tryck.

För det tredje gjordes både författare och boktryckare ansvariga för att tryckalster inte innehöll något för Kungl. Maj:t ”förfångeligit”.

För det fjärde måste pliktexemplar avlämnas till det kungliga kansliet och det kungliga biblioteket.

Men detta program räckte inte. 1687 inrättade Karl XI på prästeståndets förslag ett särskilt censorsämbete, censor librorum, knutet till kanslikollegiet. Censuren var fortfarande först och främst teologisk, men valet av censorer – fram till censorsämbetets avskaffande 1766 var ingen censor teolog – visar att lagstiftningens perspektiv redan under 1680-talet förskjutits från skydd av den lutherska statskonfessionen till skydd av statsförfattningen, kanske ett rätt begripligt drag i ett enväldigt statsskick.

Det fanns alltså efter 1687 två organ för litteraturövervakningen: domkapitlen och censorn. Censorn förde journal över vilka böcker han granskat och rapporterade till kanslikollegiet. På index librorum prohibitorum, listan över förbjudna böcker, noterade censor vilka böcker som inte fick spridas. Sådana index tillkom överallt i Europa med förebild i den katolska kyrkans index, som utgavs i uppdaterade versioner från och med 1500-talet.

Varför blev censuren ett hopplöst projekt?

Den statsledda censuren blev inte effektiv. Det hade flera orsaker. Låt oss börja med krigen. I och med Sveriges inträde i trettioåriga kriget sattes konst- och bibliotekskonfiskationer i system. De svenska bibliotekens torftiga samlingar skulle förbättras genom plundring av bibliotek och arkiv som kom i de svenska arméernas väg. Det gällde att roffa vad man roffa kunde.

Rikets bibliotek, särskilt universitetsbiblioteket i Uppsala, fick med den här förvärvsmetoden ta emot böcker, som efter vägning på den ortodoxa teologins känsliga balansvåg borde ha låsts in i bibliotekens giftskåp. Men så skedde inte. I Strängnäs domkyrkobibliotek kunde biskop Johannes Matthiae sitta år efter år mitt i en märklig samling av rövad litteratur, innan censuren slog till mot vad han satt på pränt som resultat av detta idoga läsande. Den boksamlingen hade räckt mer än väl för avancerade katolska teologistudier, dessutom – som ett utslag av historiens ironi – förvarad femtio meter från den plats i domkyrkan där Karl IX, den främste av våra tankedomptörer, låg begravd!

Men det revs upp ännu fler revor i censurens nät. Högre officerare som gjort sig förmögna under krigen på kontinenten kombinerade röveri med omfattande inköp från bokhandlare nere i Centraleuropa utan att bry sig ett dugg om ifall irrläror fanns dolda mellan pärmarna.

Det verkliga genombrottet för det fria kunskapssökandet kom inom akademin och rättslivet. Om Uppsala universitet åren efter återupprättandet 1595 varit i första hand en skola för utbildning av lutherska präster, så tillkom efter 1620 professurer i juridik och historia. Stormakten i vardande behövde utbilda egna diplomater och lärda som kunde föra dess talan ute i Europa. Sådana män skolades inte inom den lutherska ortodoxin.

Studiet av juridik, politik och historia tvingade fram öppenhet mot det internationella lärda samhället på två sätt. Dels besattes icke-teologiska professurer med utländska akademiker. Dels ställde handelslivet, stormaktsställningen och de nyinrättade hovrätterna krav på att inhemska män hade kunskap om främmande handelsbruk, diplomati, rättskällor, praxis och rättsdoktrin. På hovrätternas domarbord låg inte bara lands- och stadslagarna utan även Institutiones och Digesta, den romerska rättens viktigaste skrifter. Till detta kom användningen av den romerskrättsligt präglade rättsvetenskapen, ”doktrinen”, skriven på latin av rättslärda som ofta var katoliker. Den avancerade juridiken blev konfessionellt neutral.

Det riktiga slaget om tanke- och skrivfriheten stod mellan de teologiska och medicinska fakulteterna i Uppsala. Den senare hade under 1660-talet påverkats av vad som med en samtida term kallades ”den nya filosofin”, vars främsta företrädare var René Descartes, Cartesius. Cartesius fanns visserligen upptagen på katolska kyrkans index, men det var ingen ursäktande merit i Uppsala.

Den nya filosofin introducerades av professorerna Hoffvenius och Rudbeck den äldre. Hoffvenius utgav 1665 en avhandling som innehöll cartesianska idéer om den experimentella metoden. Teologerna fruktade att den konfessionella sammanhållningen skulle skadas och såg den nya filosofin som uttryck för ateism. Medicinaren Hoffvenius varnades av teologiska fakulteten. Detta blev starten på en av de häftigaste och mest långdragna akademiska striderna någonsin. Saken handlade, kort sagt, om den teologiska fakulteten skulle få censurera den medicinska.

Till en början kunde teologerna visa sin styrka. Kungl. Maj:t skärpte övervakningen. Varje utlänning som anlände till riket ställdes under kyrkans kontroll. Införsel förbjöds av litteratur, som i någon mening kunde uppfattas som oförenlig med den lutherska ortodoxin. Teologerna hade vunnit första ronden i matchen mot medicinarna.

Men det kom en rond två. 1686 klagade prästeståndet över att cartesianismen fortfarande florerade vid universitetet; om inget gjordes, så kunde enheten i religionen gå förlorad. Trots kungens vurm för statskonfessionens skydd så visade han sig mindre medgörlig än de ortodoxa hoppats. Han valde en kompromiss: Den lutherska läran fick inte sättas ifråga men ”filosofin behållas vid friheten att med goda skäl och experimenter utleta sanningen”.

Det märkliga inträffade alltså att den experimentella metoden släpptes delvis fri, medan litteratur som byggde på experiment kunde ges import-, tryck- och spridningsförbud. Denna kluvenhet avslöjar censurens brist på konsekvens.

Den experimentella metoden var några år in på 1690-talet godtagbar på ett sätt som inte varit fallet tio år tidigare. En ny inställning till kunskapens natur tog form. Det märktes inte minst inom statsrätten: Regeringssättet behövde inte motiveras teologiskt. Det kunde räcka med att hänvisa till statsnyttan, men om statsnyttan inte byggde på Bibel och teologi, så låg en helt ny typ av allmänt samtal inom räckhåll.

Det ena gav det andra. Vad detta allmänna samtal behövde var just yttrande- och tryckfrihet för att kunna kommunicera de nya tankarna. Men det skulle dröja ända till mitten av 1760-talet innan de avgörande stegen mot tryckfrihet faktiskt togs.

Handlingsoffentlighet och tryckfrihet

Det fanns ett nytänkande i frihetstidens intellektuella liv som saknats under enväldet: både resultaten av studiet av naturen och av samhällslivets funktioner, inte minst sådant som gällde statsekonomin, måste få publiceras. Nu gjordes experiment med nya jordbruksmetoder för att förbättra skördarna eller ekonomiska studier för att förbättra statsfinanserna och handeln. Nya institutioner inrättades som till exempel Kungl. Vetenskapsakademien 1738 och Tabellverket 1749.

Av de två har Tabellverket, en föregångare till Statistiska centralbyrån, en särskild betydelse för frågan om inhämtande av nyttig information om samhället och ekonomin. Tabellverket samlade in uppgifter från ett antal samhällsområden i syfte att förse statsmakterna med relevant beslutsunderlag. För första gången i svensk historia efterfrågades information och kunskap som inte nödvändigtvis hade att göra med soldatutskrivning, skatteuttag, brott och straff. Tabellverkets insamlingsarbete måste vila på tillgång till pålitliga myndighetsuppgifter.

Det var i detta sammanhang som ordparet publik handling, allmän handling, som vi säger i dag, mognade till ett rättsligt begrepp. Det visade sig att allmänhetens intresse av att få ta del av publika handlingar framför allt gällde rättegångshandlingar. Utvecklingen bestämdes inte minst av staten själv som lät trycka rättegångshandlingar i mål av särskilt statsintresse.

Vi kan ta ett enda exempel bland många. Det gällde Sveriges misslyckade insats i det pommerska kriget 1756–1762. Politiskt och finansiellt var krigsinsatsen riktigt illa förberedd och det militära fiaskot snart ett faktum. Befälhavarna ställdes inför rätta medan däremot de rådsherrar som förorsakat krigsinträdet gick fria. Den läsande allmänheten serverades genom de tryckta rättegångshandlingarna just den bild av ansvarsfrågan som ansågs politiskt önskvärd. Med hjälp av det tryckta ordet kunde den läsande allmänheten styras i en viss riktning.

Men även privatpersoner ville trycka rättegångshandlingar. 1738 föreskrev Kungl. Maj:t att tryckningen måste omfatta hela rättegångsakten, alltså även motpartens handlingar. Det blev censors uppgift att kontrollera att man utgav originalhandlingarna på ett korrekt sätt. Censuren skötte alltså kvalitetskontrollen av den information som skulle spridas till allmänheten. Man kan ana hur rätten att ta del av en allmän handling börjar kopplas samman med rätten att också sprida handlingen genom tryckning. Just denna kombination av handlingsoffentlighet och tryckfrihet blev ju själva kärnan i TF 1766.

Censuren och riksdagens arbetsformer

Möjligheten att införa allmän tryckfrihet förändrades runt 1760. Censuren visade sig oförenlig med riksdagens arbetsformer. Riksdagsarbetet hade dittills varit omgärdat av sekretess. Vad som förekom vid utskottens och ståndens sammanträden hölls hemligt och riksdagsprotokollen var lagda under sekretess. Ingen utomstående kunde alltså kräva att få ta del av riksdagens handlingar, än mindre få trycka dem.

Men sekretessen gällde även inom riksdagen. Här låg problemet. Vissa ärenden fordrade skärpt sekretess, till exempel ärenden om utrikespolitik, försvar och statens ekonomiska förhållanden. Dessa remitterades till Sekreta utskottet, som var just sekret. Med tanke på att de politiskt mest brännande ärendena hamnade i Sekreta utskottet, skärptes också hemlighetsmakeriet generellt. Riksdagsmän som inte satt i Sekreta utskottet måste finna sig i att sakna insyn i riksdagens viktigaste ärenden.

Från och med 1750-talet började riksdagsprotokoll, trots lagstadgad sekretess, att publiceras, om än i mindre omfattning. Runt 1760 hade handlingssekretessen blivit kontraproduktiv för riksdagsarbetets funktionsduglighet. Information måste ut till allmänheten av hänsyn till statsnyttan, men hur långt skulle man våga gå i öppenhet?

De regerande ur hattpartiet agerade genom kanslikollegiet som förbjöd kritik av rådets politik. Kanslikollegiet skred till verket med en frenesi som påminde om hur kollegiet trekvarts sekel tidigare stormat mot irrläror i religionen, men nu hade jakten på teologiska irrläror ersatts av jakt på politiska irrläror.

Det hjälpte inte. Vad som inte kunde censureras till tystnad fick i stället försvaras via tryckpressen. Regimkritikerna antog utmaningen. Tioårsperioden 1755–1765 såg ett genombrott för den politiska pamflettlitteraturen. Rådet och kanslikollegiet höll ställningarna tills Sverige drabbades av en finansiell kris, som framför allt berodde på rådets otyglade tryckning av bankosedlar för att öka kredittillgången – själva kungsvägen att tända en inflationsbrasa. När censuren försökte styra debatten om penningpolitiken, kom den i konflikt med den kunskap som faktiskt fanns om sambandet mellan penningmängd och prisstabilitet.

Lösningen av den ekonomiska krisen krävde att man med empiriska metoder kunde gå till botten med inflationens orsaker, vilket krävde tryckfrihet både för att möjliggöra utbyte av idéer och kunskap och tillgång till statens arkiv, där statens räkenskaper och rådets beslutsunderlag fanns. Utan öppenhet och publicitet fanns det ingen möjlighet att allsidigt diskutera ansvaret för den uppkomna situationen. Man löste inte tvistefrågor i ekonomisk teori genom att införa tanke- och tryckförbud för vissa vetenskapliga ståndpunkter. Ett sådant tankeförbud hade varit möjligt 1661, då censuren infördes, men definitivt inte 1761. Censuren hade efter etthundra år kommit till vägs ände.

Förslag om införande av både tryckfrihet och offentlighet kring publika handlingar lämnades vid riksdagen 1760–1761, men motståndarna lyckades förhala processen så effektivt att inget beslut hann fattas. När ständerna sedan samlades på nytt 1765 efter ett förödande valnederlag för hattarna i valen på hösten 1764, gjordes vad som inte gjorts 1761. Den 2 december 1766 skrev kungen under den nya TF.

Hur mycket tryckfrihet fick vi?

Rätten att trycka och sprida publika handlingar hade stötts och blötts under årtionden. Det var därför helt konsekvent att TF 1766 ställde offentlighetsprincipen i centrum mer än själva tryckfriheten. Handlingsoffentlighet skulle gälla som huvudregel, sekretess som undantag. TF slog därför fast vilka handlingar som inte fick offentliggöras. Detta kan mycket väl vara den mest innovativa idé som den svenske lagstiftningen någonsin formulerat. Offentlighetsprincipen revolutionerade rikets offentliga förvaltning och blev ett effektivt medel att avslöja korruption och missförhållanden inom den offentliga byråkratin.

Någon fullständig tryckfrihet medgav dock inte TF. Fortfarande var det förbjudet att skriva mot den rena evangeliska läran. Inte heller blev det tillåtet att ifrågasätta statsskicket sådant det bestämts i grundlagarna, eller bruka lastande eller förklenande omdömen om konungen, kungahuset, rikets ständer, ämbetsmän eller främmande makt och regenter. Censorsämbetet avskaffades, men helt kunde man inte göra sig kvitt behovet av kontroll: ”Vad angår skadliga böckers införande och försäljande i boklådorna, förbliver tillsynen däröver hädanefter hos vårt kanslikollegium och vederbörande konsistorier, som äga däröver hand hålla, att ej några förbjudna och förföriska böcker, antingen uti teologiska eller andra ämnen, måge få utspridas.” Den formuleringen hade lika gärna kunnat skrivas under 1600-talet.

TF var inte några få personers verk. Det fanns starkt pådrivande personer med i beslutsprocessen, men de avgjorde inte tryckfrihetsfrågans lösning. Den helt bestämmande faktorn var det politiska livets förändring under de tio år som föregick TF:s tillkomst, vilken i sin tur sammanhängde med ståndsutjämningen som pågått under hela 1700-talet men ökat markant efter 1750. Hattarnas kamp mot de oppositionella krafterna handlade om att mildra effekterna av den pågående sociala omvandlingen, men det slaget var förlorat runt 1760. Utan offentlighet och skrivfrihet hade frihetstidens författning inte kunnat reformeras till att passa de nya partistrukturer, som såg dagens ljus under 1760-talet.

Det får väl tas för givet att upplysningsfilosofin i all dess mångfacetterade form fanns med som en bakgrundsfaktor av betydelse, men TF var alldeles för motsägelsefull för att motsvara den radikala upplysningens centrala värderingar. Den teologiska censuren fanns ju kvar, avfall från och gäckeri med den evangeliska läran var belagda med stränga straff.

Effekten av 1766 års TF blev hur som helst omvälvande. Antalet tidningar och andra publikationer som kom fram under de följande tio åren blev fler än under det tidigare halvseklet.

Men denna positiva bild av den nya tryckfriheten bör nyanseras. TF var ett medel för de bildades och de politiska eliternas samtal. Nio invånare av tio stod emellertid utan politiskt inflytande, och det enda område som intresserade denna majoritet var, i brist på vanliga tidningar, religiös litteratur. Men teologiska alster var ju, som sagts, fortfarande lagda under censur. Det säger rätt mycket att konventikelplakatet, som förbjöd enskilda att hålla andakter och läsa Bibeln i grupp utan präst närvarande, tillkommit så sent som 1726 och faktiskt inte avskaffades förrän 1858. Först under 1780-talet fick katolska och judiska trosbekännare bosätta sig i riket på rätt diskriminerande villkor. Det får väl antas att de läste sina dagliga böner i böcker som saknade imprimaturstämplar.

Prästerskapet kunde med andra ord fortsätta att jaga teologiska irrläror i både muntlig och skriftlig form på samma sätt som skett före 1766. TF 1766 blev alltså inte allas dyra egendom. Det är lätt att glömma bort detta faktum när jubileumstalen sjunger tryckfrihetens lov vid TF:s födelsedag den 2 december.

Rolf Nygren, professor i rättshistoria vid Uppsala universitet 1984–2012.