Barnets religionsfrihet

Nyligen presenterade den statliga Barnrättighetsutredningen sitt förslag: att FN:s barnkonvention ska bli lag i Sverige från den första mars 2018. Sverige har redan, genom att ratificera konventionen, åtagit sig att förverkliga de rättigheter som den innehåller, men ännu har konventionen inte fått det genomslag som den borde i praktiken, menar utredningen. Därför bör själva konventionstexten inkorporeras i den svenska lagstiftningen och ett stort kunskapslyft behöver ske bland domstolar och myndigheter.

I Norge genomfördes motsvarande förändring år 2003, då barnkonventionen införlivades i Menneskerettsloven. Denna lag ges företräde vid eventuella konflikter med andra lagar, vilket tydligt har stärkt barns rättigheter i Norge. Samtidigt genomfördes i Norge ett kunskapslyft, som varit förebild för Barnrättighetsutredningens förslag. Domstolar, myndigheter, skolpersonal, vårdpersonal och många andra utbildades om barnkonventionen och det har påtagligt höjt medvetenheten om konventionens innehåll och tillämpning, särskilt vad gäller barns möjligheter att göra sina röster hörda i samband med beslut som påverkar dem.

Barnkonventionens innehåll är inte bara en fråga för domstolar och myndigheter. Den fungerar i många sammanhang som en vision om vad som är ett gott liv för barn och vad det innebär av förpliktelser för vuxna. De mänskliga rättigheterna har kommit att betraktas som en enande etisk plattform där olika politiska och kulturella grupperingar kan mötas i sin strävan efter samhällsförändringar som främjar mänsklig värdighet, demokrati och rättvisa. Samtidigt anses några av de specifika rättigheter som stadgas i barnkonventionen fortfarande av många som kontroversiella eller åtminstone som svårtolkade. Rätten till religionsfrihet är nog den mest kontroversiella av dem alla. I den ställs förhållandet mellan barnets egen rätt och föräldrarnas rätt att fostra på sin spets.

Barn och föräldrar i barnkonventionen

Barnkonventionen skiljer sig från tidigare deklarationer om barnets rättigheter på en viktig punkt. Medan de tidigare deklarationerna från 1923/24 (antagen av Rädda Barnen och Nationernas förbund) och 1959 (antagen av FN) betonar barns sårbarhet och utsatthet och inriktas på att lista områden, där barn särskilt behöver beskydd och omsorg, är barnet i barnkonventionen från 1989 tydligare ett eget subjekt, som inte bara tar emot de vuxnas beskydd utan självt utövar sina rättigheter. Barnkonventionen betonar barnets rätt att självt bilda sig egna uppfattningar och få uttrycka dem och de vuxnas skyldighet att lyssna till barnet och ta hänsyn till dess uppfattningar när de fattar beslut som berör barnet. Snarare än att bli en underordnad mottagare, blir barnet i barnkonventionen en rättighetsbärare med rätt att ställa krav på sin omgivning.

Ibland har detta uppfattats som om barnkonventionen ställer barnet mot sina föräldrar och att familjens roll undermineras, men det är snarare så att konventionen ger föräldrarna en mycket central roll och ser familjen som avgörande för barnets möjlighet att utvecklas. I konventionens inledning betonas att ”familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället”. Statens ansvar är sekundärt i relation till föräldrarnas och syftar främst till att stödja dessa i ansvaret för barnet.

Flera av artiklarna återkommer till föräldrarnas centrala roll, till exempel artikel 9 om barnets rätt att inte skiljas från sina föräldrar annat än i undantagsfall, artikel 10 om rätten att ha personlig och regelbunden kontakt med båda föräldrarna, artikel 18 som uttryckligen ger föräldrarna huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och artikel 29, som anger att barnets utbildning bland annat ska syfta till att utveckla respekt för barnets föräldrar. Även andra artiklar talar om familjen som barnets främsta sociala sammanhang och ålägger staten att ge barn utan familj särskilt stöd för att kompensera det som de då saknar.

Artikel 5 behandlar föräldrarnas rätt och skyldighet att ge barnet vägledning då det utövar sina rättigheter. Här sägs att ”[k]onventionsstaterna skall respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar eller [annan juridisk vårdnadshavare] att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning och råd då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention”.

Detta innebär, för det första, att det är föräldrarna som har huvudansvaret för barnets fostran och att staten måste respektera detta ansvar och inte försöka ta över det. Denna princip formulerades redan i tidigare internationella konventioner om mänskliga rättigheter utifrån erfarenheterna av till exempel Nazitysklands och andra diktaturers ingrepp i föräldrarnas ansvar genom politisk indoktrinering i skolsystemet.

Det innebär, för det andra, att föräldrarna har både rätt och skyldighet att på olika sätt vägleda barnet samtidigt som det erkänns att de rättigheter som formuleras i barnkonventionen är barnets, inte föräldrarnas. Föräldrarnas rätt ses här som en stödfunktion i relation till barnets eget rättighetsutövande, på motsvarande sätt som statens roll ses som stödjande i relation till föräldrarna. Syftet är att föräldrarnas ska stödja barnet i dess utövande, inte att barnets rättigheter per automatik ska utgöra ett utflöde av föräldrarnas egna rättigheter.

En nyckelformulering i artikel fem är den om ”den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga”. Gerison Lansdown menar att denna formulering gör överförandet av ansvar från föräldrar till barn till något som ska ske successivt, inte vid ett enda tillfälle, myndighetsdagen. I stället ska föräldrarna ta hänsyn till att barnet över tid utvecklar förmågan till eget ansvarstagande och ge barnet utrymme att undan för undan ta allt större eget ansvar för sitt utövande av rättigheterna i konventionen. Därmed blir också frågan om när ett barn är moget att fatta egna beslut något som kräver en individuell bedömning och inte kan lösas med generella åldersgränser.

Sammantaget kan vi konstatera att barnkonventionen ser barnet som en människa med inneboende värdighet och en individ med egna rättigheter, samtidigt som det är beroende av föräldrarnas vägledning och av statens respekt för såväl barnet självt som för föräldrarnas fostrande ansvar. Detta blir särskilt tydligt i artikeln om religionsfrihet.

Religionsfriheten – en kontroversiell rättighet

Artikel 14 i barnkonventionen lyder:

”1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

2. Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.

3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.”

Begreppet religionsfrihet används i barnkonventionen utan att någon preciserande formulering talar om vad den innebär. Eva Brems noterar i sin kommentar till artikel 14 att FN:s barnrättskommitté i sitt arbete utgår från lydelsen i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna, artikel 18:

”Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.”

Här innefattar religionsfrihet två huvudaspekter: rätten att ha eller anta (eller byta, som det står i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter från 1948) religion eller trosuppfattning/övertygelse och rätten att utöva sin religionsfrihet på olika konkreta sätt, främst genom utbildning, gudstjänst och religiös observans av olika slag. Individens religionsfrihet utövas ”ensam eller i gemenskap med andra” och religionsfriheten som rättighet ligger därmed i skärningsfältet mellan individuellt självbestämmande och kollektiv identitet.

Mot artikel 14 i barnkonventionen har ett drygt tiotal stater reserverat sig, flera av dem med motiveringen att artikeln riskerar att åstadkomma splittring inom familjer över religionstillhörighet och att artikeln strider mot FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som säger att föräldrarna har rätt att fostra barnet i enlighet med sina egna religiösa och filosofiska övertygelser. Det kan tyckas märkligt att ingen av dessa stater reserverat sig mot artikel fem, som uttrycker exakt samma relation mellan barn och föräldrar i relation till konventionens samtliga rättigheter som artikel 14 uttrycker i relation till religionsfriheten. Varför uppfattas just denna artikel som så kontroversiell att den föranleder stater att reservera sig, när de inte reserverat sig i relation till artiklar med närliggande innehåll?

I de tidigare människorättskonventionerna ges föräldrar rätten att uppfostra sina barn i enlighet med sina egna religiösa och filosofiska övertygelser, och även om de här konventionerna talar om varje människas rätt till religionsfrihet, så har detta nog oftast uppfattats som att gälla vuxna men inte barn. Att barnkonventionen inte bara upprepar föräldrarnas rätt att fostra utan också gör religionsfriheten till en rättighet som barnet självt utövar, förskjuter makten över barnets religionstillhörighet och -utövning i riktning mot barnet. På ett sätt ligger detta nära det som sker i många religiösa traditioner, när barn, som ännu inte är juridiskt myndiga, genom någon form av rit görs religiöst myndiga eller åtminstone får ett större eget ansvar för sitt religionsutövande. I judisk tradition finns bar och bat mitzvah, i kristen tradition konfirmationen och andra grupper har liknande riter, där en ung människa går in i en ny fas av sitt religiösa liv. Fram till dess har föräldrarna ansvar för deras religiösa fostran, men i och med denna rit tar de själva över hela eller delar av ansvaret. Samtidigt har förutsättningen för denna fasväxling oftast varit att barnet förblir i samma tradition och religiösa gemenskap som föräldrarna och i många religiösa traditioner ses föräldrarnas ansvar för barnets fostran som en uppgift given av Gud. Att barnet förblir i den egna tron eller traditionen ses som en fråga om deras eviga väl. Därför vill man inte gärna acceptera ett sätt att formulera barnets religionsfrihet, som kan riskera att barnet föredrar att välja en annan tro och religionstillhörighet än föräldrarnas.

Europakonventionen från 1950 är den äldsta av människorättskonventionerna. Den har inte bara följts av FN:s båda globala konventioner utan också av regionala konventioner på andra håll i världen. När formuleringarna av rätten till religionsfrihet jämförs mellan de olika konventionerna blir det tydligt att några har en tydligt utskriven rätt att ”byta” religion eller övertygelse medan andra talar mer om rätten att ”ha” och ”utöva” religion men inte lika tydligt formulerar individens rätt att gå från en tro till en annan. I The African Charter on Human Rights från 1981 formuleras religionsfriheten i termer av frihet att bekänna och utöva religion (the profession and free practice of religion), medan ord om att byta religion saknas. Detta dokument uttrycker också individens skyldigheter gentemot sin familj och mot samhället. I The African Charter on the Rights and Welfare of the Child, den afrikanska barnkonventionen, från 1990 sägs att barnet har plikten att arbeta för familjens sammanhållning och att respektera sina föräldrar, överordnade och äldste at all times. Barnets respekt för föräldrar och andra äldre motsvaras i sin tur av att de äldre ålägger sig respekt för barnets rättigheter. Religionsfriheten formuleras i ordalydelser som ligger nära barnkonventionens, där varje barn har rätt till religionsfrihet och där föräldrarna är skyldiga att vägleda barnet på ett sätt som tar hänsyn till barnets växande förmågor och barnets bästa.

Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, The American Convention on Human Rights från 1969, är ratificerad av ett antal stater i Latinamerika, men inte av USA eller Kanada. Här skrivs rätten att behålla eller byta samt bekänna och sprida sin religion eller övertygelse tydligt ut. Föräldrarna ges rätten att ge sina barn en religiös och moralisk fostran utifrån sina egna övertygelser.

I en jämförelse mellan de här regionala dokumenten ser vi att kollektiva aspekter och individens skyldigheter gentemot gemenskapen betonas starkare i de afrikanska dokumenten, medan det amerikanska starkare trycker på individens rätt att byta religion och på rätten att sprida sin övertygelse. De afrikanska dokumenten är yngre än det amerikanska och ligger närmare barnkonventionen i tid. De är präglade av en diskussion som kritiserat barnkonventionen för att vara alltför individualistiskt inriktad liksom av en kritik av ”västerländsk mission”, som i mångas ögon gått hand i hand med kolonialistiska strävanden.

FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna är tydlig med att ingen får utsättas för tvång eller otillbörlig påverkan i syfte att få dem att byta religionstillhörighet eller övertygelse. Var gränsen går mellan otillbörlig maktutövning eller tvång å ena sidan och rätten att informera om och utan tvång försöka sprida sin tro å den andra är omdiskuterad. Utan möjligheten att sprida och ta del av information blir rätten att byta religion meningslös, men om ansträngningarna att påverka och övertyga tar sig former som gör det svårt för individen att värja sig kan valet inte sägas vara fritt. Särskilt svår blir frågan när det handlar om vuxnas påverkan på barn, eftersom barnet alltid befinner sig i ett underläge i relation till den vuxne. Därför har Europadomstolen ofta varit sträng i sina bedömningar av påverkan via skolan. Föräldrarna, däremot, har haft större utrymme att påverka sina barn, eftersom det ligger i deras ansvar att ge barnet vägledning. När föräldrarna inte är överens inbördes kan situationer uppstå där den ena anklagar den andra för att utöva otillbörligt tvång på barnet. Det är oftast i sådana fall som frågan kommer till Europadomstolen och FN:s granskande system.

Den svenska kontexten

De mänskliga rättigheterna är formulerade som universella, giltiga oavsett individens sociala, kulturella och etniska hemvist. Samtidigt är det uppenbart att tillämpningen av rättigheterna präglas av kulturella föreställningar och mönster. Europadomstolen har hanterat den här frågan genom att ge konventionsstaterna en viss bedömningsmarginal utifrån den lokala kontexten. Det innebär att ett fall kan bedömas delvis olika i olika länder. Den här principen ger anledning att reflektera över vilka föreställningar och kulturella mönster som kan komma att prägla bedömningarna i svenska domstolar, när barnkonventionen inkorporeras i svensk lagstiftning.

Frågor om barn och religion väcker starka känslor, det har vi sett tydligt, bland annat i debatten om religiösa friskolor och om skolavslutningar i kyrkan. Karin Kittelmann Flensner har i en undersökning av samtalen under religionskunskapstimmarna visat hur ateismen är norm i svenska klassrum på gymnasiet. Att vara ”religiös” ses som ganska udda av en majoritet av svenskarna. Religion förknippas med vidskeplighet och sådant som människor trodde på ”förr i tiden”, men som naturvetenskapen nu gjort onödigt.

David Thurfjell talar om svenskarna som ett ”post-kristet” folk och menar att ord som ”kristen” och ”religiös” kommit att ändra betydelse, från något betydligt bredare, som de flesta kunde känna igen sig själva som, till en snävare betydelse, med betydligt högre ställda krav på personligt engagemang och instämmande i specifika trosläror. Den snäva förståelsen gör att allt färre identifierar sig som kristna, trots att de till exempel är medlemmar i en kyrka, går i gudstjänst på första advent, låter döpa sina barn och vill begravas i kyrkan. I den stora värderingsundersökningen World Values Survey, som genomförs i ett stort antal länder i världen vart femte år, ser vi att Sverige präglas av en hög grad av individualism, en hög tilltro till rationella värden som grund för beslut och val och låg tilltro till tradition och äldre generationers auktoritet. Här har upplysningstidens och modernitetens tankemönster slagit igenom i högre grad än i andra länder.

I ett samhälle med låga kunskaper om och hög misstänksamhet mot ”religion” kan det finnas anledning att befara att förtroendet för föräldrar som är praktiserande inom någon religiös tradition inte kommer att vara särskilt högt från domstolar och myndigheter, när barnkonventionen ska börja ligga till grund för deras beslutsfattande. Redan i dag höjs röster som menar att det är en kränkning av barnets religionsfrihet att se dem som medlemmar i ett trossamfund och som vill ge barn en ”neutral”, uppfattad som icke-religiös, grund att kunna fatta sina beslut om religionstillhörighet utifrån.

Kampen för religionsfrihet i det svenska samhället är präglad av den statliga religionspolitik som under flera hundra år krävde av medborgarna att de tillhörde statskyrkan och där undantagen från denna princip kom sent och var snålt tilltagna. Religionsfrihet har i vårt land ofta varit liktydigt med att slippa tvång från en statlig, religiös överhöghet. Vi är också präglade av en protestantisk kultur, där troslära och innehållsfrågor varit viktigare än konkreta uttryck för praxis och observans. Oförståelsen inför människor, som till exempel väljer att bära vissa kläder eller avstå från viss mat utifrån sin religiösa identitet har länge varit påtaglig, och även om förståelsen ökar i många sammanhang, så ser vi i dag också att misstänksamheten tar plats i en främlingsfientlig diskurs, där religion främmandegörs som något icke-svenskt.

Samtidigt kan vi se att det finns en misstänksamhet mot talet om mänskliga rättigheter i allmänhet och barnets rättigheter i synnerhet hos en del religiösa grupper. Rättighetstänkandet uppfattas som alltför präglat av upplysningsfilosofiska ideal som ger en orealistisk bild av individens oberoende av andra människor och som talar alltför lite om individens skyldigheter, bara om vad individen kan kräva av andra. Talet om barnets rättigheter ses som ett svek mot barnets beroende av sina föräldrar och som ett ingrepp i familjens integritet.

Risken finns att vi hamnar i en situation där grupper som skulle ha glädje av att vårt samhälle blir bättre på att värna individernas, både vuxnas och barns, religionsfrihet, förkastar tanken på mänskliga rättigheter och därmed möjligheten att bidra till en fördjupad förståelse av religionsfrihetens innebörd, samtidigt som den breda majoritet i det svenska samhället som bejakar barnkonventionen och de mänskliga rättigheterna, inte tar religionsfriheten på allvar, när den ifrågasätter den rådande ateistiska normen. Här skulle kyrkorna och andra religiösa grupper kunna bidra till ett fördjupat samtal genom att utveckla en syn på rättigheter som bättre gör rättvisa åt en syn på människan som beroende av andra människor, och som inte på ett förenklat sätt ställer individens rätt mot delaktigheten i en gemenskap. Likaså skulle kyrkor och samfund kunna bidra till ett fördjupat samtal om religionsfrihetens olika aspekter – tro och utövande, individ och gemenskap – och hur de samspelar med varandra.

Barnets religionsfrihet som ekumenisk utmaning

I Kyrkornas världsråd pågår just nu arbete med ett dokument om kyrkornas engagemang för och förpliktelser mot barn, Churches’ Commitment to Children, i samverkan med UNICEF. I det här dokumentet uppmärksammar Kyrkornas världsråd ett antal frågor, där kyrkorna behöver ta större ansvar både inom sina egna organisationer och i relation till det omgivande samhället. Dokumentet tecknar en teologisk bakgrund till varför kyrkorna bör engagera sig för barns rättigheter i samverkan med det vidare civilsamhället och alla människor av god vilja. Även i detta arbete förekommer spänningar mellan dem som finner det naturligt att använda rättighetsterminologin och dem som är mer tveksamma till detta. Det är min förhoppning att kyrkorna ska kunna ge ett ordentligt bidrag, både när det gäller att förbättra barns levnadsvillkor och utvecklingsmöjligheter inom och utom kyrkorna själva och när det gäller en fördjupad förståelse i samhället av vilken roll religion kan spela för barns utveckling i samspel med föräldrar och en vidare gemenskap.

Litteratur

Barnkonventionen: FN:s konvention om barnets rättigheter. UNICEF 2009.

Barnkonventionen blir svensk lag. SOU 2016:19.

Brems, Eva: Article 14:The Right to Freedom of Thought, Conscience and Religion. Martinus Nijhoff Publishers 2006.

Kittelmann Flensner, Karin: Religious Education in Contemporary Pluralistic Sweden. Göteborgs universitet 2015.

Klasson Sundin, Maria: Barnets religionsfrihet – en villkorad rättighet?: En filosofisk studie utifrån Barnkonventionen. Acta Universitatis Upsaliensis 2016.

Lansdown, Gerison: The Evolving Capacities of the Child. UNICEF 2005.

Thurfjell, David: Det gudlösa folket: De postkristna svenskarna och religionen. Molin & Sorgenfrei 2015.

Maria Klasson Sundin är teol.dr i religionsfilosofi och präst i Svenska kyrkan.