Den märkliga förvandlingen av Sound of Music

Vår familj såg förra julen Sound of Music på tv – igen. Liksom förra gången blev vi betagna av dramat i Salzburgs vackra omgivningar, där den unga klosternovisen Maria med sin sång och sin omsorg vädrar ut det auktoritära i familjen Trapps överklasshus och låter kärlekens och spontanitetens vind svepa med sig de moderlösa barnen och deras pappa.

Det är känt att filmen har sin förebild i levande livet. Nyligen fick jag höra att familjen von Trapp – som ju efter kriget bildade en bejublad sånggrupp – en gång strax efter kriget besökte Sverige och framträdde bland annat i Engelbrektskyrkan i Stockholm. Nu nämnde en vän att filmens ”Maria” faktiskt har skrivit en bok om sitt liv med den pensionerade sjöofficeren och hans barn.

The story of the Trapp family singers ger dock en delvis annan bild av den tappra och musikaliska familjen. Maria som i musikalen är en levnadsglad ung kvinna vars önskan att gå i kloster får skrivas på den juvenila ysterhetens konto, var i själva verket en seriös katolik. När hon beslöt att dela sitt liv med den sörjande änkemannen Georg Trapp skedde det med vetskap om att familjen var lika uppriktigt kristen som hon. Den unga Maria, som var föräldralös och uppfostrades av en ateistisk och antikatolsk onkel i Wien, fann i verkligheten själv vägen till katolicismen och den tycks inte ha varit lätt. Som noviskandidat i benediktinklostret i Nonnberg vann hon även ny inre trygghet.

Maria skildrar i sin memoarbok från 1949 till exempel det katolska jul- och påskfirandet på ett personligt sätt och med en värme som gör en läsare både häpen och berörd. Till historien hör att kaptenen, som i Marias bok har föga gemensamt med musikalens stela pliktmänniska, också han var konvertit, uppvuxen i evangelisk miljö. Georg von Trapp var utbildad till sjöofficer och hade vunnit respekt för sin skicklighet då han gjorde ubåtstjänst i den österrikiska flottan i Adriatiska havet under första världskriget. Därav kom sig också att han, då hans hemtrakt efter 1918 tillföll Italien, blev italiensk medborgare.

En viktig fråga är då vad som skedde med historien när den gjordes om till en succémusikal. Var syftet att stödja det krigshärjade Europa i strävan att bygga en demokratisk, ja kanske kristdemokratisk framtid? Vissa motiv i filmen kunde få en att tro detta, men förgäves söker man tecken på att det riktigt är detta syfte som föresvävar textförfattaren. Musikaltexten skrevs som bekant av den legendariske amerikanen Oscar Hammerstein och hans arbetspartner Richard Rodgers. Att den knappast var avsedd bara som en luftig förströelse låter flera kommentatorer förstå: Hammerstein was one of the more tough-minded and socially conscious American musical theater artists. Likaså sägs det att The shows of Rogers and Hammerstein were the products of sincerity.

Products of sincerity, ja kanske. Man undrar ändå vad textförfattaren Hammersteins ”tuffhet” och samhällsmedvetna ”allvar” just i denna musikal ville uppnå. Liksom varför just familjen von Trapps öde kommit att fånga de celebra musikalskaparnas blick. Troligen var det familjens vidsträckta turnéverksamhet som gav den yttre anledningen. Många har gissat. I en essä hävdar sålunda den svenske författaren Göran Palm att Sound of Music varierar ett välkänt men förljuget motiv – hur en kvinna av folket faller en gentleman i smaken och hur hon med kärlekens hjälp överskrider klassgränsen och blir hans hustru. Palms marxistiskt färgade tolkning jämför Sound of Music med hur Bernhard Shaws pjäs Pygmalion blev till My Fair Lady, en historia där dock förvandlingen från cockneytalande blomsterförsäljerska till elegant dam blev mera krävande.

Frågan är dock om det i Sound of Music är temat ”mannen av börd och kvinnan av folket” som är viktigast. Föga tyder i varje fall i Marias bok på detta. I själva musikalen är det snarare en strid om två livshållningar som vi bevittnar. Två snarast karikerade livshållningar som i musikalen visas få sociala och politiska följer. Maria och kapten von Trapp liksom ”räddar” i musikalen varandra och detta från två icke önskvärda attityder – hans auktoritära nationalism respektive hennes katolicism. (Göran Palm tillskriver i den nämnda essän kaptenen så kallad austrofascism, en livsfilosofi som även fick politiskt genomslag under mellankrigsåren.) Temat blir då hur demokratin visar sin sekulära, psykologiska kraft att frälsa Europa och bädda för en ljusare framtid. Familjen von Trapps tappra flykt över bergen gäller inte bara deras livhank utan symboliserar det vägval som måste ske i diktaturens och de auktoritära strukturernas tidevarv.

Man kan driva tanken längre. Efter 1945 tog ju en process vid som har kallats karaktärstvätt. Iscensatt av de amerikanska ockupationsmyndigheterna skulle Tysklands folk ”tvättas rent” från auktoritära attityder i allmänhet och nazism i synnerhet. Det är nog rimligt att även se Sound of Music i det perspektivet. Att den kände marxisten Theodor Adorno (en tysk som gått i exil i USA) med sina medarbetare just 1950 hade utgett sitt stora och djupt kontroversiella verk om den så kallade auktoritära personligheten har här intresse. På sätt som kan te sig diskutabelt sökte Adorno utmåla olika karaktärsdrag som individualpsykologiskt och demokratiskt betänkliga. Dessa drag hade, menade han, vid tiden uppmuntrats hos barn genom uppfostran och bäddade för auktoritära samhällen och diktatur. Musikalens hårde uppfostrare kapten von Trapp kan ses som ett försök att förkroppsliga det slags förtryckande fadersgestalt som Adornos studie siktade in sig på. Tilläggas kan att Adornos teser har ifrågasatts och inte har visat sig gå att bekräfta empiriskt.

Hur förhåller sig då musikalen till verklighetens musikfamilj? Naturligtvis är den bara ”löst byggd” på familjens upplevelser, som ju ofta en konstprodukt är. Värt att notera är dock att de mest berörda, alltså familjemedlemmarna själva, reagerade sårat ogillande inför en del ändringar som gjorts av förebilden, ändringar som ibland gällde detaljer men också viktiga drag i historien. Det gäller främst hur guvernanten Marias och än mer kapten von Trapps personligheter tolkas. Maria framstår i sin spontanitet (i filmen förstärkt genom Julie Andrews betagande spel) som en amerikansk collegestudent, medan den verkliga Maria sägs ha varit en mogen och stabilt viljestark person. Den verklige Georg von Trapp beskrivs heller inte som sträng, okänslig eller omusikalisk. Miljön var knappast den ”austrofascistiskt” inskränkta som musikalen antyder. Barnens livsöden uppvisar i verkliga livet knappast de skador som en sådan uppfostran enligt Adorno skulle ge.

Till det som ändrats från ”verkligheten” hör också att familjens förtrogne under många år, jesuitpatern Franz Wasner som skötte kontakterna med konserthus och församlingar under familjens turnéer, av herrar Rogers och Hammerstein helt sonika bytts ut mot den pushige managern Max Detweiler, en spelevink som verkar främmande i sammanhanget men påminner en del om en populärmusikmäklare i USA.

Ett långt senare uttalande i en intervju av Johannes von Trapp är här belysande. Johannes, som var yngsta barn till Maria och Georg, svarade på 1990-talet så här på frågan om hur musikalen skildrat familjen: … it’s not what my family was about … [We were] about good taste, culture, all these wonderful upper-class standards that people make fun of in movies like ’Titanic.’ We’re about environmental sensitivity, artistic sensitivity. ’Sound of Music’ simplifies everything. I think perhaps reality is at the same time less glamorous but more interesting than the myth (citerat ur New York Times, 1998).

Också en annan kännare av familjens historia, Joan Gearin, påpekar avvikelser mellan verklighet och musikal som inte enbart kan hänföras till konstverkets särskilda villkor eller konstskaparens frihet att gestalta ”sanning”. Hon kallar verklighetens Maria von Trapp en ”naturkraft”, detta också i meningen att hon kunde få plötsliga vredesutbrott, något som familjen kallade ”åskväder” och tydligen lärde sig leva med. Den sidan märks som vi vet inte hos musikalens oföränderligt glada och älskliga Maria. Joan Gearin kallar med ett understatement musikalen för somewhat sanitized och menar att verkligheten ändå var bättre än storyn.

Klart är att fiktionen med dess eventuella politiska avsikter och utan uppenbart konstnärligt syfte i detta fall har slätat ut det upplevda och därmed får prägel av osanning. Att den musicerande familjen i sitt liv framträdde med madrigaler och kyrkomusik, inte med glada förskolemelodier är en sak. Att man inte flydde sitt land över bergen och nattetid utan till skillnad från i musikalen tog tåget till Italien (mitt på dagen, som de italienska medborgare familjen var) är obestridligt, likaså att de riktiga von Trapps motsatte sig nazismen främst för dess kristendomsfientliga indoktrinering av barn mot deras föräldrar. Detta gör kanske historien mindre lämpad som medel för karaktärstvätt, men det låter ändå skeendet framställas mera som det verkligen var.

En tänkvärd belysning av hur en livshistoria de facto sätts att tjäna ett projekt för sekulär psykologisk omuppfostran ger Sound of Music i varje fall.

Carl Johan Ljungberg är stats- och litteraturvetare, Stockholm.