S:t Olavs nya katolska domkyrka i Trondheim

Till och med New York Times tyckte det var en stor nyhet att en ny katolsk domkyrka invigdes i Trondheim på Kristus Konungens högtid den 20 november och betonade att det var första gången det hände i Europa på tio år. Påven Franciskus hade sänt ett personligt ombud i kardinalen Cormac Murphy-O’Connor som ledde kyrkoinvigningen. Uppmärksamhet på högsta internationella nivå, alltså.

Det mest intressanta med den nya domkyrkan i Trondheim, invigd till S:t Olav, är dess arkitektur: en treskeppig basilika med absid, vars grundläggande form medvetet anspelar på den äldsta kristna kyrkoarkitekturen (bild 1). Det var just vad kyrkoherden Egil Mogstad önskade: ”en kyrka med en fot i fornkyrkan och en i det 21:a århundradet”. Kontrasten är stor mellan den nya domkyrkan och dess föregångare, som var en en enkel rektangulär hall av typen ”gymnastiksal”.

Den nya kyrkans arkitektur sänder intressant motstridiga signaler. Indelningen i skepp samt absiden är element som markerar monumentalarkitektur i senromersk och medeltida tradition. Men dessa markörer av en hög nivå kontrasteras av de enkla, bara tegelväggarna, och den totala avsaknaden av dekoration förutom ett krucifix i absiden.

Det omedelbara intrycket är att kyrkan anspelar på tidigkristna kyrkor som Santa Sabina i Rom, men i själva verket visar flera detaljer att det är en modern konstruktion med ett stålskelett som gör att byggarna inte har behövt respektera den äldre traditionens tekniska och statiska behov. I mittskeppet vilar väggarnas raka, vågräta nederdel direkt på pelarna utan någon förmedling av en arkad eller av en rak arkitrav i vågräta stenblock, något som skulle vara helt omöjligt för en gammaldags tegelmur. Mittskeppet har sex rektangulära fönster på varje sida vars placering helt struntar i om det finns en bärande pelare eller tomrum nedanför väggen, vilket också avslöjar att den bärande strukturen består av moderna material.

Trots att det omedelbara intrycket är en traditionell basilika, är byggnaden förvånande lojal mot somliga av den moderna arkitekturens principer så som de formulerades efter första världskriget av Le Corbusier och andra. Det gäller särskilt de enkla geometriska formerna, som man finner i de fyrkantiga pelarna, i mittskeppsväggarnas raka vågräta avslutning nedåt ovanför pelarna, och i absiden, som utgör en rundad fortsättning av mittskeppets väggar i stället för att vara ett halvcylindriskt rum som öppnar sig i mittskeppets ena kortvägg. Det gäller också, och kanske främst, den totala avsaknaden av dekoration. Den enda dekorationen är materialen själva och deras struktur, i det här fallet tegelstenarnas rytm och struktur.

Det stora avsteget från de modernistiska principerna är snarare att man valt att inte bry sig om de nya former som armerad betong och stål tillåter. Det är ett tydligt avsteg från tendensen till en modern ”standardkyrka” som ofta är ett mer eller mindre kvadratiskt rum där kyrkorummet fogas in diagonalt, med koret och altaret i ett hörn och en diagonal processionskorridor mellan två eller flera rader kyrkbänkar (bild 3). Samma grundtanke utförs också ofta med en cirkelrund plan, men tanken är densamma. I den modellen finns traditionella element som absiden, som ofta avslutar koret, och den centrala processionskorridoren, men inte indelningen i skepp.

På så sätt blir den nya kyrkan ett intressant exempel på den eviga och fascinerande spänningen i varje tidevarv mellan vad man numera kan göra och vad man egentligen vill göra.

Den nya kyrkan påminner inte bara om fornkristna och medeltida kyrkor utan också om vissa andra kyrkor som byggts under de senaste hundra åren. Användningen av absid tillsammans med bara tegelväggar och pelare för tanken till en del modernistiska kyrkor som byggdes under tiden mellan första världskriget och Andra Vatikankonciliet av arkitekter som Rudolf Schwarz eller Emil Steffann, men också till den stränga klosterkyrkan i det moderna, kartusianskt inspirerade klostret Monastère Notre-Dame-du-Torrent-de-Vie au Thoronet i Provence i Frankrike som invigdes 2007.

Koret i S:t Olavs nya domkyrka avgränsas av ett korskrank som fortsätter absidens halvcirkel så att korets plan blir cirkelrund. Dess liturgiska inredning består av ett altare i ett massivt block av carrara-marmor samt av möbler i trä: en biskopsstol (under en kanske överraskande baldakin), korbänkar längs absidens rundade vägg och en pulpet till höger om altaret.

En ny kyrka väcker alltid starka känslor för var och en har sin uppfattning om hur en kyrka ”skall se ut”. Många kommentarer gick ut på att basilikaformen mötte stor uppskattning medan de bara tegelväggarna uppfattades av somliga som ”kala”. Känslostormarna inför varje modernt kyrkobygge är nog till en del en följd av att man i modernismens anda normalt avstår från dekoration. Det är ju ofta i dekorationen som en byggnads ideologiska innebörd förmedlas. Utan dekoration ställs därför mer eller mindre omöjliga förväntningar på arkitekturen, som å ena sidan skall vara funktionell och å andra sidan uttrycka något, och dessutom vara ”vacker”. Man förväntar sig ofta att arkitekturen skall vara mer än den varit i tidigare tidevarv. Det var alltså på många sätt lättare förr: kejsar Konstantin skrev på 300-talet till biskopen i Jerusalem, Makarios, att han ville att den nya Gravkyrkan skulle ha dyrbara marmorkolonner och ett förgyllt tak. Formen i övrigt hade han inga synpunkter på. Det räckte med dyrbar dekoration.

Den nya katolska domkyrkan i Trondheim är en intressant balansgång mellan tradition och modernism och pekar kanske ut en möjlig väg för framtiden.

Mer information om kyrkan: http://www.bygg.no/article/1294235

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.