Förintelsens sista kapitel – Raoul Wallenberg, Angelo

Raoul Wallenbergs insatser för att rädda Budapests judar har det skrivits mycket om och forskats åtskilligt kring ända sedan 1945. Att historieprofessorn Klas Åmark tar sig an uppgiften att skriva ytterligare en bok i ämnet har sina risker. Vad finns mer att tillägga? Wallenbergs hjältestatus är så stark, och mytbildningen kring honom är så stor att detta problemkomplex har blivit till något mer än ett historiskt problem. Moraliska och existentiella aspekter har kommit att dominera även den historievetenskapliga forskningen kring dessa dramatiska månader i Europas historia. Åmark benämner denna tid, från tyskarnas ockupation av Ungern den 19 mars 1944 till Röda arméns erövring av staden den 18 januari 1945, som ”Förintelsens sista kapitel”. En träffande benämning. På våren 1944 var den stora majoriteten av Europas judar antingen förintad eller driven i exil. Kvar fanns 762 000 judar i det ”Storungern” som kontrollerades av den ungerska regeringen. De hade diskriminerats och behandlats illa av amiral Miklós Horthys regim. De flesta manliga judar var inkallade i särskilda arbetsbataljoner i den ungerska armén, med stora umbäranden och utsatta för stora risker, men de var trots allt vid liv.

Aktörerna i centrum

Vad vill då Åmark tillföra med denna bok? Dels vill han ta ett helhetsgrepp på problematiken, reda ut spelet mellan de ungerska myndigheterna, den tyska ockupationsmakten och de neutrala staternas representanter, som på lite olika sätt ville hjälpa de utsatta judarna. Han vill vidare göra upp med en allt för ovetenskaplig och journalistisk framställning, som enligt honom har fått dominera bilden av händelserna i Budapest 1944. Han menar att det har varit allt för mycket av en dålig hantering av icke trovärdiga källor. Han vill lyfta fram samtida källor och granskar hårt källor som bygger på sentida berättelser och vittnesuppgifter. Åmark erkänner dock villigt att detta är svårt, och att inte heller han kan täcka in hela det gedigna källmaterialet. De ungerskspråkiga källorna kommer han till exempel inte åt.

Han vill även göra upp med den mytbildning som finns kring Wallenberg och därmed indirekt lyfta fram övriga aktörer i detta drama, inte minst den påvliga nuntien Angelo Rotta. Det finns i Åmarks framställning ingen egentlig huvudrollsinnehavare i dessa räddningsaktioner, även om Wallenberg, med sin starka ställning i populärlitteraturen, indirekt blir den aktör andra speglas i och jämförs med. Och det är en aktörsorienterad framställning. Metodiskt redogör Åmark för de olika ländernas representanter, hur de agerade och hur deras strategier något skilde sig åt. Det är främst Sveriges och Schweiz diplomater som skärskådas. Den svenske legationschefen Ivan Danielsson, Per Anger och Raoul Wallenberg. Den schweiziske konsuln Carl Lutz får ett stort utrymme. Förutom att han representerade den schweiziska regeringen, företrädde han även den sionistiska rörelsen. De skyddsdokument han utfärdade var resedokument till Palestina. Han kunde göra detta då Schweiz i Ungern fungerade som skyddsmakt åt den brittiska regeringen, som politiskt kontrollerade Palestina. De spanska, portugisiska och el salvadoranska legationernas representanter spelade en mindre roll, men finns med i framställningen. Den påvliga nuntien Angelo Rotta representerade inte en stat utan Heliga stolen, vilket begränsade hans svängrum. Å andra sidan kunde han spela med de katolska institutioner som fanns i Ungern. På detta sätt dras den katolska kyrkan i Ungern in i Åmarks resonemang. Ärkebiskopen och Ungerns primas Jusztinian Serédi blir till en aktör. Rotta utfärdade även skyddspass till i första hand döpta judar, men efter pilkorsarkuppen i oktober 1944 även till andra judar som behövde skydd. Han utfärdade i realiteten mångdubbelt fler skyddsbrev än Wallenberg.

Röda Korset spelar en stor roll. Här skiljer Åmark mellan det internationella Röda Korset och dess representanter Friedrich Born, och det svenska Röda Korset som spelade en oberoende roll under makarna Valdemar och Nina Langlet. I ett inledande skede var det främst denna organisations traditionella skyddsgrupper, krigsfångar och flyktingar räddningsaktionerna riktade in sig på, en strategi som kom att ändras. Med tiden började även Langlet att utfärda skyddsbrev. Överstyrelsen för svenska Röda Korset, med prins Carl som ordförande, såg inte detta med blida ögon, även den svenska legationen var kritisk till Langlets i deras ögon kaotiska hantering av skyddsbrev. De hade inte heller samma värde som legationernas skyddspass, men efterfrågan på dem var stor, varför Åmark kan dra slutsatsen att de spelade en betydelsefull roll för att bli kategoriserad som skyddad och undantagen från tvångsarbete och deportation. Att hamna i rätt kategori, att bli undantagen, var något viktigt i dessa räddningsaktioner.

Denna kategorisering av landets judar var något som den ungerska regeringen själv hade inlett. Döpta judar, krigshjältar från första världskriget med flera blev undantagna. Det var denna inställning som utgjorde grunden för räddningsaktionerna. De neutrala diplomaterna ville bara ha ytterligare undantag. De judar som hade anknytning till de neutrala staterna eller på annat sett förvärvat ett skyddsdokument skulle hänföras till kategorin undantagna. När väl undantagstänkandet var etablerat gick det att utvidga det till att gälla allt fler. Strategierna för räddarna varierade något. Wallenbergs strategi är den mest kända: utfärda skyddspass så att individer fick skydd undan deportering och tvångsarbete. Åmark påpekar att det fanns andra sätt. Röda Korset kämpade för att få institutioner skyddsklassade, främst sjukhus. När dessa väl var skyddade fick de som vistades där automatiskt skydd.

Det diplomatiska spelet

Åmark ger ett visst utrymme åt spelet mellan diplomaterna på plats i Budapest och deras uppdragsgivare på hemmaplan. Framställningen är genomgående saklig, men den moraliska frågan ligger alltid i bakgrunden. Genomgående understryks hur dessa diplomater agerade självständigt utan någon större uppbackning på hemmaplan. Samtidigt utnyttjade de auktoriteten hos sina uppdragsgivare i påtryckande syfte. Wallenberg kunde hävda att det var den svenska regeringen och kungen som stod bakom de skyddsbrev han utfärdade. Nuntien Rotta kunde hota med att påven skulle tvingas ingripa och offentligt protestera mot den ungerska regeringens handlande, om inte utfärdade pass och skyddade hus respekterades.

Oftast fanns det ingen större täckning för denna användning av uppdragsgivarna och diplomaterna överskred ofta sina befogenheter. Nuntien kunde även hänvisa till religiösa förpliktelser och därigenom få en större kraft bakom orden i de otaliga noter som sändes fram och tillbaka till den ungerska regeringen. Det var inte långa moralteologiska utläggningar han gjorde, vilket nog i då rådande krigsläge hade varit förgäves. Han refererade mer allmänt till att rasmässig förföljelse stred mot naturrätten: ”Om den gode Guden har givit någon liv, har ingen människa på jorden rätt att föra bort dem och förvägra dem medel som krävs för att de skall överleva.” Ett vanligt knep, inte bara från Rottas sida, var att hota med den annalkande Röda armén. Den kan komma att behandla det ungerska folket på samma sätt som den ungerska regeringen behandlar landets judar.

Åmark för inget längre resonemang kring vilka hot som gav effekt. Vid några tillfällen resonerar han dock kring effekten av hot och lockelser. Den regim pilkorsarna upprättade efter kuppen den 15 oktober var i stort behov av att erkännas av de neutrala staterna. Detta kunde diplomaterna från dessa länder utnyttja i påtryckningarna för att få skyddspass och skyddade hus respekterade av den nya regimen. Det var också efter kuppen som diplomaternas insatser utsattes för det största hotet. Vid det laget fanns tiotusentals judar under beskydd. Det gällde att få detta respekterat av pilkorsarna. Med lock och pock gick det att få ledningen medgörlig. Svårare var det med fotfolket, som i denna kaotiska situation ofta agerade självständigt och förde ner judar till Donaus stränder och mördade dem.

Wallenbergs hjältestatus avmytologiserad

Ett långt avsnitt ges av naturliga skäl Wallenberg och den hjältestatus han har fått. Åmark har som klar ambition att avmytologisera hjälten, att göra honom till en vanlig människa med fel och brister. Han lyckas delvis med denna bedrift, även om han ger få förklaringar till denna mytbildning. De förklaringar han ger är dels den traumatiska situation som utgjorde ramen för räddningsaktionen. De som blev räddade hade med sig en minnesbild av en frälsare som räddade dem undan döden och som ofta tycktes dyka upp ur tomma intet när nöden var som störst. Denna bild är inte gynnsam ur en källkritisk synvinkel, vilket satte sina spår när dessa räddade personer återgav sina berättelser efter kriget. Även Wallenbergs medarbetare tycks, enligt Åmark, ha drabbats av detta syndrom, eller så är det andra orsaker till att exempelvis Per Angers vittnesmål alltsedan kriget, enligt Åmark, har varit befäst med många felaktigheter. Per Anger var Wallenbergs närmaste medarbetare och har även han fått något av hjältestatus. Hans minnesbild svek honom dock vid flera tillfällen.

En fråga Åmark lägger en stor vikt vid är hur många individer Wallenberg verkligen räddade, var det ett tusental, tiotusentals eller 100 000 som ibland tillskrivs honom. Den senare siffran är enligt Åmark helt orimlig och bygger på resonemangen att Wallenberg var den person som förhindrade tyskarna från att förinta det ungerska gettot i Budapest. Det fanns även ett internationellt getto där de neutrala staternas skyddade hus fanns. När beslutet att inte gå vidare med dessa planer fattades av generalen August Schmidhuber, var Wallenberg inte ens i Budapest utan hade redan inlett sitt ödesmättade möte med Röda armens representanter.

För Åmark handlar det om att i klassisk källkritisk anda gå till primärkällorna och bortse från berättelser som mycket av mytbildningen bygger på.

Kritiken av Per Anger är kanske den hårdaste. Anger gav redan på sommaren 1945 upphov till en alltför generös bild av Wallenbergs agerande. Förutom antalet personer han kan ha räddat handlar det om Wallenbergs eventuellt ledande roll i räddningsaktionerna. Var han den diplomat som ledde de övriga till det hjältemodiga resultatet? Åmarks svar är ett klart nej. I det källmaterial han hittat finns det inget som stöder att Wallenberg intog en ledande roll. Det är snarare nuntien Angelo Rotta Åmark lyfter fram som ledare för detta disparata diplomatgäng, som var och en hade sina egna metoder och vägar att gå. Wallenberg var snarast, enligt Åmark, en enstöring som inte samarbetade värst mycket med någon. Att han skulle haft regelbundna kontakter med den schweiziske konsuln Carl Lutz, vilket bland andra Anger hävdar, avfärdar Åmark som överdrivet.

Det är som sagt nuntien Rotta som samordnar och är den enträgne notskrivaren som inte ger sig. Han handlar mer systematiskt än Wallenberg. Han ifrågasätter rationaliteten i de svar han får på sina noter till den ungerska regeringen. Han finner invändningar och försöker smula sönder de argument han får till svar. Det var således Rotta som dagarna efter den ödesdigra kuppen den 15 oktober 1944 fick den nye regeringschefen Ferenc Szálasi att erkänna de utfärdade skyddsdokumenten, och det var den schweiziske konsuln Lutz och Röda Korsets representant som uppvaktade den nye utrikesministern Kemény, inte Wallenberg. Det var Rotta som tog initiativ till en uppvaktning av den ungerska regeringen när deportationerna till Auschwitz skulle återupptas i mitten av augusti 1944, inte Wallenberg. Åmark försöker nu inte svärta ner Wallenbergs goda rykte. Han erkänner utan omsvep Wallenbergs energi och vilja att gripa in direkt på plats när judar hotades av deportering och tvångsarbete. Men Åmark vill inte tillerkänna honom den mer ledande rollen i det systematiska arbetet för att bygga upp en apparat för att rädda Budapests judar. Han menar att senare tiders historievetenskapliga kritik på området, framförd av bland andra Paul Levin och Attila Lajos, inte gått tillräckligt långt.

Nuntien Rotta lyfts alltså fram som den samlande kraften, om det nu beror på att Rotta var diplomatkårens doyen eller om han hade särskilda kvalitéer framgår inte. Rollen som doyen tillfaller den diplomat som tjänstgjort längst i landet, vilket Rotta enligt Åmark hade gjort. Vad Åmark inte förtäljer är det faktum att nuntien i katolska länder automatiskt hade den rollen, något som ytterligare stärkte nuntiens ställning. Han var van att leda diplomatkåren vid uppvaktningar. Åmark vill lyfta fram vikten av den initiativförmåga Rotta visade. Han såg redan den 25 juni till att påven vädjade till riksföreståndaren Horthy att stoppa deporteringarna, redan en vecka innan de svenska diplomaterna fick Gustav V att göra detsamma. Wallenberg var för övrigt då inte ens på plats i Budapest. Vilket inte hindrar att äran för den svenske kungens vädjan många gånger har tillskrivits honom.

En viktig pusselbit i Åmarks argumenteringar är de så kallade Auschwitzprotokollen, författade av två personer som lyckades rymma från Auschwitz. I maj 1944 var protokollen kända för Budapests judar. Dessa påverkade naturligtvis de diplomatiska aktionerna, men de hanterades på olika sätt, och här är det inte den svenska diplomatin som är mest hjältemodig. Påven och regeringarna i Schweiz och Sverige informerades, men vid olika tidpunkter. Påven var informerad redan i maj, men det dröjde ända till den 24 juni innan de svenska diplomaterna sände iväg uppgifterna till Stockholm och den svenska regeringen valde att enbart delge dessa till de amerikanska och brittiska ambassaderna, inte till den svenska pressen. Det var The Times som publicerade uppgifterna den 8 juli, även den schweiziska pressen skrev om protokollet i månadsskiftet juni/juli. I Sverige höll pressen tyst.

Kvarstående frågor

Det är en deskriptiv framställning Klas Åmark ger, vilket både är en styrka och en svaghet. Den gedigna, och kanske till viss del överdrivet petiga redogörelsen, är imponerande och Åmark gör inte anspråk på att analysera problematiken ur någon postmodern synvinkel. Det är den erfarne historieobjektivisten som talar och det gör han med stor auktoritet. Ambitionen är också att ge en helhetsbild, låta den källkritiska bilden bli framträdande, avmytologisera och reda ut spelet i alla dess detaljer. Det som saknas är kanske en hantering av denna mytbildning, som ju även den är en del av historieskrivningen. Boken ger inga förklaringar till vårt behov av myter och hjältar i historien och vilka mekanismer som styr detta behov. Åmark har inte ambitionen att reda ut faktorer som historiebruket kring Wallenberg och Förintelsens plats i vår historiekultur. Boken öppnar dock för denna typ av frågor. Den lär sporra till fortsatt forskning kring denna ödesmättade del av Europas historia. Inte minst vidgar den förståelsen av Förintelsen som ett ”europeiskt projekt”, i vilket hela Europa blev indraget.

Boken väcker förstås frågor av moralisk och existentiell natur, inte minst för en katolsk läsare. Vilken roll spelade min kyrka i detta drama? Åmark kan knappast betraktas som jävig i denna fråga. Att han så klart lyfter fram nuntien Rottas roll som avgörande för räddningsaktionerna kan vara uppmuntrande för en katolsk läsare av boken, samtidigt som ytterligare frågor väcks kring påven Pius XII:s agerande och den kluvna inställning som den katolska kyrkan i Ungern intog. Historia är ju inte något som enbart rör det förgångna utan även griper in i nutiden. Denna sakliga framställning av de olika aktörernas insatser kommer säkerligen att sätta igång tankar om vårt moraliska ansvar för ”vår nästa” och inte minst om hur den katolska kyrkan hanterade och hanterar denna evangeliska uppmaning. De frågor som i dessa sammanhang alltid kvarstår är: vad kunde gjorts mer och vad har vi lärt oss av detta?

Klas Åmark: Förövarna bestämmer villkoren. Raoul Wallenberg och de internationella hjälpaktionerna i Budapest. Albert Bonniers Förlag 2016, 336 s.

Per Höjeberg är fil.dr och universitetslektor i historiedidaktik vid Stockholms universitet.