Andlig loggbok

Mycket snart under läsningen av Kristian Lundbergs nya bok kommer jag att tänka på Birgitta Trotzig och hur hon en gång i en intervju slog fast sin hållning som kristen: ”Tron är en uppgift.” Gång på gång genom berättelsen Gud är inte ett främmande namn återkommer Lundberg till det han ser som den kristna trons följdverkningar, konsekvenser, plikter. Texten blir på det sättet uppmanande och uppfordrande, för honom själv och för läsaren, samtidigt som stilen och formen har en meditativ andning.

Kristian Lundberg, född 1966, debuterade 1991 med en diktsamling, en genre han till en början höll sig till inte minst som medlem av poetgruppen Malmöligan; i fyra samlingar – som i stor utsträckning cirklar kring frågor om tro, sökande, ångest – slog han an den tonart som fortfarande är igenkännbar, en lågmäld intensitet, ett besjälat iakttagande. Efter prosadebuten 1998 har han växlat uttrycksformer, publicerat också kriminalromaner och mer resonerande texter; den förra boken, Det här är inte mitt land (2014), gav eko i debatten kring människosyn och utanförskap.

Hemstaden Malmö har ofta satt avtryck i Lundbergs böcker, så också i denna; han lokaliserar sig till Davidshallsgatan i stadens centrum, hör ljud och röster, iakttar fåglarnas beteenden, anger sina promenadvägar som så gott som dagligen går via en bro över till den gamla vackra kyrkogård som ligger granne med stadens kommersiella hjärta. I dagbokens form, oregelbundet från den 25 augusti till den 10 mars (året anges inte), noterar Lundberg de funderingar och djupare reflektioner som drivs fram av hans egen belägenhet, händelser i omvärlden, tiden vi lever i. Varje dagsanteckning inleds med ett Bibelcitat, oftast ur Psaltaren, och textfragment ur Bibeln finns ofta insprängda också i noteringarna, som påminnelser, återkommande imperativ. På en gång vill jag avråda från sträckläsning, texten vinner på att intas långsamt, förslagsvis en dagsnotering per dag; den tematik – kristen tro och hur att leva den – som Lundberg i denna andliga loggbok ägnar sig åt och hur han gör det, förtjänar det lugna och långsamma läsandets uppmärksamhet.

Boken är ett vittnesbörd – författaren säger det själv: ”Varje människa är ett vittnesbörd. Detta är mitt.” Återhållet, nästan diskret, får vi konturer och ett välavvägt innehåll av hans livsberättelse – om tiden med missbruk, svek, svikenhet, vanmakt, om vägen till ansvar för det egna livet, om hur han söker och finner en tro, om hur han håller fast vid den tron ”mer brusten än hel”.

När tillvaron, bland annat till följd av missbruk, var som tyngst samlade sig Kristian Lundberg till att uppsöka en präst och sade: ”Det känns som om jag har kränkt själva skapelsen.” Prästen svarade: ”Ja, det är vad du har gjort. Det finns en skuld. Du har brutit någonting som borde ha fått vara helt.” Lundberg tillfogar nu: ”Det var första gången som någon tog mig på allvar, som svarade på just den fråga som jag ställde …” Några rader längre ner slår han fast: ”Det var livsavgörande. Det är livsavgörande. Hans svar har inte bara format mitt nyktra liv utan också mina tankar om etik, politik, om kyrka, församling, om nåd, solidaritet.”

Det är i kraft av denna omvälvande erfarenhet han sedan dess lever och skriver. De civilisationskritiska trådarna i dagboksväven är mycket starka; han uppmärksammar det förråade och förråande nya språkbruket i ett land han – som så många andra – inte längre känner igen, han formulerar sig kring den ”rovdjurskapitalism som tvingar människor att bli till föremål”, han benämner ”nyliberalismens iskalla hånskratt”. Det egna engagemanget för tiggare, romer, migranter, människor som sitter på ett så kallat förvar och väntar på utvisning, skymtar här och var i resonemang som kretsar kring vår plikt som medmänniskor och som kristna. ”Den som vänder bort sitt ansikte säger upp sitt uppdrag som människa” antecknar han en tidig novembermorgon som inleds med Psaltarcitatet ”Gud, hör mitt rop, lyssna till min bön!” Någon gång emellanåt kan texten bli aningen för dystopisk eller uppgiven, så till exempel när nyhetsförmedlingen beskrivs som något nästan rutinmässig meningslöst eller i en mening som ”Vi tycks ha utvecklat likgiltigheten till ett permanent tillstånd.” Nåja, men sådant kan å andra sidan sägas tillhöra dagboksgenren och vara underkastat dagsformen.

En av bokens många styrkor är den randberättelse om den radikala betydelse framväxten av frikyrkligheten, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen har haft för Sveriges och individens utveckling. Då och då, som en distinkt färg i en slitstark trasmatta, återkommer författaren till detta skeende liksom i samma andetag som han upprepade gånger påminner om Lasarus.

Till och från men under lång tid har jag följt Kristian Lundbergs författarskap och kan inget annat säga än att detta måste vara en av hans allra bästa böcker också språkligt; ursprungspoeten märks tydligt, omsorgen om orden och det enskilda ordet, ordens atmosfär, meningarnas rytm; stundtals är det faktiskt så som han själv säger om den Bibel han har uppslagen på arbetsbordet – ”den läser mig”. Här läser, inte så sällan, hans dagboksanteckningar läsaren, stilen gör direktkontakten påtaglig, återkopplingen direkt. Inte minst därför är det sorgesamt att behöva påpeka att korrekturfelen är alltför många för att förbli onämnda. De skämmer!

”Det fanns ingenting i mitt liv som lät mig förstå att det var möjligt att tro”, skriver Lundberg i en passus som beskriver hans väg – och det är detta återvändande till tron som ett val, en väg, han beskriver med sådan övertygelse och som blir bokens lysande lampa. Lite senare säger han: ”Hur komma till tro i en värld där ingenting tycks vara konstant, hur leva i tron i en värld där allt är relativt, tolkningsbart? Också det är enkelt. Det är bara att gå ner på knä och påbörja arbetet.”

Carl Otto Werkelid är kulturjournalist, tidigare kulturråd i London och kulturchef vid Svenska Dagbladet.