Amnesty International 50 år

Söndagen den 28 maj 1961 stod i den engelska The Observer en flersidig artikel med titeln ”The Forgotten Prisoners”. I den vände sig författaren Peter Benenson (1921–2005) redan i första stycket till läsaren:

”På vilken dag som helst i veckan kan ni slå upp tidningen och finna ett reportage om någon som i något land har tagits tillfånga, blivit torterad eller avrättad därför att hans åsikter eller religion inte har accepterats av hans regering. Flera miljoner människor sitter därför i fängelse, inte bara på andra sidan järnridån eller bamburidån. Deras antal växer ständigt. Tidningsläsaren känner sig maktlös och eländig. Om denna känsla av avsky kunde förenas i hela världen till en gemensam aktion skulle det vara möjligt att göra något effektivt.”

Det började med en brevaktion

I fortsättningen beskrev Peter Benenson åtta fängslade i miniporträtt. Läsarna fick förslaget att brevledes begära av de ansvariga regeringarna att ge amnesti och frige dem som nämndes. Samtidigt med artikeln i The Observer publicerades Peter Benensons upprop i New York Herald Tribune, i Die Welt, i Journal de Genève, i den danska Politiken och i Svenska Dagbladet. Under de följande dagarna trycktes texten i 30 tidningar runtom i världen. Advokaten Peter Archer, som stödde Peter Benensons upprop och som hör till Amnesty Internationals grundare, beskriver senare hur överraskade initiativtagarna blev av reaktionen från läsarna:

”Vi hade underskattat det offentligas intellektuella kapacitet och samvete. Appellen i The Observer framkallade en flod av initiativ från människor i byråer, skolor, kyrkoförsamlingar och fabriker. Det var här som Amnesty fann sitt starkaste moraliska understöd. Då vårt mål inte var att arbeta för ideologier och teorier utan för männi­skor var det viktiga för oss att detta understöd organiserades. Vi inrättade ett nätverk av lokala grupper.”

Den berättigade förväntan att de genom sitt engagemang skulle kunna uppnå verkliga resultat fick många människor att delta i brevaktionen. Många enskilda personer fann också en anledning att underrätta initiativtagarna om sådana fall som de kände till, om brott mot de mänskliga rättigheterna och om ”glömda fångar” och be dem om understöd.

Men det var inte bara hoppet om att insatsen skulle vara framgångsrik som fick många att ansluta sig till aktionen av den 28 maj 1961. Genom sitt urval och sin presentation av de glömda fångarna kunde uppropets initiativtagare klargöra skälen för sin aktion på ett sätt som var trovärdigt och entydigt. De nämnda fångarna var i behov av hjälp oberoende av politiska, kulturella och religiösa skillnader. Initiativtagarna var övertygade om att mänskliga rättigheter är något som gäller universellt, och att de är odelbara. Därför kan man inte förhandla om dem med de inblandade regeringarna utan måste ovillkorligt fordra dem.

Engagemang genom ”adoption”

Sin neutralitetsplikt ansåg initiativtagarna vara garanterad genom ”de tres regel”. Varje brevaktion skulle alltid komma tre fångar tillgodo: en från östblocket, en från väst och en från någon av blocken oberoende stater. ”Neutralitetsmaximen” stöddes av två ytterligare regler. Vid varje aktion skulle brevskrivaren åberopa sig på ”Förklaringen om mänskliga rättigheter” (1948) och de folkrättsligt gällande människorättskonventionerna. De fångar som en grupp ville engagera sig i skulle inte komma från aktivistens land. Förutom interventionerna för frigivande hos respektive regeringar hörde det till varje grupps uppgifter att söka direkt brevkontakt med fångarna. I de lokala gruppernas jargong kallas detta personliga engagemang för ”adoption”.

Den första Amnestysektionen utanför Storbritannien grundades sommaren 1961 i Köln av Carola Stern, Gerd Ruge och Felix Rexhausen. De ”adopterade” en diktare från Sovjetunionen, ett Jehovas vittne från Spanien och en kommunistisk skriftställare från Sydafrika. Ytterligare grupper uppstod kort efteråt i Hamburg och München.

I denna situation uppstod snart behovet av en övernationell samordning. Ett möte i Luxemburg i juli 1961 drog till sig männi­skor från Storbritannien, Frankrike, Belgien, Irland, Schweiz och USA för att överlägga om hur man skulle gå vidare. De beslöt att brevaktionerna som hade planerats för ett år skulle omvandlas till en ”ständig internationell rörelse till försvar för yttrandefrihet och trosfrihet”. Den skulle stödja sig på ett ”mandat” som var uppdelat i fyra punkter: för det första att de utan anseende till person skulle kämpa för frigivning av sådana som hålls fängslade på grund av sin politiska, sociala eller religiösa övertygelse; för det andra att de skulle kräva rättvisa och offentliga processer; för det tredje att de skulle engagera sig för en utvidgad asylrätt för politiska fångar, och för det fjärde att de skulle stärka uppbyggandet av internationella organisationer till skydd för yttrandefriheten.

Ett forum för principdebatter

Den första hälften av 1960-talet innebar att Amnesty Internationals arbete byggdes ut och konsoliderades. Det ledde också till att organisationen fick en formaliserad uppbyggnad som ännu består. De viktigaste elementen är fortfarande lokala grupper som är sammanslutna i nationella sektioner. Det främsta målet för de övernationella institutionerna, det vill säga det internationella rådet (International Council), den internationella exekutivkommittén (International Executive Committee) och det internationella sekretariatet i London är att understödja och främja de lokala grupperna i deras engagemang för sina ”adopterade” politiska fångar. Minst vartannat år möts de nationella sektionernas delegerade i det internationella rådet för att rådslå om principfrågor och för att välja den internationella exekutivkommittén. Denna är å sin sida ansvarig för att det internationella rådets beslut genomförs och ansvarar för det internationella sekretariatet.

Det visade sig nu att det internationella rådet blev ett forum för principdebatter och principiella avgöranden. Redan vid det internationella rådets möte i Canterbury 1964 uppstod en diskussion om huruvida Amnesty International kan engagera sig för fångar som i sin politiska kamp har förespråkat användning av våld eller själva har utövat våld. Debatten utlöstes av att en lokal grupp hade ”adopterat” den sydafrikanske antiapartheid-aktivisten Nelson Mandela som samvetsfånge. Eftersom denne dömdes av en sydafrikansk domstol för förberedelse till en våldsam omstörtning gällde inte längre kriteriet för en samvetsfånge i hans fall. I det internationella rådets församling i Stockholm 1964 avslutades diskussionen med en utvidgning av mandatet: Vid sidan av (den hittillsvarande) insatsen för fredliga politiska fångar tillkom nu kampen mot tortyr och dödsstraff liksom för en opartiskt rättegång för politiska fångar.

Denna utvidgning av det ursprungliga mandatet ingår i en lång rad av förändringar och vidareutvecklingar inom Amnesty International. Att förändringarna diskuterades och att man slutligen beslöt om en utvidgning angav riktlinjer för det fortsatta arbetet. Neutralitetsmaximen fordrade inte enbart att aktuella fall måste prövas förutsättningslöst utan tvingade aktivisterna inom Amnesty till en övergripande reflek­tion över de mänskliga rättigheterna. Samtidigt medförde detta att den rådande uppfattningen om de mänskliga rättigheternas räckvidd och deras användbarhet i konkreta fall kunde omprövas.

Nelson Mandela som samvetsfånge

Dialektiken mellan enskilda fall och allmän regel blev tydlig när frågan om mänskliga rättigheter sattes på prov i fallet Nelson Mandela. Då han inte kunde räknas som samvetsfånge återstod möjligheten att kräva en opartisk rättegång. Det innebar förbud mot tortyr, det krävde öppenhet och möjlighet att överklaga domar. Dessutom möjliggjorde det för den anklagade att offentligt framlägga de skäl han hade för att förespråka eller själv utöva våld. Med denna utvidgning av mandatet kunde man erkänna Nelson Mandela som företrädare för omistliga mänskliga rättigheter och ”adoptera” honom utan att behöva godta hans handlingar och beslut i enskilda fall.

Debatten om mandatets utvidgande fick ännu en konsekvens. De nyinförda kriterierna för att ”adoptera” en fånge gällde inte bara för detta fall. Genom utvidgningen infördes en allmän regel som skulle gälla också i framtiden. Förbudet mot tortyr och kravet på en opartisk rättegång som omistliga mänskliga rättigheter gjorde sig åter påminda i offentlighetens medvetande.

Kampanj mot tortyr – i samarbete med Internationella Röda Korset

Det nya läget i diskussionen om mänskliga rättigheter innebar för Amnesty International att man sanktionerade en sedan länge utövad praxis gentemot enskilda fall av tortyr och vägran att ge en opartisk rättegång. Visserligen nämner Förklaringen om mänskliga rättigheter (1948) i artikel 5 ett förbud mot tortyr, men den innehåller inga föreskrifter om hur förbudet skall genomföras. Normen var därför mycket svag och spelade knappast någon roll i politiska debatter. Genèvekonventionen 1949 gav visserligen Röda Korsets internationella kommitté behörighet att pröva klagomål från krigsfångar om grym behandling. I fortsättningen bemödade sig kommittén om att klargöra uppgifter om tortyr och uppmanade på ”den tysta diplomatins” väg vederbörande regeringar att besluta om och vidta åtgärder mot användning av tortyr.

När aktivister som ”adopterade” fångar ideligen stötte på fall av tortyr kom det till ständiga konsultationer med Rödakorskommittén. På den internationella rådsförsamlingen 1966 blev detta samarbete officiellt sanktionerat. Efter militärkuppen i Grekland i maj 1967 kunde Amnesty International genom sina undersökningar på plats få europeiska regeringar att företa hearings om situationen för de mänskliga rättigheterna och fördöma den grekiska regeringens beteende. Det politiska trycket blev så starkt att Grekland kunde förekomma en hotande uteslutning bara genom att utträda ur Europarådet.

De resultat som Amnesty International kunde uppnå på europeisk nivå i sin kamp mot tortyr fick exekutivkommittén under Sean MacBride att 1972 starta en världsvid kamp mot tortyr. Genom den skulle offentlighetens uppmärksamhet riktas mot svåra kränkningar av mänskliga rättigheter. Samtidigt skulle man väcka medvetandet om att kampen mot tortyr endast kan vinnas om internationella konventioner och folkrättsliga avgöranden får större skärpa. Deras bemödanden blev framgångsrika. Den 9 december 1975 uttalade sig FN:s generalförsamling för ”skydd mot tortyr och andra grymma handlingar”. Den följdes den 10 december 1984 av FN-konventionen mot tortyr, och denna utvidgades i sin tur den 18 december 2002. Efter föreskriven ratificering är båda fördragen nu rättsligt bindande föreskrifter.

Kampanjen mot tortyr innebar en förnyelse av Amnesty Internationals arbetssätt. Lokalt och nationellt lobbyarbete koordinerades med en internationell aktion för att i hela världen rikta uppmärksamheten på ett aktuellt problem. Samtidigt växte insikten om att insatsen mot tortyr i många enskilda fall förutsatte att Amnesty Internationals lokala grupper reagerade snabbare. Tanken uppstod om en brådskande aktion, Urgent Action, där ett nätverk av deltagare alltid ombads att starta brevaktioner för enskilda offer. En Urgent Action skulle kunna erbjuda ett preventivt skydd för den som hotades av tortyr. Det har intill i dag varit ett viktigt redskap för Amnesty International.

Kampen mot tortyr visade att Amnesty International var i stånd att reagera på nya utmaningar, men samtidigt stod det klart hur mödosam och rik på konflikter som den tillryggalagda vägen hade varit.

En viktig faktor i utvecklingen är att läget för de mänskliga rättigheterna har blivit alltmer oöverskådligt efter 1970-talet. Med Chile som förebild (efter general Augusto Pinochets militärkupp 1973) övertog många regeringar en praxis att låta fångar försvinna och avrätta politiska motståndare utan rättegång, och det ställde arbetet för mänskliga rättigheter inför nya utmaningar. Nu gällde det inte enbart enskilda fångar. När det gällde försvunna fångar eller avrättningar utan rättegång var det svårt att bevisa att respektive regeringar var ansvariga för att ha förberett, genomfört och tystat ner de förbrytelser de var anklagade för. Dessa regeringar gjorde allt för att dölja sin medverkan. Det handlade här om fall då de inte bara förvägrade människor deras rättigheter utan direkt agerade som förövare.

Kamp mot ”strafflöshet”

Problemläget skärptes i början av 1990-talet. När diktaturer övergick till att bli stater med demokratisk författning uppkom frågan hur de av regeringen begångna förbrytelserna skulle kunna straffas. Under demokratiprocesserna har man ofta utfärdat amnestilagar som har skyddat gärningsmännen från straff.

För många människorättsorganisationer blev kampen mot ”strafflöshet” (impunidad, impunity) ett centralt tema på 1990-talet. I debatten uppstod frågan om folkrättsligt bindande konventioner om de mänskliga rättigheterna kan sätta gällande amnestilagar ur spel. Amnesty International engagerade sig nu inte bara för försvunna fångar och mot rättsvidriga avrättningar och mot strafflöshet för statsförbrytelser. Deras engagemang fördjupades genom en rad internationella kampanjer. De kulminerade i en internationell debatt om dessa frågor som ledde till mellanstatliga förhandlingar och fick en preliminär avslutning i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen av den 17 juni 1998. Sedan denna stadga ratificerats av 60 stater trädde den i kraft den 17 juli 2002. Med detta fördrag har det skapats ett folkrättsligt bindande dokument som förpliktar ratifikationspartnerna att bekämpa svåra förbrytelser mot mänskliga rättigheter – oavsett var och av vem de har begåtts.

Amnesty Internationals reaktioner på förändringen i synen på de mänskliga rättigheterna och folkrättens vidare utveckling fick ett nedslag i tilläggen och omformuleringarna av stadgan. I 30 år var uttrycket ”politiska fångar” vägledande för beskrivningen av Amnestys uppgifter i mandatet. Den internationella rådsförsamlingen 1991 i Yokohama satte nu i dess ställe begreppet ”svåra kränkningar av mänskliga rättigheter”. Denna omformulering innebar inte att man gav upp sin hittillsvarande praxis med direkta insatser för enskilda fångar så som den beskrevs i ”de tres regel”. Däremot tillät nyformuleringen att Amnesty Internationals uppgift utvidgades utöver den dittillsvarande att ta sig an fångarna.

Med denna språkreglering höll Amnesty International i fortsättningen fast vid det arbetssätt och den uppgift som man hade utvecklat sedan 1970- och 1980-talen. Men formuleringen innehöll ett anspråk som skärptes under de fortsatta interna debatterna och som gjorde det ofta svårt för utomstående att förstå Amnesty Internationals engagemang. Å ena sidan höll man utan förbehåll fast vid principen om de mänskliga rättigheternas odelbarhet. Å andra sidan måste man utifrån kriteriet ”svåra kränkningar av mänskliga rättigheter” avgöra vad man konkret skulle inrikta sig på.

För Amnesty International uppstod nu inte bara problemet huruvida dess beslut skulle uppfattas som trovärdiga av offentligheten. Det tillspetsade också de interna diskussionerna om mandatets formuleringar och innehåll. Det kan man fastställa genom de tillägg och ändringar som under årens lopp regelmässigt har företagits med mandatets formuleringar. Därmed har det uppkommit två problem i debatterna som är särskilt svåra och samtidigt grundläggande. För det första handlade det om legitimiteten och gränserna för att använda (militärt) våld vid humanitära interventioner, för det andra om spänningsförhållandet mellan kvinnors rättigheter och religiösa och kulturella traditioner.

I opposition mot Natos Kosovokrig

År 1999 förde Nato ett krig mot Serbien för att skydda befolkningen mot etniskt motiverade övergrepp av den serbiska armén. I juni 2000 offentliggjorde Amnesty International sin analys av Natos beslut om krigshandlingarna. I den höll man fast vid att Nato hade kränkt internationell folkrätt då de vid beskjutningarna räknade med att utomstående civila skulle komma till skada. Dessutom krävde man att de ansvariga skulle ställas inför rätta. Kärnan i argumenten finner vi i detta uttalande:

”Amnesty International har länge hållit inne med svaret på frågan om militärt våld kan sättas in i humanitära kriser. I stället hävdar vi att kriser som gäller mänskliga rättigheter kan och måste mötas med förutseende. De är inte oundvikliga. När en regerings beslut om en intervention har sin grund i kampen för rättvisa, hur kan den då låta det gå så längt att läget utvecklar sig till en himmelsskriande orättvisa?”

På denna grund fordrade Amnesty International att regeringar tillsammans med sina allierade och vänskapligt sinnade stater måste respektera mänskliga rättigheter. Detta skulle utgöra en avgörande aspekt av prevention. Denna hållning återfinner man fortfarande i dag i Amnesty Internationals meddelanden. I årsberättelsen 2010 hänvisar man till att det får graverande följder för de mänskliga rättigheterna inom vissa regioner i världen om man inte följer aktionsplanen Millennium Development Goals.

Amnesty Internationals ställningstagande till Kosovokriget berör inte bara ett enstaka fall. I sin dokumentation frågar de efter de mänskliga rättigheternas räckvidd och formerna för att genomföra dem. Med detta berör de ett centralt problem i debatten om mänskliga rättigheter. Med sitt beslut för prevention, rättslig och humanitär hjälp och mot insatser av militärt våld öppnar det en diskussion som leder utöver Amnesty Internationals direkta engagemang.

Kvinnoskydd mot våld

Lika svår och samtidigt lika väsentlig var också den diskussion som fördes 2005 om huruvida våld som begås mot kvinnor skall ses som ett brott mot mänskliga rättigheter. När det internationella rådet möttes i Cocoyoc (Mexiko) sommaren 2007 antogs en förklaring om att kvinnor under vissa omständigheter skulle ha möjlighet till en straffri abort. Detta gäller situationer då kvinnors hälsa och mänskliga rättigheter sätts i fara:

”Amnesty International försvarar inte kvinnors rätt till abort utan kvinnors mänskliga rättighet att utan fruktan, hot och våld överväga konsekvenserna av en våldtäkt eller en svår kränkning av mänskliga rättigheter och sedan fatta sitt beslut.”

Detta beslut av den internationella rådsförsamlingen i Cocoyoc debatterades framför allt i de anglosaxiska länderna. Det ledde till att en rad enskilda och lokala grupper av Amnesty International förklarade att de ämnade avsluta sitt medlemskap. I en förklaring till kritiken från Vatikanens statssekretariat och från ordföranden i USA:s katolska biskopskonferens uttryckte man tydligt att Amnesty International inte förespråkar någon allmän rätt till abort, och att organisationen inte heller vill yttra sig i frågan huruvida abort är etiskt försvarbart eller ej.

Förklaringen räknar sedan upp ett antal fall då kvinnors mänskliga rättigheter inte har beaktats och som skulle ligga nära en ny politik från Amnesty Internationals sida. Dessutom fastställer förklaringen att den godtar kritikernas rätt till sin hållning, och den ser inte detta som ett hinder för ett fortsatt gemensamt arbete med de frågor om mänskliga rättigheter där man är överens. Med denna förklaring och med beslutet från Cocoyoc har Amnesty International satt igång en diskussionsprocess som ännu är i sin början, nämligen om förhållandet mellan kvinnornas rättigheter å ena sidan och religiösa och kulturella traditioner å den andra.

Amnesty Internationals 50-åriga kamp för mänskliga rättigheter har inte bara gett många människor understöd och ofta befriat dem ur rättsvidriga situationer. Organisationen har samtidigt gett ett grundläggande bidrag till uppbyggandet av en människorättskultur.

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 5/2011.

Nikolaus Klein är jesuitpater och mångårig redaktör för de schweiziska jesuiternas numera nedlagda tidskrift Orientierung.