Katolicism och feminism – är dialogen möjlig?

För omkring tretton år sedan höll jag ett anförande vid konferensen Women’s Health and Human Rights i Vatikanen. En av höjdpunkterna vid konferensen var en särskild audiens hos påven Johannes Paulus II. Till åhörarnas förvåning och förtjusning deklarerade påven då välvilligt: ”Jag är den feministiske påven.”

Han menade vad han sade. År 1988 utfärdade Johannes Paulus II det apostoliska brevet Mulieris dignitatem, ”Om kvinnornas kallelse och värdighet”. Där efterlyste han upprepade gånger utvecklandet av en ”ny feminism” utformad för att hedra och prisa ”kvinnans genius” inom livets alla områden, i arbetslivet såväl som i hemmet.

Om huvudtanken med feminismen är att bejaka kvinnors värdighet och välbefinnande, så är den romersk-katolska kyrkan som helhet betraktad en feministisk kyrka på flera avgörande sätt. Den har gjort enormt mycket gott för kvinnor, katolska som icke-katolska, i prekära omständigheter jorden runt. För att bara nämna ett exempel så driver The Catholic Agency for Overseas Development (CAFOD) program på olika håll i världen som hjälper kvinnor att organisera sig i kooperativ som producerar och säljer varor; samma organisation driver härbärgen och tillhandahåller läs- och skrivutbildning samt träning i affärskunskap.

Samtidigt kan man lugnt konstatera att många människor inte delar den nu framlidne påvens självklara association mellan feminismen och påvedömet. I själva verket skulle många, sekulära som katolska, feminister ilskna till över sådana associationer. Sekulära feminister anklagar ofta katolicismen för att beskära kvinnans livsutrymme, särskilt genom dess motstånd mot preventivmedel och aborter. Och företrädare för Vatikanen har regelbundet publicerat klara avståndstaganden från feminismen och skarpt kritiserat dess nedbrytande följdverkningar på samhället och familjen, särskilt barn, födda som ofödda.

Katolska kvinnor kan understundom känna sig trängda från två håll, då de å ena sidan älskar sin kyrka och sin tro, å andra sidan blir modfällda när uttalanden görs som antyder att Vatikanen ser dem som orediga eller orena helt enkelt för att de är kvinnor. I juli förra året orsakade Vatikanen en folkstorm när den gjorde ett tillkännagivande om två enligt kanonisk lag allvarliga brott: sexuella övergrepp bland prästerskapet och prästvigning av kvinnor. Till och med kvinnor som stöder kyrkans ordning att endast ordinera män rös över beslutet att behandla dessa båda fenomen i ett och samma dokument.

För att reda ut vilka gemensamma strävanden och skiljaktigheter som präglar relationerna mellan katolicismen och den sekulära feminismen krävs nyanserade historiska, kulturella och geografiska studier. Spänningen mellan de två är inte desamma i USA som i till exempel södra Afrika. Hur som helst är det alldeles nödvändigt att företa väl avvägda, noggranna och jämförande analyser av de normerande ramverken inom katolicismen och feminismen.

Inom det romersk-katolska ramverket finns tre normativa polariteter som måste beaktas, polariteter som underlättar förståelsen av påven Johannes Paulus II:s anspråk, även om betydande spänningar kvarstår mellan katolicismen och feminismen. Dessa tre polariteter är: jämställdhet och olikhet, arv och miljö, samt komplementaritet och samarbete.

Många, såväl katoliker som feminister, ser dessa spänningar som kreativa och understryker vikten av att hålla fast vid båda polerna inom varje polaritet. Men här finns samtidigt en källa till antagonism. Båda parter fruktar att den andre riskerar att förlora endera polen ur sikte, till förfång för kvinnorna och för hela samhället. En granskning av de båda gruppernas farhågor skulle underlätta en ömsesidig förståelse.

Jämställdhet och olikhet

Å ena sidan har den katolska traditionen länge hållit fast vid att alla människor är skapade till Guds avbild och har samma värde oavsett kön, ras, etnicitet eller social status (Gal 3:28). Å andra sidan betraktar kyrkan inte människor som enbart andliga varelser utrustade med förnuft och vilja. Vi människor har inte bara fått våra kroppar; vi är förkroppsligade, och detta förkroppsligande är en del av det goda i Guds skapelse. I synnerhet är vårt förkroppsligande som män eller kvinnor en gudomligt bestämd sida av skapelseordningen, som måste respekteras om mänskligheten ska kunna blomstra.

Vatikanen oroas av att vissa strömningar inom den västerländska sekulära feminismen betonar jämställdheten på bekostnad av våra olikheter. Man misstänker att denna ensidiga betoning skymmer den ontologiska skillnaden mellan män och kvinnor och det goda som denna skillnad för med sig för både individ och samhälle. Framför allt oroas Vatikanen av att en otillräcklig uppskattning av våra olikheter ska medföra en nedvärdering av kvinnors unika förmåga som mödrar, som formar och livnär nästa generation.

Även feministerna är oroade. Det sätt på vilket en del dokument från Vatikanen – och vissa anhängare av Johannes Paulus II:s typ av feminism – försöker specificera skillnaderna mellan män och kvinnor bekymrar feminister, eftersom vissa karaktärsdrag tycks definieras och pådyvlas människor som antingen manliga eller kvinnliga, utan hänsyn till empiriska studier eller individuella skillnader. Och detta slags definitioner och pådyvlanden, menar de, bidrar till ojämlikhet.

Ta till exempel Gloria Condes ståndpunkt i boken New Woman (Circle Press). Conde är feminist av Johannes Paulus II:s typ. Hon skriver följande i ett stycke där hon citerar Judith M. Bardwick: ”Det ’maskulina’ motsvarar det objektiva, analytiska, aktiva, tankemässiga, rationella, okuvliga, avbrytande, förhindrande, självständiga, självförsörjande, känslomässigt kontrollerade och självsäkra. Med sitt förnuft urskiljer mannen, analyserar, åtskiljer och förbättrar. Det ’feminina’ motsvarar det subjektiva, intuitiva, passiva, mjuka, känsliga, lättpåverkade, fogliga, mottagliga, empatiska, beroende, känslosamma och konservativa. Kvinnans sinne är upptaget av relationer, hon har en intuitiv förmåga att uppfatta stämningar och hon tenderar att förena snarare än att splittra.”

Problemet med denna strikt tudelade förståelse av skillnaden mellan män och kvinnor är att den underminerar kvinnor vars personligheter eller arbeten inte riktigt motsvarar de traditionella kvinnliga dygderna. Låt mig nämna ett exempel. När jag var ny som lärare blev jag uppsökt av en ung man med anledning av ett betyg; han var upprörd över att han fått betyget B+ på min kurs. Förstod jag inte att han i själva verket var en A-student, och att det låga betyg som jag gett honom naggade hans perfekta studieresultat i kanten? Jag sade att jag mycket väl förstod situationen – men att det var omöjligt att ändra betyget. Det skulle inte vara rättvist mot hans klasskamrater. Då han frustrerad lämnade kontoret undslapp han sig en sista förebråelse: ”Men du är ju kvinna. Det är meningen att du ska vara trevlig!” För varje lärare som ska betygsätta ett prov, manlig eller kvinnlig, måste rättvisa gå före trevlighet.

Arv och miljö

Varifrån kommer då skillnaderna mellan män och kvinnor? Denna fråga aktualiserar en andra krutdurk: polariteten mellan arv och miljö.

Å ena sidan erkänner den katolska traditionen att människan till sin natur är social; vår förståelse av vår plats i världen formas och överförs genom de språk vi talar och de kulturer och samhällen i vilka vi lever. Å andra sidan hävdar traditionen också att det finns något slags oreducerbar kärna i den mänskliga naturen, som förblir konstant, oberoende av tid, rum och kultur. Kyrkan har uppfattningen att det finns en gemensam mänsklig natur. Denna uppfattning är utgångspunkten inte bara för proklamationen av människors lika värde utan också för traditionens tro på möjligheten att formulera en universell moral som överskrider religiösa och kulturella gränser. I denna kosmopolitiska och kaotiska värld kommer tron på en gemensam mänsklig natur att bli alltmer oundgänglig.

Vatikanen anser att den sekulära västvärlden har gått för långt i sitt framhållande av vår miljö på bekostnad av vårt arv. Tanken att den mänskliga naturen, inklusive kön och genus, är helt formbar oroar Vatikanen, eftersom denna idé inte tillmäter tillräcklig betydelse åt skapelseordningen, vars intrikata mönster präglar människan både fysiskt och psykiskt.

Vatikanen har en viktig poäng. Arvet spelar roll. Vissa skillnader mellan män och kvinnor tycks vara nedärvda, inte pådyvlade; det kan var och en misstänka som någon gång sett en 18 månaders pojke glatt använda en Barbiedocka som hammare.

På mer vetenskapligt håll gör endokrinologer stora framsteg i utforskandet av hur manliga och kvinnliga hormoner som testosteron och östrogen påverkar våra hjärnor och därigenom vår förmåga att tänka och göra olika val. Det är ett allvarligt antropologiskt misstag att se människor som androgyna medvetanden inneslutna i manliga eller kvinnliga kroppar.

Feministerna å sin sida befarar att det somliga ser som format av naturen inte alls är naturligt utan i själva verket ett bedrägligt sken som döljer ingrodda sexistiska mönster.

Ta exempelvis artikeln om ”Kvinnan” i 1914 års Catholic Encyclopedia, där en av författarna menar att kvinnors utbildning borde utformas med tanke på deras roller som hustrur och mödrar. Författaren skyndar sig att påpeka att ”Katolska kyrkan här inte reser några barriärer som inte redan grundlagts av naturen”. Även om enstaka kvinnor kan fortsätta sina studier och avlägga högre examina gör författaren gällande att ”könen aldrig kan bli jämställda i fråga om universitetsstudier”. Ironiskt nog kan detta påstående visa sig vara riktigt – fast inte i den bemärkelse författaren tänkte sig. En färsk studie visar att fler studenter är kvinnor än män på alla nivåer inom den högre utbildningen i USA. Männen är fortfarande i majoritet inom vissa områden, men generellt har utbildningsglappet mellan män och kvinnor försvunnit eller till och med börjat slå över i sin motsats.

Komplementaritet och samverkan

När kvinnor tar plats inom utbildningssystemet måste männen börja tävla med dem för att avancera och nå akademiska framgångar. Då påven Benedictus XVI var prefekt för Troskongregationen uttryckte han sin oro över denna sorts tävlan och efterlyste i stället en samarbetsrelation mellan könen (Epistula de mutuis relationibus inter viros et mulieres, ”Om samverkan mellan män och kvinnor i kyrkan och i världen”, 2004).

Påven resonerar enligt följande: Grunden för en samarbetsrelation är ett erkännande av de varandra kompletterande gåvor och skickligheter som män och kvinnor fått. I synnerhet bör kvinnor inte söka efterlikna männens starka sidor utan i stället utveckla sina egna särskilda gåvor. Att män och kvinnor kompletterar varandra blir som mest tydligt i de roller de spelar inom äktenskap och familjeliv, men det borde också bli synligt i andra sammanhang. Ett utmärkande drag för Johannes Paulus II:s typ av feminism är just försöket att definiera ”kvinnans genius” inom alla sfärer av hennes existens i termer av moderskapets dygder.

Många andra feminister är å sin sida oroade över maningen till komplementaritet, inte nödvändigtvis för att de motsätter sig tanken på att både män och kvinnor bidrar med särskilda och viktiga gåvor till samhället, utan på grund av de konsekvenser denna idé gärna får i praktiken. De fruktar att den i själva verket ska undergräva samverkan, eftersom den i praktiken tenderar att leda till uppdelning och ojämlikhet.

Den store protestantiske teologen Karl Barth använde två varandra korsande linjer, A och B, då han redogjorde för mäns och kvinnors kompletterande roller; man behöver inte vara synsk för att kunna gissa vilket kön som representeras av A respektive B. Komplementariteten inom geometrin blottlägger det potentiella problemet: I en vinkel är vinkelbenen komplementära om vinkeln är 90 grader, vilket innebär att ett komplementärt ben är allt och endast det som det första benet inte är. I analogi med detta måste en kvinna vara allt och endast det som en man inte är, om utgångspunkten är mannen; hennes roll är att fylla i vad som fattas. Om principen om komplementaritet hårddras underlättar den alltså inte samarbete utan ger upphov till helt separata intressesfärer och specialiseringar.

Principen om komplementaritet framhäver med rätta vikten av moderskapet och de unika krav som det ställer på kvinnor. Men hur förklarar denna princip de gåvor, strävanden och bekymmer som män och kvinnor delar, även i fråga om föräldraskap? Att män och kvinnor strävar efter det bästa – tillsammans – inom de många områden och intressen de har gemensamt borde inte ses som en destruktiv form av tävlan. Den gemensamma strävan efter det bästa, eller efter dygd, är tvärtom ett nyckelelement i den klassiska definitionen av vänskap.

Mot ett bättre samtalsklimat

Hur ska man då börja för att överbrygga spänningarna mellan katolicism och feminism? Enligt min mening måste man ta större hänsyn till kvinnors faktiska levnadsförhållanden. Påven Johannes Paulus II gjorde iakttagelsen att många kvinnor i yrkeslivet utför sitt arbete i en moderlig anda. Jag vill vända på detta resonemang och påstå att åtskilliga mödrar i vår värld måste utveckla en hel rad färdigheter i arbetet med att uppfostra sina barn. Kyrkan erbjuder ett viktigt ikoniskt modersideal: Jungfru Maria som fridfullt vaggar ett nyfött barn. Mödrar i exempelvis krigshärjade länder har dock inte samma möjligheter; de måste oförtröttligt arbeta för att livnära och beskydda sina barn. Och även i fredliga länder växer småbarn upp; att handskas med en tonåring med drog- eller alkoholproblem kräver stålhård beslutsamhet snarare än moderlig ömhet.

Livet är komplicerat. Att låta kvinnors faktiska omständigheter – och deras kamp – runtom i världen få inta en huvudroll på scenen skulle kunna göra det möjligt för många feminister och många katoliker att nå bortom en antingen/eller-förståelse av de tre polariteterna.

Översättning: Aili Lundmark

Artikeln publicerades ursprungligen i America den 28 februari 2011.
M. Cathleen Kaveny är professor i juridik och teologi vid University of Notre Dame, South Bend, Indiana, USA.