Anakronistisk Tegnérbild

Att skriva romaner om våra mest kända författare borde vara en lockande uppgift. Källmaterialet är ofta stort och den omständigheten att föremålet självt ägnat sig åt fiktion ger på något sätt ett klartecken åt att väva samman historia och fantasi. Om sedan författaren i fråga förenar ett högt ämbete med abnorma psykiska drag, blir uppgiften kanske ännu mera lockande.

Inte undra på att Esaias Tegnér har råkat ut för detta. Nu senast är det Stewe Claeson som har lånat ett par ord ur dikten ”Flyttfåglarna” till titel på sin roman Rönndruvan glöder. Den fokuserar två år i skaldens liv: först 1834, då Tegnérs kärleksrelation till den trettio år yngre Emili Selldén stod på sin höjdpunkt, vidare 1840, då han för behandling är intagen på hospitalet i Schleswig. Växjö och Schleswig är dock inte de enda miljöerna, även en prästgård i Småland samt Stockholm under pågående riksdag finns med i boken. Miljöbeskrivningen är välgjord och övertygande.

När det gäller en person som har efterlämnat elva volymer med tusentals utgivna brev är det lockande att botanisera bland dessa epistlar, av vilka flera hör till de mest lysande exempel på svenska språkets behandling som finns i vår litteratur. Claeson motstår emellertid frestelsen att göra boken till ett kollage av Tegnértexter. Vi möter i stället en stiftschef i den äldre medelåldern kring vilken småstadens skvaller väver sina intriger, en resignerad politiker och en förvirrad patient i ofrivillig exil. Hur kunna skapa en enhet i detta komplicerade liv? Claeson avstår från det, och med risk för en fragmentiserad Tegnérbild hävdar han att varje försök att beskriva en människas liv som en kedja av sammanhängande händelser är något omöjligt. Denna uppfattning tillskrivs Tegnér själv: ”Nej, man kan bara skildra en männi-ska i slumpmässigt valda delar, sammansättningen sker mysteriöst i betraktarens sinne” (s. 321). Nu hävdade visserligen Tegnér mycket starkt tanken på kontinuiteten i utvecklingen, vilket är en del av bakgrunden till hans politiska konservatism, så bilden är inte entydig.

En del av porträttet som saknas är biskopen. Under större delen av sitt liv var Tegnér biskop och han såg det inte som något främmande. ”Sångfåglar matas i bur och poeter i ämbetet.” Han har fällt flera uttalanden om sitt ämbete som chockerade redan samtiden, men även en skald kan behöva kokettera lite, särskilt i privatbrev. Sin religiösa grundsyn har han med stort allvar och stor inlevelse givit uttryck åt i dikter som ”Prästvigningen” och ”Nattvardsbarnen”. Detta kommer inte fram hos Claeson. Vi bjuds en sekulariserad bild av Tegnér, rättare sagt: en bild som anakronistiskt utgår från att ingen kan vara både poet och biskop fullt ut.

I en av de sjukjournaler som spelar en viktig roll i boken sägs det att biskopen saknar religiöst sinnelag. Det är – historiskt sett – osant.

Det är intressant att jämföra denna Tegnérroman med en annan, F.J.Nordstedts Den döde (1974). Bakom pseudonymen står Christian Braw, författare och präst i Tegnérs eget stift. Här framstår biskopen och teologen Tegnér i helfigur. Också här spelar relationen till Emili Selldén en viktig roll. Litterärt är Claeson överlägsen, men historiskt ger Nordstedt ett mera sannolikt porträtt. Problemet är att den äldre romanen är så genomsyrad av citat och allusioner från Tegnér själv att den blir just det kollage som Claeson undviker. Trots detta kompletterar de båda Tegnérromanerna varandra. Fler lär komma, ty Frithiofs skald upphör inte att fascinera.