Väljandets realitet: Antingen – Eller

Den kristne filosofen och författaren Sören Kierkegaard (1813–1855) har åter blivit högaktuell i vår samtid. Kierkegaards första verk Enten – Eller kom i somras ut på våra bokdiskar och är för första gången i sin helhet översatt till svenska av Stefan Borg. I och med detta får Kierkegaard en ny chans att väcka hiin Enkelte (den enskilde) till att ta ställning i det existentiella valet: Antingen – Eller.

”Jag lämnar ingen förmögenhet efter mig, inga titlar och värdigheter, men jag vet var det ligger en skatt begraven som kan göra dig rikare än hela världen, och denna skatt tillhör dig, och du skall inte ens tacka mig för den, för att du inte skall ta skada till din själ genom att vara skyldig en annan människa allt. Denna skatt är nedlagd i ditt eget inre: det finns ett Antingen – Eller som gör människan större än änglarna.”

Dessa rader är tagna från den skrift som inleder Kierkegaards författarskap. År 1843 kom Enten – Eller ut på de köpenhamnska bokdiskarna och blev en i raden i ett omfattande författarskap som på många sätt skulle skaka sin samtid i grundvalarna och vars skälvningar vi kan uppfatta än idag. Boken blev väl mottagen av det danska etablissemanget, mycket på grund av det stilfulla språket, de komiska vändningarna och de ironiska beskrivningarna. I slutet av sitt författarskap avslöjade Kierkegaard själv att det egentliga syftet med verket var att förföra läsaren in i kristendomen. Läsaren skulle genom textens tyngd, täthet och intensitet försättas i en sådan stark hängivelse att han, utan att veta vad som hände med honom, slungades i riktning mot det religiösa. Och varför? Därför att han skulle bli uppmärksam. Kierkegaard skriver själv att han under hela sitt författarskap förhållit sig till kristendomen, till problemet vad det innebär att vara kristen, och således har också Antingen – Eller del i den ’planerade’ religiösa inriktningen. Antingen – Eller gavs ut under pseudonymen Viktor Eremita (segraren i ensamhet) och annonserades ut som ett livsfragment för att inte göra anspråk på vetenskaplighet utan med avsikten att försöka nå ut och beröra den enskilde läsaren. Vad vill då Kierkegaard säga till sin läsare – till mig som just nu sitter med hans text framför mig? Vilken skatt är det han så innerligt försöker få mig att söka efter; vilket Antingen – Eller är det som är så viktigt för mig att bli medveten om att det till och med kan göra mig större än änglarna?

Kierkegaard inleder med en alldeles ovanligt finurlig historia där han vill göra det uppenbart för läsaren på vilket sätt verket har tillkommit.

”En gammal sekretär som han efter mycken tvekan kostar på sig att inhandla visar sig invärtes ha ett lönnfack som innehåller några dokument. Det är avhandlingar av två skilda slag, en som skildrar en estetisk livsåskådning och en som skildrar en etisk livsåskådning. Någon författare står inte att finna; endast en obestämd person vid namn Wilhelm som är knuten till det etiska dokumentet. På grund av detta kallas de egentliga författarna kort och gott A och B. Efter en genomläsning står det klart vad B vill med sin skrift. Med en innerlighet och ett enastående engagemang vill B genom sin etiska hållning påverka A till ett ställningstagande; ett Antingen – Eller.”

Via de funna dokumenten låter oss Kierkegaard, med suverän skicklighet och en språklig begåvning som överträffar det mesta, ta del av och bli bekanta med etikerns bekymmer över estetikerns lättsinniga liv vilket kommer till uttryck i följande livsyttringar: livsnjutaren Don Juan, den av tvivel betungade Faust och den av makt berusade Nero.

Mozarts Don Juan är sinnligheten personifierad. Han lever i ett rike där lidelsernas elementära stämma, lustarnas spel och berusningens vilda larm ljuder. Don Juan är en förförare, en livsnjutare i den meningen att han ständigt söker nya objekt för sin åtrå och så snart hans åtrå blivit tillfredsställd ytterligare nya föremål, och så vidare i all oändlighet. Dock är Don Juan inte en medveten förförare, inte en förförare som genom list väljer sitt agerande. Don Juan har ingen frihet, han handlar inte medvetet utan drivs av sitt känsloliv. Den starka drift som åtrån utgör binder honom i ett ständigt känslosvall vars styrka han inte kan kontrollera eftersom han förhåller sig till något utvärtes, något utanför sig själv.

Goethes Faust söker i det sinnliga inte så mycket njutningen som distraktionen. Han griper inte efter kärleken för att han tror på den utan för att få ett ögonblicks vila, få något som distraherar och kan avleda hans uppmärksamhet från tvivlets intighet. Han söker inte bara sinnlighetens lust utan åtrår också andens omedelbarhet som han tror sig finna i den unga flickans rena själ, förtjusande enfald och ödmjukhet. Till skillnad från Don Juan har Faust en medvetenhet om sin frihet men han vill inte fullt ut ta det avgörande steget. Han söker i stället finna ro genom det lugn som distraktionen för stunden kan ge honom. Båda saknar de emellertid ett helhjärtat ställningstagande; ett Antingen – Eller.

Ett ytterligare sätt att beskriva den estetiska livsyttringen görs genom att åskådliggöra konsekvenserna av ett levnadsöde som mänskligt sett hade tillgång till allt och kunde njuta all världens rikedom. Här möter läsaren den allsmäktige kejsaren Nero vars makt fick en hel värld att böja sig under honom och en oräknelig skara av tjänstvilliga sändebud att tillfredsställa alla hans lustfyllda önskningar. Dock kom det en tid för Nero då ungdomen var förbi, då sinnets lätt-het hade svunnit, då han var förtrogen med varje tänkbar lust och mätt på den. Sinnet blev tungt; ledan, tråkigheten alltmer svår att bära. Vad han än förströr sig med ger det bara momentan njutning, ett ögonblicks ro, och när det är över gäspar han av leda. Nero äger inte sig själv i sitt medvetande; han har inte i frihet valt Antingen – Eller.

Återigen ställer jag mig frågan: Vilken skatt är det Kierkegaard så innerligt försöker få mig att söka efter; vilket Antingen – Eller är det som är så viktigt för mig att bli medveten om att det till och med kan göra mig större än änglarna?

Författaren B som är etiker, han vars dokument visar på ett oändligt bekymmer för estetikern A, ges här en ypperlig chans att med hela sin innerlighet även försöka få mig att förstå väljandets realitet och dess betydelse för min själs salighet.

Den skatt vilken är den största en människa kan vinna är att bli medveten om sin frihet att välja, eller rättare sagt – själva väljandet är det mänskliga livets storhet. Dock består valet i egentlig mening inte i ett val mellan det ena eller det andra utan i att välja eller att inte välja. Att välja det etiska eller att inte välja det etiska. Ty den som väljer det etiska väljer det goda och står på så sätt i ett absolut förhållande till tillvaron till skillnad från den som inte väljer det etiska och sålunda fortfar med sin relativa hållning genom livet och därmed förlorar sig själv. Den som väljer det etiska väljer det goda därför att han väljer det absoluta men därav följer ingalunda att den som så väljer inte på nytt kan välja det onda. Varje ögonblick betyder ett nytt val, men för den som valt det etiska sker alla val hädanefter utifrån en helt ny utgångspunkt. Människan handlar istället för att något bara händer henne, hon medverkar själv genom sina val till sin egen bestämmelse. Att välja det etiska är, enligt Kierkegaard, att välja sig själv i sin eviga giltighet. Därför är varje ögonblick viktigt, ty varje ögonblick är evighetens nedslag i tiden. I varje ögonblick finns det en möjlighet att välja. Inte ett val mellan det ena eller det andra utan mellan att välja och att inte välja. Att människan har en evig giltighet beror på att hon är bestämd som ande, det vill säga människan kännetecknas av sin frihet och sin medvetenhet. Denna medvetenhet är människan inte alltid medveten om, utan anden kan så att säga finnas ”slumrande” i människan. Anden pockar på att få uppmärksamhet. Därför lyckas det inte estetikern att finna ro, eftersom han lever ett oegentligt liv helt upptaget av sinnesnjutningar.

Hos de tre ovan beskrivna karaktärerna, Don Juan, Faust och Nero, kommer denna problematik till uttryck på ett tydligt sätt. Ingen av dem har valt sig själv i absolut mening och de saknar sålunda alla den tyngd som är nödvändig för att inte hamna i en tillvarons olidliga lätthet. De lever alla relativt och förhåller sig därmed hela tiden relativt till sin omvärld, vilket innebär att ingenting finns att i egentlig mening förhålla sig till. Genom att inte välja sig själv absolut, förnekar också var och en av dem ett absolut utifrån kommande krav. De har inte det absoluta i sig och de kan därför heller inte fritt handla. De har överlämnat sitt fria val åt den ”rena naturen” det instinktmässiga beteendet. De tror sig kanske ha vunnit något genom att ha befriat sig från det absoluta kravet att ta ansvar för sina liv, men de har istället förlorat den skatt som gör dem till autentiska människor. Den som emellertid valt det etiska har valt sig själv absolut och kan därefter fritt ta ställning att handla i varje kommande ögonblick i stället för att låta drifterna ta kommandot och godtyckligt låta sig kastas än hit och än dit.

Slutligen vill jag tacka Kierkegaard för att han låtit mig ta del av de båda okända författarnas dokument. Jag vill tacka honom för hans hängivenhet och omsorg om mitt eviga väl som har gett även mig en chans att finna den skatt som är nedlagd i mitt eget inre: ”… det Antingen – Eller som gör människan större än änglarna”.

Vår tids tolkning av det subjektiva

En liten reflektion över subjektiviteten eller människans subjektiva bestämningar. Det subjektiva, som har blivit något av ett kännetecken för Kierkegaard, kan vara ödesdigert om det ges en felaktig tolkning. En sak som man i första ögonblicket inte tänker på är att subjektiviteten, eller att vara subjektiv, i vår samtid med all sannolikhet kommit att få en annan betydelse än det hade på Kierkegaards tid. Idag är motsatsen till objektiv att vara subjektiv i meningen relativ, och därmed beroende av än det ena och än det andra. Ingenting kan vara mer olyckligt än denna tolkning om man rätt skall förstå Kierkegaard. Kierkegaard förordade på intet sätt en relativ hållning, i stället kämpade han i hela sitt liv just emot denna hållningslöshet som den subjektiva relativiteten erbjuder. Vad Kierkegaard viger sitt liv åt är att förkunna att det sanna förhållningssättet är subjektrelaterat – är relaterat till subjektet vilket innebär mig själv som person. Om vi inte gör denna distinktion hamnar vi lätt i dagens lättillgängliga relativitet där valet står mellan det ena och det andra och sannerligen inte mellan antingen – eller.