Venezuela – överraskningarnas land?

Det är september 2002. En resenär från utlandet lämnar den internationella flygplatsen Simón Bolívar i Maiquetia. Han åker på den tvåfiliga motorvägen i riktning mot Caracas. I normala fall måste man betala vägavgift redan i början av den långa uppförsbacke, som leder fram till huvudstaden på nästan 1000 meters höjd. Men i augusti 2002 stängdes tullstationen av den för vägarna och avgifterna ansvariga firman, och firman slutade alltså även att underhålla motorvägen med dess mängder av broar och tunnlar. Den officiella orsaken är att firman och regeringen under den nuvarande presidenten Hugo Chávez inte kommer överens.

För tillfället finns det alltså ingen som tar ansvar för den här livsviktiga huvudleden mellan Caracas och delstaten Vargas kustremsa, där Venezuelas näst viktigaste hamn (La Guaira) ligger. Det är den första stora överraskning som drabbar en utomstående, liksom den fråga som omedelbart gör sig påmind, nämligen vem som tar över ansvaret för vägen och dess underhåll. Att strunta i den kan äventyra många männi-skors liv. Men på fullt allvar verkar det inte finnas någon som bryr sig, inte just nu i alla fall.

Ännu mer överraskad och mållös var väl världen i gryningen den 14 april i år, då den avgångne eller avsatte – hur man ser på det beror på hur man tolkar händelserna – Hugo Chávez återinsattes i sitt ämbete som president. Landet hade under mellantiden haft en provisorisk regering under ledning av Pedro Carmona, arbetsgivarföreningens högste chef. Medierna hade redan hunnit rapportera om ”en demagogs avsked” eller om ”en tyranns slut”, då president Chávez återfick makten. I sina första tal bad han om förlåtelse för misstag och blamager i det förgångna i mer försonliga ordalag än vad man vanligen hört honom använda.

Han tackade folket för att det hade hämtat honom tillbaka till Miraflores (regeringens säte) men gjorde samma dag ett indirekt erkännande, då han i en officiell skrivelse, riktad till officerarna och soldaterna vid militärgarnisonen i Maracay, tackade dem för den lojalitet de hade visat honom. Deras lojalitet hade på ett avgörande sätt bidragit till att han återinsatts på tronen. Under alla omständigheter ansåg han att det som skett var en seger för den ”bolivarianska revolution”1 som han hade utropat. Den skulle gagna den fattiga befolkningen och bekämpa forna tiders fåvälde och den allmänt utbredda korruptionen.

Bara tio dagar senare, den 24 april, besökte presidenten den venezue-lanska biskopskonferensen för första gången efter det att han avlagt eden i februari 1999. Med denna gest ville han visa sin iver att försonas med episkopatet, som han så sent som vid årets början offentligt hade kallat för en ”kräftsvulst”. Tyvärr stannade det vid denna enda försoningsgest från presidentens sida. Fortfarande finns inga tecken på att trenden i hans relation till kyrkan har brutits. Chávez älskar visserligen ännu idag att i sina offentliga framträdanden ha en utpräglat religiös framtoning. Många är de bibelcitat han använder, och tydligt och klart bekänner han sig till den katolska kyrkan. Men parallellt med detta fortsätter han att angripa och kritisera kyrkan med oförminskad styrka.

Kyrkan är nu liksom förr den institution som inger mest förtroende

Ja, angreppen blir till och med allt våldsammare och samtidigt subtilare. Ordföranden för den venezuelanska biskopskonferensen, ärkebiskop Baltazar Enrique Porras Cardozo av Mérida, och hans anhöriga får till exempel ständigt hotelser per telefon. Nästan dagligen smetas dörren till hans våning eller kontor ner med exkrementer. Att fanatiska grupper angriper kyrkans folk är inte längre någon sällsynthet i landet. Ett exempel är attentatet mot kardinal Vescos förre sekreterare, Juan Manuel Fernández, i Caracas i september. Lyckligtvis blev han ”bara” skadad. Man hittade nio skotthål på pater Fernández’ bil. Det här var ännu en överraskning i ett land, som formellt är till 90 procent katolskt och där religionsfriheten åtminstone är förankrad i grundlagen.

De massiva attackerna från regeringens sida har dock inte berövat folket förtroendet för kyrkan. Alla undersökningar visar att kyrkan är den institution i landet som människor litar mest på. Kyrkans röst har stor betydelse i ett land vars klimat präglas av starka inrikespolitiska spänningar. Redan i början av året, i anslutning till att deras 77:e generalförsamling avslutades, pekade de venezuelanska biskoparna med oro på utvecklingen i det egna landet. Det skedde i en gemensam vädjan i form av en skrift med titeln Dialog: väg till fred: ”Vårt land upplever en situation av samhällspolitisk oro. Vilket ögonblick som helst kan den urarta i våldsamma konfrontationer, som får mycket svåra följder för de svaga och skyddslösa […] Rättsstatens legitimitet skadas allt mer. Återigen upplever man de förödande krafter som utlöses, när maktutövningen präglas av ineffektivitet, nepotism och egensinne. De ideologiska positionerna har blivit radikalare. Man försöker tvinga fram exklusiva och utestängande politiska och sociala modeller, och det skapas inget utrymme för en harmonisering av idéerna […] Det blir allt svårare för parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Omedgörlighet, förolämpningar och hotelser är stora hinder. Rädslan för en dialog verkar vara stor. Det saknas beredskap att lyssna, att beakta andras bevekelsegrunder, att visa fram det egna och det gemensamma sökandet, något som vore det bästa för alla parter. Och till yttermera visso finns det personer som förkastar dialogen som en frestelse, eftersom en dialog skulle innebära att motståndarna blev starkare […] Det är klart att det inte handlar om att försöka återuppliva förgångna epoker utan om att rätta till deras svaga sidor och befästa allt som gör att just de som tidigare var utstötta och på sidan av samhället nu får ta verklig del i det […] Vad beträffar den situation som har utkristalliserats under de senaste månaderna upprepar vi att lösningen på problemen inte ligger i olika strategier för att erövra gatans folk, utan om att sätta sig vid förhandlingsbordet […] Vi föreslår att man slår in på dialogens väg som en effektiv övning i att försöka förenas i sanning och barmhärtighet, i respekt och ömsesidigt erkännande.”

De tidigare nämnda händelserna i april står tyvärr hindrande i vägen för att dessa hoppfulla ord från januari 2002 ska kunna gå i uppfyllelse. Istället för den föreslagna dialogen ser man hur polariseringen mellan Chávezanhängare och Chávezmotståndare blivit ännu större sedan april på Venezuelas politiska arena. Detta tar sig uttryck i nästan dagliga protestaktioner från båda sidorna. Inte ens en internationell medlingskommission med representanter för Organisationen Amerikas Stater (OAS), Förenta nationerna och Carterstiftelsen har lyckats förmå de olika partierna att slå sig ner vid förhandlingsbordet.

Det ömsesidiga misstroendet är enormt, motsättningarna blir allt större och ständigt nya anklagelser och förtal från båda sidor dominerar dagsnyheterna. Venezuela slutar inte att överraska. Medan regeringen med alla tillgängliga medel kämpar för sin överlevnad är oppositionens viktigaste fråga vem som ska ha störst makt när Chávez en gång avgår som president.

Det allmänna läget i landet tillspetsas hela tiden. För bara några månader sedan var många venezuelaner av den åsikten att ”något måste ske, men förhoppningsvis händer det inte något”. Just nu räknar många människor med att det vid en maktförskjutning kommer att gå våldsamt till och att dödsoffer kommer att krävas. ”Något måste hända och det kvittar hur!” Det är påfallande att varenda invånare i Venezuela just nu kan göra vad han vill. Ockupationen av privat tomtmark hör lika mycket till ordningen för dagen som väpnade rån, attacker mot fria journalister, personliga påhopp och annat av samma sort.

Lagen tycks däremot vara fullständigt maktlös eftersom den inte tilllämpas. Det finns människor som redan talar om ett hotande inbördeskrig. Frågar man hur livet i Venezuela överhuvudtaget ska eller kan fortsätta får man bara en axelryckning till svar. Den politiska oppositionen är nämligen också splittrad och det finns ingen ledargestalt som skulle kunna komma ifråga som motkandidat till Chávez. Det är också ytterst svårt att tänka sig en sådan situation under Chávez styre. Varje motståndare som presidenten får vittring på attackeras genast av honom, anklagas för att vara motståndare till revolutionen och försätts så fort som möjligt ur stridbart skick.

Devisen lyder: ”Antingen är man för den bolivarianska revolutionen eller mot den – däremellan finns ingenting.” Det aggressiva klimatet har brett ut sig över hela landet och lett till att parlamentet snarare liknar en boxningsring än en plats där landets faktiska problem diskuteras på ett konstruktivt sätt. Ytterligare överraskningar i ett demokratiskt land.

Fattigdomen och arbetslösheten ökar

Men så mycket är säkert: Venezuelas ekonomi – paradoxalt nog är landet det fjärde i ordningen av de oljeproducerande länderna – befinner sig i fritt fall. Arbetslösheten och fattigdomen i landet når rekordhöga nivåer, inflationen kommer i år att vara åtminstone 30 procent, och växelkursen till dollarn har försämrats med mer än 60 procent, sedan den släpptes fri i februari. Enligt den senaste statistiken arbetar 53 procent av befolkningen i arbetsför ålder inom den informella sektorn, det vill säga utan att ha några krav på social- och sjukförsäkring. 67 procent av alla hushåll lever under fattigdomsgränsen.

Den oroande situationen i landet understryks ytterligare i rapporten Human Development Index som Förenta nationerna sammanställer. Venezuela har sedan 1998 (då det låg som nummer 46) ständigt halkat neråt och befinner sig enligt rapporten för 2002 nu på 69:e plats. En tankeställare för en förment folklig regering med hälso-, utbildnings- och socialpolitik som hjärteangelägenheter. Också på området fattigdomsbekämpning får regeringen Chávez dåliga betyg. Den ekonomiska kommissionen för Latinamerika och Karibien (Cepal 2001) rapporterar att Venezuela har de sämsta resultaten i hela Latinamerika när det gäller att minska fattigdomen.

I den här situationen kämpar kyrkan oavbrutet för medling och försoning. Biskoparna publicerade i slutet av april ett budskap till alla invånare i Venezuela med en enträgen bön om att de skulle bidra till en ”kärlekens civilisation” i landet. När det handlar om den försoning som är ett måste för landet talar de klarspråk: ”Försoningen förutsätter att man inser vilka fel man begått och den består i att ge förlåtelse och be om förlåtelse. Det fordrar att vi alla handlar i enlighet med kärleksbudet.”

I juni kom ett nytt gemensamt uttalande, ”I försoningens tjänst”. Här lyfter biskoparna mycket tydligt fram landets grundläggande problem: ”Venezuela framstår just nu som ett polariserat samhälle, där extremisterna utesluter varandra på ett allt mer intolerant och våldsamt sätt, medan majoriteten av landets invånare önskar sig ett fredligt liv tillsammans […] Allt detta ger en bild av landets extrema svårigheter och kräver, att alla dess invånare anstränger sig till det yttersta för att undvika större sammanstötningar eller hamna i ett tillstånd av anarki. Tyvärr har hatet trängt djupt in i människors hjärtan. Detta tar sig uttryck i att man bildar beväpnade grupper, som utgör en allvarlig fara för freden i samhället […] Det är absolut nödvändigt att vi hittar vägen till försoning och öppnar oss för att bygga upp ett rättvisare, mer solidariskt samhälle där vi kan leva som syskon. Försöken att föra en dialog blockeras av att det är mycket svårt att genomskåda vad som händer på den politiska arenan och av att regering och samhälle hyser ett ömsesidigt misstroende mot varandra […] När det handlar om den faktiska stora nöd som drabbat nationen, vill vi i Guds namn uppmana Venezuelas invånare att bannlysa hatet, att ta avstånd från alla våldsamma lösningar och arbeta för en grundläggande enighet, som gör det möjligt för Venezuelas hela folk att leva ett värdigt liv. Vi kan bara besegra fattigdomen, återinföra den demokratiska stabiliteten och förbättra utbildningen, om vi står enade.

Vi upprepar det vi sade i vårt budskap från januari: ’Det är viktigt att ge det djupa behovet av förändring en knuff i rätt riktning, så att vi kan dra upp riktlinjerna för ett projekt som alla kan ställa upp på’ […] Vi, alltså alla venezuelaner, är kallade till en äkta omvändelse och vi måste göra allt som står i vår förmåga för att få till stånd åtgärder som inger hopp och undvika allt det som får oss att sjunka ner i förtvivlan och våld.”

Att återerövra de fattigas förtroende

Med denna sista sats tar biskoparna upp en viktig aspekt. Utan denna kommer det väl knappast att finnas någon fredlig utväg ur den hopplösa situationen i dagens Venezuela. Det handlar om att alla invånare i Venezuela måste omvända sig på ett äkta och trovärdigt sätt. Kyrkan utgör på intet sätt något undantag. Det krävs en attitydförändring och den måste ske hos alla. Av särskilt stor betydelse är den känsla för det allmänna bästa som måste återuppväckas, en sinnesförändring som inte lämnar något utrymme för egoistiska intressen.

President Chávez sade i sin presidentsvalkampanj för fyra år sedan att bekämpningen av korruptionen var en av hans hjärteangelägenheter. Men i Venezuela är nu den dominerande uppfattningen, att den nuvarande regeringen är ännu mer korrupt än den föregående. Men det handlar också om oppositionen. Den måste äntligen befria sig från all partiegoism och inse att Venezuelas framtid endast kan formas gemensamt – alltså också tillsammans med företrädarna för ”Chávismen”. Det är nödvändigt att skissa på ett nytt projekt, där visionerna och idéerna tar fasta på och inbegriper också Chávezregeringens positiva ansatser.

En fråga är påträngande: varför är stödet för president Chávez fortfarande så stort i de fattiga befolkningsskikten? Enligt de senaste undersökningarna stöder nämligen 30 procent av befolkningen honom, nå-got som är en utomordentligt hög siffra för en regerande president i Latinamerika. Kanske hade Venezuelas fattiga inte längre någon röst? Kanske återfick de den genom president Chávez bolivarianska revolution?

Detta är ett besvärande faktum. För kyrkans del måste det vara tillåtet att ställa självkritiska frågor. Har den katolska kyrkan – ämbetsbärare och lekmän – alltid stått på de fattigas och utstöttas sida eller – delvis kanske omedvetet – tagit parti för makthavarna? Och var står kyrkan nu? Varför har det kyrkliga gräsrotsarbetet minskat under de senaste åren? Naturligtvis finns fortfarande många kyrkliga organisationer som tar goda initiativ när det gäller att hjälpa de fattiga. Fe-y-Alegria-skolorna, som finns i hela landet och uppskattas av alla, är ett hoppingivande exempel.

Men för en utomstående förstärks trots allt intrycket att kyrkan måste återerövra de fattigas förtroende. Det är en uppgift som kräver särskilt stora ansträngningar just nu, i denna för alla så svåra tid. Den innebär att kyrkan inte bara får ägna sig åt de – mycket viktiga – medlingssamtalen med det ledande skiktet. Att varje enskild medborgare bidrar till detta är absolut nödvändigt.

När kyrkan talar om en attitydförändring betyder det att den enskilde medborgaren först och främst måste vakna upp ur sin letargi och konsumistiska inställning. Dessa två tillstånd gör att ingen längre tar några egna initiativ utan överlämnar åt staten att komma med förslag till åtgärder. Samtidigt förväntar man sig att staten (eller kyrkan) står för så många avgiftsfria motprestationer som möjligt – en venezuelansk egenhet som har sin grund i en flera årtionden lång paternalistisk regering i detta råoljerika land. Många guvernörer som varit och är välvilligt inställda till kyrkan har rent ut sagt spätt på den här passiva attityden genom att till exempel generöst finansiera nya kyrkobyggen.

Inom kyrkan skulle den önskade omvändelsen ha ytterligare en innebörd. Kyrkan måste på allvar hitta konkreta vägar till självfinansiering, något som berör alla troende katoliker. Ty det är faktiskt helt nödvändigt om kyrkan ska kunna befria sig från det traditionellt starka beroendet av regeringen och skaffa sig den rörelsefrihet, som krävs för att klart kunna uttrycka sin åsikt. Det nu rådande nödläget får inte genomlidas som ”övergångstillstånd” i förhoppningen om att den statliga paternalismens ”feta år” ska komma tillbaka.

Det krävs alltså en äkta mentalitetsändring och gemensamma ansträngningar om Venezuela ska lyckas använda den aktuella situationen som en språngbräda för positiva förändringar och hitta bärkraftiga lösningar på de enorma utmaningarna på politisk, social och kyrklig nivå.

Artikelförfattaren är teolog, verksam vid hjälporganisationen Adveniat, bl.a. sakkunnig på Venezuela, Kuba och en stor del av länderna i Karibien.

översättning: birgitta carlquist

1. Simón Bolívar, latinamerikansk frihetshjälte och statsman, född i Venezuela 1783, död 1830. Han kallades El Libertador, Befriaren.