Anarkister, författare och helgon

Giacomo Oreglia, sedan drygt ett halvt sekel bosatt i Sverige, är en av de ledande kulturförmedlarna mellan Sverige och Italien. För en bredare publik blev han känd genom sitt verk om Dante (jfr Signum 1992 nr 4). Där och i sina övriga skrifter låter Oreglia sina tankar kretsa kring förhållandet mellan teologi och estetik, mellan religionens institutionella och revolutionära roll, mellan lydnad och uppror – med betoning på det senare. Oreglia är lika trofast mot kyrkan som han är obändig i sin revolt mot inte så få inslag av kyrklig maktutövning.

Det som också kännetecknar denne märklige författare är hans häpnadsväckande kunskaper om både svensk och italiensk litteratur, om de båda ländernas historia och inte minst om inomkyrkliga förhållanden. Dessa kunskaper speglas i denna bok vars innehåll liknar ett lapptäcke med många skiftande färger. Boken rymmer 25 avsnitt i essäform, från Dantes landsflykt till Arthur Rimbauds nomadtillvaro, från berömda kvinnor i poesin till en ”kättersk bild av Jeanne d’Arc” (där helgonet räddas undan både fängelset och bålet för att sedan gifta sig med en fransk adelsman), från Mozarts librettist Lorenzo da Ponte (”den främste av alla”) till de svenska nobelpristagarna Harry Martinsson och Eyvind Johnson.

En essä skriven med stor värme och sympati är ägnad åt ”det glada sinnelagets helgon” Filippo Neri (1515–1595) som Goethe kallar ”mitt helgon”. Den 26 maj 1781, San Filippo Neris festdag, skriver den främste av tyska skalder i sin italienska dagbok ”att det är bra att det finns så många helgon, ty då kan varje troende välja sig ett eget och med fullt förtroende vända sig till det som tilltalar honom mest. Idag var det mitt helgons dag och jag firade den till hans ära i stilla glädje enligt hans egen förebild”. Filippo Neri helgonförklarades 1622, tillsammans med Ignatius av Loyola, Francisco Xavier, Teresa av Avila och Isidorus av Sevilla. De något lynniga romarna, som älskade sitt gladlynta helgon, lät samma dag sprida kvickheten att påven kanoniserade ”fyra spanjorer och ett helgon”. Man tror sig höra Oreglias instämmande och bullrande skratt.

En av de mest spännande essäerna handlar om Umberto Eco. Oreglia menar att ingen europeisk 1900-talsförfattare har haft lika stor internationell framgång som professorn i semiotik från Bologna. I sin ungdom var Eco medlem i lekmannaorganisationen Azione cattolica och skrev sin doktorsavhandling om ”Det estetiska problemet hos Thomas av Aquino”. Den kände franske sociologen och författaren Le Goff ser fem centrala motiv i Ecos romaner: kärleken till böckerna; passionen för hemligheten med deckarintriger som mönster för sökandet efter sanningen; känslan för miljöer illustrerad av klosterslottet i Rosens namn och kyrkotemplet i Foucaults pendel; behovet av historia med den historiska romanen som instrument att förklara nutiden; strävan efter frihet och vidsynthet.

Den som läser Oreglia bör förfoga över ett visst mått av tolerans mot hans ofta milt sagt originella omdömen. Att följa allmänt vedertagna tankemönster och traditioner hör inte till hans intressen. Han söker kontroversen och tycks aldrig behöva leta länge för att få utlopp för sin stridslust. Men hans revolt är varken bitter eller tråkig, den är en lidelsefull livsstil. Oreglias författarskap rör sig mellan trots och trohet, mellan tillgivenhet och motstånd i förhållande till Gud och kyrkan. Spänningen återkommer i så gott som varje avsnitt i denna lärorika och underhållande bok. Konflikten liknar en man som ställer sig längst bak i kyrkan och undrar om han ska fly eller stanna, följa sin inre impuls och falla på knä.