Mottagandet av Bibel 2000

Bibel 2000 har nu fyllt ett halvår. Det kan tyckas vara väl tidigt för att säga något om dess mottagande. Samtidigt är det tydligt, att den omedelbara debatten redan har upphört. Nya böcker kommer ständigt och förmår inte länge behålla uppmärksamheten och Bibeln skiljer sig inte mer än till en viss grad. Diskussionen blir kort, men ibland intensiv. Det är just vad som har hänt med Bibel 2000.

Först skall det slås fast, att Bibel 2000 ännu inte är helt klar. Det är med all rätt som kassetten med de fyra vita volymerna i SOU 1999:100 bär rubriken Bibeln – texterna. Noterna och parallellhänvisningarna återstår. Likväl har så mycket av noterna redan blivit kända i form av NT 81, Tillägg till Gamla testamentet 1986 och de provöversättningar till GT som redan kommit, att de också varit med i debatten.

Lovord mötte den nya översättningen från första stunden. Riksdagens talman och statsministern hälsade med glädje Bibelkommissionens verk i sina tal. Det bibelsymposium som anordnades i Uppsala i slutet av november av Svenska Bibelsällskapet blev en manifestation av en bred uppslutning kring den nya översättningen. I en lång rad föredrag och seminarier belystes olika sidor av bibelöversättandets problematik. Den ekumeniska högtidsgudstjänsten i domkyrkan den första söndagen i advent var verkligen en högtid. Det förtjänar påminnas om, att en ekumenisk bibelöversättning ingalunda är en självklarhet ens i vår del av världen. I Danmark har en ny bibelöversättning antagits endast av den lutherska folkkyrkan.

Om receptionen på ett djupare plan av Bibel 2000, är det givetvis för tidigt att uttala sig. Här skall en översikt ges av det första mottagandet. Lämpligen kan då skiljas mellan de synpunkter som kommit fram i kyrkliga sammanhang och de som blivit synliga på tidningarnas kultursidor.

I kyrkor och samfund verkar grundsynen på den nya översättningen vara klart positiv. Detta gäller särskilt om de stora samfunden: Svenska kyrkan, katolska kyrkan och Svenska Missionsförbundet. Dessa har antingen redan beslutat sig för att använda Bibel 2000 i sina gudstjänster eller avser att göra det. Eftersom Bibelkommissionens styrelse har haft en så bred förankring i svenskt kyrkoliv, var något annat knappast att vänta.

Givetvis har det inte saknats avvikande röster. De har fokuserat två saker: noterna (som alltså ännu inte föreligger) och tolkningen av vissa messianska profetior i GT. De har i regel med gillande hänvisat till Den svenska folkbibeln, som i detta stycke sägs hålla måttet. Att den kyrkliga inställningen till dessa texter långtifrån är entydig och att redan 1917 års översättning markerade ett klart avsteg från den markant kristologiska läsningen av GT, förtigs. Ibland har det antytts att endast troende kristna kan åstadkomma en god översättning av bibeln. Med ”troende” underförstås då nästan alltid att de skall omfatta en bestämd kristen konfession av reformatorisk typ.

Invändningar av detta slag bortser helt från, att Bibelkommissionens direktiv inneburit att slutprodukten skall kunna användas även av judiska läsare. De bortser även från att den kristna huvudtraditionen alltid har hyllat övertygelsen, att trons innehåll kan förmedlas på ett begripligt sätt till alla människor. Då måste även bibelns innehåll kunna översättas på ett godtagbart sätt av alla som har tillräckliga språkliga kunskaper för detta och en god vilja.

Det kyrkliga mottagandet har i allmänhet visat ett medvetande om att bibelns grundspråk inte är svenska. Man har respekterat de speciella problem det innebär att översätta texter, där vi inte har tillgång till själva urtexten. Man har dock ofta menat, att allt skall kunna översättas. En viss undran, ibland förbittring, har det blivit när insikten spritt sig om att Bibelkommissionen avstått från att översätta vissa verser. Där har bedömningen från kommissionens sida varit, att grundtexten är så skadad att den inte kan rekonstrueras med någon rimlig säkerhet. Det är kanske inte minst här som frånvaron av noter är besvärande. Den vanlige bibelläsaren kan lätt känna sig lurad på konfekten när en vers visar sig bestå av ett antal tankstreck. Men detta förfaringssätt är en extrem åtgärd som enstaka gånger tillgrips just av respekt mot texten: det som inte kan översättas, skall inte heller översättas. Det finns åtskilliga andra ställen i den antika litteraturen som undandrar sig vår tolkning och därmed vår översättning.

Mottagandet av Bibel 2000 utanför den kristna kontexten är svårare att få grepp om och karakterisera. Tydligt är dock, att man här fokuserar på bibelns svenska språkdräkt. Ibland verkar skribenterna inte medvetna om att det här rör sig om översättningslitteratur; bibeln ger intryck av att från början ha varit skriven på svenska. Viktigt har det tydligen varit, att få känna igen vissa centrala ställen. Med avväpnande men även förfärande uppriktighet frågar recensenten i en artikel i Sydsvenska Dagbladet (rubricerad ”Ett skriande brott mot traditionen”): ”Det kan ju hända att det där (den nya översättningen) stämmer bättre med det s.k. originalet, det vet jag inte för jag läser inte hebreiska. Men gör det så mycket?” Med denna inställning blir all översättning omöjlig. Eller rättare sagt: all ny översättning har att nöja sig med att vara en lätt revision av sin närmaste föregångare.

Men Bibel 2000 är och skall enligt sina direktiv vara en ny översättning, inte en revision av en gammal. De flesta har också insett detta och bedömt den därefter. En ypperlig och balanserad presentation gavs av Tommy Olofsson i en brett upplagd artikel i Svenska Dagbladet (18/11 1999). Värdet av den minskas endast högst obetydligt av att han i någon mån är part i målet.

Flera anmälare har språkliga käpphästar, som gärna uppvisas. Dit hör verbens konjunktivformer, om vilka en hel debatt utspelats under våren. Dessa former har även tidigare varit omtvistade, men då har det rört sig om Fader vår i NT 81. Nu är det ordalydelsen i den aronitiska välsignelsen som stått i centrum: ”Herren välsignar dig och beskyddar dig” heter det nu i 4 Mos 6:24. Problemet är att konjunktiven (särskilt i presens) inte är produktiv längre i svenskan och endast kan överleva i stelnade fraser. Vill man verkligen att välsignelsen skall framstå som en sådan?

Intressant är att bibeln visserligen ses som ett kulturdokument, men att den nya översättningen ofta tas mest som en språngbräda för att komma in på en existentiell problematik. Detta är tydligt i flera av bidragen i volymen Liksom regn och snö – möten med den nya Bibeln (1999). Här har samlats en rad med korta inlägg i Expressen kring texter ur Bibel 2000 av författare, journalister och teologer. Flera av dessa inlägg ger en god bild av hur bibeltexter i dag betraktas av dem som står utanför den kristna tolkningstraditionen. Intrycket är ibland nedslående. P O Enquist må få betrakta Jesus som en misslyckad revolutionär, men varför det är så mycket bättre att läsa både Bergspredikan och berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem (som han kommenterar) i 1917 års version, ville man gärna få veta.

Endast i något enstaka fall har Bibel 2000 tagits till intäkt för ett angrepp på kristen tro som sådan. Det är fallet med en längre artikel av Eva Moberg i Ordfront, där särskilt GT:s gudsbild (”den kristna gudsbilden”) våldsamt angrips. Den nya översättningen sägs ha åtminstone den fördelen att den gjort dessa hemskheter tydligare än förr. Att inte bara den kristna utan även den judiska gudsbilden drabbas av denna kritik, tycks författaren inte ha klart för sig, vilket är symptomatiskt. Bibeln har blivit en kristen samling av böcker som de kristna får ta ansvar för: att den har en lång och komplicerad historia, är många ovetande om.

Det är inte att vänta att en ny bibelöversättning skall åstadkomma märkliga ting. Den är bara ett hjälpmedel, men ett mycket viktigt sådant. Allt beror på hur bibeln används och mottas. Det lär bli anledning till att återkomma på dessa båda punkter.