Den värdelösa demokratin

Det historiska året 1989, några månader före Berlinmurens fall, satt några människor i en radiostudio och väntade på att sändningen, en debatt om ett fullkomligt harmlöst ämne, skulle börja. För att fördriva tiden ställde deltagarna skämtsamt frågan: får man säga vad som helst i radio? Programledaren upplyste om att man hade rätt att säga precis vad som helst, med ett undantag: det var förbjudet att gå till angrepp mot demokratin. Skulle så ske, var det hans plikt att tysta talaren.

Varje gemenskap måste ha något eller några dogmatiska värden, dogmatiska i den meningen att de inte går att bevisa med obestridliga argument mot den som vill förneka dem. Demokratin är dock en av mänsklighetens erövringar som knappast någon vid sina sinnens fulla bruk vill ersätta med andra styrelseformer. Finns det något i vårt samhälle som kan anses heligt, då är det just det demokratiska samhällsskicket, ett värde som ännu står över all diskussion och som det skulle vara ett brott mot gemenskapen att angripa.

Fanns det någonting heligt för de gamla socialdemokraterna i Sverige, dessa som sett välfärdsstaten växa fram under fredliga former, så var det demokratin, ett styrelsesätt grundat i folksuveräniteten.

Så är det, eller så var det åtminstone. Demokratins sakrosankta karaktär var inte svår att försvara just 1989, när de kommunistiska diktaturerna, av vilka några gick under det patetiska namnet folkdemokratier, kollapsade.

Utvecklingen under nittiotalet har visat att demokratin, som är resultatet av samhällskonflikter, av blod, svett och tårar under loppet av tvåhundra år, inte är så självklar. Man kan till och med tala om en demokratins kris, åtminstone såtillvida att partipolitiken i hög grad har mist sin förmåga att engagera vanliga människor. Saken visar sig i det låga deltagandet i allmänna val och partiernas blodförluster. Misstron eller likgiltigheten mot demokratins institutioner och procedurer är utbredd hos de unga. I dess sällskap går politikerföraktet, misstanken att alla makthavare egentligen är ute efter att sko sig på skattebetalarnas bekostnad. Nazismen gör sig påmind varje dag i en eller annan form, på ett sätt som man under det kalla kriget trodde skulle vara omöjligt för all framtid.

Demokratin, folkstyret, av många betraktad som historiens slutstation, kanske på nytt svävar i fara, inte så mycket på grund av sina öppna fiender som på grund av sina utövares och förespråkares ljumhet. Den som inte går och röstar säger därmed att han eller hon lika gärna skulle vilja leva under en diktatur. Förvånande många tycks öppna för den lösningen, åtminstone i praktiken.

De många offentliga skandalerna bär syn för sägen. Man kan bara tänka på kristdemokraternas sammanbrott i Italien och deras omskakande kris i Tyskland. Efter att ha lotsat två stora stater in på demokratins och fredens väg efter diktaturens järngrepp ser de sig nu älskade av ingen, numerärt reducerade och förödmjukade. I Österrike har stödet för Jörg Haiders främlingsfientliga parti lett till oförutsebara konfrontationer och komplikationer inom den internationella diplomatin. De unga demokratierna i Afrika har haft och har stora svårigheter. Utvecklingen har på flera håll gått från kolonialism över demokrati till korruption och diktatur. Ett formellt demokratiskt styrelseskick har inte förhindrat fasansfulla folkmord. Övergången till demokrati i det gamla Sovjetunionen har skett till priset av svindlande klasskillnader och korruption, alltså de klassiska hoten mot ett demokratiskt etos.

Demokratin som styrelseform är bevisligen ingen garanti mot diktatur och maktmissbruk. Det räcker med att påpeka att Adolf Hitler kom till makten i helt demokratiska former. Möjligtvis hade Rousseau rätt när han sade: ”Om det fanns ett folk av gudar, skulle det styras demokratiskt. En så fullkomlig styrelse duger inte åt människor.” Efter ytterligare 150 års erfarenheter drog Winston Churchill slutsatsen att demokratin är en utomordentligt otymplig styrelseform. Men den har trots allt aldrig överträffats av någon bättre.

I boken Efter partistaten (redigerad av Anders Björnsson och Peter Luthersson) analyserar en rad forskare den representativa demokratins kris. De politiska och sociala förutsättningar som ledde till grundandet av de existerande riksdagspartierna finns inte längre. Det finns inga liknande gemensamma ideologier, klassintressen eller beteenden längre att bygga partigrupperingarna på.

Innebär demokratins tillkortakommanden, den demokratiska avförtrollningen, en faktisk fara? Skulle en folkförförare av gammal ökänd typ på nytt kunna göra sig gällande till och med i demokratins gamla kärnländer, Storbritannien och Skandinavien? Det är fortfarande föga troligt. Dagens nynazism tycks mer vara ett symptom på social missanpassning än en verkligt politisk frestelse för ett större antal människor. Olyckliga ungdomar leker med förbjudna symboler, och ibland går leken över i allvar.

Den demokratiska överideologin som de flesta svenskar enas om finns formulerad i regeringsformen från 1974, ett aktstycke som är värt begrundan. Dess portalparagraf säger: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.” I paragraf 2 heter det: ”Makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskilda människans personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten […] Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden […] Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.” Till de grundläggande fri- och rättigheterna räknas yttrande-, informations-, mötes-, demonstrations-, förenings- och religionsfrihet.

Man kunde sammanfatta saken så: den moderna demokratin bygger på en minsta gemensam värdegrund som förutsätter fri yttranderätt, möjligheten att bilda partier och att låta dessa partibildningar fritt utöva det politiska maktspelet enligt överenskomna regler, där efter en fri debatt majoritetsbesluten blir bindande. Demokratins utmaning och svårighet är att förena värdet majoritetsbeslut med värdet minoritetsskydd. Den demokratiska maktutövningen får inte vara oinskränkt i den meningen att den upphäver de ovan uppräknade rättigheterna. Här finns många spänningar och oklarheter. Steriliseringslagarna i Sverige var fullt demokratiskt stiftade. Abortlagarna i de flesta demokratier tillgodoser knappast de oföddas rätt till jämställdhet och personlig utveckling. Skall Jehovas vittnen ha rätt att vägra sina barn blodtransfusion av samvetsskäl (föräldrarnas samveten)?

Det är inte helt klart vad författningstexten menar med att det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden. Om en gemenskap väljer att inte vara demokratisk, skall den då ha rätten att följa sin vilja? Måste den katolska kyrkan i Sverige avstå från att följa den kanoniska lagen till förmån för riksdagens beslut, i de fall där konflikter uppstår?

Och vidare: är demokratin i sig ett ideologiskt innehåll, eller är den bara en form för offentlig maktutövning? I det senare fallet kan den fyllas med vilket innehåll som helst.

I dessa dagar kan man för övrigt fråga sig om den högsta makten verkligen finns hos folket och utövas av riksdagen efter allmänna val. Har inte ekonomins anonyma kraftspel, IT-aktörerna eller bioteknikens snabba utveckling ett betydligt större inflytande över människors liv än politikens yrkesutövare? Är det möjligen detta som ligger bakom bristande politisk övertygelse hos så många? Hur man än röstar är det konjunkturerna eller forskarna som styr.

Här någonstans börjar det brännas. Om demokratin skall kunna entusiasmera sina utövare måste den även i fortsättningen bäras av personliga övertygelser. Den gamla socialistiska arbetarrörelsen bars av övertygelsen att individen är utvecklingsbar och har rätten till kunskap och självbestämmelse. Den som tagit del av protokoll från ABF, Arbetarnas Bildningförbund, i en smålandskommun från fyrtiotalet, där man studerade Platon och gick i kritisk dialog med honom, förstår att vi har tillryggalagt en lång väg sedan dess. Dessa arbetare brann av vilja att inhämta ett bildningsdeficit, att kunna bedöma världen på lika goda grunder som deras mer lyckligt lottade generationskamrater.

Vilka övertygelser kan rädda demokratin som styrelseform in i framtiden? Förmodligen skall man inte hoppas alltför mycket på de politiska partierna, som i viss mån tycks ha spelat ut sin roll som organisatörer av majoriteter. Väljarkåren kommer i fortsättningen att bli bra mycket trolösare än hittills. Och detta är kanske en sund utveckling. En politisk ideologi får aldrig bli ett religionssubstitut. De politiska ideologierna får inte ens ha uppsåtet att tillgodose människans djupare aspirationer på mening. Där så har skett, i nittonhundratalets diktaturer, har det inneburit katastrof för de mänskliga värdena. Dessa samhällsexperiment lämnade både själsliga och materiella ruiner efter sig. Nu kämpar rent kommersiella krafter för att fylla tomrummen med idioti och pornografi.

Det är här de fria kulturella, ideella, sportsliga och religiösa rörelserna, och inte minst samfunden, bör axla ett större ansvar. Ett rikt spektrum av rörelser i fritt spel måste bli framtidens modell. Skolan skall garantera att alla medborgare får en gemensam fond av referensramar men skall sedan lämna åt medborgarna vilka ideologiska, kulturella eller religiösa riktningar de själva vill ansluta sig till. Staten skall garantera en plattform för dessa samhällskrafter och förhindra övergrepp. Men staten kan inte längre gå in och, som i det gamla enhetssamhället, garantera en sammanhållande ideologi eller religion. Staten kan inte dekretera den hett eftersträvade värdegemenskap som skall skydda oss från upprepning av nittonhundratalets värsta misstag, om denna värdegemenskap inte är grundad i människors egna erfarenheter.

Allvarligt i detta perspektiv är nedrustningen av universitetens forskning och utbildning inom området humaniora och teologi. För att spara in ynka elva miljoner i en budget på fyra miljarder ämnar Skandinaviens största universitet avskaffa tre professurer i teologi samt institutionen för finsk-ugriska språk, medan konstvetenskap och andra humanistiska ämnen föreslås tyna bort i och med pensionsavgångar. Samtidigt skall staten avsätta nio miljarder på snabb utbyggnad av bredbandsnätet.

Vad som skall fylla detta bredbandsnät är inte lika klart. Man satsar allt på förpackningen. Innehållet får bli någon annans sak att tänka på. Ett hoppfullt tecken kan vara att teknologiberusningen redan hamnat i stadiet bakfylla. Den stora miljonrullningen på DAB, övergången till digital radio, som plågat radioproducenterna i åratal, tycks helt gå i stöpet (den digitala radion; förkortningen upplöses nu ”Dead And Buried”).

Informationsteknologin kan förvisso inte erbjuda den yttersta motiveringen för ett meningsfullt liv, och inte heller demokratin, om man därmed menar en teknik att nå fram till praktikabla beslut. Demokratin är mer medicin än mat. Den skall garantera friheter och rättigheter och värna individer och minoriteter mot de starkares, ja också mot statens övervåld. Churchill hade rätt: någon bättre styrelseform har hittills inte uppfunnits.

Men det som är själen i ett mänsklig samhälle måste formuleras av konstnärer, forskare, filosofer, diktare och profeter med fri rätt att tolka, verka i och påverka världen genom att uttrycka och forma övertygelser, det enda som kan ge enskilda människor en hållbar livsinriktning. Värden, det är de mål som utmålas för våra ögon av gemenskapens tolkar och talespersoner. Värden blir sedan till övertygelser. Det är därför yttrandefriheten är en sådan fundamental förutsättning för ett värdigt samhälle.

Hur kan, utan dessa fria och av makterna oberoende tolkar, den enskilda människans okränkbarhet upprätthållas, detta värde som alla hyllar i teorin, mot exempelvis kommersiella intressen, sekunderade av experimentglada bioingenjörer och pubertala teorier om full kontroll över mänsklighetens utveckling?

Demokratin kan aldrig ersätta personliga övertygelser. Demokratin blir heller aldrig starkare än människors övertygelser.