Brev till en dopkandidat

Dopdagen är nu nära förestående. Det är på söndag som du ska döpas! Församlingen kommer att vara där och ta emot dig. Du ska inför församlingen säga att du tror. Tre gånger kommer prästen att ösa vatten på ditt huvud, dopvattnet som han har bett Gud välsigna. Där ska de klä dig i en ny klädnad. Du får ett tänt ljus, eftersom du har blivit upplyst av Kristi ljus och hädanefter ska vandra genom världen som ett ljusets barn! Sannolikt kommer din dopdag att vara en helt vanlig dag bland alla andra dagar på året för miljontals människor. Men var inte orolig om de nu inte känner till din hemlighet. En vacker dag kanske …

Du har förberett dig länge för den här dagen, så jag kommer inte med något nytt om jag i min tur förklarar meningen med ditt dop. Men eftersom dopet definitivt markerar ditt inträde i den kristna gemenskapen, skulle jag vilja säga åtminstone några ord om de män och kvinnor som du just har förenat dig med. Bara några ord om deras sätt att leva i den här världen och de band som förenar dem. Några ord om vad de är (eller borde vara), om det hopp som bär dem, om den djupa källan till deras ord och handlingar …

Om du i början försöker att hitta dem i folkskarorna så märker du allt som oftast att de inte skiljer sig från andra människor, vare sig när det gäller land, språk, matvanor eller sätt att klä sig. De klär sig och äter som folk omkring dem. De talar samma språk som folk i omgivningen. De fullgör sina medborgerliga plikter i det land där de lever. Men märk väl: i det faktum att de lever så nära andra människor döljer sig en stor hemlighet. De bor var och en i sitt eget land, men som främlingar som är bosatta där. De lever på en viss plats men hela jorden är deras boning. Varje främmande land är deras fädernesland och varje fädernesland är ett främmande land …

Å ena sidan är de kristna i världen och önskar ha sin plats där. Den plats Gud tilldelat dem är så förnäm att de inte får lämna den. De tar inte avstånd från ansvar för familj och arbete och tar aktiv del i den barnuppfostran som faller på deras lott. De engagerar sig till och med i föreningar, fackföreningar och partier i den mån de ser att dessa kan spela en viktig roll för deras kvarter eller stad, för deras land eller för andra länders framtid. De är inte bara i världen, de intresserar sig för världen och ser positivt på den. Visst har det hänt att de upplevt rädsla inför vissa vetenskapliga framsteg – speciellt de framsteg som verkar ifrågasätta bibelns skapelseberättelser. Men de har lärt sig att övervinna fruktan av det slaget. Och du vet hur de själva har bidragit till de enorma framstegen inom teknik och vetenskap. Ja, de är verkligen mitt i världen och är inte passiva utan vill arbeta med andra för att förändra den. De älskar denna värld med dess skönhet, allt från en underbar solnedgång eller en stilla mjuk stjärnenatt till mästerverk inom konsten eller andra andens sublima skapelser.

Och likväl tillhör de inte världen fastän de är i den. De engagerar sig fullt ut i de uppgifter som är dem anförtrodda, men de har också distans till dem. För de tror nämligen att det viktigaste i livet inte först och främst är framgång i yrkeslivet eller tillväxt i de framgångsrikaste företagen eller ständigt bättre resultat inom sporten eller allt vackrare konstverk eller allt mer framstående vetenskapliga rön. De föraktar inte dessa saker, tvärtom kan de bli passionerade inför sådant. Men de vägrar att vänta allt av dessa fenomen eftersom det i deras ögon existerar något som är mycket värdefullare, ja ovärderligt … De respekterar dem som inte delar deras synpunkter, men de vill också bli respekterade i sin övertygelse. De gläder sig om man kan knyta tätare band mellan kyrkan och resten av samhället, men de inser klart att det fortfarande finns en viss fientlighet i samhället och försöker undvika att försätta sig i situationer där de inte längre kan tala eller handla enligt sitt samvete. De försöker inte trycka på andra sin tro men kräver rätten att få föra fram den i frihet. De intresserar sig för olika folks kulturer och anstränger sig för att deras evangelium, i den kolossala mångfalden av kulturer som finns, ska kunna tas emot på ett för en viss kultur äkta sätt. De välkomnar en utveckling i kyrkorna, från Amerika till Asien, som tillvaratar de finaste lokala traditionerna. Men de vill heller inte bli slavar under dessa traditioner för de vet att alla kulturer, vid sidan av allt fint de innehåller också genomströmmas av våld och död. De påtalar varje uttryck för intolerans mot andra troende och söker hellre en dialog med dem. De kan uppskatta de rikedomar som finns i andra religioners månghundraåriga arv. Men de ger inte efter för relativism eller lockelsen av en illusorisk sammanslagning av mänsklighetens alla trosinriktningar. De är i världen, men inte av världen.

Du invänder nog att jag målar upp en alltför vacker bild och att verkligheten ser annorlunda ut … Det är på sätt och vis sant och jag säger det omigen: vi kristna är inte tillräckligt trogna det vi tror på! Men är det inte också genom att betrakta vårt ideal som vi med Guds hjälp kan svara bättre på vår kallelse? Under alla förhållanden är kristna igår som idag i stånd att inbegripa trons krav i sina liv …

Vill du ytterligare lära känna paradoxen i deras villkor? De använder pengar men gör dem inte till gud. De ser på TV, använder datorer och internet men vägrar att offra allt för detta. Liksom så många andra översköljs de av information om allt, men de vill inte underkasta sig vilken reklam som helst hur förförisk den än må vara. Är de arbetslösa? De kräver rätten till arbete som andra. Men om man ber dem att ständigt arbeta mer för att producera mer svarar de att de inte heller vill bli slavar. De accepterar att få beröm men vill inte bli fångna i sitt eget rykte. Om man motarbetar dem orättvist försvarar de sig som de kan, men de undviker att besvara hat med hat och är redo att förlåta när ögonblicket kommer. Man visar dem kroppar att dyrka – inte som förr statyer av Apollon eller gudinnan Afrodite – utan bilder av män och kvinnor som visar sin nakenhet för att tillfredsställa sinnena. De kristna vänder bort blicken, inte för att de föraktar kroppen, utan tvärtom för att de respekterar den. Dömer folk ut deras moral som alltför krävande? Kanske, men de har ingen avsikt att fördöma dem som inte delar deras livsideal. Tycker man att deras moral är alltför slapp? Då påminner de om att allt inte är tillåtet. De har en hög tanke om äktenskapet och kräver att kristna makar engagerar sig för varandra för resten av livet. Och vissa av dem offrar sina ägodelar, sin kropp och hela sitt liv för att lovsjunga och tjäna Gud.

De hyser inget förakt för intellektuellt arbete, för forskarnas tålmodiga möda och för de lärdas och filosofernas ansträngningar att komma underfund med människolivets gåtor. Som barn av Aten och Jerusalem deltar de själva i detta mödosamma arbete, eftersom de är övertygade om att deras tro inte är oförnuftig och att de måste kunna framställa den med skärpa och intelligens i den värld och den tid de lever i. Men de bryr sig också om dem som har minst utbildning och pekar ut situationer som gynnar analfabetism och brist på bildning. Själva engagerar de sig i utbildning av de sämst ställda. De ser till att deras trosbudskap kan höras och förstås av så många som möjligt.

De gör inte skillnad på människor och kan vistas bland dem som lyckats i livet, bland dem som har mest pengar och makt och bland dem som kan påverka samhället mot större mänsklighet och rättvisa. Men de visar på orättvisa när de stöter på sådan och arbetar för att de som blivit offer för orättvisa och socialt förtryck ska få sina rättigheter tillgodosedda. De önskar att kvinnor ska behandlas lika som män och de protesterar mot våld mot barn och gamla. De kräver att varje människas värdighet ska respekteras. Speciellt bekymrar de sig om dem som livet inte har gett några resurser och som har förlorat allt hopp. Du har väl hört talas om moder Teresa i Calcutta i Indien. Du ska veta att ett stort antal kristna ägnar en hel del av sitt liv åt att ta hand om fattiga och utslagna. Det gör de ensamma eller tillsammans med andra kristna eller till och med tillsammans med människor som säger sig inte vara troende. De bekymrar sig om dem som är svaga i samhällets ögon och om dem som riskerar att bli betraktade som onödiga eller föraktas som de minst värdefulla av människor. En del kristna hjälper sjuka, tröstar dem i prövningen och är med dem i deras ensamhet. Andra besöker fångar och kan ibland ingripa för att hjälpa dem. Åter andra bekymrar sig om främlingar och deras lott eftersom våra samhällen ständigt löper risk att bli sig själva nog och göra sig döva för ropen utifrån. Summa summarum: inget mänskligt är dem likgiltigt och till och med det som är svagt här på jorden är värdefullt i deras ögon. Ja, de kristna lever under förvånande villkor i världen!

Du har redan fått reda på vad som ger dem kraften att leva och överleva i den här världen. För det första: De lyssnar på ett Ord som har förts vidare till dem. Vare sig de lyssnar till det på söndagen under gudstjänsterna där de ber tillsammans eller de samlas några stycken för att delge varandra tankar om mysterierna eller om de mediterar över Ordet i ensamhet på ett kontor, i ett rum eller i ett anspråkslöst kapell så hämtar de näring ur Ordet som man hämtar näring i bröd. I Ordet finner de den levande källan till sitt hopp. Du har själv börjat erfara samma sak, nämligen att Ordet inte bara består av ett antal ord. Det tränger verkligen in i dig och bor i djupet av ditt hjärta. Ordet är en närvaro som hjälper dig att leva. Jag vet väl att du vissa dagar kommer att tycka att Ordet är torrt och tråkigt och att du kommer att ha lust att vända dig ifrån det. Men det är just då som du måste framhärda. Ordet kommer att på nytt bli ett ljus i ditt mörker, en inre gäst som tröstar dig, en eld som värmer dig och glöder i dig.

Och dessutom är de kristna förbundna med varandra. De formar en församling som inte har någon motsvarighet i det sociala eller politiska livet. De lever i en gemenskap som samtidigt är synlig och osynlig, kroppslig och andlig, lokal och universell. Alla kan vittna om att de firar flera högtider under loppet av ett år. De älskar att samlas speciellt på en dag i veckan, söndagen, som de kallar för Herrens dag. Vissa av dem samlas till och med varje dag, eftersom varje dag är en Herrens dag för dem. De hör alltså ordet varefter de bär fram bröd och vin. Den som leder samlingen säger omigen de ord som deras Mästare en gång uttalade och sedan får de del av denna tacksägelsemåltid. Efteråt bevarar de lite bröd för att kunna bära hem till de sjuka som inte kunnat komma. Med glädje tar de emot dem som likt dig blir medlemmar i deras gemenskap. De välsignar äktenskap och förlåter syndare som ångrar sig, liksom de smörjer sjuka med olja, ber för avlidna och tar hand om deras familjer och respekterar kyrkogårdarna där kropparna vilar. Vissa bland dem har fått en speciell uppgift och vigs till tjänst för de övriga. Den uppgiften utövar de i förbindelse med dem som sänt dem och som själva idag är efterträdare till Mästarens första lärjungar, nämligen biskoparna. Deras gemenskaper finns representerade på alla kontinenter. I gudstjänstfirandet visar församlingarna upp olika ansikten beroende på var de är belägna. Icke desto mindre är de förenade av samma band, band som går över de mest stängda gränser! De möts också genom dem som representerar dem. Ibland har de ansvariga speciella samlingar. En av dem har fått ett uppdrag i den kyrka som en gång grundades av apostlarna Petrus och Paulus. Denne man, påven, erkänns av många som en far som själv presiderar över gemenskapen mellan Kyrkor som numera är spridda över hela jordens yta.

Omigen protesterar du kanske att porträttet är för vackert och att jag blundar för verkligheten … Men som jag redan har sagt så påstår jag inte att vi lever upp till vår kallelse. Jag försöker inte förneka att vårt uppförande som kristna är långt ifrån den perfektion vi eftersträvar! Man hade kunnat tro att döpta inte skulle återfalla i laster som högmod, lystnad eller lögn. Men hur många är det inte som fått erfara sådana återfall. Hur många är det inte som har måst erkänna att de är medbrottslingar till aposteln som tre gånger förnekade sin Mästare. Hur många skulle inte ha sjunkit ned i förtvivlan om de inte en dag hört det oerhörda ordet förlåtelse! Hur många brott har inte begåtts i den sanna religionens namn. Hur mycket våld har inte utövats mot de otrogna. Hur mycket hat har man inte samlat på sig mot det judiska folket! Och hur skulle man kunna undgå att sörja över revorna i kyrkan själv, denna kyrka vars enhet vi förkunnar och som icke desto mindre bär smärtsamma spår av splittring och konflikter?

Älska denna kyrka som du bereder dig till att gå in i, trots hennes brister! Döm den inte utifrån som om du inte själv var medskyldig till dess brister och tillkortakommanden. Älska den trots allt mörker och all synd som finns i dess lemmar. Älska den som en mor som varje dag er dig något att leva och växa av! Ser du för övrigt inte också att den idag är medveten om och lider av fel som begåtts och att den till och med har börjat be om förlåtelse för dem? Ser du inte också den nya längtan efter en gemenskap som jag hoppas till sist ska samla alla kristna på jorden? Du måste akta dig för att berömma dig själv och i stället försöka kämpa ned allt högmod inom dig. Men när du gjort det, ska du inte vara rädd att förundras över denna kyrka som sedan två tusen år, trots sin svaghet och sitt elände har kunnat visa världen ansikten av en oerhörd helighet …

Alltsedan martyrerna från de första århundradena till martyrerna i Uganda och Japan, från Dietrich Bonhoeffer till ärkebiskop Romero och de sju munkarna i Tibhirine har kristna varit sitt hopp trogna ända in i döden. Från Benedikt till lilla Thérèse, från den fattige Franciskus i Assisi till den andre Franciskus, Franciskus Xavier, som for till Indien, har människor övergivit allt av kärlek till Mästaren och till tjänst för medmänniskorna. Dessutom finns alla dessa heliga människor som ingen eller endast några få känt till. De finns i sjukhussalar, i områden som drabbats av svält och översvämningar. Man hittar dem i skyttegravar eller i dödsläger. Men människors helighet visar sig också i en ödmjuk trofasthet i de dagliga uppgifterna och i uthållighet i prövningarna i den mest alldagliga vardag. Ja, du måste förundras över kyrkan. Kanske säger du att många som inte är kristna i lika hög grad har vittnat om en gränslös kärlek. Så mycket större anledning till förundran! Säg dig att de på ett mystiskt sätt måste dricka ur samma källa av helighet som de kristna. Det är inte du som är domare. Gud själv känner sina trogna. Lägg endast på minnet att kallelsen till helighet inte klingat ohörd i historien och att du som kristen mer än någon annan måste anstränga dig att svara på den. Det är självklart eftersom du har ett sådant hopp inom dig, ett hopp som färdats genom seklerna i 2000 år …

Det var första dagen i veckan. Kvinnorna som hade begett sig till Jesu grav hade berättat nyheten som snabbt spreds bland Mästarens lärjungar: Jesus lever! Jesus som de hade följt på vägarna i Palestina, som hade uppenbarat himmelrikets mysterium för dem, som hade mättat folkskaran och lindrat så mycken nöd, Jesus som till sist blivit förrådd, dömd och fastspikad på ett kors, denne Jesus hade ryckts upp ur dödens sömn och skulle vara med de sina till världens slut!

Händelsen hade just inträffat. Somliga undrade: varför så sent? Men dina bröder i tron förstod mycket snabbt att Guds ord också hade besökt människorna under tidigare århundraden. Innan Ordet blev människa en bestämd dag i historien hade det redan förmedlats genom profeterna och de visa i Israel. Ordet hade till och med nått män och kvinnor i alla folk, människor som hellre lydde sitt samvetes röst än omänskliga och orättfärdiga lagar. Ordet var närvarande när världen skapades, för vi tror att världen är skapad och inte tillverkad av en tidigare existerande materia. Världen är något som Gud helt och fullt har velat och som han format som ett verk av sina händer (och det är därför som du nte ska gjuta andra gudar åt dig, var du än befinner dig!). Guds Ord var närvarande hos Gud själv som Sonen som ständigt föds i Anden: det är en mystisk förening i en Gud som inte är ensam, en mystisk gemenskap mellan tre som bara är en, liksom roten som ger upphov till trädet och frukten, liksom källan från vilken både bäcken och floden strömmar ut, liksom solen från vilken strålen kommer och ur strålen ljuset …

Det är denne Gud som har kommit nära vår värld, så till den grad nära att hans Son gick ända därhän att han delade allt i vår mänskliga tillvaro. Hur skulle de kristna kunna annat än älska denna jord, respektera kroppen och bekymra sig om jordens framtid? Deras Mästare har själv upplevt hur det är att födas och växa upp. Han har varit hungrig och ätit, varit törstig och druckit. Han har upplevt öknens ensamhet och trycket från folkmassorna som strömmade till honom. För de sina uppenbarade han att de var jordens salt och världens ljus. Dem undervisade han om vad sann rättfärdighet och rättvisa var och om kärlek till fienderna. Han sa åt dem att be att Faderns vilja sker här på jorden. Syndare förlät han och besatta befriade han, liksom han botade sjuka. Han mångdubblade brödet, upplevde glädje och sorg. Han begrät sin vän Lasaros … Men hur delaktig han än var i djupet av vår mänsklighet, stod han emot frestelser till makt, fåfänga och högmod. De som var fattiga, sorgsna och förföljda för rättvisans och rättfärdighetens skull, kallade han saliga. För Pilatus förklarade han att hans rike inte var av den här världen. Hellre än att besvara våld med våld lät han sig föras till tortyren på korset!

Han kom till jorden med en eld, kärlekens eld som förtärde honom in till slutet och som nu måste brinna i hans lärjungar historien igenom. Många trodde att hans död var ett tecken på hans misslyckande. Men han hade redan i förväg sagt att det sanna livet var att ge sig själv helt och fullt. Han hade tvättat lärjungarnas fötter och sagt om brödet att det var hans kropp och om vinet att det var hans blod. Han hade sagt att de skulle göra det omigen till minne av honom och anförtrott dem att ingen tog hans liv utan att han själv gav det. Jesus dog, men sin död gav han som ett offer för just dem som varit hans motståndare … för oss och för alla! Hans död var det yttersta uttrycket för hans liv, helt utgivet, helt helgat. Och det var just den gåvan som skulle besegra döden. Bortom Golgota fick han sitt liv tillbaka. Vi tror att han lever och är med oss för alltid. Vi hoppas att vår egen död ska öppna oss för det liv som inte har något slut. Vi lever redan av det livet om vi låter oss upptändas av den eld som har börjat spridas på jorden!

Världen fortsätter med det storslagna sida vid sida med en ständig räcka av dramatik och våld. Men världen är inte längre densamma efter att Jesus Kristus kommit och blivit en av oss. Kaotiska vindar skakar fortfarande historien, men Anden väcker även idag vänner till Gud och vittnen om hans Rike. Om vår kyrka ändå kunde vara det levande tecknet på Guds rike! Måtte du bli en sådan lärjunge som ger salt och smak och upplyser världen. Måtte du bli en av dem som vakar och hör Brudgummens röst och öppnar dörren för honom!

Jag har ännu mycket mer att säga dig men du kommer att upptäcka det senare. Försök inte att ta reda på allt redan nu. Var framför allt inte orolig över hur ditt liv ska bli. Du vet tillräckligt för dopdagen! Den dagen kommer att verka som alla andra dagar, men det stämmer inte. Den dagen kommer en ny sång att brista fram på jorden, för du har svarat på din Herres kallelse. Det kommer att bli en stor fest för dig liksom för alla dem som omger dig. Och jag säger dig: det kommer att vara en stor fest för Gud själv.

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études, mars 2000.

översättning: ylva-kristina sjöblom