Andens år

Påven Johannes Paulus vill att jubelåret 2000 skall ”väcka en sann strävan efter helighet hos alla kristna, tillsammans med en stark längtan efter omvändelse och personlig förnyelse i en anda av allt intensivare bön och solidarisk omsorg om nästan, särskilt de mest behövande” (Inför det tredje årtusendet, 42). De tre åren före jubileet är helgade åt Treenigheten, och det innevarande året 1998 åt den helige Ande.

Anden, vad eller vem är det?

I alla kulturer finns tanken att personens liv och innersta hemlighet är knuten till andhämtningen (den döde andas inte, den sorgsne andas tungt och den glade andas lätt). Vad är detta mystiska som skiljer den levande kroppen från en död? Och vad är det som gör att man kan tala om en ande, en anda, som skiljer en viss miljö, en viss människa, en viss tid från andra, och alla människor förstår precis vad man menar? När man känner inspiration, då bär man på en ande som en högre makt har andats in (in-spirare) i en. Man känner igen anden där den finns, även om man inte kan beskriva den. Alla vet vad inspiration är, och alla märker när den saknas.

Det vanliga ordet i Gamla testamentet för anden är ruach, andhämtning, livsande, vind eller storm. Det handlar om urgamla föreställningar om de krafter som ligger till grund för livet. Den gammaltestamentliga gudstron förknippade ruach med skapelsetron. Guds ande är hans andedräkt, som är kraften i allt som lever, människor och djur. När Gud tar bort sin ande sjunker allt liv ned i döden. Guds ande är absolut och icke manipulerbar. Guds Ande svävade över vattnen i skapelsens begynnelse.

Hos människan är ruach beteckning för sinnesstämning av typen svårmod och bitterhet. Det finns också en ond ruach som gör människan till en fara för sig själv och andra.

Anden visar sig i historien genom män och kvinnor som leder Guds folk. När Josef i Egypten hade presenterat sin plan att komma tillrätta med de sju magra åren, utbrast farao: ”Finns det någon som äger Guds ande så som han?” Gideon och Jefta grips av Guds ande och får folket med sig, Simson får jättekrafter. Anden kommer över människan vid särskilda tillfällen och kan också lämna henne lika hastigt. Saul är en handlingskraftig kung, och hans legitimering är just att han är bärare av Anden. Hans efterträdare David lyckas i sin person förena andekraften med kungaämbetet, och David, ”Israels ljuvlige sångare”, får yttra dessa sista ord i 2 Samuelsboken 23: ”Herrens Ande har talat genom mig, och hans ord är på min tunga.” Anden ingjuter ordet i profeten som därefter kan genomskåda en krissituation och ge anvisningar om hur man skall bemästra den. Då visar Gud sin närvaro, och Anden ger kraft till besinning, omvändelse och trohet mot förbundet. I framtiden kommer Messias, den smorde konungen, att vara den som anden tar sin boning i, och detsamma sägs om Guds utvalde tjänare (Jesaja 42). På ”Herrens dag” skall anden utgjutas över alla människor, som då blir profeter, drömmare och visionärer (Joel 2).

I Nya testamentet är Anden (pneuma) Guds personliga, i någon mening ”självständiga” väsen. Anden är upphov till Jesus i jungfruns moderliv. Dopet i Jordan uppenbarade Jesus som Guds utvalde tjänare, den som profeterna hade talat om, och det synliga tecknet var Anden som svävade över honom i gestalt av en duva. Anden är sedan Jesu (oemotståndliga) drivkraft i vad han gör och säger. Att tro på Jesus och bli döpt är för Paulus att få del av samma Ande som uppväckte den korsfäste från de döda. Anden är numera närvarande i församlingen: ”Vet ni inte att ni är Guds tempel och att den helige Ande bor i er?” Den döptes kropp är en liknande modell av Jerusalems tempel och boning åt den helige Ande, och man måste leva i medvetande om denna närvaro för att inte bedröva den helige Ande. Anden är panten på den kommande härligheten. Anden visar sig i sina frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Lukas är Andens särskilda evangelist. Hos honom jublar Jesus i den helige Ande, och det är Lukas som skildrar pingstundret i Apostlagärningarna. Andens utgjutande är fullbordan av Guds självporträtt: den tredje Personen i Gudomen framträder med full kraft och tydlighet, i sig osynlig men märkbar och mäktig i sina verkningar.

Johannesevangeliet ser det kristna dopet som en parallell till jungfrufödelsen: man föds på nytt (eller från ovan, som man också kan översätta) genom vatten och helig Ande. Anden ger liv, köttet är vanmäktigt. Jesu ord är ande och liv, precis som Jesu kött och blod. När Jesus lämnar sina lärjungar ger han dem i gengäld den helige Ande, Parakleten, som bistår och ledsagar dem genom livets krissituationer fram mot större klarhet och insikt i sanningen. Anden skall fortsätta och avsluta verket. Jesu avsked från sina lärjungar blir något av en nödvändig separation som skall förvandla dem från barn till vuxna. Denne Ande är i första Johannesbrevet sigillet på den kristne, den ”smörjelse” som skänker insikt i sanningen, den inre läraren, individuellt och kollektivt. I Uppenbarelseboken, slutligen, samverkar Anden med Bruden – kyrkan, och ber om Jesu återkomst.

Anden svävar över vattnet i begynnelse. Anden ropar vid slutet på Jesu ankomst.

Traditionen har sedan utvecklat olika aspekter av detta bibliska material, och med olika accenter i öst och i väst. Konciliet i Kalcedon fastslog slutgiltigt att den helige Ande är gudomlig och icke skapad, kraften bakom inkarnationen, att den utgår från Fadern, är föremål för samma tillbedjan som Fadern och Sonen och är den röst som har talat genom profeterna i Gamla testamentet. Augustinus kallar Anden ”Guds gåva”, kärleken mellan Fadern och Sonen och det sammanhållande bandet mellan kyrkans medlemmar och förbindelsen mellan Gud och människan. ”Eftersom han [Anden] är gemensam för Fadern och Sonen, har de velat att vi skall ha gemenskap med varandra och med dem genom den helige Ande, som är Gud och Guds gåva” (sermo 71).

Skönast är dock beskrivningarna av Anden i poetisk form. Symeon den nye teologen var en av de största mystikerna (död 987). För honom är inkarnationens mål den helige Andes utgjutande. Julens mål är pingsten, som gudomliggör den som lever i nåden: ”Ingen som har den helige Andes nåd i sitt hjärta saknar därmed den tillbedjansvärda Treenigheten i sig, som upplyser och gör honom gudomlig” (hymn 19). ”Kom, du fördolda skatt. Kom, du eviga liv. Kom, du som ingen har känt. Kom, du namnlösa glädje som aldrig tar slut” (övers. P. Beskow). Kristus är dörren, Anden är nyckeln och huset är Fadern, med många boningar. Den som inte har nyckeln kan inte komma in.

I väst finns också en skatt av poesi om Anden. Det allra yppersta poemet är pingstsekvensen Veni sancte Spiritus av Stephen Langton (lärare till ärkebiskop Andreas Sunesen i Lund), död 1228. Anden är själens ljuve gäst, svalka, vila, tröst, räddningen från stagnation och död (jfr Cecilia 590). För den heliga Birgitta var Anden ”de rättfärdigas kommunion och kommunikation” (Rev. I:13). Hon var undervisad av magister Mathias, som hade sagt: ”Den helige Ande utgår från vårt huvud, som är Kristus, och stiger ned i kyrkans kropp och ger den nådens liv, ger lemmarna, de troende, rörelseförmåga att göra goda gärningar och bevarar den från syndernas förruttnelse” (Homo conditus, IV).

Kyrkans hela liv går ut på att nedkalla den helige Ande, den eskatologiska gåvan som leder till Fadern genom Sonen. Alla sakrament innehåller en epikles, en åkallan av den helige Ande, och alla sakrament meddelar den helige Andes gåva.

Men Anden är mer än kraften i institutioner och sakrament. Den ledning som Anden utövar i kyrkan innebär att profetismen aldrig upphör. Profetian måste förstås i sin bibliska mening: råd och varning, påminnelse, upplysning och vägledning, nya insikter som räddar kyrkan från förstelning och död och sätter den på nya spår. Profetian är inte knuten till några ämbeten. Här har kvinnorna spelat en avgörande roll alltsedan Guds Moder Maria: Hildegard av Bingen, Elisabeth av Schönau, Rosa av Viterbo, Margareta av Cortona, Birgitta, Katarina av Siena, Teresa av Avila, Marguerite-Marie Alacoque, Teresa av Lisieux, moder Teresa av Calcutta har alla uppträtt som profeter för sin tid och förändrat kyrkans kurs.

Anden är dock inget som hör forntiden till. Det är just Anden som räddar kyrkan och de kristna från tidens tyranni och gör tron och kyrkan till något attraktivt i varje epok, uppväcker nya profeter och inspiratörer, möjliggör fördjupning. Den katolska principen är inte att historien är ett pågående förfall. Vi har faktiskt kommit längre nu i vissa avseenden, till sanningar som nu är självklara men som satt långt inne: den allmänna konsensus om slaveriets avskaffande, mänskliga rättigheter, också för barn, kvinnans likställdhet, yttrandefriheten, att trosfriheten är förutsättning för tron, etc.

Just därför kunde man uppställa en fråga och önskelista inför det nya årtusendet. Vi har tekniska lösningar på en rad frågor. Medicinen kartlägger genbiblioteket och alltfler sjukdomar kan komma att botas. Men vad vi vunnit i kunskap har vi förlorat i vishet. Man vet mer men man är dränkt i information och har ingen aning om till vad man skall ha sina informationer. För mängder av ungdomar ter sig framtiden allt annat än lockande, och de bärs inte av drömmar som de vill förverkliga. Bristen på entusiasm och inspiration är påfallande. I det tomrum på ideal som nu finns kan också onda andar ta tag i känsliga sinnen. Alltså:

Man borde be Anden om insikt i hur mångfald kan förenas med enhet. Hur skall individer och kulturer kunna respekteras i sin egenart och ändå leva samman med alla andra? Hur kan kyrkorna bidra med sina respektive karismer till den katolska enheten utan att någon ringaktas eller utdefinieras? Hur kan konflikterna utnyttjas till ökad insikt? Hur kan de svårigheter för den kristna enheten som tillkommit under senare tid övervinnas och en konsensus uppnås om kvinnans och mannens respektive roller?

Hur får kyrkan nåden att glömma sig själv, lyfta blicken från sin egen navel och upphöra med det tomma rasslet av strukturdebatter, som om frälsningen bestod i fler dokument och en effektivare sammanträdesordning?

Hur kan tron framställas så att den blir attraktiv, befriande och öppnar dörrar till hopp och inspirerar till dygder som själsstyrka, självuppoffring, mod, sannfärdighet, mognad, frihet, ansvar, generositet, frid?

Hur lär man sig be och göra tystnaden till en vän i en kultur som dränker oss i ett allt tommare tjatter? Hur kan vi bli kontemplativa i en värld som flimrar förbi i form av elektroniska impulser?

Hur kan Guds skönhet upptäckas? Hur kan liturgin bäst bli platsen där Guds härlighet bor?

Hur kan den kristna askesen återupptäckas så att den bejakar skapelsen, livet och kroppen men förnekar det fallna köttet? Detta har implikationer för den enskilde men också för miljön: de tre ordenslöftena om kyskhet, lydnad och fattigdom kan mycket väl tillämpas på ekologiska frågor, i vördnad för skapelsen som Guds gåva given till alla, inte bara till ett fåtal privilegierade, något som måste vårdas och vördas.

Hur kan all den latenta energi och idealitet som finns hos alla människor få en positiv inriktning till glädje för alla?

Och hur kan varje människa förstå att hon är skapad av Gud till Gud och att hennes liv och kropp är något dyrbart, något som måste respekteras djupt av henne själv och andra?

Det finns ingen mer ödesdiger uppfattning än den som människan har om världen och sig själv.

Det är stor skillnad på att vara en sophög och att vara ett tempel.