Att värna barnets integritet

Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling enhälligt Konventionen om barnets rättigheter. Efter ett beslut i riksdagen i juni 1990 ratificerade Sverige Barnkonventionen utan att reservera sig på någon punkt. Efter hand har praktiskt taget alla världens stater anslutit sig till konventionen. Därmed har en lång tankeprocess omsatts i rättsliga normer. Barnens skydd och rätt till integritet måste emellertid följas upp och förankras i staternas konkreta lagstiftning och – vad viktigare är – i mänsklighetens etiska insikt och moraliska beredskap.

För att infoga FN:s Barnkonvention i det svenska rättssystemet tillsatte regeringen den 1 februari 1996 en parlamentarisk kommitté. Den fick uppdraget att göra en översyn av hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till bestämmelserna i konventionen. Kommittén som antog namnet Barnkommittén skulle dessutom skapa större klarhet och ökad tydlighet i fråga om det luddiga begreppet ”barnets bästa” i Barnkonventionen och svensk rätt samt analysera de målkonflikter som där kan uppstå. Slutligen skulle kommittén med förtur behandla frågan om barns ställning i ärenden enligt utlänningslagen, bland annat i fråga om avvisning eller utvisning där barn berörs.

I sitt huvudbetänkande (SOU 1997:116) föreslår Barnkommittén att Sverige redan har en så omfattande barnrättslig lagstiftning att man inte skulle vinna på att ge Barnkonventionen status av nationell lag. Viktigare är att de befintliga lagarna stämmer överens med konventionen och att dess anda och innebörd i fortsättningen beaktas i varje lagstiftningsärende. Kommittén betonar att Barnkonventionen berör frågor inom alla departement. Kommittén anser det vara anmärkningsvärt att det inom regeringskansliet inte finns någon enhet som har en övergripande samordningsfunktion i frågor som rör barn. En sådan enhet skulle ha som uppgift att granska alla lagförslag och andra förslag från regeringen ur ett barnperspektiv.

Vem är barn?

I artikel 1 slår Barnkonventionen fast, att med barn avses varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt enskilda länders lagar. Definitionen innebär att de rättigheter som stadgas i konventionen gäller tills man har fyllt 18 år. Detta hindrar inte att en stat som Sverige kan ha olika åldersgränser så att barn steg för steg förs in i vuxenlivet. Det innebär givetvis också att barn med stigande ålder och mognad får bestämma mer över sitt liv. En stridsfråga i konventionens förarbeten har varit från vilken tidsgräns vid livets början en mänsklig varelse är barn. Den svenska utredningen har noterat konventionens diffusa formulering av vem som är barn i livets inledningsskede: ”På grund av sin bristande fysiska och intellektuella mognad är barnet både före och efter födelsen i behov av speciell omsorg och rättsligt skydd som tar tillvara dess intressen.” Denna något otydliga tolkning i konventionen tillåter i praktiken varje enskild stat att själv dra gränsen för när en människa blir barn och därmed också för barnets rätt till liv och personlig integritet.

På en viktig punkt menar utredningen att den svenska brottsbalkens definition av barn måste ändras. Bestämmelser där om sexuellt umgänge med barn, sexuellt ofredande, egenmäktighet med barn avser endast barn under 15 år. Ett sexualbrott som någon begår mot en 16-åring redovisas i brottsstatistiken inte som ett brott mot barn. Utredningen har i sin genomgång av svensk lagstiftning (1989:529) hittat vissa luckor där skyddsbestämmelserna inte följer konventionens definition. En sådan lucka var åldersgränsen för förvar enligt utlänningslagen där barn över 16 år behandlades som vuxna. Utredningen föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1996:115) att denna 16-årsgräns skulle ändras till en 18-årsgräns vilket också har skett från och med den 1 januari 1997.

En annan brist i svensk lagstiftning är konventionens definitionen av barnpornografi där det i nuvarande bestämmelser inte finns en klar åldersgräns. Utredningen har också konstaterat att lagen inte ger tillräckligt skydd mot sexuellt utnyttjande av ungdomar mellan 15 och 18 år. Barnpornografiutredningen (SOU 1997:27) har föreslagit åldersgränsen 18 år i fråga om gränsdragningen för barnpornografi. Barnkommittén instämmer i denna bedömning. Man kan bara hoppas att dessa förslag förs vidare i en kommande proposition och antas av riksdagen. Det skulle stärka barnets integritet.

För att säkerställa barnets integritet bygger den svenska Barnkommittén på konventionens bestämmelser på fyra grundläggande principer. Dessa etiska riktlinjer skall styra alla rättsliga områden såsom barnets rätt till yttrandefrihet, samvets- och religionsfrihet, utbildning, kultur och fritid, bästa möjliga hälsa och sjukvård.

Principen om icke-diskriminering

Enligt Barnkonventionen skall varje stat se till att varje barns rättigheter respekteras ”utan åtskillnad av något slag”. Varje barn skall också skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av sina föräldrars eller andra närståendes åsikter eller tro. Inte heller ett barns handikapp får utgöra grund för diskriminering. Framför allt skall staten motverka alla former av rasism och främlingsfientlighet. En begränsning av diskrimineringsförbudet dyker upp när barn befinner sig tillfälligt eller illegalt i ett land. Barnkommittén anser att FN-kommitténs uttolkning av konventionen inte kräver att en stat är skyldig att säkerställa dessa barns rättigheter. Visserligen skall staten respektive kommunen möta akuta vård- och utbildningsbehov, men en begränsning kan accepteras av samhällets långsiktigt inriktade vård- och utbildningsinsatser.

Principen om barnets bästa

Som väntat betraktar Barnkommittén barnets bästa som Barnkonventionens hörnsten. Principen kan härledas ur två grundläggande tankar som har satt sina spår i konventionen: Att barn har fullt och lika människovärde och att barn är sårbara och behöver särskilt stöd och skydd. Visserligen kräver inte konventionen att barnets bästa alltid skall vara utslagsgivande. Men i de fall, då man låter andra intressen väga tyngre måste beslutande myndigheter kunna visa att en sammanvägning av barnets och andras intressen har gjorts vilket ofta är fallet i vårdnadstvister. Viktigt är att beslutande myndigheter så långt som möjligt har förvissat sig om att barnets bästa tydligt styr beslutsprocessen och att detta kan redovisas i alla beslut som rör barn.

Principen om barnets rätt till liv och utveckling

Den etiska riktlinjen om barnets rätt till liv och utveckling erkänner inte bara ”barnets inneboende rätt till liv” utan ger barnet en rätt att överleva och att utvecklas. Konventionen framhåller i artikel 6 att det inte bara handlar om barnets fysiska hälsa utan barnets hela utveckling. Med utveckling avses ”både fysisk, psykisk, andlig, moralisk och social utveckling på ett sådant sätt att barnet förbereds för ett självständigt liv i ett fritt samhälle”. Enligt Barnkommitténs tolkning innebär principen om rätten till utveckling inte endast en formell ”rätt till omvårdnad och skydd”. Principen har en längre räckvidd, den ger barnet ”rätt till kärlek och trygghet samt ett stabilt och varaktigt förhållande till föräldrarna”. Barnet har rätt att få utvecklas ”i en miljö som tillgodoser dess behov av stimulans och att få lära sig att sätta gränser för sitt handlande”.

Principen om barnets rätt att komma till tals

Rätten att fritt uttrycka sina åsikter och att bli hörd är den fjärde av Barnkonventionens grundläggande principer. Konventionens artikel 12 består av två delar, dels en allmän rätt som tillförsäkrar det barn som är i stånd att skaffa sig egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, och dels en särskild rätt att höras i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet. Barnkommittén menar att den svenska lagstiftningen visserligen väl svarar mot konventionens krav men att många tjänstemän inom rättssystemet och socialtjänsten saknar den gedigna kunskap och kompetens som behövs för att rätt förstå och värdera barns uttalanden.

Klyftan mellan ideal och verklighet

Barnkommittén har lagt fram ett i stort sett väl genomtänkt och imponerande betänkande. Både FN:s Barnkonvention och den svenska Barnkommitténs betänkande bygger sina överväganden på en rättighetsteoretisk grund som är en variant av pliktetiken. Nyttomoralen lyser på ett välgörande sätt med sin frånvaro. Denna normteoretiska grund är inte utan problem. Så kan barnets bästa knappast alltid uttryckas och förverkligas i barnets rättigheter. Det torde inte råda några tvivel om att barnets bästa ofta snarare består i en begränsning av dess rättigheter. Visserligen har ett barn rätt till sina föräldrar om det inte utsätts för övergrepp eller vanvård från deras sida. Men föräldrarna har inte bara rätt utan plikt att ställa krav på sina barn och hjälpa dem att göra rätt för sig – och inte endast kräva rätt till insatser från andra.

Barnkommittén resonerar kring barnets rättigheter ur ett ensidigt samhällsperspektiv. Det finns endast korta avsnitt om föräldrarnas rätt till och plikter gentemot sina barn. Den instans som enligt kommittén skall säkerställa barnets bästa är den offentliga sektorn, från sjukvård till dagis, från skola till fritidshem, från skydd mot övergrepp till skydd mot missbruk. Man skulle gärna ha väntat sig ett starkare stöd till familjen i den meningen, att stat och kommun mer än hittills erkänner och bekräftar familjens egen kompetens i barnuppfostran. Har kommittén aldrig hört talas om subsidiaritetsprincipen? Har den så lite tilltro till familjens egen förmåga att tillvarata barnets sanna intressen och rättigheter? Vad händer å andra sidan när allt fler barn har föräldrar som ser sig tvingade att arbeta nästan jämt för att få behålla sina arbeten? Vad händer när barngrupperna på daghemmen och skolklasserna blir allt större så att det för många barn blir en ständig balansgång på gränsen av barnets förmåga?

Det är uppenbart att skyddsnätet för barnet brister. Barnpsykiatriutredningen som lämnar sitt slutbetänkande till regeringen strax före jul säger att antalet barn som kommer till den öppna psykiska barn- och ungdomsvården PBU enbart i Stockholms län har ökat med 67 procent sedan 1992 – i Umeå är ökningen så stor som 80 procent. Sten Lundqvist som är enhetschef för PBU i Sollentuna menar att många vilsna barn nästan aldrig får kontakt med vuxna människor som har tid. Skolan måste spara och skära ner personal, föräldrarna har inte tid. Många barn hamnar i en ond cirkel där ”rättigheter” får en klang av cynism. I dagens västliga samhällen kan det nästan uppfattas som ett trivialt påstående att barn skall respekteras för sin egen skull. Den triviala självklarheten slutar när den grymma verkligheten tar vid.

Det krävs stora ansträngningar för att Barnkommitténs förslag inte blir ett slag i luften. Statliga ansträngningar att skydda barnen och att säkerställa deras mänskliga rättigheter är viktiga. Men viktigare för barnens bästa och utveckling är den livsmiljö som endast föräldrar, hem, familj och släkt kan skapa.