Kroppens metaforer

Kroppen är den synliga delen av själen, skrev William Blake och har så rätt i detta. Människokroppen är inte bara ett rörligt föremål med längd, bredd och vikt. Den är det synliga uttrycket för ett liv och ett medvetande som har otaliga uttrycksformer, individuellt lika väl som socialt. Kroppen växer, förändras och åldras, den kan vårdas, smyckas, negligeras eller förnedras, men inte ens den hängivnaste anhängare av en biologisk människosyn kan bortse från den personlighet som är kroppens bärare och gör den meningsfull för oss.

Hur förhåller sig det då med den döda kroppen? När livet har flytt, vad är det då som återstår? Ett övergivet fodral? En samling biologiska organ som kan återanvändas? En människa som inväntar den slutliga uppståndelsen? En skrämmande anblick att rygga tillbaka inför? En vän och närstående som jag älskar men inte längre kan kommunicera med? Kroppens budskap, dess metaforik, är helt olika alltefter mottagarens förväntningar, livsåskådning eller kulturella kontext.

Om just sådana frågor har lundateologen Lynn Åkesson skrivit en lättläst och bitvis informativ bok. Hon har tidigare redigerat antologin Kroppens tid (1996) och följer här upp denna med en studie över den döda kroppens roll i dagens svenska samhälle. Hon följer den till bårhuset och till obduktionssalen, där kroppen ”dekonstrueras” för att sedan rekonstrueras i en medicinsk slutrapport eller till vissa delar göras redo för transplantation. Den kyligt rationella inställningen till kroppen som är en nödvändighet för obducenten kontrasteras mot begravningsentreprenörens förhållningssätt. Också här handlar det om en yrkesmässig hantering av döda kroppar, men det rationella draget modifieras av kontakten med de anhöriga och som fordrar känslighet och empati.

En stor del av boken handlar om de rituella formerna för handhavandet av döden, i samhällelig eller kyrklig form liksom i de anhörigas privata riter. Lynn Åkesson påvisar att utvecklingen idag går från institutionalisering till intimisering, med ett aktivare deltagande från de anhörigas sida än för några årtionden sedan. Detta är säkert riktigt.

Men det är också i detta kapitel som boken visar sina svagheter. Som vi lätt kan utläsa av dödsannonserna i dagstidningarna, finns det i dagens Sverige ingen enhetlig syn på vad döden innebär. Total utplåning, fortsatt liv i en annan värld, återkomst i en ny jordisk existens, uppgående i det ekologiska systemet, enbart en stilla förundran inför det okända – allt detta möter huller om buller i familjespalterna och illustreras med ett brokigt urval symboler. Lynn Åkesson ger en förenklad och harmoniserad bild av dagens svenska situation då hon i stort sett nöjer sig med ett enda alternativ: en protestantiskt präglad sekularism där de kristna formerna är delvis bibehållna men utan någon motsvarande tro eller religiös uppfattning som motiverar dem. Denna totalbild understöds märkvärdigt nog av de sjukhuspräster som är författarens informatörer. Dessa borde väl mer än de flesta kunna uppfatta variationen i livshållning hos de döende och de anhöriga.

Är inte verkligheten mer differentierad?

Det finns i dagens Sverige en välbekant tendens i press och samhällslitteratur att osynliggöra de troende, oberoende av vilken tro de omfattar. Kyrkor och församlingar finns där som samhällsinstitutioner, men de människor som alltjämt har en bestämd trosuppfattning hamnar helt utanför synfältet. ”Människor frågar inte efter nattvarden när det är dags att dö”, förklarar Lynn Åkesson. Ändå förekommer detta alltjämt också inom Svenska kyrkan, kanske inte i Skåne men i delar av Norrland och Småland. Att det finns andra trosformer än Svenska kyrkans nämns två, tre gånger men bara som marginalfenomen: ”Många svenska kyrkogårdar har också särskilda områden reserverade för invandrare eller människor med annan religionstillhörighet (än Svenska kyrkans). Frikyrkligheten nämns aldrig, den katolska kyrkan i vårt land existerar inte för författaren: ”I Sverige finns ingen rit vid dödsbädden motsvarande det katolska bruket att ge sista smörjelsen.”

Invandrare beskrivs onyanserat som exotiska inslag i miljön. Om det är finnar, polacker eller iranier som avses får vi inte veta: ”I diskussionerna (dvs med sjukhusprästerna) kontrasterar många av de jag talat med den gängse, svenska behärskningen: med invandrares mera känslosamma sorgeuttryck.” Eller som en av hennes sagesmän uttrycker det: ”Hos dom strömmar det in anhöriga och dom gråter, dom klär och tvättar. Dom fixar med allt möjligt, dom ammar sina barn och det är mycket mera folkliv än vad vi har.”

Detta sista avslöjar en brist på insikt i aktuella förhållanden. Det är nu vanligt i Sverige att anhöriga hjälper till att tvätta och kläda den döde. Just de närståendes avsked från den döde i hemmet eller på sjukhuset – lika viktigt bland etniska svenskar som bland invandrare – är ett viktigt moment som författaren helt förbigår. Hon lägger inte märke till de anhöriga som befinner sig i den döendes eller avlidnes närhet så att de upplever dödens inträde och skillnaden mellan den levande och den döda kroppen. Detta sker dock många gånger dagligen i vårt land och är något som många erfarit. Författarens påstående om en ökande intimisering av döden i nutiden skulle fått långt större tyngd om denna omedelbara erfarenhet getts utrymme.

Varför oklara riter och symboler?

De intervjuade sjukhusprästerna ger å sin sida en förvånansvärt ensidig bild av de människor de är i beröring med. De utgår från att patienter och anhöriga befinner sig i ett religiöst vakuum, och som företrädare för den allmänna vården anpassar de sig till detta och ger avkall på den tro de förmodas representera: ”Sjukhuskyrkan bedriver ingen missionsverksamhet. Den finns inte där för Guds eller kyrkans skull … den är där för att möta människors behov i svåra stunder … Det prästen kan göra är att förmedla, gestalta och synliggöra det kristna budskapet som ett mönster, en tydning eller en tolkningsmöjlighet.” Men vad är det för budskap som prästen synliggör, om Gud och kyrkan inte skall vara med? Det hela förblir ytterligt vagt och motsägelsefullt: ”Jag representerar någonting. Så närvarogör jag också någonting annat än bara mej själv … Symbolbäraren, gudsrepresentanten, ritualförvaltaren … Det är prästens livsuppgift att gestalta och synliggöra, att ge människor verktyg för sin kamp med de existentiella frågorna … Det är sjukhuskyrkans uppgift i vårdsamhället. Att erbjuda människor symboler och riter, handlingar och möten och språk för sin kamp mot det som är ångestfullt, ont och hotfullt.”

Om man bara kände till sjukhusprästernas verksamhet genom citat som dessa skulle man få intrycket av en långtgående manipulation, en benägenhet att ge sig på människor i svåra situationer och pracka på dem symboler och riter som saknar en klar och medveten innebörd. Att göra något sådant är att förgripa sig på människors integritet, att behandla dem som viljelösa objekt utan egen erfarenhet, insikt eller förmåga att hantera livets kriser. Vare sig man är kristen, jude, muslim eller ateist har man anledning att betacka sig för detta nebulösa ”synliggörande”. Vad en krisdrabbad människa behöver är inte allehanda oklara riter och symboler utan kloka och erfarna medmänniskors råd eller, för den troende, någon som kan förstärka och fördjupa tron, och då kanske i liturgisk form.

Intrycket av manipulation förstärks i beskrivningen av begravningsakten: ”Begravningsritualets centrala punkt är, som jag ser det, själva överlåtelsen. Då passerar den döde genom prästens ord och symboliska handlingar … från en verklighet till annan … Under begravningsritualen måste prästen kunna axla magikerns [!] roll för att gestalta skiljelinjen mellan levande och döda.” Det är dock nutidsmänniskor det handlar om, inte naturfolk. Den avintellektualisering som här kommer till uttryck är ett underkännande av människors förmåga att reflektera och förstå, också i sorgens svåraste stunder.

Den som förmår vidga perspekivet kan upptäcka en mångfald i människors åskådningar och attityder och inse vilka olikartade uttryck dessa kan ta sig hos enskilda eller i sociala gemenskaper när man befinner sig i dödens närhet.