Andliga aspekter av nordiska konstnärskap

I essäsamlingen Konst och andlighet. Mystiker och särlingar i Norden presenterar konst- och religionsvetaren Lena Månsson, återkommande skribent i nättidskriften Kulturen, femton nordiska 1800- och 1900-talskonstnärer vilkas livsverk på olika sätt visar på sambandet mellan konst och religion. Månsson skissar dessa konstnärers livsporträtt, gör några kortare nedslag i konsthistorien och visar att medvetenheten om den andliga aspekten av konsten inte är något nytt för vår tid. Hon menar dock att det i vår tid håller på att utvecklas en allt djupare medvetenhet om religionens och kons­tens ömsesidiga beroende av varandra. De senaste årtiondenas utveckling när det gäller det internationella uppmärksammandet av Hilma af Klints konst, är ett exempel på detta. En av de mest besökta utställningarna med en svensk konstnär i Moderna Museets historia är just utställningen med Hilma af Klints verk våren 2013: Hilma af Klint – abstrakt pionjär. Månsson noterar att detta intresse är något anmärkningsvärt i det så kallade sekulariserade Sverige, eftersom hennes verk på ett explicit sätt är ett resultat av och pekar mot en andlig verklighet.

Med få undantag använder sig Månsson av begreppet andlighet, och inte religion, i denna bok. Detta, enligt henne själv, för att belysa det centrala och gemensamma inom de olika religionerna – nämligen den enskildas inre relation till det gudomliga. Månsson definierar vad hon menar med samtida andlig konst: konst som skapar ett transcendent tillstånd i betraktaren. Hon skriver att den spiritualitet som håller på att växa fram i vår samtid är öppen och går bortom dogmerna. Mystikernas erfarenheter av kärlek ställer hon i motsats till bland annat Bibeln och de kristna dogmerna. Hon reducerar alltså religiositet till andliga aspekter, något som är vanligt i vår tids förhållningssätt till institutionaliserad religion.

Ibland kommer dessa perspektiv dessutom från konstnärerna själva. De kan i vissa fall betraktas som profeter som på ett förebådande sätt intog vår tids populära perspektiv på religion. Två av flera exempel är Carl Kylberg (1878–1952) som betonar att han inte är dogmatiskt religiös och Violet Tengberg (född 1920) som beskriver sig som troende, utan att för den skull vara religiös. Det paradoxala i detta sammanhang är dock att det till allra största del just inte är en reducerande bild av religiositet som målas upp i de konstnärskap Månsson väljer att lyfta fram. Konstnären Hans Larssons (1910–1973) intresse för judendomen och för det judiska folkets utsatthet är ett av många exempel. Hon beskriver hur han blev så illa berörd då han en gång bevittnade nazisternas uppträdande att hans engagemang för judarna därefter gick som en röd tråd genom hela konstnärskapet. I en rad målningar, bland annat Kristus med törnekronan från 1946, pekade han på att det judiska folkets lidande fick sitt djupaste uttryck i Kristus. Han beskriver sitt måleri som ”helt judiskt i sin figuration och helt israelitiskt i sin färg”.

Ett annat exempel på ett konstnärskap vars ambitioner inte bara handlade om att skapa ett transcendent tillstånd i betraktaren är den värmländska konstnären Thor Fagerqvist (1884–1960). Månsson beskriver honom som en djupt religiös människa som inte drog sig för att genom sina konstverk kritisera människors omedvetna levnadssätt. Hon beskriver detta just som en moralisk aspekt av konsten som kan betraktas som ett uttryck för dennes religiositet. En av de målningar Månsson lyfter fram i sammanhanget heter Den svenska julen odlas, från 1945. Det är julens förberedelser som skildras: kor, får, grisar och fåglar slaktas. I centrum av bilden står tre männi­skor med knivar och tillhyggen för att döda en ko, och allt sker med änglar och en gloria ovanför deras huvuden. Alla är så upptagna av sina förberedelser att ingen verkar märka det verkliga slaktoffret, Jesus Kristus, som kryper med sitt kors bredvid det lamm som en man precis ska döda. Här verkar syftet med måleriet snarare vara att göra moraliska anspråk när det gäller köttkonsumtion och inte främst att sätta betraktaren i kontakt med en andlig verklighet.

Ett tredje exempel på en av dessa femton konstnärer som inte bara gestaltar en formlös andlighet är Victoria Nygren (1885–1965). Ända sedan barndomen var Nygren varmt troende kristen, och som vuxen uttryckte hon sin barnatro och sina religiösa visioner genom det naiva måleriet. På frågan varför Nygren målade röda träd sa hon att träden inte kan vara gröna i himlen. Bibelberättelser och Kristusporträtt utgjorde huvuddelen av Nygrens konstnärliga motiv. Vid öppnandet av minnesutställningen året efter hennes död inledde konstkritikern Gustav Näsström sitt tal med orden: ”Det är inte med utställningskatalogen utan med Uppenbarelseboken som ni ska gå omkring och titta.”

Förutom det positiva i att ämnet för Månssons nyutkomna bok görs aktuellt, är bokens styrka själva konstnärsporträtten. Dessa är väl värda att läsas. Svagheten i boken ligger i att den verkar vara skriven för dem som redan delar Månssons perspektiv på andlighet och konst. Problematiserande reflektioner och underbyggda argument lyser med sin frånvaro. Månssons perspektiv är dock bara ett av flera möjliga. Det gäller för dagens läsare men också, vilket kanske är ännu viktigare, de konstnärskap som lyfts fram i boken. Hon beskriver konstnärer som haft institutionaliserade religioner som både sina andliga hem och uppdragsgivare, men utan att låta dessa perspektiv problematisera de filosofiska diskussioner hon för kring konst och andlighet. Vidare saknas en tydlig reflektion i boken kring vad som går förlorat när begreppet andlighet används i stället för religion. Ordvalet andlighet riskerar att reducera en djupt förankrad religiös praktik till endast en andlig dimension och tar inte hänsyn till sociala, offentliga, historiska, etiska och moraliska aspekter. Reflektionerna kring sambandet mellan konst och andlighet, passager som vävs samman med livsberättelserna, blir därför alltför ensidiga. De stjäl fokus från konstnärsporträtten och dämpar tyvärr helhetsintrycket av boken.

Många har genom historien redan lagt mycket tid på frågan om vari det andliga i konsten består, men frågan kan med fördel tas upp på nytt och diskuteras vidare i vår tid. Min förhoppning är att boken ska läsas av många och ge ett perspektiv bland flera på detta ämne. Skolade filosofers och teologers arbete efterlyses när det gäller att problematisera och fördjupa samtalen kring religionens roll i den andligt laddade konst som allt fler människor i vår tid skapar, söker sig till och får näring av.

Sanne Frostensson är teologistudent vid Newmaninstitutet och konstnär.