Mångtydig existentiell reflexion

Jag föreställer mig att det i någon mening måste vara en vansklig uppgift att skriva en bok om Ingmar Bergmans filmkonst. Inte bara därför att hans filmkonst är såväl omfattande som subtil utan också, och kanske framför allt, eftersom så mycket redan skrivits om denna. Författaren till en sådan bok kommer oundvikligen att ställas inför ett antal avgörande val, nämligen hur detaljerat de enskilda filmerna – eller enskilda scener hos dessa – skall diskuteras, i vilken omfattning en diskussion med sekundärlitteraturen är relevant och om hänsyn också skall tas till Bergmans egen biografi och hans omvärld. Är Bergmans filmer en spegling av Bergman som person eller skall man betrakta dem som fristående konstverk som lämnat relationen till sin upphovsman bakom sig? Jag föreställer mig helt enkelt att det är lätt att hamna fel i sin framställning genom att överbetona eller underbetona det ena eller andra.

Allt detta föresvävar mig när jag öppnar Caroline Krooks bok om Ingmar Bergmans filmkonst. Hon har i denna föresatt sig att diskutera existentiella frågor – ja, kanske mer precist teologiska frågor eftersom de flesta rör Gud – i Bergmans filmkonst, vilket vilken Bergmanpublik som helst kan konstatera både är helt centralt och mycket vanskligt. En del av vanskligheten har att göra med att Bergman själv – eller den bild av honom vi får genom filmer men också mer eller mindre självbiografiska böcker – framstår som något av en paradox, vilket Krook formulerar i själva titeln på boken: Rastlös sökare och troende tvivlare. Om jag alltså hyste en viss oro för att boken skulle hamna fel i de ovanstående frågorna räcker det emellertid med något kapitel för att jag skall kunna andas ut: den som har existentiella frågor är inte bara Ingmar Bergman i sina filmer utan Caroline Krook själv. Därför har hon också kunnat skriva en bok som ett slags konversation mellan Bergmans filmkonst och henne själv. Detta är med andra ord inte en Bergmanbiografi och heller inte en avhandling i filmvetenskap eller för den delen i teologi, utan en initierad diskussion av existentiella frågor i Bergmans filmer som vill vara existentiellt snarare än akademiskt relevant.

Till vanskligheterna med att skriva om Bergman hör förmodligen för många filmvetare i dag att den religiösa värld med dess figurer, berättelser och symboler som var Bergmans egen inte alls är lika hemtam för dem som för honom och hans tid. Oavsett om Bergman själv var en tvivlare, en troende eller en troende tvivlare, var han naturligtvis väl orienterad i en biblisk föreställningsvärld som därför också utgjorde något av den horisont mot vilken han ställde upp sina existentiella frågor. En av de stora styrkorna med Krooks Bergmanbok är att hon delar denna horisont på ett sätt som gör att hon också är lyhörd för de nyanser och associationer som går förlorade för den som inte har samma bibliska och teologiska kunskaper som både Bergman och Krook. En avgörande skillnad i det svenska samhället i dag går inte mellan troende och tvivlare utan mellan bibliskt bildade och bibliskt obildade – där både troende och tvivlare kan befinna sig på båda sidor. Därmed fungerar boken också som en utmärkt introduktion till Bergmans filmkonst där även dessa omistliga dimensioner presenteras av en person van att röra sig i dessa föreställningsvärldar men också att förklara dem för utomstående. Har man varit präst i hela sitt liv och dessutom biskop i Stockholm har man rimligen samlat på sig en hel del erfarenhet av att förklara en kristen föreställningsvärld och denna utnyttjar Krook till fullo. Därmed blir de existentiella frågorna aldrig sammanhangslösa utan relaterar till ett bestämt sammanhang som för Bergmans del främst handlade om Bibeln och den kristna kyrkan.

Rent innehållsligt går Krook systematiskt tillväga. Efter ett inledande kapitel där hon går i ”Strindbergs fotspår” för att lyfta några paralleller mellan Strindberg och Bergman, följer ett långt avsnitt om Bergmans filmer, och de existentiellt-teologiska frågor de väcker, och sist ett avslutande avsnitt där Bergman och musiken och den åldrade Bergmans relation till dessa frågor uppmärksammas. I filmanalyserna avstår Krook klädsamt nog från alla försök att förklara vad Bergman menade eller vad de betyder. I stället handlar det om att ”dra i några trådar och se vad vi får tag i”. Detta är nu inte onödigt blygsamt utan handlar snarare om att tillåta filmerna att vara levande och mångtydiga tilltal och därmed delar av en pågående konversation. Med andra ord följer hennes upplägg den valda vägen att vara existentiellt snarare än akademiskt relevant. Reflektionerna över filmerna varvas med biografiska och historiska utläggningar som hjälper till att förstå filmernas och Bergmans sammanhang ytterligare. Däremot saknar jag några fördjupande teologiska resonemang i boken – vi introduceras visserligen till en biblisk föreställningsvärld, men i ringa grad till de intellektuella resonemang som dessa genererar. Här är det relevant att ställa frågan om det har att göra med begränsningar i Bergmans filmkonst snarare än Krooks framställningssätt, men hur som helst saknar jag dessa.

Skulle jag ha ytterligare en invändning mot boken måste det vara detsamma som kan riktas mot mycket av existentiell reflektion kring film, nämligen att filmen som medium eller som form lätt hamnar i bakgrunden. Krook liksom de flesta teologer är skolad i en tradition som åtminstone i dess moderna, lutherska tappning betonar text och entydighet; när det i stället handlar om bild, och särskilt rörlig sådan, är formen en annan och där förändras också budskapet. Som sagt är Krook öppen för den mångtydighet som finns i bilden och filmen, men den blir sällan föremål för någon mediespecifik reflektion. Om filmen är en av de främsta arenorna för existentiell reflektion för människor i dag – vilket det finns anledning att förmoda – så är det en uppgift att fundera på vad detta får för konsekvenser också i termer av formen som sådan och inte bara det budskap som den eventuellt vill förmedla. Här når Rastlös sökare och troende tvivlare inte hela vägen fram. Summan blir att Krooks bok om Bergmans filmer är bra på det den innehåller, men inte innehåller allt man kan önska.

Ola Sigurdson är professor i tros- och livsåskådnings­vetenskap vid Göteborgs universitet.