Rysslands religiösa identitet

Cirka 400 km öster om Moskva ligger en av Rysslands vackraste och rikaste städer: Kazan, republiken Tatarstans huvudstad, den största muslimska enklaven inom den ryska federationen. Från Moskva till Kazan byggs det för närvarande en järnvägssträcka för höghastighetståg, den andra efter sträckan Moskva–Sankt Petersburg. Redan detta visar den stora och även symboliska betydelse som denna stad och region har för Ryssland. De båda järnvägssträckorna för höghastighetståg är en modern version av den gamla symbolen med dubbelörnen, som blickar ut mot både väster och öster. Ryssland är lika svårt att föreställa sig utan islam som utan ortodoxi och västlig kultur.

Folkslagen inom den ryska federationen som för närvarande bekänner sig till islam var bofasta i många områden långt före östslaverna. Ser de i dag Ryssland som sitt hemland? Betraktas de som medborgare av den (ännu så länge) till största delen ortodox-slaviska befolkningen; att de hör till landet lika mycket som de etniska ryssarna? Lagen om ”frihet för samvete och religiösa gemenskaper” av den 26 september 1997 slår fast att kristendom, islam, judendom och buddhism utgör en oskiljaktig del av den ryska historien, av landets andlighet och kultur. Kristendom och islam nämns först, vilket motsvaras av deras mer betydelsefulla roll.

Ryssland självt uppfattar sig alltmer som ett land som tillhör den euro-asiatiska civilisationen. Redan för mer än tusen år sedan levde ryssar och turkar tillsammans. Dagens Ryssland uppstod ur ett muslimskt rike inom Gyllene horden [den nordvästra delen av det enade mongolväldet, övers.anm.], som fortsatte den mongoliska religiösa toleransens tradition. Allra senast i och med Ivan IV:s erövring av Kazan år 1552 hade islam blivit en fast del av själva Ryssland.

Inte i något annat europeiskt land – Turkiet räknar jag inte till Europa – bor det så många muslimer som i Ryssland. Man talar om uppemot 20 miljoner – vilket är den högsta uppskattningen, som dock inte tar hänsyn till migranter från Centralasien. Detta antal är avsevärt högre än i Tyskland (4 miljoner inklusive de muslimer som kom 2015), Frankrike (lika många) och Storbritannien (1,6 miljoner). Skillnaden mellan Ryssland och de europeiska länderna (med undantag av Balkanländerna) består i att den övervägande majoriteten av de muslimska folken hör till dem som har sin historiska hemvist inom det område som i dag tillhör den ryska federationen, och som fanns där innan östslaverna kom dit. Många var muslimer innan Kievriket (Rus) blev ortodoxt. Naturligtvis kan man inte reducera det religiösa livets komplexitet i Ryssland till islam och ortodox kristendom, men dessa båda traditioner utgör den religiösa kärnan inom det som vi kallar Ryssland.

Hur förhåller sig dessa båda delar av den ryska identiteten till varandra? Finns det över huvud taget en sådan identitet, som i sig förenar alla delar av den ryska verkligheten? Åsikterna om detta går isär, från påståendet om ett ömsesidigt utbyte och korsbefruktning mellan islam och ortodox ryskhet ända till betonandet av de antagonistiska förhållandena mellan religionerna. Dessa variationer blir tydliga hos exempelvis den ryske politikern Vladimir Zjirinovskij. Han är grundare av Rysslands liberal-demokratiska parti – som i praktiken är ett extremnationalistiskt parti. Ena gången varnar Zjirinovskij för den islamiska faran och ser i Ryssland en sköld mot den islamiska expansionen, nästa gång är islam för honom den bästa bundsförvanten mot inflytandet från det korrupta väst. Han betonar inte bara den islamiska världens och Rysslands gemensamma politiska och geostrategiska intressen utan ofta – och det tillsammans med många präster inom den ortodoxa kyrkan och islamiska lärda – en värdegemenskap mellan islam och den ortodoxa kristenheten, som grundval för den ryska civilisationen.

Landet vid gränsen – mellan kristendom och islam

En forskare inom den ryska vetenskapsakademin, Igor Kotin, har studerat de historiska relationerna mellan muslimer och kristna inom området för det nuvarande Ryssland. Man måste dock börja i Kiev, Kievriket Rus’ huvudstad.

Det första interreligiösa samtalet mellan islam och kristendom i Kievriket Rus ägde rum år 988 vid hovet i Kiev: Efter det att Vladimir, storfurste över det land som dagens Ryssland uppfattar sig som arvtagare till, hade talat med muslimernas, judarnas och de kristnas företrädare valde han kristendomen. Men redan ett halvt århundrade innan Vladimir började att fundera över vilken religion som skulle vara den bästa för honom, hade det stora folket vid mellersta Volga, floden som senare helt enkelt kom att kallas Ryska floden, blivit muslimskt. Detta folk var volgabulgarerna, som efter mon­golernas invasion och erövring fick namnet tatarer. De hade blivit islamiserade av missionärer från det arabiska området och hade därigenom fått tillgång till de materiella och kulturella rikedomarna hos kalifatet och de andra islamiska länderna, i synnerhet de i Centralasien.

Först 200 år efter det att Ryssland hade uppnått sin självständighet från Gyllene horden i slutet av 1400-talet och från mitten av 1500-talet – i och med erövringen av khanaten i Kazan, Astrachan och Siberien – blivit en stat med många olika folkslag, började man se de nya muslimska områdena med deras befolkning som en sorts ockupationszoner. Islam riskerade att försvaga den ortodoxa kristendomen, när denna skulle komma att utgöra grunden för den ryska statens enhet.

Peter den store ställde 1721 den ortodoxa kyrkan under statsförvaltningens kontroll och den ”heliga synoden” ersatte Patriarkatet. Icke-ortodoxa folk ställdes samtidigt under uppsikt av ”avdelningen för icke-inhems­ka religioner”. Men där fick de större frihet än den rysk-ortodoxa kyrkan.

Katharina den stora, som blev kejsarinna 1762, såg sig som en upplyst härskare, som endast intresserade sig för religiösa angelägenheter om de var viktiga för staten. År 1773 utfärdade hon en lag om religiös tolerans. Lagen tillät också grundandet av icke-ortodoxa församlingar och byggandet av bönhus. Muslimer drog stor nytta av denna lag. Man kan säga att muslimerna senast från och med denna tid hade blivit (nästan) likställda med de ortodoxa.

Den nya frihet som muslimerna hade fått ledde till en religiös och kulturell blomstring. Sålunda grundades ett muslimskt förlag i Kazan. Man försökte att reformera islam så att de troende skulle kunna anpassa sin religion till det moderna livets utmaningar. Denna rörelse kallades förnyelse – jadidizm (tatariska, ordet kommer från arabiskan). 1888 grundades en tidning med namnet Trarjiman (Översättare), som kom att spela en viktig roll för förnyelsen av den muslimska bildningen på Krim, i Volga-området och i Turkestan, som strax innan hade hamnat under ryskt herravälde. Med nya läroböcker som anföraren, ”jadidisten” Ismail Bey Gasprinski gav ut, utbildades en hel generation av muslimska intellektuella, som visste att förena sin muslimska identitet med europeisk bildning.

Efter de liberala reformerna i mitten av 1800-talet blev läget instabilt, och de vänsterradikala fick ett uppsving. Dessa mördade 1881 reformtsaren Alexander II. Det tog hans efterträdare Alexander III som förevändning för att åter strama åt tyglarna och att inrikta sig på de traditionella, det vill säga ortodox-kyrkliga, värdena.

Muslimska intellektuella ur jadidiströrelsen värjde sig mot anklagelser om illojalitet gentemot Ryssland – uppenbarligen helt ärligt, eftersom de antog att Ryssland skulle kunna erbjuda muslimerna bättre möjligheter att modernisera sig än det osmanska riket, som var på tillbakagång. Jadidisten Ismail Bey Gasprinski kritiserade de muslimska församlingarna och förebrådde dem för ”att vegetera i sitt trångsynta och deprimerande rike av gamla idéer och fördomar och att vara avskurna från resten av mänskligheten”. Han fördömde muslimska ledare som ville att muslimerna i Ryssland skulle isolera sig och inte delta i samhällslivet i Ryssland. Gasprinski gjorde mycket för att det ryska språket blev det officiella språket inom de muslimska församlingarna i Ryssland, vilket det fortfarande är, och inte bara för muslimerna inom den ryska federationen – tatarerna använder visserligen också tatariska – utan också för många i Centralasien.

Grundvalarna för en europeisk islam

Män som Ismail Bey Gasprinski lade grunden för det som man i dag ofta brukar kalla europeisk islam. Men denna europeiska islam fanns redan i form av ansatser under 1800-talet i Kazan och inom andra områden av det ryska riket.

Samarbetet mellan reformrörelsen inom islam och den ryska regeringen var dock inte alltid något föredöme. Inte bara Alexander III utan också hans efterträdare Nikolai II, den siste tsaren av Romanov-dynastin, stödde sig på konservativa element inom det ryska samhället, som krävde en russifiering – delvis inte helt frivillig – och som mötte muslimerna med förbehåll. Under denna tid, i slutet av 1800-talet, var rädslan stor i Ryssland för att muslimerna inte var några lojala undersåtar inom det ryska riket. Många menade att muslimerna utgjorde en stat i staten. Den sedan länge utarbetade jämvikten och samexistensen mellan ortodoxa kristna och muslimer inom det ryska rikets område rubbades av erövringarna av Centralasien i slutet av 1800-talet. Nu fanns det 20 miljoner muslimer inom det ryska riket. Dessa bodde inte i kolonier på andra sidan havet utan i själva landet, och det fanns inte längre någon synlig gräns mellan Turkestan och det område som före erövringen av Turkestan lydde under Moskvas överhöghet.

Den misstänksamma politiken mot och förtrycket av muslimerna blev ödesdiger för Romanov-dynastin, eftersom bolsjevikerna och Lenin utnyttjade dem, genom att utlova muslimerna ett bättre liv för att få över dessa på sin sida. Även om februarirevolutionen avskaffade den ortodoxa kyrkans särställning, så uppstod det inte något äkta samförstånd med de muslimska församlingarna under den korta perioden fram till bolsjevikernas maktövertagande, eftersom dessa församlingar var uppsplittrade i olika nationella grupper. Lenin utlovade av realpolitiska skäl redan i november 1917 i sin appell ”Till alla arbetande muslimer” full religionsfrihet och jämlikhet. Därigenom ville han vinna muslimerna som bundsförvanter mot sina motståndare. Men så snart han satt säkert i sadeln tillsammans med sina partikamrater ändrade han sin politik till inskränkningar och repression mot muslimer – en politik som dock aldrig blev så brutal och massiv som den som den kommunistiska regeringen med sina repressionsorgan riktade mot de kristna.

Efter Stalin- och Chrusjtjovtidens repressioner kom den så kallade stagnationen under Brezjnev. Under denna tid rådde en pragmatisk, mindre ideologisk, politik gent­emot religionerna. Många kyrkor och moskéer öppnades, även om det inte alltid skedde officiellt. Ett stort antal muslimer vände sig bort från sin religion, även om det inte var lika många som bland ortodoxa kristna. De upplevde sig ärligt starkt knutna till staten, som nu hette Sovjetunionen och som behandlade alla folkslag mer eller mindre lika. Denna inställning märks tydligt i dag hos den äldre generationen muslimer, som har upplevt Sovjetunionen. Många av dem drömmer sig tillbaka till denna stat. Tvärtemot alla förväntningar var Centralasiens republiker de sista som förklarade sig självständiga, det vill säga när Sovjetunionen inte längre existerade, eftersom de nya makthavarna i de slaviska republikerna Ukraina, Ryssland och Vitryssland hade beslutat att upplösa den.

Nystart eller återgång till rötterna?

Efter Sovjetunionens sönderfall tvingades den självständiga ryska federationen liksom även de andra tidigare sovjetrepublikerna att tänka om. Är Ryssland arvtagare till Sovjetunionen eller till det ryska riket? Eller är det en helt ny stat? Till en början lockade väst, med sin civilisation, sina rikedomar och sin makt. Man ville reformeras utifrån en västlig förebild. Detta försök slog dock tämligen snabbt fel. Det blev uppenbart att Ryssland, om alls, endast delvis hör till väst. Frågan behövde ställas på nytt: Vad är Ryssland, och vilka är vi, som bor i detta land?

En identitet som byggde på folktillhörighet fanns det i Ryssland endast under 1500- och 1600-talet. Efter det att stora områden i öster, nämligen hela Volga-området med sina icke-ryska invånare, hade införlivats försvagades den nationella territoriella identiteten. Som ryss räknades nu de som bodde i Ryssland. Det kunde inte längre vara på något annat sätt. Med en ursprunglig rysk befolkning som knappt omfattade hälften av invånarna kunde man inte bygga en ren nationalstat. Denna omständighet var viktig för integrationen av de icke-ryska och icke-kristna folkgrupperna, framför allt av de turkisktalande muslimerna.

Integrationen av muslimerna i det som man kallar Ryssland – ett land, en civilisation, en ideologi eller livsinriktning – var en längre process. Även om man i dag inte kan säga att alla muslimer som bor i Ryssland helt och hållet har denna identitet, så betraktar nog ändå alla detta land som sitt hemland.

En av de viktigaste orsakerna till detta är, även om det låter märkligt, själva den uppdelade ryska identiteten, som å ena sidan uppfattar sig som en del av väst och å and­ra sidan som ett alternativ till väst och dess värderingar. På grund av detta kan muslimer, som ser islam som ett alternativ till det västliga projektet, identifiera sig med Ryssland och dess värderingar. Under presidentvalet 1996 var frågan om muslimerna skulle stödja de kommunistiska kandidaterna eller Boris Jeltsin. Ett argument för Jeltsin var att hans reformpolitik skulle möjliggöra en andlig förnyelse av Rysslands trossamfund och utgjorde ett hopp om ett framtida Ryssland som en euro-asiatisk, kristen-muslimsk makt.

Under Tjetjenienkriget försökte tjetjenerna att bryta sig loss från Ryssland, vilket inte uppskattades av en majoritet av muslimerna i Ryssland. För dem var det viktigt att landet förblev enat som ett politiskt alternativ och som en motvikt till väst. Därför argumenterade företrädare för de muslimska församlingarna i Ryssland för att man borde hålla ihop landet. Dagens, av Kreml tillsatte, president i Tjetjenien framställer sig om en stenhård Rysslandspatriot och samtidigt som en stenhård, konservativ muslim.

Den ortodoxa kyrkans inställning till islam har förändrats under tidernas lopp. Kyrkans inställning till islam som religion bör dock hållas isär från inställningen till islam som ett sätt att leva och som en form av relation mellan religion och stat. Medan det i teologiskt avseende knappast gjordes några försök till närmanden eller dialog, från vare sig den ortodoxa kyrkans sida eller muslimernas sida, var ändå erfarenheterna från den vardagliga samexistensen och från relationerna mellan församlingarna och statsmakten desto flera och mer intensiva.

Några företrädare för den ortodoxa kyrkan, som ju i århundraden utgjorde grunden för det ryska riket, har ändå försökt att närma sig islam. För dem är inte det viktiga vad man tror på utan hur man tror – i denna fråga står den ortodoxa kyrkan närmare islam än de västliga varianterna av kristendomen.

Moskva som det tredje Rom

Sedan medeltiden har det ryska medvetandet formats genom avgränsning mot andra, framför allt mot väst. Redan på den tiden ville Ryssland framhäva sina särskilda egenskaper. Mycket utvecklades med den bysantinska traditionen som förebild: Moskva som ”det tredje Rom”. Framför allt ville Ryssland här gå sin egen väg, vilket, med tanke på att landet så långt man kunde minnas endast delvis befunnit sig i Europa, skulle komma att leda till försök att inte bara förstå de icke-ryska medborgarnas vardag utan också till en ideologisk syntes av islamiska traditioner. Dessutom låg det ryska rikets politiska tradition väldigt nära den islamiska: gemenskapen – staten respektive umma – är viktigare än den enskilda människan.

En grundläggande princip i den ryska kulturen består i att den odlar ett grundläggande tvivel på möjligheten att tillämpa västliga erfarenheter på Ryssland och på den ”icke-västliga” världen över huvud taget. Den religiösa komponenten i denna ryska kultur har spelat och spelar fortfarande en central roll, vilket också alltid har varit viktigt för förhållandet till islam. Den teologiska analysen och de dogmatiska skillnaderna mellan kristendom och islam spelar en underordnad roll. Mycket viktigare är den emotionella tillgången till en partner för empati eller antipati. För många ryssar var och är det islamiska sättet att leva – med respekt för familj, ömsesidig hjälp och stark religiositet – mycket tilltalande. Islam anses ha en stor potential att stärka det ryska samhället, i kampen mot alkoholism, sjunkande födelsetal, de många skilsmässorna, bristande solidaritet mellan generationerna, problem med barnuppfostran, individualism med mera. Landets etniska och religiösa mångfald ses som en möjlighet, om man kan tillvarata styrkan hos dagens församlingar för hela landets bästa. En koranvers kan här tolkas programmatiskt:

”O ni människor, vi har ju skapat er ur ett manligt och ett kvinnligt väsen, och vi har gjort er till folk och stammar, för att ni ska lära känna varandra. Sannerligen, den mest gudfruktige bland er är den mest ärade hos Allah. Sannerligen, Allah är allvetande och kan allt” Sura 49:13.

Kopplingen mellan den nationella och den religiösa identiteten är grundläggande: enligt en opinionsundersökning från år 2015 upplevde 21 procent av muslimerna stolthet över Ryssland, 31 procent respekt, 8 procent likgiltighet, 3 procent skam och 4 procent ilska. 23 procent hade svårt att besvara denna fråga.

Muslimernas inställning till Ryssland visar tydligt att deras egentliga islamiska värderingar i mångt och mycket överensstämmer med tanken på att Ryssland går sin egen väg och den känsla av nationell överlägsenhet som växer fram ur detta. Enligt den nämnda opinionsundersökningen anser 73 procent av de muslimer som bor i Ryssland att Ryssland är bättre än alla andra länder (77 procent av de ortodoxa), 92 procent älskar landet som det där (samma andel av de ortodoxa), 58 procent vill bekämpa utländskt inflytande eller gör det redan (lika många av ateisterna, men 69 procent av de ortodoxa). När det gäller ”god kännedom om landet historia och kultur” ligger värdet bland muslimerna på 89 procent under det för de ortodoxa på 92 procent. Anmärkningsvärt är att färre muslimer än ortodoxa vill att andra människor ska frukta Ryssland (42 procent av muslimerna, 45 procent av de ortodoxa). På det hela taget skiljer sig muslimer och ortodoxa knappast åt i sin inställning till landet.

Komplexiteten i den nuvarande effekten av den islamiska och den ryska självuppfattningen speglar å ena sidan komplexiteten i Ryssland självt, inom vilket olika grupper ser sig som en del av den europeiska, den asiatiska eller den ”euroasiatiska” världen. Det speglar å andra sidan också komplexiteten i islam själv, med sina många etniska grupper, men också med sina förändringar och nya inflytanden, från wahabiter och moderna islamistiska strömningar. Nya invandrare från Centralasien tar med sig en ny dimension av islam till Ryssland. Hur historien kommer att utveckla sig och om islamisternas inflytande försvagar eller till och med förstör den konsensus som råder mellan olika religionsföreträdare i Ryssland är en öppen fråga. De senaste terrorattackerna, där främst muslimer från Centralasien var delaktiga, och utbredningen av det islamistiska ”Befrielsepartiet” (Hizbu al’tahrir) i Ryssland ger anledning till oro; detta parti grundades i Palestina men flyttade sitt centrum, efter det att Jordanien framgångsrikt bekämpat dem, till Ferganadalen i Uzbekistan och i södra Kirgizistan.

Islam i Centralasien har hittills till största delen varit tolerant och världstillvänd. I det ryska riket och i Sovjetunionen vande sig muslimerna vid att leva tillsammans med, och ömsesidigt respektera, andra folkslag och andra religioner. Turkisktalande muslimer i Centralasien och i Ryssland tillhör den hanafitiska rättsskolan, som anses vara relativt tolerant, i synnerhet i jämförelse med den hanbalitiska rättsskolan.

Inför de nya utmaningarna, som är kopplade till uppkomsten av totalitära islamistiska rörelser, finns det i dagens Rysslands väldiga område erfarenheter av en tusenårig samexistens mellan muslimer och företrädare för andra folkslag och religioner och ett hopp om att dagens och framtidens generationer ska bevara detta arv av tolerans och ömsesidig respekt och dessutom ge ett exempel för de länder som nu söker ett sätt att gestalta samexistensen mellan muslimer och kristna.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 10/2017.

Vladimir Pachkov är jesuitpater, uppvuxen i Sovjetunionen i en stad mellan Tatarstan och Kazakstan.