Elisabeth Behr-Sigel – en teolog mellan öst och väst

När Elisabeth Behr-Sigel dog 2005 var hon 98 år gammal och just hemkommen från England dit hon inbjudits för att hålla ett föredrag. Då hade hon ett långt liv som teologisk tänkare och författare bakom sig, ett liv som under de sista åren alltmer inriktats på några viktiga teman: den kristna enheten, närmandet mellan österns och västerns kyrkor och – inte minst – frågan om kvinnans ställning i den ortodoxa kyrka som under mer än sju decennier varit hennes andliga hem.

Det låg en viktig symbolik i det faktum att hennes 95-årsdag år 2002 hade firats i ett katolskt karmelitkloster i Frankrike och med två ortodoxa och en katolsk biskop bland de uppvaktande. Till gratulanterna sällade sig förstås också ett stort antal präster, pastorer och lekmän av olika konfessioner. Det var ett tecken på hur hon i sin egen person verkligen manifesterade den gränsöverskridande kristna gemenskap som var ett av hennes livsmål.

Uppväxt och utbildning

Elisabeth Behr-Sigels engagemang för ekumeniken och hennes öppenhet för olika teologiska perspektiv hängde samman med hennes egen bakgrund. Hon föddes 1907 i Alsace, det så ofta omstridda gränsområdet mellan Frankrike och Tyskland. Hennes far tillhörde den lutherska kyrkan i Alsace-Lorraine medan modern kom från en judisk släkt i Böhmen. En förutsättning för det konfessionellt blandade äktenskapet var kanske att ingen av makarna var särskilt religiöst aktiv.

Tyska var hemspråket i familjen Sigel och den unga Elisabeth gick inledningsvis i tyskspråkiga skolor. När hon skulle börja sina gymnasiestudier hade Alsace efter första världskrigets fredsslut återförenats med Frankrike och hon valde då en franskspråkig skola. Genom detta befästes hennes perfekta behärskande av båda språken. Det var under gymnasietiden som hon drogs in i en ekumeniskt inriktad studentrörelse och från den perioden bar hon för all framtid med sig visionen om den kristna enheten.

När hon avlagt sin baccalauréat började hon höstterminen 1925 att läsa filosofi vid universitetet i Strasbourg. Den filosofiska institutionen där hade inte mer än 30 studenter och en av dem var den senare så kände judiske filosofen Emmanuel Lévinas. Med honom uppehöll hon för övrigt en brevkontakt ända till hans död 1995.

Egentligen hade hon velat läsa teologi, men när hon började sina universitetsstudier var den protestantiska teologiska fakulteten i Strasbourg ännu en manlig bastion. Först 1926 blev det möjligt också för kvinnliga studenter att följa en fullständig utbildning och året därpå skrevs hon in där.

Steget österut

Det var under de här åren som den ekumeniska rörelsen växte fram i Europa med Nathan Söderbloms stora möte i Stockholm 1925 som en viktig milstolpe. Ett par år senare hölls en uppmärksammad konferens kring teologi och kyrkoordning (Faith and Order) i Lausanne, bland annat med deltagande av framstående ortodoxa teologer som efter revolutionen i Ryssland och det växande förtrycket där etablerat sig på olika håll i Västeuropa, framför allt i Paris.

Elisabeth Behr-Sigels ekumeniska nyfikenhet var redan stark, och under studietiden hade hon kommit i kontakt med den östkyrkliga traditionen. Bland kamraterna i den teologiska fakultetens studentkår fanns ett par stipendiater från de ryska emigrantkretsarna i Frankrike. De kom att introducera henne till den sena ryska 1800-talsteologin och inte minst dess dominerande gestalt Alexej Chomjakov. Hans tankar om sobornost (ett ryskt ord som ibland översätts som konciliaritet) fängslade henne. Hon har själv beskrivit detta begrepp som ”en vision av den kyrkliga enheten som gemenskap, en samvetenas fria relation i tro och kärlek, nästan som ett musikaliskt ackord”. Hon beskriver också termen med det något konstruerade ordet ”symfonicitet”.

Fördjupandet i denna teologiska vision i förening med upplevelserna av ortodoxins liturgiska liv, och inte minst det jublande påskfirandet, kom henne att ta steget in i den ortodoxa kyrkan. Då hade hon under fortsatta studier i Paris kommit i kontakt med några teologer som ville verka för en franskspråkig ortodoxi. De flesta i den gruppen hade rysk bakgrund, bland dem kända personligheter som Paul Evdokimov och Vladimir Lossky, men den som framför allt blev hennes andliga mentor var Lev Gillet (1893–1980), en fransk benediktinmunk som via verksamhet inom den unierade kyrkan i Galicien (nuvarande Ukraina) tagit steget in i ortodoxin.

Till den grundlärde och intellektuellt rörlige Lev Gillet kom Elisabeth Behr-Sigel att stå i en livslång och mycket nära vänskap, dokumenterad inte minst genom den 600-sidiga biografi som hon efter hans död kom att skriva om honom. Gillet utvecklade genom åren ett rätt omfattande författarskap under pseudonymen ”En munk från Östkyrkan” och han kom att bli läst och uppskattad i många länder, också i här i Sverige. Även som ortodox fortsatte han att ha nära kontakt med olika kretsar inom den katols­ka kyrkan, inte minst med det benediktinska klostret i Chevetogne i Belgien, ett cent­rum för strävandena att försöka närma öst och väst i kristenheten. Flera av hans böcker publicerades också av klostrets förlag. Hans ekumeniska lidelse kom vidare till uttryck i en mer än fyrtioårig verksamhet i England, där han blev kaplan inom The Fellowship of St Alban & St Sergius, en sammanslutning med syfte att skapa en ökad förståelse mellan kristna av skilda traditioner, framför allt mellan ortodoxa och anglikaner.

När den då 22-åriga Elisabeth Sigel blev upptagen i den ortodoxa gemenskapen var det Lev Gillet som förrättade ceremonin. Det skedde i ett studentrum i Strasbourg och med rummets hyresgäst, André Behr, kom hon fyra år senare att gifta sig. Han hade som tonåring kommit som flykting från Ryssland och det blev ytterligare en omständighet som förde henne in i den ryska kulturen. André var kemist och när han efter avslutade studier fått ett arbete i Nancy flyttade familjen dit och tre barn föddes mellan 1934 och 1940.

Lärare, moder och pastor

En intressant parentes i Elisabeths liv blev en kortare period som något slags biträdande pastor i en liten landsförsamling inom den protestantiska kyrkan i Alsace-Lorraine. Året var 1931 och hon var då redan upptagen i den ortodoxa kyrkan. Men det rådde efter första världskrigets åderlåtning stor brist på präster och pastorer inom de reformatoriska församlingarna i området och tjänsten innefattade ingen sakramentsförvaltning utan enbart predikan och kateketik. Efter att ha rådgjort med sina närmaste teologiska förtrogna accepterade hon uppdraget och tycks ha utfört det till de protestantiska församlingsbornas stora belåtenhet.

Elisabeth Behr-Sigels liv är initierat skildrat i en biografi från 2007 av författaren Olga Lossky (sondotter till den kände teologen) under titeln Vers le jour sans déclin (den finns också i engelsk översättning). Där får läsaren följa en vardag som under 1930-talet inte var helt lätt. Mellan barnafödande och lärarverksamhet försökte Elisabeth också få tid att fördjupa sig i den ortodoxa teologin. Hon stod bland annat i regelbunden kontakt med Sergej Bulgakov, rektor för den ryska teologiska akademin i Paris: Institut Saint Serge. Hennes första vetenskapliga uppsats kom att handla om just Bulgakovs uppmärksammade och delvis omstridda teologi, och den publicerades för övrigt i en tidskrift som utgavs av den protestantiska fakulteten i Strasbourg.

Hennes studier var annars främst fokuserade på den ryska andliga traditionen och dess helighetsbegrepp. Hon kom i kontakt med dominikanerna vid det ekumeniska centret Istina i Paris, där man gav ut en tidskrift med inriktning på teologi och kyrkoliv i Ryssland. I den kunde hon publicera en rad uppsatser som senare sammanfattades i boken Prière et sainteté dans l’Église russe, utgiven på det katolska förlaget Éditions du Cerf. Även i Irénikon, den tidskrift som gavs ut av benediktinerna i Chevetogne, var hon en flitig medarbetare.

Det andra världskrigets utbrott blev förstås i många avseenden en prövningens tid för familjen. André blev inkallad medan hustru och barn fick söka sig bort till andra delar av Frankrike. Efter den franska kapitulationen kunde de återvända till Nancy men de ekonomiska villkoren var kärva och fruktan för vad som kunde hända militärt och politiskt fanns hela tiden där. Elisabeth hade genom Lev Gillet kommit i kontakt med den originella nunnan Maria Skobtsova i Paris och kunde i viss utsträckning stödja hennes arbete med att försöka rädda judar undan Gestapos fångstnät. Moder Maria blev sedan tillsammans med några andra medarbetare från hennes sociala hjälpcenter bortförd till Tyskland och där dödad i koncentrationslägret i Ravensbrück. För sitt martyrium blev hon år 2000 helgonförklarad av den ortodoxa kyrkan.

Eftersom fader Lev Gillet befann sig i England under kriget var kontakterna mellan honom och Elisabeth avbrutna under flera år. Hennes andra andligt förtrogne, Sergej Bulgakov, dog i cancer i krigets slutskede. När freden väl kommit följde en period av både glädje och bekymmer. Glädje över de öppnade gränserna och möjligheterna till nya kontakter med ekumeniska kretsar runt om i Europa, och särskilt i England. Bekymmer kring det egna familjelivet där hennes man kämpade mot alkoholism och upprepade depressioner. I det sammanhanget fick hon också en ny förtrogen i form av Parisläkaren Andrej Blum, senare mer känd under sin nya kyrkliga identitet som metropoliten Anthony Bloom, rysk ärkebiskop i London och en andlig ledare av osedvanliga mått.

Hennes studier i ortodox teologi och historia fortsatte och med den kände slavisten Pierre Pascal vid Sorbonne som handledare inriktade hon sin forskning på den halvt bortglömde ryske teologen Alexander Bucharev (1822–1871), en originell och intressant tänkare kring förhållandet mellan kyrkan och den moderna världen. I honom såg hon ett slags profetisk gestalt som på sin tid hade oroat både det statliga och det kyrkliga etablissemanget genom sin strävan att (med hennes ord) ”tillämpa en mystikens teologi på existensens konkreta och historiska realiteter”.

Familjelivet och verksamheten som lärare i olika former tog dock mycket av hennes tid. Det gjorde också hennes engagemang i redaktionen för den franska ortodoxa kvartalstidskriften Contacts, där hon genom åren kom att publicera en strid ström av artiklar och recensioner. Forskningen fick komma i andra hand och det dröjde ett par decennier innan den resulterade i en avhandling som 1977 publicerades under titeln Alexandre Boukharev – Un théologien de l’Église orthodoxe russe en dialogue avec le monde moderne. Titeln säger faktiskt en hel del om också hennes eget angelägna ärende: den ortodoxa teologins dialog med den moderna världen.

Den del av hennes teologiska författarskap som säkert kommer att stå i centrum för ett brett intresse inom många kyrkor handlar framför allt om kvinnans ställning i kyrkan. Elisabeth Behr-Sigel har varit den som inom ortodoxin främst har tagit upp denna fråga, och då ur ett mycket genom­arbetat teologiskt perspektiv. Hennes tänkande finns dokumenterat i ett antal uppmärksammade böcker. Den första heter i engelsk översättning The Ministry of Women in the Church och kom 1991. I ett förord skriver den tidigare nämnde metropoliten Anthony Bloom att det är en bok som kan öppna nya horisonter i många kyrkor. Han framhåller att både ortodoxa och katoliker bör ta sig an frågan om kvinnans tjänst i kyrkan med stort allvar och då med centralt teologiska och inte bara traditionellt förankrade argument. Frågeställningarna har ofta formulerats utanför de gamla kyrkorna, men det är inifrån dem och med ett eget självständigt perspektiv som de nu måste bearbetas.

Några år senare publicerade hon tillsammans med metropoliten Kallistos Ware en ny skrift i ämnet med titeln: The Ordination of Women in the Orthodox Church. De pekar där på att det är den bibliska och patristiska antropologins helhetssyn på det sant mänskliga som måste vara en utgångpunkt för den fortsatta diskussionen. Mot den bakgrunden är det för övrigt ingen tillfällighet att en avhandling av den amerikanska lutherska teologen Sarah Hinlicky Wilson har fått titeln: Woman, Women, and the Priesthood in the Trinitarian Theology of Elisabeth Behr-Sigel (2013). Jag citerar vad Hinlicky Wilson i ett annat sammanhang skrivit:

”Elisabeth utvecklar över tid en ny teologisk antropologi. Det äldre betonandet av skillnaden mellan kvinnor och män försvinner. I stället framträder ett betonande av kategorin person, en tematik hon fann hos i synnerhet Vladimir Lossky. Varje person är unik, och deltar ändå i den gemensamma mänskligheten som den eviga Sonen antog. Att vara en person är i själva verket att överskrida den egna givna naturen. Kvinnor och män, som personer, är kallade till samma saker – bön, helighet, enhet med Gud.

Denna teologiska antropologi har följder även för annan doktrin. Elisabeth drogs till östkyrkan främst för ecklesiologin, och nu betonar hon det än mer: kyrkan är en gemenskap i den heliga Treenighetens kärlek, ett kungligt prästerskap av döpta och smorda troende, från vilket vissa individer inte är upphöjda utan genom det klerikala prästämbetet kallade att tjäna och älska denna gemenskap.”

Elisabeth Behr-Sigel framhöll i olika sammanhang att hon aldrig krävt att den ortodoxa kyrkan skulle viga kvinnliga präster. Men hon ville med sin analys visa att det rent teologiskt vore möjligt. Samtidigt insåg hon (med sin bakgrund i konciliaritetens teologi) att det är långt mellan teologi och praxis. Hon noterade i en av sina texter:

”Det måste dock erkännas att i den ortodoxa kyrkans nuvarande form skulle varje beslut att viga kvinnor till präster närmast ofrånkomligen leda till schism. I ljuset av denna risk, måste vi vara tålmodigt otåliga. Andens största gåva, vilken vi alla är kallade att eftersträva, är gåvan agape, den tålmodiga och ständigt hoppfulla kärleken (1 Kor 13:4 och 7).”

Sarah Hinlicky Wilson påpekar i en artikel att Elisabeth Behr-Sigel vände sig både mot en traditionell patriarkalism och en modern särartsfeminism:

”Båda börjar ’underifrån’, med antaganden om vad som räknas som maskulint och feminint. Båda betonar kön så till den grad att personen förloras. Hela vidden av hennes tänkande rör sig mot slutsatsen att detta perspektiv är en återvändsgränd, för både traditionalister och revisionister. Varje försök att åberopa ’det feminina’ (eller ’det maskulina’) kommer att reducera kvinnor (och män) till enbart vissa egenskaper, snarare än självöverskridande personer i Guds avbild.”

Hon var i hög grad en självständig tänkare som ställde sig skeptisk till etiketteringar. Samtidigt engagerade hon sig i sammanhang där hon kände att den kristna rösten borde höras. Hennes avhandling om Bucharev hade ju handlat om en teolog som ville att kyrkan skulle ta tidens utmaningar på allvar. Det gjorde hon också i hög grad själv. Hon var vice ordförande i en fransk ekumenisk organisation mot tortyr och hon engagerade sig också i den kristna fredsrörelsen.

Medan Elisabeth Behr-Sigel blev en alltmer viktig röst i den världsvida ekumeniska debatten fortsatte hon oförtrutet att arbeta på församlingsplanet. Ända sedan 1930-talet var framväxten av en franskspråkig ortodoxi något som hon ivrade för. På senare år kom hon att bli ordförande i kyrkorådet för den franskspråkiga församling som har sitt centrum i kryptan under den ryska katedralen vid rue Daru i Paris (ett kyrkorum som för övrigt ofta besökts av svenska katoliker som Gunnel Vallquist och Birgitta Trotzig). Där samlas den ryska emigrationens tredje generation tillsammans med gudstjänstfirare från många andra länder, en del av dem nyanlända, andra med mor- eller farföräldrar som en gång invandrat från Libanon, Grekland eller Rumänien.

Det var också här som begravningsgudstjänsten kring hennes kista hölls den 29 november 2005. Därifrån gick den sista färden till den ryska kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois utanför Paris. Hennes grav finns inte långt från de gravar där några av hennes lärare vilar: Sergej Bulgakov och Vladimir Lossky. Det är samma kyrkogård där många av den ryska kulturens märkespersoner också fått sitt sista vilorum, bland dem Ivan Bunin, Rudolf Nurejev och Andrej Tarkovskij. Hon var fransyskan som talade tyska i barndomen, en europeisk kosmopolit som med åren kom att utveckla en särskild kärlek till just den ryska kulturen.

Själv hade jag förmånen att en gång träffa henne. Det var på en konferens om västerlandets ortodoxi som 1987 hölls i Alsace, inte långt från hennes ungdoms studentstad Strasbourg. Jag minns hur vi satt på en grässlänt i augustisolen och under någon timme samtalade om östkyrkans bidrag till västerlandets teologi och om ekumenikens med- och motgångar. Då var hon 80 år. Hon var kort till växten och kunde fysiskt te sig bräcklig. Men hennes intellekt sprakade under samtalet.

Personligen tror jag att Elisabeth Behr-Sigel mer och mer kommer att framstå som en mycket viktig gestalt i 1900-talets kyrkohistoria. Hennes ekumeniska vision och hennes teologiska tänkande förblir en utmaning för både öst och väst inom kristenheten.

Torsten Kälvemark är teolog och kulturskribent, Södertälje.