I framtidens kyrka måste kvinnor och män höras tillsammans

Den snabbhet med vilken påven Franciskus uttalade sig redan då han valdes om kvinnors tillträde till kyrkliga ämbeten tyder i varje fall på att frågan inte lagts till handlingarna, långt därifrån. Nämnvärt är också att påven i samband med påskhelgens liturgier [år 2013] utförde en handling som både förvånade och väckte stor uppmärksamhet: han inbjöd två fängslade kvinnor till skärtorsdagens fottvagningsceremoni. Därmed bröt han med seden att utföra denna rit på endast män. Denna betydelsefulla handling, som anförtrotts kyrkan för att kroppsligen visa och sprida påskens mysterium bland jordens folk, upphörde nu att vara reserverad för män, den gjordes för hela mänskligheten, inklusive kvinnor… Kort därefter, i sitt påskbudskap, talade Franciskus varmt om [de bibliska] kvinnornas vittnesbörd om den Uppståndne och han jämförde dessa med senare tiders trosbekännelser, som endast med andra ord uttrycker kvinnornas levande framställning, som ligger mycket nära deras omtumlande upplevelser av vad som just inträffat. Den ton som påven slog an visar hur han är kristen och hur han inbjuder andra att vara det. Sedan kom intervjun med honom i La Civiltà Cattolica i vilken han räknade upp ett antal målsättningar: ”att utrymmet för en tydligare kvinnlig närvaro i kyrkan ska ökas”, ”att en fördjupad teologi om det kvinnliga ska utarbetas”, att kvinnor ska ges plats ”där auktoritet utövas inom kyrkans olika verksamhetsgrenar”1. Allt detta uttryckte påven vid ungefär samma tid i Evangelii gaudium, och han har i samband med uttalanden under de senaste tre åren påtalat, ibland i skarpa ordalag, kyrkans sätt att behandla, och ofta rentav misshandla kvinnor.2

En alltjämt ny tanke

Att påven enträget påmint om brådskan med att komma till rätta med denna fråga kan eventuellt få folk att förbise att frågan varit aktuell i flera år. Det vore ansvarslöst att låtsas vara omedveten om att ”kvinnofrågan” varit ett angeläget ärende för kyrkans ledning i ett halvsekel. I slutet av Andra Vatikankonciliet framhävde påven Paulus VI några av konciliedokumentet Gaudium et spes spridda omnämnanden genom att skriva ett ”budskap till kvinnorna”. Under det internationella kvinnoåret 1975 berömde han kvinnorna i uppriktigt beundrande ordalag. Kvinnornas sak hade också en framskjuten plats under Johannes Paulus II:s pontifikat. Frågan behandlade han i det apostoliska brevet Mulieris dignitatem året 1988, en text som det har hänvisats till många gånger, och som i en huvudsakligen antropologisk anda värdesätter kroppens och äktenskapets teologi. Under sin tid som kardinal undertecknade Joseph Ratzinger 2004 ett brev riktat till biskoparna om ”samarbete mellan män och kvinnor”. Dessa texter från kyrkans läroämbete förstärktes av symbolladdade handlingar, inte minst upphöjandet av flera kvinnor till kyrkolärare – Katarina av Siena, Teresa av Ávila, Thérèse av Jesusbarnet, Hildegard av Bingen – men också utnämningen av Birgitta av Sverige och Edith Stein som Europas skyddshelgon. Dylikt hade aldrig setts tidigare.

Dessa välkända handlingar gör dock åtgärden paradoxal med tanke på hur denna nyväckta uppmärksamhet kommer samtidigt som en stor del av kyrkans kvinnliga del har övergivit den institutionella kyrkan, för att inte säga tron. Det är onödigt att peka på encyklikan Humane vitae (1968), som av de flesta kvinnor uppfattades som ett taktlöst och brutalt intrång från kyrkans sida i deras förhållande till sin egen kropp och till sin partner, men även att de i samma rundbrev förvägrades möjligheten att frigöra sig från gångna tiders villkor då barnafödande nödvändigtvis innebar att kvinnors liv underkastades mäns sexualitet. Minst lika förödande i kvinnors öron var de ständiga, fixerade och fixerande påminnelserna från ett styrande, enbart manligt prästerskap. För många kristna kvinnor avslöjade – eller bekräftade – sådana påhopp i sexualmoraliska frågor kyrkans grundläggande oförmåga att skaffa sig kunskap om kvinnor och deras rätt att existera utifrån egna erfarenheter, och att låta bli att värdera dem i förhållande till stereotyper, vilket kyrkliga uttalanden, hur välvilligt inställda de än må vara, oftast gör. Det kan handla om upprepade yttranden om en kvinnlighet som identifieras med att som hemmafru hålla sig till barnuppfostran och hushållsarbete, alternativt leva i timid tystnad som ordenssyster, alltsammans knutet till en mycket tendensiös mariologi där ”värden” såsom inre liv, osjälvisk tjänst, tålamod och mildhet ständigt åberopas. Sådana värden bör för all del inte föraktas i en tid då brutal manlighet framhävs, men det finns anledning att hissa varningsflagg, eftersom det är män som för sin egen skull har definierat modellen för kvinnlig helighet i termer av blygsamhet och följsam passivitet. Uttalanden om ”kvinnans egenart” och det register av sublimerande adjektiv som använts för att upphöja kvinnlighetens förträfflighet har i själva verket förvärrat saken ytterligare. Vi vet ju i vilken omfattning sådana ord kan skydda en genushierarki och ha en effekt som i bästa fall är nedsättande, i värsta fall förödmjukande.

Det saknas på så sätt inte lidelse i den aktuella situation som påven uppmanar oss att ta tag i, i synnerhet när ytterligare en aspekt av krisen tillfogas, nämligen att den manliga identiteten ifrågasätts såväl inom som utanför kyrkan. Man kan verkligen tala om en ond cirkel … Det är ju kvinnor som med daglig självuppoffring och utan att synas utför anspråkslösa men viktiga tjänster som att ta emot folk, bedriva katekesundervisning och på olika sätt hjälpa till inom liturgin. Och det är kvinnorna som går i bräschen i missionsarbetet på de platser där nöden är som störst. Inte nog med att de drabbats av det handikapp som det innebär att vara kvinna, de diskvalificeras dessutom fullständigt så snart det handlar om att dela på ansvaret när det gäller beslut eller bara rådgivning. Visserligen kan och bör man ta tvärsäkra påståenden av detta slag med en nypa salt, beroende på sammanhanget. Men på det stora hela är verkligheten sådan att andliga såväl som praktiska frågor i slutändan hamnar i händerna på ett manligt prästerskap med makt. Det är emellertid så att kvinnornas alle­städesnärvaro i underordnade funktioner samtidigt har en kvävande inverkan på det allt fåtaligare prästerskapet, vars dagliga liv utspelar sig i en alltmer kvinnodominerad omgivning. Denna obekväma situation gör att den manliga identitetens större globala kris gärna ses som ett led i samhällets feminisering, vilket i sig ses som en av samtidens faror. Medan de traditionella bilderna av brutalt dominerande machomän har kollapsat i våra kulturer3, åtminstone i de högre sociala skikt som påverkar utformningen av genusbilderna, anses den hotfulla sanningen vara den att kvinnor inte bara gör sig gällande i samhällets alla verksamheter utan dessutom stiger till beslutsfattande nivåer, som somliga menar borde vara reserverade för män. Ja, man menar att kvinnor är farligare än någonsin, att de besitter all makt när det gäller barnafödande eller föräldraskap och att de smyger in mjuka värden i hela den försvagade samhällskroppen4. Det florerar dystra tolkningar av verkligheten, huvudsakligen skrivna av män vars språkbruk avslöjar deras inställning till kvinnlighet, om kvinnors besvärliga och skrämmande annorlundaskap som rubbat – helt visst inte utan starkt motstånd – västvärldens androcentriska koder och hierarkier.

Utgör kvinnofrigörelsen ett hot?

Hur det än förhåller sig med de olika former av rädsla som hemsöker samtidens relationer mellan män och kvinnor står det klart att kvinnors faktiska villkor har en avgörande betydelse för hur samhället organiseras under varje tidsepok. Med andra ord: när kvinnors villkor ändras, förändras världen. Ett bevis på detta är den gynnsamma samhällsutveckling som skett när kvinnor fått fri- och rättigheter som de saknade tidigare. Hela samhällets möjligheter att utvecklas och att forma sin framtid ökar när demografin upphör att betraktas som en blind naturlag, det vill säga när kvinnor befrias från rollen som barnaföderskor och får möjlighet till en utbildning som utvecklar deras talanger och gör att de kan utbilda nya generationer. Samtidigt måste man medge att det i våra västerländska samhällen finns ett samband mellan kvinnofrigörelsen och de radikala antropologiska förändringarna som modifierat uppfattningar när det gäller sexuell identitet, avlande av barn samt familjebildning. Det vore förvisso ansvarslöst att förneka den nya tidens risker, exempelvis faran med att banalisera separationer, med sköra familjeband, med att ideologiskt skilja sexualiteten från barnafödande, med att förneka skillnader mellan könen och med ytterligare några tvivelaktiga framsteg som, av ohälsan i samhället att döma, verkar vara mer skadliga än befriande. Men är det rimligt att tro att polemiska ställningstaganden utgör den bästa formen av motstånd? Och vill man verkligen beklaga allt som effektivt har främjat kvinnans värdighet, som gradvis och mödosamt tillerkänt henne en formell jämställdhet, trots att det strider mot invanda sätt att tänka och agera?

Den katolska kyrkan måste absolut på allvar delta i denna debatt. En reflektion av Joseph Moingt i en artikel 2011 är i sammanhanget beaktansvärd. I sin analys av sakernas tillstånd ser han ett samband mellan kvinnoemancipationen och den katolska kyrkans tillbakagång.5 Det är förvisso en skrämmande hypotes eftersom den gör gällande att kyrkan skulle vara bunden vid en könsrollsmodell som är oförenlig med kvinnans frigörelse. Kyrkan skulle med andra ord blunda för eller rentav vara beroende av en social ordning där kvinnor har en underordnad ställning, och därmed vara sårbar inför frigörelsens förändringar. Detta skulle i så fall innebära att kyrkan själv skulle försvagas av en ny köns[makts]ordning. Om det skulle visa sig att teologin och en sådan människosyn stämmer överens finns det en risk att kyrkan enbart kommer att uppfattas som en ideologisk konstruktion byggd på människors idéer och intressen. Tanken är ytterst skrämmande, men den har ändå fördelen att den utmanar till en ordentlig undersökning av kyrkans fördomar i denna fråga, en undersökning av ideologin, med andra ord, för att använda ett begrepp som påven Franciskus inte drar sig för att använda när han ifrågasätter äventyrliga samtida teorier.

Kyrkan hänvisas till sin historia

Depuis le dernier rang, en nyutkommen bok av italienskan Lucetta Scaraffia, kan vara till viss hjälp.6 Hon är historiker, medlem av Påvliga etiska rådet, välrenommerad feministisk krönikör och medansvarig för Donne, chiesa, mondo-bilagan till l’Osservatore Romano som särskilt bevakar kvinnors liv. Hon utnämndes till åhörare vid familjesynodens andra session. Den krönika som hon publicerade i denna bilaga utmynnar i en fri och skarp analys av den katolska kyrkans förhållande till kvinnor. Texten är indelad i fyra delar vars rubriker säger mycket om de brister i den institutionella kyrkan som hon påtalar: ”Utan historia”, ”Utan kvinnor”, ”Utan kön” och slutligen en sammanfattande del, ”Utan framtid”. Scaraffia uppmanar till en samvetsrannsakan och försöker skaka om den stelbenta kyrkan som, enligt henne, ”tror sig kunna fortsätta på den inslagna vägen utan att förhålla sig till sin historia, utan att jämföra med världen där ute, utan kvinnor”. Med historikerns skarpa blick uttrycker hon sig på ett hälsosamt provocerande sätt. Som historiker i en institution där man tenderar att betrakta historieämnet som något hotfullt alltsedan källkritisk skrifttolkning infördes och där man föredrar en av tradition utslätad teologisk uppfattning framför minnet av hårda debatter och konflikter, vill hon väcka minnen till liv genom att lyfta fram kontraster. Att se över historien innebär att man stöter på stereotyper och blindhet som utgör hinder i relationen till kvinnor i den kristna världen. Men samtidigt kommer komplexiteten åter till sin rätt där den tidigare karikerats av polemik, och man ser framför allt det nära sambandet mellan kristen tro och kvinnornas sak. Därför påminner Lucetta Scaraffia oss om att ”det är särskilt viktigt att kyrkan nu återvänder till sina egna ’feministiska’ rötter för att inte återfalla i rigida, konservativa mönster under inflytande av andra religioner”. En positiv grundinställning till kvinnor kan ju utläsas redan i uttalandet om mäns och kvinnors lika värde (”Nu är ingen längre […] man eller kvinna”, Gal. 3:28), men också genom att det oupplösliga äktenskapet upprättades bland annat för att skydda kvinnor från att bli förskjutna av nyckfulla män. Även det gudsvigda jungfruliga livet grundades för att kvinnor skulle få ytterligare sätt att förverkliga sig själva utan att bli hustrur och mödrar. Tilläggas bör att trots enkratismens7 många frestelser får därmed sexualiteten, lösgjord från hednisk fromhet och i stället inriktad på subjektiviteten, ett djup av mänsklighet och mysterium, som våra samhällen skulle ha nytta av att återupptäcka, övermättade av pornografi som de är.8 En annan positiv realitet när det gäller kvinnornas sak, en som oftast är okänd på grund av samtidens kristendomsfientliga fördomar och glömska, är att det var kristna kvinnor som gick i bräschen för den amerikanska feminismen, vars frigörande roll varit avgörande. Ett exempel är Elisabeth Cady Stanton, som innan hon gav ut Woman’s Bible år 1898, under 1850-talet kämpade för att svarta och kvinnor skulle få medborgerliga rättigheter. I dag ser man raka motsatsen, där icke-kristna samhällen brutalt motsätter sig kvinnornas frigörelse.

När man väl återfått förtroendet för kristendomens källor gäller det att erkänna att mänsklighetens gudomliga identitet – som vi i tro tar emot genom Guds ord, vilket håller tron levande – inte främst ska ses som en skatt som behöver bevakas utan snarare som en sanning som måste inkultureras, med vetskap om att denna sanning kan möta och bearbeta uttryckssätt som skiljer sig från de ursprungliga formuleringarna eller från världens sätt att formulera sig. Genom att medge detta frigör man sig från att orörligt och stelt försvara en essentialistisk antropologi, och man undviker därmed en status quo-fatalism som skulle driva kristna kvinnor till uppgivenhet eller kamp. Man får även energi att ta sig an det reformarbete som påven Franciskus uppmanar till.

Några grunddrag när det gäller reform

Låt oss inledningsvis ta oss an verbet att se. Vi vet att ”seendet” i Skriften ofta är en andlig utmaning, som när Skriften upprepar förebråelsen om att ha ögon att se med utan att se (jfr Hes 12:2). Det gäller alltså att se vad kvinnor varit och åstadkommit trots alla hinder som stått i deras väg. Utmaningen består i att i dag betrakta dem som aktiva, handlingskraftiga och kreativa i evangeliets tjänst, men också i att se att de har ställts i skuggan av en manlig maktutövning, som i praktiken sammanblandas med prästens auktoritet. Antag att denna auktoritet är präglad av en mansdominerad värld som, vare sig man vill det eller ej, av tradition talar om kvinnor eller för kvinnor. Då borde där ett tilltal i ”jag”-form kunna utformas av kvinnor på ett sådant sätt, att slagkraften i den av kyrkan så omhuldade nyttan av skillnaden mellan könen blir märkbar. Begäran består de facto i att se och lyssna på kvinnor, inte bara därför att de har rätt att kräva denna rättvisa, utan för att alla ska erkänna och upptäcka det som många kvinnor gestaltar, nämligen den fattiga, tjänande kyrkans ansikte, men också hennes moderliga ansikte som man gärna ordar om men sällan uppvisar spontant.

Det gäller också att se kvinnor i den kyrkliga institutionens tomrum, det vill säga på de platser där deras närvaro saknas. Läroämbetets enbart manliga församlingar väcker löje och verkar närmast karikatyrartade, något som uppenbarligen går institutionen förbi, men knappast allmänheten av i dag. Och när religionsföreträdare tar steget att mötas i Assisi verkar problemet sträcka sig långt utanför den katolska kyrkan … För att motverka denna tendens uppmanar påven Franciskus till att ge kvinnor ansvarspositioner inom undervisning och förvaltning. Liknande uppmaningar hade för övrigt redan skrivits i texter som Christifideles laici (1988), en uppföljare till Apostolicam actuositatem (1965) från Andra Vatikankonciliet. Reformarbetet ligger alltså alltjämt framför oss, även om Franciskus föredömligt och genom att trotsa uppenbart motstånd utnämnt kvinnor till ansvarsfulla positioner inom Påvliga akademin för samhällsvetenskaperna, Internationella teologkommissionen, Kongregationen för ordenslivet och till rektor för ett påvligt universitet. Utan att bortse från denna del av reformarbetet tillägger samma röst, lämpligt nog, följande: det räcker inte med att ha siktet inställt på en funktionell omfördelning av positioner, även om en blandning av män och kvinnor på arbetsplatser, inom kyrkan precis som i civilsamhället, brukar kunna bearbeta mentaliteter. Den teologiska förståelsen måste utvidgas och förnyas i grunden genom ett ömsesidigt lyssnande och genom att synsätten och talen från båda sidor kommer till uttryck. Detta innebär stora förändringar för en romersk värld som inte har någon tradition i detta avseende, men det måste till om man ska kunna tala mera – och till gagn för alla – om kvinnornas Gud9, som också är männens Gud och … ändå inte riktigt samme Gud. En Gud som kanske i stället för en manlig teologi, som vet allt och litet till, skulle föredra en kvinnlig förståelse som inte räds ofullständighet, ovisshet eller risken att förirra och förlora sig i tron på en Gud som alltid är större, och som så kallade kvinnliga ”mystiker” hedrat så väl genom kyrkohistorien10. En köttets och relationens Gud, som alltid i överflödande mått samtidigt är den andres Gud. Och som i ökad utsträckning skulle kunna få de murar som skiljer kyrkan och världen åt att rasa.

Det gäller också för män och kvinnor, för ämbetsbärare och lekfolk, att tillsammans nytolka eckesiologin, för att komma underfund med hur kyrkan ser ut enligt Guds plan, vad hon i mystik bemärkelse är bortom samhällsstrukturernas roller och hierarkier, hon som ju rent fysiskt utgörs av både kvinnor och män. Det är inte mer revolutionerande än att på allvar ta till sig problematiken i konciliedokumentet Lumen gentium, som inte gör något annat än återupptäcker generositeten i den tidiga kyrkans teologiska tänkande. Detta innebär emellertid att man i någon mån måste sluta att ständigt bekymra sig för prästkallelser och i stället öppna sig för att se omfattningen – en tveklöst mycket utvidgande sådan – av en unik, gemensam och fullständig kallelse genom dopet. Det är genom att resonera i förhållande till denna primära och slutgiltiga verklighet som prästämbetet bättre skulle framstå som en oersättlig tjänst, i den meningen att det får sin mening genom det ödmjuka tjänandet av Kroppen och omsorgen om dess helighet. Därigenom skulle den ”djupsinniga teologi om kvinnan” som påven Franciskus efterlyser förverkligas i en inkluderande ecklesiologi, som samtidigt skulle vara positivt inställd till den nuvarande påvens stora engagemang för integration. På så sätt skulle det ovan nämnda dramatiska läget med en kyrka, som lever på en svältkost präglad av ”utan”, kunna övervinnas. Samtidigt skulle genusskillnadernas prövosten kunna bli en framtidens och hoppets princip för en kyrka som utsätter sig för denna prövning utan undanflykter. Därtill skulle samarbetsfrågan få en helt annan stadga, som syftar till medansvar för män och kvinnor tillsammans, och där skillnader (bland annat det som Lumen gentium uttrycker i något diffusa ordalag som skillnader ”i natur och inte i grad” när det gäller prästämbetet) inte överskuggar den ”jämlikhet” som ges åt båda i kraft av ett enda dop och kallelsen till ett gemensamt mål.

Endast en ecklesiologi vars medelpunkt är dopet, och inte längre prästämbetet, kan bli ett verksamt motgift mot envisa klerikala idéer, som paradoxalt nog liknar det feministiska kravet på att prästämbetet ska ses som dopets uppfyllelse med råge. Självklart kommer frågan om ämbeten in i bilden, även diakoniämbetet som inte enbart bör betraktas som ett institutionellt problem, ty frågan borde vidgas till att även omfatta en bredare Ordets diakoni i en reflektion fri från vanligt förekommande rädsla och överdriven försiktighet. I själva verket finns det ingen annan väg, här som i andra fall, än att återgå till evangeliet och dess förmåga att förändra, det som traditionellt kallas att omvända. Sammanfattningsvis får man inte glömma att kyrkan endast kan förmedla nyheterna när det gäller män och kvinnor om hon börjar med att låta sin förmåga till försoning verka inom henne själv.

Översättning: Ingrid Lindström Leo

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études januarinummer 2017.

Noter

1Intervju med påven Franciskus av Fader Antonio Spadaro, redaktör för La Civiltà Cattolica. Études, nr 4194, oktober 2013, s. 337–352 [Se Signum nr 6/2013, s. 3–19].

2För en sammanställning av påven Franciskus texter om kvinnor under hans första pontifikatsår, se Galeotti, Giulia och Scaraffia, Lucetta: ”Papa Francesco e le donne” [Påven Franciskus och kvinnor], Il Sole 24 ore libre, juni 2014.

3Se volym 3 av Histoire de la virilité [manlighetens historia], red. Jean-Jacques Courtine: La virilité est-elle en crise? [Är manligheten i kris?], XX–XXI-århundradet, Seuil 2011.

4I tidskriften Esprit november 1993 med tema maskulint/feminint tas frågan om ”sedvanornas feminisering” upp (i följande artiklar: Claude Fischler: ”Une ’féminisation des moeurs’ [Sedvanornas feminisering]; François de Singly: ”Les habits neufs de la domination masculine” [Den manliga dominansens nya kläder] och Michel Feher: ”Erotisme et féminisme aux Etats-Unis: les exercices de la liberté” [Erotik och feminism i Förenta staterna: utövandet av friheten].

5J. Moingt: ”Les femmes et l’avenir de l’Eglise” [Kvinnorna och kyrkans framtid], Études, nr 4141, januari 2011, s. 67–76.

6L. Scaraffia: Du dernier rang. Les femmes et l’Eglise [Från sista platsen. Kvinnorna och kyrkan], Salvator, 2016, jfr s. 141.

7Enkratism är en heretisk lära som driver askesen så långt att kropp och materia förnekas.

8Se Jean-Claude Eslin: ”Amour et sexualité: La matrice chrétienne” [Kärlek och sexualitet: det kristna mönstret], Esprit, ”L’un et l’autre sexe” [Det ena och det andra könet] mars–april 2001, s. 53–61.

9Uttrycket ”Kvinnornas Gud” är titeln på Luisa Muraros bok, som översattes till franska och utgavs av Lessius 2006.

10Jfr François Marxer: ”Ces femmes qu’on dit mystiques” [Dessa kvinnor som kallas mystiker], Études nr 4332, november 2016, s. 63–74.

Anne-Marie Pelletier är professor emerita i religionsvetenskap, docent i litteraturvetenskap. En av de två mottagarna av 2014 års Joseph Ratzingerpris, Paris.