Läskunnighet före reformationen

En ”ögonblicksbild” från 1400-talet kan hjälpa oss att fundera vidare kring tidigt moderna läsvanor, liksom förekomsten av litteratur på folkspråket och hur kyrkan såg på sådant. Texten nedan som är skriven av prästen Johannes Busch (1399–1480) och är hämtad från Fordham University och deras Medieval Sourcebook ger en ovanlig ”närbild” av ett senmedeltida Europa i omvandling. Inte minst det positiva med läsandet lyfts fram av författaren.

Under det nu avslutade reformationsåret har röster ofta hörts som – nästan som en självklarhet – betonat hur viktig reformationen var för spridandet av läskunnighet. Och visst finns det fog att hävda att protestantiska områden ofta hade högre läskunnighet än katolska, i synnerhet under 1500- och 1600-talet. Därefter börjar det jämna ut sig. I Laurentius Petri Kyrkoordning från 1571 är dock fortfarande fokus på latinet, och skolans syfte var att i första hand utbilda blivande präster. Först 1686 är anslaget bredare. Det kan vara värt att påminna om att också en del katolska rörelser, inte minst så kallade bibelhumanister och anhängarna av devotio moderna (”den moderna fromheten”), pläderade för bredare utbildningssatsningar i sina strävanden att reformera kyrka och samhälle och det långt före 1500-talet. I nuvarande Nederländerna och Belgien (liksom i Rhendalen och norra Frankrike) fanns Det gemensamma livets bröder (på nederländska: Broeders des gemeenen levens) och därtill besläktade grupper (liksom de kvinnliga beginerna, en klosterliknande rörelse för lekfolk, dock utan löften och med viss privat egendom). Windesheimkongregationen var en avknoppning av Det gemensamma livets bröder, som mot slutet av 1400-talet hade 86 konvent för män och 16 för kvinnor. Dessa rörelser skapade förutsättningar för en växande lekmannafromhet, ett ”läseri” uppstod inom den katolska kyrkan, något som vissa forskare i dag menar lade grunden för den kreativitet inom affärsliv, handel och konst som tidigt utmärkte dessa områden.

I Nordvästeuropa bodde under 1400-talet på många håll mer än en tredjedel av befolkningen i städer. Norr om Alperna var Paris den största staden, med kanske en kvarts miljon invånare. Gent i nuvarande Belgien kom som god två med 65 000, grannstaden Brygge trea med knappt 50 000 invånare. I norra Italien fanns städer med liknande storlek. (Stockholm hade som jämförelse vid 1400-talets mitt några tusen invånare.) Säkert var det enklare att bedriva skolundervisning i städerna. Under senmedeltiden togs det för givet i de trakterna att alla stadsbarn kunde läsa och skriva, men även på landsbygden ökade antalet läskunniga. Låt vara att bara två procent av befolkningen i området hade universitetsutbildning.

En betydelsefull person för reformarbetet under 1400-talet var den redan inledningsvis nämnde Johannes (Johann eller Jan) Busch. Han kom, efter att som tjugoåring ha anslutit sig till orden, att bli en av Windesheimkongregationens viktigaste reformgestalter. Han prästvigdes i Köln. Under det problemfyllda Baselkonciliet fick Windesheimkongregationen 1435 uppdraget att reformera ett större antal ordenshus i hela Nordvästeuropa. Kyrkan var under denna tid splittrad. Det var motpåvarnas tid. Den siste av dem, Felix V, trädde tillbaka först 1449. Busch besökte i reformsyfte många konvent, stärkte medlemmarna i tron, uppmuntrade dem i moralen och genomförde nödvändiga reformer. Under en period var han som ärke­diakon ansvarig för 120 församlingar och 300 präster i Tyskland. Han uppmuntrade de honom underställda prästerna, visiterade församlingarna, kontrollerade att predikningarna höll god standard och reformerade vid behov liturgin. Den påvliga legaten, den lärde kardinal Nikolaus av Cusa, utnämnde Busch 1451 till apostolisk visitator i Saxen och Thüringen. År 1456 var Busch tillbaka i Windesheim där han började skriva flera krönikor om klostret och dess medlemmar. Några år senare var han åter engagerad som påvlig visitator och genomförde många besök i olika ordenshus och församlingar. Han visiterade både manliga och kvinnliga konvent och hade alltså mycket god kännedom om läsvanor, litteratur på folkspråket och liknande i hela den germanska världen. År 1479 återvände han till Windesheim och avled kort tid därefter.

Författaren till den här översatta texten är alltså inte vem som helst; berättelsen får därigenom en annan dignitet. Av texten framgår att dominikanerna insåg att han hade stort inflytande i stiftet, att hans ord vägde tungt hos stiftsledningen. Biskop David av Burgund (1427–1496) var biskop av Utrecht från 1456 och det är denne som författaren hotar att involvera i processen. Reformtankar, läs- och skrivkunnighet, kristocentrisk fromhet, vilja till förnyelse var ledande tankar bland reformvänner långt före reformation(erna). Kanske kan det vara värt att också påminna om att Erasmus av Rotterdam, den kände humanisten, under många år var ansluten till Windesheimkongregationen.

Lägg märke till att författaren räknar det som en självklarhet att predikningarna vanligen var på folkspråket, likaså bör vi notera att resonemangen i texten i första hand handlar om handskrivna böcker, därmed fanns givna svårigheter att kontrollera dessa, ingen bok behövde vara den andra helt lik, detta förklarar till viss del tveksamheten inför icke kyrkligt godkända översättningar av missalen och liknande, liksom en viss allmän oro (som dominikanernas lektor ger uttryck för i texten).

Johannes Busch – Läsning på folkspråket

”En dominikan som var lektor hade i staden Zutphen offentligt förkunnat att lekfolket inte skulle ha böcker på folkspråket, och att predikningar bara skulle få ske i kyrkan och på kyrkogården. När jag hörde talas om detta – jag var då en enkel broder i Windesheim som tillsammans med broder Dietrich Willemzoon blivit sänd för att slutföra vissa affärer för vårt kloster i Zutphen – motsatte jag mig envist denne dominikanbroder. Jag var väl medveten om att det bara i stiftet Utrecht fanns mer än hundra konvent med systrar eller beginer, där man ägde många böcker på modersmålet, och att systrarna dagligen läste ur dessa böcker, antingen ensamma eller tillsammans i refektoriet. Jag visste också att man läste eller lyssnade till detta slags litteratur i Zutphen, Deventer, Zwolle och Kampen, ja, överallt i städerna och på landsbygden.

Jag gick därför till dominikankonventet och bad att få tala med priorn, till vilken jag sade: ’Vördade prior, jag har hört sägas att er lektor offentligt har påstått att lekfolk inte bör ha böcker på folkspråket. I detta stycke har han predikat illa och han måste offentligt ta tillbaka påståendet. Landsfurstarna, det vanliga folket, män och kvinnor över hela världen äger många böcker skrivna på folkspråket som de läser och studerar. För övrigt predikar ju du och dina medbröder ofta på modersmålet. Önskar du inte att de lärde sig dessa predikningar utantill?’ ’Jo’, svarade han. Då sade jag: ’Om de fanns att tillgå i skrift, då skulle åhörarna komma ihåg dem bättre, varför alltså inte ha böcker på folkspråket?’

Han svarade: ’Folket har många böcker på modersmålet, nämligen böcker med Sentenserna och liknande, vilka en viss doktor av vår orden har översatt till tyska; andra äger missalen, med mässkanon på folkspråket, det är inte bra att de äger och läser sådana böcker.’ Jag svarade: ’Jag håller med om att det inte är lämpligt att vanligt lekfolk tar del av svårtydbara andliga böcker, själv beslagtog och brände jag ett missale på folkspråket som några nunnor ägde. Men ändå är det till gagn för lärda och olärda, att äga och dagligen läsa andliga böcker, texter om dygder och laster, om Herrens människoblivande, liv och lidande, liksom om apostlarnas, martyrernas, bekännarnas och jungfrurnas liv och lära, tillsammans med heliga mäns förkunnelse som kan locka till omvändelse, moraliskt liv, rädsla för de eviga straffen och kärlek till vårt himmelska hemland. Men om du inte vill tillåta sådana skrifter, så ska jag visa vad Kyrkolärarna, sådana som Augustinus, Gregorius, Hieronymus och andra renläriga författare, säger i denna fråga, de menar ju att det är tillåtet och nyttigt att äga sådan litteratur.’

Då sade han: ’Om du visar oss sådana texter så kommer vi att plocka fram motsatta påståenden från andra lärare.’ Jag svarade rakt på sak: ’Herr Prior, er lektor måste offentligt ta tillbaka sitt påstående om att lekfolk inte bör äga böcker på modersmålet. Om inte så kommer jag att kontakta biskop David av Utrecht och domkapitlet därstädes, på det att ingen av er i framtiden får predikotillstånd i stiftet.’ Då svarade priorn: ’Du verkar ha en granskningskomission från biskopen av Utrecht på gång. Gå i frid, jag ska se till att vår lektor drar tillbaka sitt påstående.’

Jag hade gärna besökt lektorn i egen auktoritet, han låg nämligen till sängs eftersom han var sjuk, men priorn och bröderna vädjade om att jag inte skulle besöka honom. Priorn framhöll att lektorn var en mycket lärd man. ’Bra’ svarade jag, ’då kommer han att lättare fatta sitt misstag.’ Till följd av hans svaghet lät jag dock bli att besöka honom, i synnerhet eftersom priorn lovat mig att lektorn skulle ta tillbaka sitt påstående.

Lite senare när jag med båt reste på Yssel från Deventer till Zutphen, frågade jag de män och kvinnor som reste med mig, vad predikarbröderna förkunnar i Zutphen. Då svarade några: ’Vår lektor brukade hävda att folket inte skulle ha några böcker på modersmålet. Den uppfattningen tog han tillbaka när han sade: Kära vänner, när jag tidigare förkunnade Evangeliet för er – sprid gärna detta till alla – så nämnde jag i min predikan något om böcker på folkspråket, att lekfolk inte skulle äga sådana. Vad jag då menade var dock att vissa kvinnor, även några män, ibland lagt sådana texter under altardukarna, så att en mässa skulle läsas över texterna. Därefter har de tagit dessa texter och använt dem till trollerier och häxkonst. Det var det jag förbjöd er när jag talade om texter på folkspråket. Naturligtvis får ni äga och läsa goda moraliska böcker.’

De som var med mig i båten förundrades över att han så ändrat sin uppfattning, och de visste inte vem som fått honom att göra det. Jag var nöjd med att han återkallat sina påståenden, för i samma stad fanns två systrakonvent som alltid läste på folkspråket när de hade sina måltider i refektoriet.”

Avslutning

Det har ibland hävdats att dessa reformrörelser banade väg för de protestantiska reformationerna under 1500-talet. Men detta påstående motsägs i viss mån av vad som hände i Windesheim, där bröderna aktivt bekämpade de nya lärorna. Trots kongregationens utbildningssatsningar, reformvilja, jesusfromhet och aktiviteter i samhället kom de på skarp kollisionskurs med reformationen i dess kalvinistiska form. År 1581 förstördes klostret, flera bröder blev under reformationstiden martyrer, däribland Jan av Osterwijk.

Denne Jan led martyrdöden den 9 juli 1572 i Gorkum (Gorinchem, Sydholland) tillsammans med elva franciskaner, en dominikan, två augustinkorherrar och fyra stiftspräster. Något av en ödets ironi är det att en av franciskanerna, danske brodern Willehad som hade flytt Norden vid franciskanprovinsens nedmontering, nu på ålderns höst långt från hembygden blev katolsk martyr. Broder Willehad tillhörde för övrigt den reformerade delen av den nordiska provinsen, något som inte hindrade att de blev hårdhänt fördrivna från Danmark, något som jag beskrivit i ett kapitel i antologin Doften av rykande vekar.

Dessa rader har haft den modesta intentionen att visa att även bland katolska reformgrupper – och det redan från 1300-talet och framåt – har läskunnighet uppfattats som viktig. Det är således inte en tillfällighet att ursulinerna, jesuiterna och en del andra ordnar från grundandet under 1500-talet och framöver satsat så mycket kraft på undervisning. Det fanns en grund att bygga på.

Litteratur

Busch, Johannes: ”Reading in the Vernacular”. Fordham University, Medieval Sourcebook, sourcebooks.fordham.edu (”Christian Spirituality: Aspects of Popular Beliefs”). På engelska i C.G. Coulton: Life in the Middle Ages, Macmillan 1910.

Houston, R. A.: Literacy in Early Modern Europe: Culture and Education 1500–1800, andra upplagan 2013.

Laurentius Petris Kyrkoordning av år 1571, Utgiven av Samfundet Pro Fide et Christianismo, 1932.

Mecham, J.: ”Reading between the lines: compilation, variation, and the recovery of an authentic female voice on the Dornenkron prayer books from Wienhausen”, Journal of Medieval History 29, 2003.

Nyman, Magnus: ”Tiggarordnarnas fördrivande från Norden”, Fredrik Heiding S.J. och Magnus Nyman, Doften av rykande vekar: Reformationen ur folkets perspektiv. Artos 2016.

Simons, Walter: Cities of Ladies: Beguine Communities in the Medieval Low Countries 1200–1565. University of Pennsylvania Press 2003.

Magnus Nyman är professor emeritus i idé och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och katolsk präst.