Andra Vatikankonciliet – 40 år senare

Den 8 december 1965 firades Andra Vatikankonciliets högtidliga avslutning. Vid detta tillfälle sammanfattade påven Paulus VI i ett apostoliskt brev konciliets betydelse för katolska kyrkan på följande sätt: ”Konciliet har utan tvivel varit en av de största händelserna i kyrkans historia, det var det mest innehållsrika av koncilierna på grund av de många frågor som under fyra sessioner försiktigt och grundligt diskuterades. Konciliet kom i rätt tid och tog upp de frågor som låg i tiden. Det försökte möta de pastorala behoven. Det ansträngde sig att inte bara nå de kristna som fortfarande är skilda från den Heliga stolen utan vände sig till hela den mänskliga familjen.”

Paulus VI var uppenbarligen nöjd med konciliets utgång. Hans torra sammanfattning låter dock knappast ana vilken enorm arbetsbörda konciliets deltagare fick axla, vilka emotionella kast de fick stå ut med och vilka teologiska jordbävningar de var tvungna att uppleva. Hur skall man i en slutreflektion sammanfatta allt som skedde inte bara i koncilieaulan utan också i kaffepauser, under nattliga samtal, på presskonferenser och i biktstolar. Gunnel Vallquist lyckas i sin bok Dagbok från Rom att fånga en del av den politiska, mänskliga och teologiska sidan av denna historiska händelse. Alla som personligen upplevde dessa år verkar ha fått ett oförglömligt intryck av konciliet. För katolska kyrkan i dess helhet blev händelsen så omvälvande att den har kallats för ”revolution” eller ”katolska kyrkans kopernikanska vändning”. När Paulus VI gjorde sin slutreflektion över konciliet var han väl medveten om hur svårt det är att med få ord sammanfatta en så enormt komplex händelse. Men förmodligen anade han inte att den verkligt turbulenta tiden först skulle börja i det ögonblick då Peterskyrkans dörrar stängdes och konciliets beslut skulle börja förverkligas. Idag, fyrtio år senare, befinner sig katolska kyrkan fortfarande i den ibland smärtsamma men för det mesta befriande och lärorika processen att förstå åt vilket håll konciliet ville leda kyrkan och hur detta ”rikaste av alla kyrkans koncilier” kan förverkligas.

Konciliets förhistoria

Allt började så lugnt. Den 25 januari 1959 höll påven Johannes XXIII med anledning av böneveckan för kristen enhet ett anförande i den vackra gamla basilikan San Paolo fuori le mura i Rom. Det var bara en grupp på sjutton kardinaler som lyssnade på hans tal. Inför denna grupp förkunnade han smådarrande att han tänkte inkalla ett ekumeniskt koncilium. Kardinalernas reaktion var (enligt Johannes XXIII:s eget minne) ”en imponerande, andaktsfull tystnad” och – enligt alla andras minnen – en bestört, skräckslagen oförmåga att hitta ord för att rätt kunna reagera på ett så absurt förslag. Så småningom greps hela den kyrkliga administrationen av denna skräckkänsla som spred sig över Rom och därifrån till resten av den katolska världen. Varför skulle man ha ett koncilium? Och varför skulle man ha det just nu?

Några år senare kunde Paulus VI säga att ”konciliet kom i rätt tid” men det var förutom påven Johannes själv inte många som i början av 1959 tyckte att det var en förändring som skulle vara bra för någon överhuvudtaget. Tvärtom: det fanns goda skäl för att uppleva utropandet av konciliet som fullständigt osannolikt. Det första skälet låg säkert i Johannes egen person. Den dag då han inkallade konciliet var Johannes XXIII redan 78 år gammal. Som påve var han fortfarande mycket ung. Inte ens tre månader hade gått sedan konklaven hade valt honom till det som man kallade för en ”övergångspåve”. Efter ett rörligt pontifikat under Pius XII tyckte kardinalerna att det vore bra med en påve som gav kyrkan tid att andas ut, en påve som snarare skulle vara den ’gode herden’ än den ’store reformatorn’. För dem förkroppsligade den kraftige gamle mannen, som utstrålade så mycket värme och faderlighet, en rådande mentalitet. Det fanns inom kyrkan knappast någon rörelse som tydde på dramatiska förändringar. Efterkrigstiden bjöd på tillräckligt många utmaningar och omvälvningar. Kyrkans orörliga identitet upplevdes i dessa tider av många snarare som en styrka än som ett problem. Men nu, när Johannes hade gått ut med detta överraskande beslut, var frågan: vad skall vi ha konciliet till? Den romerska centralförvaltningen, kurian, som var känd för sitt förändringsresistenta arbetssätt, hittade snabbt på en officiell tolkning: konciliet skulle bli en offentlig uppvisning av kyrkans universella enhet. Detta skulle bli ett vittnesbörd för hela den splittrade världen men framför allt för de skilda bröder och systrar i andra kristna samfund som kanske vid det tillfället skulle uttrycka önskan att återvända i den katolska kyrkans famn. Det officiella svaret, att konciliet skulle bli en uppvisning snarare än ett samtal, var dock inte Johannes egen förståelse av vad konciliet var tänkt att bli.

Varför inkalla ett koncilium?

Kardinalerna i kurian hade ett problem. För det första var det oklart om kyrkan överhuvudtaget hade frågor att lösa som var av den karaktären att det skulle krävas en så stor och ovanlig åtgärd som ett koncilium. För det andra var det inte tydligt för dem hur just metoden koncilium skulle vara det rätta medlet för att lösa dessa problem. Dessutom kunde man fråga sig vilken typ av koncilium Johannes XXIII egentligen tänkte på? Man var ense om att det inte fanns några större dogmatiska stridigheter som väntade på att klargöras. I de förtydliganden som Johannes XXIII själv hade gjort skulle konciliet vara ett pastoralt koncilium, inte ett som var ute efter att skapa nya trosdefinitioner. Det skulle öppna ett fönster mot världen för att hjälpa kyrkan att förkunna sitt budskap på ett mera tilltalande och begripligt sätt. Men var ett koncilium den rätta vägen för att nå ett pastoralt mål? Kunde detta inte bättre åstadkommas genom den reguljära själavården eller med andra, mindre spektakulära medel?

Johannes XXIII var denna januaridag 1959 rätt så ensam i sin uppfattning om både behovet av ett koncilium och av dess lämplighet som medel för att nå de mål han ville åstadkomma. Överraskande nog gjorde Johannes aldrig heller någon ansträngning att hänvisa till något annat än sin personliga intuition för att motivera detta drastiska steg. Tanken att inkalla ett koncilium fick han som ”en stråle av himmelskt ljus”, som han brukade säga.

Men eftersom nåden förutsätter naturen träffade strålen av det himmelska ljuset Johannes inte helt oförberedd. I själva verket anknöt Johannes XXIII:s beslut till en rad olika förutsättningar som faktiskt låg i tiden. Tillsammans bildade de en så solid bas att man i efterhand – med facit i handen – kan förstå att Johannes kände att konciliet skulle kunna bli en framgång. Vilka var dessa förutsättningar? Under sin tid som nuntie, dvs. Vatikanens ambassadör i Turkiet, hade Johannes haft nära kontakter med både muslimerna och den kristna minoriteten där. Han märkte att mycket inte längre stämde: kyrkans ofta nedvärderande syn på andra religioner, kyrkans stela självförståelse som ofta verkade vara mer i vägen för henne än att vara ett effektivt medel för att leda människor till Kristus, en obegriplig och komplicerad liturgi som försvårade människornas andäktiga deltagande i gudstjänsten och mycket annat krävde en omprövning. Här i Turkiet vid kyrkans periferi såg Johannes stora utmaningar dyka upp vid horisonten, kanske innan en aning om djupet i dessa problem nådde Rom. Johannes delade också med många andra biskopar och teologer missnöjet över det faktum att det första Vatikankonciliet (1869–70) på grund av det tysk-franska kriget aldrig hade avslutats. Kyrkomötet hade visserligen definierat den omstridda dogmen om påvens ofelbarhet men biskoparna hade lämnat Rom med känslan att man inte hunnit bli klar. John Henry Newman hade då sammanfattat situationen träffande och profetiskt när han påpekade att kyrkan skulle behöva ett koncilium till för att balansera den ensidighet som hade uppstått genom Vaticanum I till förmån för den romerska centralmakten. Även om ett ofullbordat Vaticanum I i sig inte var anledning nog för att samla 2 500 biskopar från hela världen så var man medveten om att det teologiskt talat fanns unfinished business.

Många livliga teologiska strömningar

Även om det under dessa år knappast fanns någon som längtade efter ett koncilium så var biskoparna och teologerna medvetna om att det under 1950-talet fanns många livliga teologiska strömningar som nu genom konciliet skulle komma till tals och få möjlighet att slå igenom.

Det var inte en slump att dekretet om liturgin blev det första som konciliet tog sig an – förändringsbehovet inom liturgin upplevdes allmänt och nödvändigheten att förenkla mässan och att strama upp de övriga gudstjänstformerna insågs både av lekfolket och prästerskapet. Redan sedan början av 1900-talet hade den så kallade liturgiska rörelsen fått allmän uppmärksamhet. Det var med utgångspunkt i benediktinklostren som man försökte återvända till en mera ursprunglig liturgi. Man började läsa liturgihistoria och försökte återupptäcka den djupa meningen med kyrkans många liturgiska former. Man experimenterade med liturgin för att hitta bättre uttrycksformer för trons mysterier. Den nya uppskattningen av kyrkans gudstjänst hade dock sin grund mycket djupare än bara i ett förnyat intresse för uttryck och former. Man sökte efter något man kunde sätta emot den barocka mentaliteten i katolska kyrkan som allt fler tröttnade på. Hur starkt och betryggande man än må ha upplevt ”bastionen kyrkan” så upplevde man också att den hade allt mindre beröringspunkter med den omgivande världen. Men vad skulle man anknyta till för att hitta ett nytt och samtidigt pålitligt fundament att bygga på? Här kommer en annan rörelse in i spelet som skulle få stor betydelse för konciliet och som med ett franskt ord kallades för ressourcement, återvändandet till källorna. Ressourcement var inte en rörelse i den bemärkelsen att en grupp människor anslöt sig till den utan snarare ett mode, ett allmänt intresse, en trend. Därför uttryckte sig detta ressourcement också på alla möjliga områden: i ett förnyat intresse för bibelkunskap, för kyrkofädernas teologi och filosofi, kort sagt: för allt som öppnade vägen till källan, till det ursprungliga i tron och som hjälpte till att övervinna dess barocka uttrycksformer. Spår av ressourcement ser vi i överallt i koncilietexterna, kanske tydligast i liturgikonstitutionen med dess återvändande till en mera fornkyrkligt inspirerad liturgi men också i Dei Verbum, konstitutionen om den heliga Skrift som uttalar sig på ett för katolska förhållanden under den tiden överraskande ingående sätt om bibelns betydelse för det kyrkliga livet. Sina mest omtumlande former nådde denna ressourcement-rörelse först efter konciliet, när liturgireformen satt igång och förändringarna slog igenom i det vanliga gudstjänstlivet. Skakade och förnyade blev också många av de religiösa ordnarna som nu på nytt upptäckte sin ursprungliga karisma, som ofta nästan helt hade försvunnit under århundradens vanor och rutiner.

Ytterligare en strömning som lät konciliet framstå som angeläget var den ekumeniska situationen. Johannes XXIII hade tagit djupt intryck av de ekumeniska aktiviteter som ledde till grundandet av Kyrkornas Världsråd i Genève 1948. Han kände att en ekumenisk vår var på väg och han fruktade att katolska kyrkan skulle missa tåget, skulle isolera sig i teologisk självgodhet. En öppning i dialog med andra samfund och religioner ansåg han som nödvändig både av teologiska och politiska skäl, även om han kanske inte ännu hade en föreställning om hur den skulle kunna se ut. I den officiella kommuniké som följde efter Johannes tal den 25 januari 1959 heter det att konciliets ändamål inte bara är att vara till uppbyggelse för katolska kyrkan utan att det också vill vara en inbjudan till de samfund som är skilda från katolska kyrkan att söka efter den gemensamma enheten.

Varför trodde Johannes XXIII att ett koncilium skulle vara den rätta formen för att ta upp alla dessa frågor? Igen hade han alla odds emot sig. För det första fanns det inte en konkret förebild för den typ av koncilium som Johannes hade i åtanke när han planerade Vaticanum II. För det andra hade koncilier ett dåligt rykte i Rom. Fanns det inte alltid en fara att biskoparna skulle prata ihop sig och göra uppror mot Rom? Var inte alla tankar och idéer som ett koncilium födde en potential som kunde utlösa vad som helst? Johannes XXIII var inte lika rädd för denna dynamik som hans närmaste medarbetare. Han var dessutom övertygad om att själva formen, ”genren”, koncilium var så väl beprövad genom kyrkans historia att det inte var någonting han behövde frukta. Vad påven Johannes såg för sitt inre öga var en reform av kyrkan, inte i bemärkelsen av en radikal förändring utan med målet att hela kyrkan skulle engageras i ett projekt att på nytt söka sin egen grund. För att åstadkomma detta mål verkade just ett koncilium vara det rätta medlet.

Konciliet – dokument och dramatik

Nästan fyra år tog det att förbereda konciliet. Och det var nära att Johannes hoppfulla planer hade lidit skeppsbrott redan här. Förberedelsekommissionen, som var sammansatt av kurians medarbetare, dvs. koncilieprojektets hårdaste kritiker, visste redan hur man skulle kapa konciliet. Detaljerat förberedda dokument skulle bara godkännas av biskoparna så att en okontrollerbar diskussion aldrig skulle kunna komma igång. Den 11 oktober 1962 öppnas äntligen Peterskyrkans portar för att släppa in mer än 2 500 biskopar, plus alla östkyrkliga patriarker, ekumeniska observatörer, ordensledare och andra kyrkliga dignitärer. Rom är fullt av journalister och hela staden vibrerar av känslan att man är med om en händelse av världshistoriskt format. Senare skulle kritiska röster påpeka (en av dem är i dag känd som Benedictus XVI) att just denna stämning var konciliets tyngsta börda. Förväntan att allt skulle bli annorlunda var inte bara av godo för den teologiska diskussion som nu skulle sätta igång.

Desto större var besvikelsen för biskoparna att allt redan verkade vara avgjort. Det är svårt att skilja konciliets teologiska innehåll från de dramatiska omständigheter under vilka de kom till stånd. Men här kan vi bara se på resultatet: Vad enades biskoparna till slut om? Vad var det teologiskt nya som konciliet kom fram till?

Närmar man sig konciliets resultat från fågelperspektiv så kan man se följande: konciliet utfärdade 16 dokument. Av dessa 16 dokument kallades fyra för konstitutioner. Konstitutionerna var de teologiskt ”tunga” texterna. Dessa kallades för Sacrosanctum concilium (som handlar om liturgin och eftersom denna konstitution var konciliets första uppkallades den efter konciliet), Lumen gentium (om kyrkan), Dei Verbum (om uppenbarelsen) och Gaudium et spes (om kyrkans uppdrag i världen). Dessa texter kom till under olika så kallade sessioner (mötesperioder). Vad handlar texterna om? Liturgikonstitutionen talar om kyrkans gudstjänstliv, om mässan och om eukaristins betydelse för kyrkans liv och identitet. Lumen gentium försöker att definiera kyrkans ”väsen”, den förtydligar Jesus Kristi relation till kyrkan och upplyser om skillnaden mellan den osynliga kyrkan och samfundet romersk-katolska kyrkan. Slutligen talar texten om den katolska kyrkans relation till andra kristna samfund och till de övriga religionerna. Gaudium et spes riktar sin uppmärksamhet utåt. Den vill inte så mycket förklara kyrkans väsen som kyrkans uppdrag i världen idag. Efter en mycket meditativ inledning, som försöker ge en beskrivning av världen som biskoparna upplevde den under 1960-talet, går texten över till en summerande beskrivning av katolska kyrkans lära och etik. Den täcker därmed en teologiskt bredd som har förvirrat liberala lika mycket som konservativa tolkare. Konstitutionen Dei Verbum, som har den gudomliga uppenbarelsen som ämne, försöker att besvara frågan hur den heliga Skrift och kyrkan förhåller sig till Guds uppenbarelse. Den dåvarande unge teologen Joseph Ratzinger har gjort en stor insats för denna text och drivit dess viktigaste teologiska tankegång: att skrift och uppenbarelse inte är identiska och att vår kunskap om Gud inte enbart har sin grund i den heliga Skrift. De fyra konstitutionerna kallas för dogmatiska eller pastorala, men i grunden är de i sin stil alla pastorala, det vill säga, själavårdande, förklarande, inbjudande. Förgäves söker man ord som anathema sit (det klassiska begreppet att någon som inte omfamnar en trossats är utesluten ur kyrkans gemenskap). Man vill förklara och inte fördöma, öppna och inte stänga.

Förutom de fyra konstitutionerna finns det tolv dokument som sysslar med följande ämnen: kyrkans relation till de nya medierna (ett dokument som konciliet klarade av att skriva på tre dagar – förmodligen okunnigt om hur viktig frågan skulle bli framöver), ekumeniken (Unitatis redintegratio) som ledde till en radikal förändring i katolska kyrkans syn på sina kristna bröder och systrar, kyrkans relation till östkyrkorna (Orientalium ecclesiarum), och ett dokument om biskoparnas roll som betonade biskoparnas gemensamma ansvar för kyrkans ledning. Andra dokument berörde prästernas utbildning och uppdrag, förnyelsen av ordenslivet, lekmännens roll i kyrkan och missionen. Sist men inte minst promulgerade konciliet tre deklarationer: mest känd är kanske Nostra aetate som öppnade helt nya dörrar i katolicismens relation till de andra religionerna. De två andra deklarationerna handlar om den kristna utbildningen och om religionsfrihet.

Går det att sammanfatta konciliet?

Kan den enorma mängden av dokument som konciliet åstadkom överhuvudtaget sammanfattas på ett enhetligt sätt? Vilken tolkningstråd skall man följa och vilken nyckel öppnar dörren för en sammanhängande förståelse? Huvudämnet som konciliet alltid återvänder till tycks vara Kyrkan. Katolska kyrkan försöker förklara för ”världen” vem hon är och vad hon vill. Men för att kunna förklara för andra måste hon först förstå sig själv. Befrielsen från en snäv – ofta genom avgränsning mot andra betingad – självbild fick vika till förmån för en ny, mera bibliskt grundad självtolkning. Varje redovisning av konciliet påminner om hur smärtsam denna process har varit. Vad exakt bestod den snäva självbilden i? Hade man under 1950-talet bett en katolik om en definition av sin kyrka hade man förmodligen fått som svar att kyrkan är den institution som Jesus själv har instiftat och som genom tiden har bevarat hans ord och vilja oförändrade. Kyrkans konkreta form har blivit till genom Jesu personliga vilja. Kyrkan är en tidlös societas perfecta, ett perfekt, strukturerat samhälle som inte är underkastat tidens kulturella, politiska och sociala förändringar utan som av Gud direkt har fått sin form och i vilken Guds vilja i varje tid talar genom läroämbetet, det vill säga genom påven. Kyrkan var Kristi brud, Guds rike här på jorden, Guds frälsningsverktyg för alla folk. Det var en monofysitisk kyrka, av så gudomlig natur att dess bristfälligheter, dess behov av omvändelse och förnyelse blev svårt att ta tag i inom dessa kategorier.

Konciliets stora genombrott bestod kanske just i att erkänna hur monofysitisk kyrkans syn på sig själv hade varit och att det nu gällde att istället börja adoptera den syn som konciliet av Chalcedon hade slagit fast om Kristus. Kan kyrkan – på ett analogt sätt – betrakta sig själv som hon betraktar sin Herre: som en verklighet som är sammansatt av två naturer, en mänsklig och en gudomlig? Konciliet vågade detta djärva grepp och beskrev kyrkans identitet med samma ord och samma filosofiska verktyg som konciliet av Chalcedon försökte uttrycka Kristi dubbla naturer med. Så här uttrycker sig Lumen gentium:

”Den ende förmedlaren Kristus har grundat sin heliga kyrka, som är trons, hoppets och kärlekens gemenskap här på jorden. Han har utformat henne som en synlig struktur och uppehåller henne ständigt. Genom henne låter han sanning och nåd strömma ut till alla. Det hierarkiskt organiserade samfundet och Kristi mystiska kropp bör inte betraktas som två verkligheter, inte heller den synliga församlingen och den andliga gemenskapen, inte heller den jordiska kyrkan och den kyrka som tagit emot det himmelska goda. I stället utgör de en enda komplex verklighet, där ett gudomligt och ett mänskligt element växer samman. Med en välgrundad analogi kan den liknas vid det inkarnerade Ordets mysterium. Den natur han har antagit tjänar det gudomliga Ordet som ett levande redskap för frälsning, oupplösligt förenat med honom. På liknande sätt tjänar kyrkans sociala struktur Kristi Ande, som ger henne liv så att hans kropp kan växa till (jfr Ef 4:16)” (Lumen gentium, 8).

I ressourcements anda var det två andra bibliska bilder som kom konciliet till hjälp: ”det vandrande Gudsfolket” och ”Kristi kropp”. Den första bilden betonade det utsatta, preliminära, hemlösa i kyrkans existens. Den andra var en påminnelse om Jesu sakramentala närvaro i kyrkan. Kyrkosynen fick genom utvecklingen av dessa två bilder både en mer dynamisk och en mer kristologisk dimension. Kyrkan fick plötsligt liv. Så som Jesus levde under konkreta historiska omständigheter, präglades av och reagerade på dem, så är också kyrkan en levande organism, Kristi kropp i världen, som fortsätter sin Herres verk i vår tid.

Bilden av Kristi kropp fångade dessutom två aspekter av kyrkans självförståelse. För det första var det naturligtvis närheten till hennes Herre. Men Paulus bild om kroppen uttrycker dessutom den sakramentala relation som består mellan kyrkan och Kristus. Kristus är närvarande i världen så som en människa är närvarande i sin kropp. Mer än så: man kan inte ”ha” Kristus utan hans kropp. Så som ett möte med en människa på ett eller annat sätt blir ett möte med hennes kroppsliga gestalt så är också mötet med Kristus ett möte med kyrkan. Där Kristus verkligen har blivit människa är också hans mystiska kropp, kyrkan, verklig. Härifrån var det bara ett kort steg till att vidga det traditionella sakramentsbegreppet så att det också omfattade kyrkan. Så som kroppen är människans sakrament så är kyrkan Jesu Kristi sakrament som i sin tur är Guds sakrament till världen.

Den nya förståelsen av kyrkan stod i överensstämmelse med en ny förståelse av den gudomliga uppenbarelsen. Hade man tidigare betraktat den heliga Skrift och den kyrkliga traditionen som två källor av uppenbarelsen, så bytte man nu perspektiv genom att betona att skrift och tradition bara är två möjliga sätt för den gudomliga uppenbarelsen att nå människan. Öppningen av uppenbarelsebegreppet sker här på be-kostnad av en sola scriptura-hermeneutik eftersom skriften inte är uppenbarelsens enda källa. Men öppningen sker också på bekostnad av en alltför positivistisk förståelse av det kyrkliga läroämbetet som nu ställs in i det större sammanhanget: en uppenbarelse som når människan på olika möjliga sätt. Även konciliets syn på den heliga Skrift och kyrkans tradition får nu en kristologisk vändning. Guds uppenbarelse är inte en bok, bibeln, och inte heller en samling dogmer och lärosatser utan Jesus Kristus, Guds levande son, som talar med en och samma röst i bibeln, i det kyrkliga läroämbetet, i den enskildes samvete och på otaliga andra sätt.

Den nya – eller snarare fördjupade – synen på kyrkan som konciliet formulerade skapade förutsättningen för en ny belysning av en rad andra frågor, mest kännbart kanske i frågan om lekmännens uppgift i kyrkan. Paulus bild av kyrkan som Kristi kropp, som en levande organism, sammansatt av olika lemmar med samma värdighet, använd på katolska kyrkan, öppnar nu en modell för att förstå lekmännens unika kallelse. Drastiska förändringar i kyrkans struktur har sin grund i denna nya vision: församlingsråd kommer att införas för att fördela ansvaret för församlingens pastorala och ekonomiska beslut på församlingens valda representanter. Uppgifter som tidigare var reserverade för präster öppnas nu för kvalificerade lekmän. På biskoparnas nivå får de nationella biskopskonferenserna en starkare roll och biskopskollegiets betydelse i utövandet av det kyrkliga läroämbetet uppvärderas. Den mera dynamiska synen på kyrkan skapade också förutsättningarna för en öppnare ekumenisk dialog. Utifrån tanken att det konkreta samfundet Katolska kyrkan är Guds sakramentala, det vill säga synliga, kroppsliga, institutionella – men inte enda – närvaro i världen kunde man också formulera hur medlemmar som växer upp inom andra religiösa traditioner kan bli frälsta utan att tillhöra katolska kyrkan – ett teologisk problem man tidigare under kategorin extra ecclesiam nulla salus (ingen frälsning utanför kyrkan) hade brottats med.

Konciliet handlade först och främst om kyrkan själv. Och kyrkan hittade en gammal och samtidigt ny bild för att uttrycka hur hon kan förstå sig själv: som Jesu Kristi kropp. I den insikten kunde hon formulera alla dokument på ett sådant sätt att talet om kyrkan också var ett tal om kyrkans Herre: Jesus Kristus som hon skall förkunna. Så lyckades konciliet i själva verket att bli ett pastoralt koncilium som talade om det som kyrkan skall tala om: sin Herre och mästare Jesus Kristus och hans frälsande närvaro i världen genom kyrkans synliga uppdrag. Tydligast blir denna dubbeltydighet i namnet på det dokument som handlar om kyrkans självförståelse: Lumen gentium – folkens ljus. Syftar det på kyrkan? Inte alls. Läser man texten vidare förstår man att folkens ljus inte är kyrkan utan just Jesus Kristus vars ljus kyrkans ansikte skall reflektera och som har kommit till oss för att upplysa alla människor.

Detta är den första artikeln av två om AndraVatikankonciliet.

Den andra publiceras i nästa nummer av Signum.