Efter Andra Vatikankonciliet – från kris till klarhet

När konciliefäderna den 9 december 1965 tog sig en sista espresso för att sedan åka hem till sina respektive stift hade de i bagaget uppdraget att förankra konciliet därhemma. Få biskopar anade vilken otydlig hemläxa de hade fått. Det som förenade biskoparna när de återvände till vardagen i sina stift var inte bara en pärm full av storslagna dokument i bagaget utan också minnet av en enastående erfarenhet av kyrkan och av det som senare ofta skulle åberopas som ”konciliets anda”. Vad var det för anda? Jo, det var en anda av gemensamt lyssnande och sökande efter sanningen. Det var den upphöjda stämningen av glädje över att någonting hade börjat röra sig i kyrkan. Det var också tillförsikten att kyrkan skulle få större attraktionskraft och acceptans i en alltmer sekulariserad värld. Kyrkans anda var att man upptäckte att det fanns växelverkningar mellan kyrkan och världen och att man mådde bra av dem. Johannes XXIII:s bild av kyrkans fönster som måste öppnas så att frisk luft kunde komma in uttryckte så väl vad många människor upplevde nu när konciliet skulle omsättas i praktisk handling. Konciliets anda var att njuta av den friska luften. Fönstren skulle hållas öppna för den helige Ande. Få tänkte då på alla förkylningar som brukar gå hand i hand med öppna fönster och som snart skulle bryta ut.

Så småningom blev det klart att konciliet inte hade den entydighet som man kunde tro av de ibland rätt så eniga omröstningar som hölls för att rösta igenom dokumenten. Istället följde en tid som var präglad av en turbulent tolkningshistoria som än idag inte är avslutad. Johannes XXIII uttryckte i början av konciliet förhoppningen att Vaticanum II skulle bli en ny pingst för kyrkan. I själva verket fick en ny anda grepp om kyrkan och rörde om så ordentligt att många senare karikerade Johannes XXIII:s uttryck och talade om konciliet som ett nytt Getsemane för kyrkan. Liturgiskt experimenterande, politisering av tro och teologi, biskop Lefèbvres traditionalism och Opus Deis integralism, massutträden ur kyrkan och tiotusentals präster, ordensmän och ordenskvinnor som lämnade sina kallelser ger bara namn åt några av vågorna i det stormiga hav som kyrkan hade förvandlats till.

Vad hade gått snett? Hade konciliet varit för otydligt? Hade man kanske producerat för många texter? Var beslutet att inte använda sig av det gamla, korta, definierande språket utan att istället försöka tala ett pastoralt språk trots allt ett felaktigt beslut då det verkade öppna dörrar för så många och olika tolkningar?

För att bättre förstå den obeskrivliga förvirring som grep katolska kyrkan efter konciliet är det nödvändigt att än en gång gå tillbaka till konciliet självt och se på vilket sätt kyrkomötet och dess texter har gett upphov till ambivalens.

Det oklara begreppet ’världen’

Som det har påpekats kom konciliet till i en för den katolska kyrkan rätt så lycklig tid. Långt innan det berömda ”revolutionsåret” 1968 bröt in över både kyrka och samhälle levde man som katolik ett visserligen avskärmat men ändå tryggt liv. Men den bästa av alla tider var också den sämsta av alla tider. Kyrkans skyddade miljö gick hand i hand med en säregen blindhet. När konciliet började drog de första mörka molnen upp på den politiska himlen, moln som inte skulle låta konciliefäderna förbli oberörda. Kubakrisen, det kalla kriget, kapprustningen är bara några begrepp som hänvisar till hela det spektrum av utmaningar som dök upp vid den världshistoriska horisonten och som gjorde intryck på konciliet. Stora framsteg i den tekniska utvecklingen och en enorm tilltro till mänsklighetens möjlighet att förändras till det bättre präglade samtidigt samhällsklimatet. Kyrkan ville vara med och trodde sig ha något att erbjuda vid mänsklighetens gemensamma uppbrott att göra världen till en bättre plats att leva i. Dokumentet Gaudium et spes skvallrar mellan raderna om denna enorma uppbrottsstämning som också hade gripit biskoparna i koncilieaulan. Jesuitpatern Oswald von Nell-Breuning skulle många år senare bitskt kommentera detta dokument med orden: ”Biskoparna borde inte ha kallat dokumentet ’Gaudium et spes’, dvs. ’Glädje och hopp’ utan ’Quamquam ignoramus’, dvs. ’Även om vi inte har någon aning’, nämligen om hur världen idag verkligen ser ut”. Man kan undra hur mycket aning biskoparna hade om den omgivande världen, dess mekanismer och dess förväntningar på kyrkan. Kanske låg det för mycket optimism i att tro att överhuvudtaget någon skulle vara intresserad av kyrkans bidrag till att lösa de stora politiska, ekonomiska och sociala konflikterna. Det fanns kanske inte så många utanför kyrkans egna kretsar som blev berörda av konciliets konstaterande att kyrkan genom sin tro på den människoblivande Guden är världens sanna specialist på allt som är mänskligt, en specialist som alltid borde konsulteras när man vill ha svar på viktiga frågor. Fönstret som konciliet hade öppnat mot världen bildade nu samtidigt en mycket begränsad ram för vad man kunde se av denna värld. ”Världen”, det som blev ett av de viktigaste begreppen i konciliets tolkningshistoria, blev aldrig definierad av konciliefäderna. Vad var egentligen denna hemlighetsfulla värld därute som väntade på kyrkan? Världen verkade vara en i grunden enkel verklighet som, ungefär på samma sätt som kyrkan, i första hand strävade efter det goda. Att kyrkan skulle samverka med världens goda krafter, ge sig in i kampen för det goda utgick från en verklighet som var mycket mera komplex än så. Kyrkans uppgift hade åtminstone på det lokala planet hittills begränsat sig till det inomkyrkliga, det karitativa. Den hade fokuserat frågor som gällde den privata moralen. Ställningstaganden av mer politisk karaktär var principiella vägledningar som ytterst sällan grep in i dagsaktuella frågor. Men nu skulle katolikerna inte längre undvika världen (som tidigare stod för frestelser och i grunden något ont) utan hjälpa till att gestalta den eftersom den nu betraktades som något gott och värdefullt. Den nya synen på en omvärld som i allt mindre utsträckning var präglad av evangeliets värderingar var utan tvivel en insikt som konciliefäderna ville förmedla till hela kyrkan. Samtidigt förblev uttrycket ”världen” så oklart och konciliets användning av begreppet så annorlunda (jämfört med t.ex. evangelisten Johannes) att det gav anledning till allt större förvirring.

Förenklad liturgi och kyrkliga rörelser

Det är kanske framför allt den oklara definitionen av begreppet ’värld’ och den föränderliga verklighet som begreppet hänvisar till samt dess banaliserande reception som är ansvarig för den största delen av den förvirring som nu började infinna sig. Vissa dokument och utvecklingar gick så annorlunda vägar att till och med biskoparna och teologerna som hade skapat dem efteråt blev osäkra och oroliga över vart tåget skulle ta vägen. Så var till exempel den ursprungliga intentionen att införa folkspråket och att återvända till en mera ursprunglig, fornkyrkligt inspirerad gudstjänstform tänkt som ett steg som skulle öppna för ett mera autentiskt firande av gudstjänsten och en avklerikalisering av kyrkan. För att betona gemenskapskaraktären i gudstjänsten skulle prästen ha en mindre framträdande roll och det aktiva deltagandet av alla gudstjänstbesökare skulle betonas. Folkspråket och en förenklad liturgisk form skulle ytterligare bidra till att öka förståelsen för gudstjänstens innehåll. Det var en bra tanke som dock i praktiken – åtminstone i början – ledde till raka motsatsen. Prästen, som nu var befriad från alla formaliteter i den latinska mässan, hade hur många tillfällen som helst att lägga in mer eller mindre långa predikningar, förklaringar och förmaningar till församlingen. Liturgin blev för ordfixerad och dessutom för prästfixerad. Även lekmännens nya värdighet fann sitt mest paradoxala uttryck inte i en starkare synlighet av kyrkan på sekulära arbetsplatser utan i en ökning av spelare på församlingens och ofta sakristians hemmaplan. Den situationen i sin tur skapade de facto en ännu starkare ställning för prästen som platschef och arbetsledare för en allt större grupp volontärer och anställda medan den de jure ännu mer utmanade den nya generation av lekmän som själva ville ta över delar av ledningsansvaret. Den postkonciliära utvecklingen kunde gå helt överraskande, märkliga och ibland rentav absurda vägar. Två exempel för detta skall räcka: Det första är personalprelaturen Opus Dei som började före kon-ciliet men under de senaste åren har vuxit sig stark. När man hör ordet Opus Dei tänker de flesta människor på en konservativ, restaurativ rörelse som i grunden inte delar Andra Vatikankonciliets moderna värderingar. Men skulle man lägga en checklista bredvid rörelsen skulle den på de flesta punkter uppfylla de kriterier som konciliet hade som önskemål på en modern kyrklig rörelse i världen. Opus Dei är lekmannastyrd, dess medlemmar arbetar i civila yrken, prästerna har en tjänande, explicit religiös funktion. De konciliefäder som hoppades på en förnyelse av kyrkan genom lekmännen hade för det mesta rykte om sig att vara liberala. Ett större engagemang av lekmän i kyrkan skulle enligt deras bedömning leda till en större öppning av kyrkan mot ”världen” så att kyrkan bättre skulle kunna tjäna människorna utan att nödvändigtvis omvända dem. Socialt ansvar, kamp mot fattigdom var begrepp som dök upp. Men vem hade trott att en lekmannarörelse skulle växa fram som inte arbetar för en öppning av kyrkan mot världen utan för en integration av världen i en kyrka med prekonciliära ansiktsdrag?

De så kallade movimenti, de kyrkliga rörelser som konciliet så mycket önskade sig som ett tecken på den helige Andes närvaro i kyrkan, är ett annat exempel. Bortom de fasta församlingsstrukturerna skulle de nya andliga rörelserna skapa nytt liv i kyrkan. Även här trodde man sig ana vilka rörelser Anden skulle inspirera, nämligen sådana som skulle vara liberala, världstillvända, samhällsrelevanta, socialt engagerade och samtidigt rotade i kyrkans lära. Så blev det dock inte. Det finns undantag, men många av dessa snabbt växande karismatiska rörelser är idag liturgiskt prekonciliära, ekumeniskt okänsliga och deras medlemmar är ofta osynliga som spelare i det sekulära samhället där evangeliet skall förkunnas. Att hänvisa till Andra Vatikankonciliet är för katoliker idag en hederssak som varken säger mycket om den som talar eller om konciliets sanna intentioner. Att dela in alla dessa grupper i ”konservativa” och ”liberala” är lika omöjligt som om man ville tala om ”trofasta mot konciliet” respektive ”icke-trofasta mot konciliet”.

Det finns ytterligare en aspekt som man måste ha i åtanke när man försöker rekonstruera receptionsprocessen av Andra Vatikankonciliet. Efter konciliets slut har livet gått vidare. Tidsandan har förändrats, stämningen blivit annorlunda, nya frågor – och svar – har dykt upp som idag dominerar den teologiska debatten, men som inte spelade någon större roll eller ingen roll alls under själva konciliet. Hela problematiken om kvinnans ställning i katolska kyrkan var inte något som verkade ha oroat biskoparna särskilt mycket. Inte heller fenomenet strukturell social orättvisa och dess moraliska implikationer samt kyrkans roll på ett politiskt plan, som befrielseteologin under 1970-talet satte på kyrkans dagordning, var något som konciliet ägnade mycket uppmärksamhet åt – och vem hade ens hört talas om fenomenet ”postmodernism”? De facto har dock dessa frågor dominerat en stor del av den teologiska diskussionen sedan konciliets slut utan att konciliets dokument alltid kunde vara till hjälp att bemästra dem. Ett annat fenomen kan nämnas som gör konciliets tolkningsprocess komplex och svårfångad. Under 1970-talet skrev Paulus VI encyklikan Evangelii nuntiandi. Det är i den-na text som begreppet ”evangelisation” dyker upp för första gången, ett begrepp som från och med nu skulle sammanfatta katolska kyrkans verksamhet i ett enda fastän komplext begrepp. Evangelisation är inte bara att förkunna evangeliet utan också att praktisera dess sociala budskap. Att evangelisera betyder att förkunna en tro som kämpar för rättvisa. Johannes Paulus II utvidgade begreppet och använde ofta ordet ’ny-evangelisation’ för att uttrycka att människan alltid på nytt måste konfronteras med evangeliets befriande budskap och krav. Begreppet påminde också om att många av västvärldens länder inte längre kan betraktas som evangeliserade. Evangeliseringens arbete måste på många ställen börja om från början igen. Begreppet ”evangelisation” fungerar idag inte bara som huvudnyckel för att beskriva kyrkans missionerande uppdrag utan också som sammanfattning av konciliets budskap och som nyckel för att tolka det. Konciliet sammanfattas med hjälp av ett begrepp som det själv aldrig använde.

40 år gammal – dags att byta glasögon

Andra Vatikankonciliet har fyllt 40 år. Under tiden har det nog hunnit bli vuxet. Det har nu förhoppningsvis klarat av de flesta barnsjukdomarna, kommit igenom puberteten och har blivit tillräckligt gammalt för att förstå att världen är större än konciliet självt. Det är inte längre ungt och omoget men har inte hunnit bli gammalt och trött än. Hur ser kyrkan ut fyrtio år efter konciliet?

Konciliedokumenten har blivit konsensus. Det faktum att konciliets dokument har gett anledning till så mycket oenighet och bråk har säkert delvis sin grund i en otydlighet som ligger i själva dokumenten. Samtidigt uttrycker de årtiondelånga diskussionerna om dessa texter att de verkligen har berört kyrkan, har omdanat den och lett den till ett nytt perspektiv. Kyrkliga dokument som upplevs som irrelevanta har en tendens att snabbt försvinna i glömska. Så har det sannerligen inte varit med Andra Vatikankonciliets dokument. De olika strömningarna i katolska kyrkan, de olika riterna, teologiska riktningarna, alla lekmannarörelserna, de religiösa ordnarna och traditionerna inger ibland känslan att allt strävar åt olika håll. Men tittar man idag in i den teologiska mjukvara som styr denna mångfald blir man överraskad över hur den överväldigande majoriteten av biskopar, teologer och troende ändå vill ha sin förankring i Andra Vatikankonciliets teologi och anda. Den katolska, teologiska litteraturen har i den frågan en homogenitet som är förbluffande för ett så stort samfund. Hur olika de teologiska konsekvenserna som dras än är, så är det ändå anmärkningsvärt att själva fundamentet idag i praktiken inte är utmanat. Konciliedokumenten fungerar som en referenspunkt och har blivit en kristallisationspunkt. De åstadkommer mångfald och garanterar enhet. Den liturgiska förnyelsen till exempel, med en teologisk nyförankring i eukaristin, har säkert åstadkommit en förbryllande mångfald av praktiska förändringar där nästan allt verkar vara möjligt, från gudstjänster med bullar och Coca-cola till återinförandet av den tridentinska riten, från eukaristisk tillbedjan på Världsungdomsdagen till krav på införandet av interkommunion. Men alla dessa rörelser hänvisar på det ena eller andra sättet till det intima sammanhanget mellan Kristus, kyrkan och eukaristin som låg konciliet så varmt om hjärtat och som har gått hem hos alla dess uttolkare.

Man har förstått att Getsemane är en förutsättning för pingst. Det finns och fanns en tendens i katolska kyrkan att göra konciliet ansvarigt för allt som man tycker har gått snett sedan 1960-talet. Det är dock viktigt att inte hälla ut barnet med badvattnet. På samma sätt som demokratin kräver inlärning och utveckling så måste man också lära sig att hantera teologiska jordskalv. Pingst, mottagandet av den helige Ande, är ingen enkel sak och för att urskilja vad Anden säger till kyrkan krävs en ibland smärtsam och långvarig process. Fyrtio år efter konciliets slut är den processen säkert ännu inte avslutad, men det går ändå att konstatera att man börjar se frukter.

Att möta världen – Johannes Paulus II och moder Teresa

Många hade önskat sig att dessa frukter skulle synas tydligare och att konciliet skulle implementeras snabbare. Men talet om ”implementering” av ett koncilium leder tankarna åt fel håll. Ett koncilium är inget tåg som följer en tidtabell, det är ingen femårsplan som måste genomföras exakt så som de vise männen har bestämt. Snarare handlar det även efter konciliet om konkreta människor, inspirerade av samma anda som inspirerade konciliefäderna. Det är den levande Anden som förändrar världen idag i en process där ett koncilium bara är ett enda – fast framstående och privilegierat – steg. Det är människor som är inspirerade av texter, av sin omgivning och av den helige Ande som gör tolkningsprocessen till ett äventyr utan givet slut. De ger trossatser och trons dokument ett konkret ansikte och levererar därmed en tolkning som i sin tur så småningom får normativitet. Bland de personer som hittills har blivit viktiga uttolkare av Vaticanum II intar Johannes Paulus II säkert en särställning. Johannes Paulus har ofta kallats för bakåtsträvande, men i själva verket har han gett många konciliedokument en så radikal tolkning att den ibland tänjde gränserna för dokumentens bokstav. Att öppna kyrkan för världen betydde för påven konkret att han reste runt hela jordklotet och han förverkligade därmed ”mötet med världen” på ett sätt som fortfarande hade varit otänkbart under Johannes XXIII:s tid. Måttligt älskad av många inom sin egen kyrka hade Johannes Paulus en enorm genomslagskraft på det världspolitiska planet och de flesta människorna uppskattade Johannes Paulus knappast som talesman för katolska kyrkans religiösa eller moraliska övertygelser utan som en enormt effektiv politisk spelare, mannen som bidrog till kommunismens sammanbrott, som kämpade för mänskliga rättigheter, för rättvisa, mot Irakkriget m.m. Johannes Paulus fick mycket respekt över hela världen på grund av sina humanistiska värderingar. Vad hade Pius XII sagt om han hade vetat att en av hans efterträdare skulle resa runt världen, tala inför FN och be tillsammans med buddhister?

Moder Teresa har varit ett liknande fenomen som har hjälpt kyrkan att förnya sitt engagemang för de fattiga på ett provocerande opolitiskt sätt. Hennes respekt för fattiga och sjuka människors integritet har slagit igenom kraftigare än befrielseteologins mera politiska förändringsarbete och därmed – beroende på teologisk smak – bekräftat eller låst in kyrkan i ett mera traditionellt bemötande av fattigdomen. Hur som helst har hennes person och livsverk blivit en tolkning av konciliets önskan att kyrkan skulle möta världen och dela dess nöd och smärta. Till sist kan broder Roger nämnas vars gemenskap i Taizé framför allt för unga människor har lett till en större ekumenisk medvetenhet.

Tillsammans med tusentals andra präglande personligheter har påven Johannes Paulus, moder Teresa och broder Roger skapat en egen bukett av oändligt många möjliga tolkningar av konciliet. Att kritisera katolska kyrkans utveckling för att vara bakåtsträvande därför att man inte tycker om den konkreta form för hur koncilietolkningen sker och har skett skulle vara ohistoriskt och i slutändan fundamentalistiskt. Den smärtsamma och öppna tolkningsprocessen av konciliet, dess Getsemane, är inte motsatsen till kyrkans nya pingst utan dess förutsättning.

Att se konciliets plats i kyrkohistorien

Som det tredje tecknet på hur katolska kyrkan har mognat i sin relation till Andra Vatikankonciliet betraktar jag att kyrkan har lärt sig att mer och mer se konciliet i dess större sammanhang av en tvåtusenårig kyrkohistoria. Den konciliefundamentalism som präglade de första åren efter konciliet har gett plats åt det större perspektivet att se och förstå Vaticanum II i dess kyrkohistoriska sammanhang. Andra Vatikankonciliet och dess dokument är inte kyrkan och hennes trosbekännelse utan ingår i en lång rad kyrkliga koncilier och en lång teologisk utveckling som måste betraktas som en – av den helige Ande inspirerad – helhet. Ju mer tidsavståndet till konciliet ökar, desto mer kommer man ihåg att ett koncilium aldrig kan säga allt eller ens försöker att göra det. Med lite distans kan vi nu efter fyrtio år på nytt närma oss konciliets dokument, dess klokhet och dess visioner. Och vi kan höra hur den helige Ande idag undervisar katolska kyrkan om hur den i kontinuitet med hela kyrkans historia kan förverkliga den grandiosa vision som inte bara detta koncilium utan den kristna tron i sin helhet har anförtrott vår tid att förverkliga.

Sett i sitt sammanhang kommer konciliets dokument att fortsätta att vara en kraftfull inspirationskälla, texter präglade av radikala visioner och modiga teologiska nyansatser som har gett kyrkan en ny riktning och som kommer att fortsätta att prägla dess teologi och liv. Med fyllda fyrtio blir det ofta dags att skaffa nya glasögon för att förebygga långsynthet. Det må också gälla för kyrkan. Men med lite avstånd framträder det profetiska i Paulus VI:s ord kanske ännu tydligare när han vid konciliets avslutning kallade det för ”en av de största händelserna i katolska kyrkans historia”.