Lutherdomen och katolska kyrkan – borta och hemma

Den 4-13 augusti i år höll Lutherska världsförbundets exekutivkommitté sitt årssammanträde i Åbo. Två händelser synes därvid ha varit av särskild betydelse.

Exekutivkommitténs permanenta utskott för ekumeniska relationer redogjorde i en rapport för situationen och de framtida planerna i den gemensamma – officiella – evangelisk-lutherska/ romersk-katolska kommissionen: Kommissionens rapport om Det andliga ämbetet i kyrkan kommer att publiceras under hösten. Ett arbete rörande enhetsmodeller pågår. Kommissionen ämnar avsluta det sistnämnda arbetet 1983, men en fortsättning av samtalet mellan LVF och Enhetssekretariatet i Rom i en nytillsatt kommission synes rara nödvändig. Utskottet anser att denna dialog är ax stor betydelse och att den borde fortsätta efter 1983. Samtidigt betonar utskottet att denna dialog inte skall fjärma lutherdomen från andra ekumeniska samtalspartner, och rapporten framhäver att samordningen mellan dessa olika bilaterala samtal hittills noga har beaktats.

Ännu mera betydelsefullt är ett utförligt Ställningstagande av exekutivkommittén till den förklaring ”Alla under en och samme Kristus” (jfr Signum 1980:137 ff) som den gemensamma romersk-katolska/lutherska kommissionen publicerade 1980 och som exekutivkommittén godkände officiellt.

Den gemensamma kommissionen hade i sin förklaring till Augsburgska bekännelsen från februari 1980 givit uttryck åt sin övertygelse, att den grundläggande samsyn i centrala kristna trossanningar som den romersk-katolska/evangelisk-lutherska dialogen under de senaste tio åren har uppnått gör det möjligt att finna ett svar också på de öppna frågor och problem som återstår, ”ett svar som då skulle innehålla det nödvändiga mått av gemensamhet som i ett avgörande steg kan föra våra kyrkor vidare på vägen från åtskilda kyrkor till systerkyrkor” (nr 25). Denna bedömning full av tillförsikt har nu ”eftertryckligt bekräftats” av exekutivkommittén.

LVF:s exekutivkommitté framhåller att inte bara den ömsesidiga förståelsen och förtroendet mellan katoliker och lutheraner i många länder sedan Andra Vatikankonciliet har fördjupats och att mångfaldiga former av samarbete har utvecklats; den sedan dess inledda officiella dialogen har dessutom ”medfört ett betydelsefullt mått av samsyn och konvergens”.

Därtill fastslår exekutivkommittén, att det nu synes vara på tiden att på alla nivåer – även i församlingarna – tillägna sig de uppnådda överensstämmelserna. Dialogens resultat börjar nu mera än hittills vinna förpliktande kraft för kyrkorna, förklarar kyrkoledarna i sitt ställningstagande. En levande gemenskap av katoliker och lutheraner skall fördjupas, växa och bli synlig i samma grad som gemensamheten i tron kan skönjas.

”1 denna bemärkelse skulle vi vilja uppmana LVF:s medlemskyrkor och den romersk-katolska kyrkans myndigheter att undersöka till vilka praktiska steg och avgöranden ledande till en fördjupning av en levande kyrklig gemenskap den gemensamt fastställda och bejakade grundläggande samsynen i tron berättigar och uppfordrar. Vi är villiga att gemensamt med representanter för den romersk-katolska kyrkan dryfta denna viktiga fråga rörande de praktiska konsekvenserna av det uppnådda samförståndet i tron.”

Dr Harding Meyer, direktor för Strassbourg-institutet för ekumenisk forskning, kompletterade i en intervju med Lutherische Weltinformation i Geneve detta ställningstagande med två viktiga tankar:

Han påpekade att den romersk-katolska kyrkan sedan Andra Vatikankonciliets avslutning 1965 har inlett inalles sex dialoger på världsnivå med andra kyrkor. ”Mig veterligen är det emellertid för första gången som ledande representanter för den katolska kyrkan – jag tänker därvid främst på påven själv (Johannes Paulus II om Augsburgska bekännelsen) – tillägnar sig det sakliga resultatet av en av dessa dialoger.” Han tillfogade: den i det officiella samtalet med romersk-katolska teologer uppnådda ”överensstämmelsen i centrala trossanningar” leder långt utöver det som Vaticanum 11 har sagt om reformationskyrkorna. Meyer påminner om, att det i dekretet om ekumeniken (nr 3) enbart var tal om ett stort antal betydande, kyrkliga ”faktorer och värden” som den katolska kyrkan har gemensamt med dessa kyrkor. ”I dag har man däremot uppnått en ny grundval för förhållandet mellan den katolska och den lutherska kyrkan.” Det i Åbo godkända ställningstagandet bejakar enligt Meyer från luthersk sida uttryckligen denna i dialogen med Rom uppnådda nya grundval.

På en outtalad fråga påpekade Meyer slutligen: ”Att man i Åbo inte i detalj gick in på de praktiska konsekvenserna, steg och avgöranden som nu borde tas, innebär inte att LVF väjer undan för dessa konsekvenser. Meningen var enbart att klargöra att dessa konsekvenser måste dras av både parter tillsammans. De varken skall eller kan ‘dikteras’ ensidigt.”

Onekligen rör det sig här om ett ovanligt djärvt steg som utmanar både LVF:s medlemskyrkor i olika länder och den katolska kyrkan i sin helhet och i hennes lokala kyrkor resp. stift.

Möjligheter och frågor för en ”ny grundval” i den ekumeniska dialogen i Sverige.

Engagerat, om än på ett avvägande sätt, har vi i Signum alltid försökt att redogöra för och följa upp den ekumeniska utvecklingen borta och hemma – under senare år inte minst med anledning av Augustanadialogen. LVF:s senaste ställningstagande inbjuder oss att anta denna utmaning med avseende på vår situation i Sverige.

Vi är fullt medvetna både om vår status som minoritetskyrka här i landet och om den specifika religiösa, teologiska, religionssociologiska och kyrkopolitiska situationen i Sverige. Icke desto mindre känner vi oss medansvariga inte bara i dagens övergripande ekumeniska rörelse utan också i enhetssträvandena här hemma.

Hur ser vi då i den situation som råder på grundvalen för vårt ekumeniska engagemang i Sverige? Åtminstone några aspekter skall antydas.

Bilden av den svenska folkreligiositeten ter sig dubbeltydig, så som bl.a. prof. Göran Gustafsson har antytt i ett föredrag vid den internationella religionssociologiska kongressen i Lausanne i somras.’ Å ena sidan blir en kristen bakgrund och grundval synlig. Å andra sidan framstår denna folkreligiositet i hela sin bräcklighet; den visar hur föga den griper tag i den kristnes vardagsliv och hur mycket den är präglad av socio-kulturella faktorer på bekostnad av en entydig kristen trossyn och bekännelse.

Vi betvivlar att denna folkreligiositet utgör en tillräcklig grundval för en sann och fruktbar ekumenisk dialog. Tvivelsutan pekar alla pågående bilaterala samtal kyrkorna emellan på ett sökande efter en grundläggande samsyn i de centrala kristna trossanningarna som vägledning till kristen enhet. Inte minst är man i de flesta samfund överens om att dopet är porten in i Kristi kyrka i enlighet med fornkristen syn: ”Fiunt non nascuntur christiani – Man blir kristen, man föds inte till det” (Tertullianus omkr. 200).

Den i Svenska kyrkan skönjbara ”officiella” uppfattningen angående dopet ämnar slå vakt om Guds suveräna handlande och vägrar ”att ställa villkor för Guds handlande” beträffande medlemskapet i kyrkan. Denna uppfattning tycks ha följder för hela kyrkosynen. Här synes man betrakta kyrkan ensidigt s.a.s. ”ovanifrån”. Hon får därför en ”spiritualistisk” slagsida som betonar Guds nåd. Man bortser däremot från mottagandet av nåden och kyrkans förmedling som åtminstone i viss mån blir umbärlig. Ser vi fel när vi förmodar, att just detta betraktelsesätt gett upphov till att rent politiska, kyrkopolitiska (t.ex. medlemsantalet) eller socio-kulturella motiv så starkt har lagt beslag på hela uppmärksamheten i dopfrågan? Ett ”tomrum” tycks ha blivit uppfyllt med problematiska motiveringar.

Vi konstaterar med tillfredsställelse att CA-dialogen med anledning av 450-årsjubileet – om än på ett blygsamt sätt – har tagits upp i Sverige. Den synes emellertid än så länge inte givit upphov till mera kraftfulla impulser såsom det har skett i LVF. Fortfarande tycks tyngdpunkten i brännande kyrkliga diskussionsämnen – exempelvis i stat-kyrka-frågan, i dopfrågan, i jämställdhetsfrågan inom kyrkan m.m. – ligga på det politiska, kyrkopolitiska, sociologiska eller pragmatiska planet. Ett synsätt med tron och dess innehåll i centrum står inte i förgrunden eller synes ha svårt att hävda sig. När man inför Lutherjubileet 1983 läser Heinrich Bornkamms senaste utomordentliga Lutherbiografi, Martin Luther in der Mitte seines Lebens (Göttingen 1979), frågar man sig nästan oroligt, vad som i genomsnittligt svenskt kyrkoliv egentligen blir kvar av Luthers oerhörda religiösa impulser.

När vi jämför LVF:s uppmaning till såväl sina medlemskyrkor som den katolska kyrkan – ”att undersöka till vilka praktiska steg och avgöranden ledande till en fördjupning av en levande kyrklig gemenskap den gemensamt fastställda och bejakade grundläggande samsynen i tron berättigar” – när vi jämför detta med den konkreta situation inför vilken vi står, måste vi konstatera: visst har det ekumeniska klimatet på ett väsentligt och hoppfullt sätt förbättrats; visst har vi även på olika områden lärt oss att samarbeta förtroendefullt med varandra; dessutom finns inte så få enskilda människor och grupper som allvarligt söker efter ”en grundläggande samsyn i tron”. Men i stort sett tycks LVF förutsätta en utveckling av våra kyrkors förhållande som vi i Sverige knappast har uppnått. I flera hänseenden föreligger t.o.m. en risk att vi i viktiga frågor som ovan har antytts – och inte minst genom en politisk nivellering av kyrkans strukturer – tvärtom kan komma att fjärma oss från varandra.

För en ekumenisk dialog av den art som LVF har för ögonen och praktiserar i sina samtal har kanske inte minst det olösta problemet mellan en rent humanistiskt orienterad religions-vetenskap vid universiteten och en världen runt accepterad ekumenisk teologi en inte ringa betydelse.

”Praktiska konsekvenser” i våra strävanden till enhet? Utan tvekan bejakar vi dem och beklagar all brist på mod även på katolskt håll. Man borde emellertid inte glömma att LVF talar om dessa konsekvenser på grundval av ”det uppnådda samförståndet i tron” i våra kyrkor, och LVF självt tycks anta en mer eller mindre långvarig mognads- och ”receptions”-process för att uppnå ett sådant mål.

Varken optimism eller pessimism är begrepp tagna ur Nya testamentet. De borde inte heller användas med hänsyn till strävandena efter kristen enhet. Däremot är apostelns ord om hoppet som kvarstår när mänskliga krafter sviker en kristen tanke.