Lärdomar från Lausanne

Under fem dagar i månadsskiftet augusti-september möttes ca 250 religionssociologer från nästan hela världen till kongress i Lausanne, Schweiz. Organisatör var CISR, Internationella konferensen för religionssociologi, en övervägande europeisk organisation med ursprung och bas i Frankrike. CISR är numera en organisation där alla konfessioner och avsaknader av trosbekännelser, liksom olika vetenskapliga riktningar, arbetar sida vid sida.

Den franskspråkiga dominansen var ovanligt stor i år, i La Suisse Romande. Fransmännen utgjorde den största kontingenten och av utomeuropeiska företrädare märktes mest franskkanadensare.

Ämnet var ”Religion, värden och vardagstillvaro”. Det är lätt att se hur viktigt temat är för varje förståelse av religionens sociala roll, men det lämnar också rum för framställningar av de mest skilda ämnen, och detta senare var kanske en av kongressens brister. Särskilt om man jämför volymen av Acta från denna CISR:s 16:e kongress med de närmast föregående, förefaller spridningen större och uppsatserna inte endast i god mening ”allmännare”.

Kongressens yttre organisation i en nybyggd del w. universitetet i Dorigny, någon mil utanför stadskärnan, var perfekt, alltifrån mat till simultanöversättning. Mängden av deltagare som hade något att meddela ledde till vissa otympligheter i den vetenskapliga organisationen. Förmiddagarnas plenarsessioner sammanfattade ofta alltför disparata bidrag, vilket försvårade en mer inträngande diskussion. Varje dag hade dessutom tre pass med ”diverse föreläsningar”, oftast tio eller fler parallella. Att välja rätt bland dessa var stundom något av en chansning.

En känd amerikansk professor höll en oförskämt elementär inledning till ett proseminarium. En lika känd f.d. präst och religionssociolog på 60-talet i Rom höll en föregiven föreläsning om sociologiska synpunkter på motståndet mot kvinnliga präster. Sannolikt roande för tonårsflickorna på det fina flickcollege i Nya England där han nu undervisar, men skandalöst att erbjuda vuxna forskare.

Några bidrag sysslade med den ickekristna världen. Jag hörde en föreläsning om ”Israel: religion som nationell identitet i ett sekulärt samhälle”, med en utmärkt analys av de oartikulerade messianska strömningar som kommit att spela en viktig roll i israelisk politik, i och med att judarna av orientaliskt ursprung bär upp den politiska makten. Även om andelen praktiserande eller ortodoxa judar knappast ökat nämnvärt, har de fått ”tolkningsföreträdet” vad gäller definition av det judiska. Det är numera de icke-religiösa judarna som har att förklara på vilket sätt de egentligen är judar.

Från Polen hade kommit åtta sociologer, varav två kvinnor, den här gången uppenbarligen utan något regimtroget förkläde. Vi fick höra några utmärkta föreläsningar, men fr.a. kunde man för en billig penning köpa en färsk volym av studier på engelska och franska, Religiousness in the Polish Society Life. Den innehåller allt från resultaten av den första landsomfattande mässbesöksräkningen i Polen 1979 över en utmärkt historiskt exposé över polsk religionssociologi till en studie av föräldrars inställning till barnens religiösa fostran.

Där kan man i en undersökning av religiositeten, värdena och motiven avläsa skillnaden mellan partimedlemmar och andra i religiös attityd och praxis. Partimedlemmarna befinns var minst lika flitiga mässbesökare men, kanske mindre förvånande, inte fullt lika beredda att ”försvara tron i en diskussion med okända”.

Det är givetvis inte som så ofta påstås att 90% av polackerna finns i kyrkan varje söndag. Räknat på hela den katolska befolkningen var landsgenomsnittet 45%, d.v.s. 53% av de ”oförhindrade”. Denna senare siffra kan jämföras med ca 30% för katolska länder som Belgien eller Österrike.

Man måste göra medvetna val av kontakter för eventuellt framtida samarbete vid en kongress som denna. Religionssociologin har hittills varit föga utvecklad inom den ortodoxa världen, delvis därför att den ligger i öst. I Lausanne fanns emellertid tre representanter från Grekland plus Nicholas Kokosalakis, verksam i Liverpool, men bidragande med en instruktiv föreläsning om ”Sekularisering och stat-kyrka-relationer i Grekland”. Som bekant håller statkyrka-frågan på att börja röra sig t.o.m. i Grekland, och här fick vi en utmärkt genomgång av bakgrunden och av kyrkans och partiernas ställningstaganden.

Av än större intresse var dock det projekt som presenterades av prof. Elie Panayote Dimitras, direktör för Metrika, ledande opinionsundersökningsinstitut i Athen, f d sociologiprofessor. Han redogjorde för en utomordentligt intressant och avancerad studie av hållningen till den ortodoxa kyrkan i Storathen, därtill en stor undersökning av USA-grekernas inställning till den ortodoxa kyrkan. Dimitras sonderade möjligheterna att låta dessa vara upptakten till en stor jämförande studie av den ortodoxa, främst grekiska, diasporan och kyrkans roll för dess sociala, politiska och kulturella identitet.

Det visade sig vara ont om forskning om ortodoxa minoriteter. Mest var gjort av polska katolska forskare om detta lands dryga halvmiljon ortodoxa. (Lausanne erbjöd flera föreläsningar om migration och religion, främst om muslimer i Frankrike och Italienare i Belgien.)

Med tanke på en oviss framtid, då man möjligen också i vårt land kommer till insikt om behovet av forskning om de invandrade minoriteternas religion, diskuterade jag ingående Dimitras projekt med tanke på den svenska situationen. Jag fann då att denna i vissa hänseenden skilde sig beträffande den roll den ortodoxa kyrkan spelar för den grekiska diasporan i hela den övriga västvärlden. Där har kyrkan och dess högsta företrådare på ett naturligt sätt kommit att representera den etniska gruppen i värdlandets sociala och politiska liv och vara en självklar samtalspartner för myndigheter och beslutsfattare.

Dimitras och Kokosalakis hänvisande särskilt till förhållandena i Storbritannien. Mina försök att förklara hur det såg ut i Sverige möttes först med oförstående, sedan av ett slags tvetydig lättnad, då de insåg att avvikelserna från det normala västerländska mönstret berodde på att Sverige liksom deras eget Grekland, fortfarande drogs med statskyrkosystemet.

En tydligare illustration till invandrarkyrkornas totala utstötning från den offentliga och officiella diskussionen om invandrarpolitiken i Sverige än den jag fick ta del av vid min hemkomst kunde knappast tänkas. I andra hand fick jag tillgäng till förteckningen över ”organisationer, myndigheter m. fl. som inbjudits till 1981 års invandrarpolitiska rådslag” av Arbetsmarknadsdepartementet. De nittio utvalda representerar politiska partier, arbetsmarknadens parter, Rikspolisstyrelsen, Jämställdhetskommittén, några invandrarrika kommuner etc. men upptar ingen företrädare för någon religiös organisation. Temat är ”andra generationen invandrare”. Något liknande är givetvis otänkbart någon annanstans i Västeuropa, och det visar nog hur långt det är till att våra statsråd och verk inser att religionen i Sverige, alldeles som i den övriga världen, för många migranter är ett avgörande inslag i gruppidentiteten.

Sverige var väl representerat i Lausanne med fem deltagare (varav två katoliker). Göran Gustafssons paper om folkreligion i Sverige presenterades i en plenarsession om folkfromhet i norra, östra och mellersta Europa, med en alldeles för lång sammanfattning av en tysk forskare, vilken inte lämnade någon tid för diskussion. Vi har fått möjlighet att i svensk översättning publicera detta bidrag i ett kommande nummer av Signum.