Marxism utan materialism?

7. Vi kommer nu till frågans kärna: kan man själv överta det system av antaganden som tillsammans bildar den marxistiska samhällsanalysen, utan att samtidigt överta den marxistiska filosofin, ideologin och politiken? För att kunna svara på den frågan måste vi först slå fast några viktiga data.

8. Många goda kristna, som ställer sig positiva till den marxistiska samhällsanalysen, medger att denna, även om den inte innebär ”dialektisk materialism” eller a fortiori ateism, icke desto mindre innefattar en ”historisk materialism” eller enligt somliga till och med är identisk med denna. Man ser följaktligen all social verklighet, inklusive politiken, kulturen, religionen och samvetsfrågorna, som bestämd av ekonomiska faktorer. Visserligen är dessa termer också inom marxismen själv illa definierade och möjliga att tolka på en rad olika sätt. Den historiska materialismen förstås oftast på ett reduktionistiskt sätt. Politiken, kulturen, religionen förlorar sin egen substans och uppfattas bara som realiteter helt beroende av skeendet inom olika ekonomiska relationer. Detta synsätt medför en förutfattad mening om den kristna tron, eller åtminstone om kristen människosyn och kristen etik. Även om det förblir sant att vi kristna måste ägna de ekonomiska faktorerna särskild uppmärksamhet vid varje beskrivning av den sociala verkligheten, måste vi ta avstånd från en analys som är liktydig med iden om ekonomisk förutbestämdhet i denna reduktionistiska mening.

9. Vidare är religions- och kristendomskritiken bunden till en historisk materialism, och den marxistiska analysen har i allmänhet inte lyckats frigöra sig från den. Naturligtvis kan sådan kritik hjälpa oss att få upp ögonen för sådana fall där missbruk av religionen maskerar socialt oförsvarliga situationer. Inte desto mindre relativiseras och förflyktigas religionens och kristendomens innehåll snabbt om man utgår från att allting är omedelbara funktioner av produktionsförhållandena. Tron på Gud skaparen och Jesus Kristus som frälsare mister sin bärkraft eller förlorar varje begripligt syfte. Känslan för den oförtjänta gåvan ersätts av känslan för nyttan. Det kristna hoppet vittrar ned till något overkligt.

10. Ibland görs försök att dra en linje mellan den omedelbara Kristustron, som man vill hålla fast vid, och dess olika konkreta uttryck i lära och liv, vilka inte håller måttet vid en sådan analys. Men här uppstår faran av en radikal kyrkokritik långt bortom gränsen för berättigad broderlig tillrättavisning enligt devisen ecclesia semper reformanda (kyrkan behöver alltid reformeras). Inte sällan märker man en tendens att döma kyrkan liksom utifrån, eller till och med vägran att i henne längre erkänna troslivets äkta källa. På så vis händer det mer än en gång att man tillgriper marxistisk analys för att fälla ytterligt stränga och till och med orättvisa domar över kyrkan.

11. Även om man inte förskrivit sig åt den strikta historiska materialismen innehåller marxistisk socialanalys som ett väsentligt element en radikal teori om antagonism och klasskamp. Det är ingen överdrift att säga att denna sociala analys står i klasskampens tjänst. Nu måste man ärligt och realistiskt erkänna antagonismens och klasskampens faktum – de kristna ser härvid ett visst samband mellan detta onda och synden. Man får dock inte fälla generella omdömen. Det har ingenstädes bevisats att all mänsklig historia förr eller nu kan uttömmande beskrivas som en kamp, än mindre som klasskamp, i denna terms exakta mening. Den sociala verkligheten kan inte förstås enbart i ljuset av dialekten herre-slav: andra faktorer i den mänskliga historien (samförstånd, fred, kärlek), andra starka krafter har påverkat och påverkar den.

12. Vi måste här också notera det förhållandet att marxistisk analys sällan förblir ren analys utan leder till aktionsprogram och strategier. Erkännandet av klasskampens faktum innebär inte nödvändigt att det rätta medlet att få slut på den också heter kamp – mellan arbetarklass och borgerskap. Men det händer ofta att de som anammar analysen också anammar den strategin. Och denna strategi kan inte rätt förstås frikopplad från proletariatets messianska roll i Marx’ ideologi och som hörde med till hans filosofi redan innan han grep sig an den systematiska undersökningen av ekonomin. Vidare, även om kristna erkänner det berättigade i vissa konflikter och inte utesluter revolutionen i situationer av extremt tyranni där inga andra lösningar skymtar, så kan de inte acceptera att säkraste sättet att få slut på kampen skulle vara kamp. De söker hellre andra metoder för social omvandling, de vill övertyga, föregå med gott exempel, försona, aldrig förlora hoppet om sinnesändring. De tillgriper kampen mot orättvisan, i synnerhet om den innebär våld, endast som sista utväg. Här står en hel filosofi – och för oss en teologi – på spel.

13. Kort sagt, om än marxistisk analys inte direkt innebär att man skriver under på hela den marxistiska filosofin – och än mindre på den dialektiska materialismen som sådan – i dess normala gestalt, så utgör den likväl en syn på människans historia i motsägelse till kristen människo- och historiesyn och den leder till strategier som hotar kristna värden och värderingar. Följderna har ofta blivit katastrofala, även om detta inte visat sig alltid eller omedelbart. Kristna som tillfälligtvis försökt att överta marxistisk analys och praxis har bekänt att de steg för steg förmåtts att godta vilka medel som helst som helgar ändamålet. Fortfarande finns det många bevis på riktigheten i Paulus VI:s ord i Octogesima adveniens (n. 34): ”Det vore dåraktigt och farligt . . . att överta den marxistiska analysens element utan att inse deras samband med ideologin.” Att skilja det ena från det andra är svårare än man ibland inbillar sig.

14. I detta sammanhang anmärkte de latinamerikanska biskoparna vid Puebla-mötet att en teologisk reflexion utifrån marxistisk analys löper risken att leda till ”en total politisering av den kristna existensen, det religiösa språkets upplösning till social terminologi och utplånande av den kristna frälsningens transcendentala dimensioner” (Puebla, n. 545). Denna trefaldiga risk blir uppenbar i ljuset av dessa mina iakttagelser.

15. Att alltså anamma marxistisk analys som helhet – inte bara några element eller metodologiska insikter – är för oss något oacceptabelt. Låt vara att någon genom en hel serie av försiktiga distinktioner legitimt kunde bruka marxistisk analys utan att acceptera en reduktionistisk historisk materialism eller en generaliserad klasskamps-teori och -strategi (men skulle detta fortfarande vara marxistisk analys?), så skulle ändå de flesta, däribland majoriteten av jesuiter, inte gå i land med att göra detta. Det lurar en verklig fara i antagandet att det är möjligt att företa en marxistisk analys skild från marxistisk filosofi, ideologi och politisk praxis. Detta är så mycket mer uppenbart som marxisterna själva, med några undantag, förkastar varje särskiljande av analysen från marxistisk världsåskådning och handlingsprincip. Vi måste göra detta val såväl på det praktiska som det teoretiska planet.