Religion och psykoterapi – stöd eller börda?

I ett brev till den protestantiske prästen och vännen i Zurich O. Pfister skriver Sigmund Freud, som betecknade sig själv som en ”helt och hållet gudlös jude”: ”I och för sig är psykoanalysen varken en religion eller dess motsats, utan ett opartiskt instrument som kan användas av både prästen och lekmannen om det bara sker för att befria den lidande människan. Jag är mycket förvånad över att jag själv inte har tänkt på vilken utomordentlig hjälp den psykoanalytiska metoden kan erbjuda själavården. Men detta har väl hänt därför att den religiösa världen är så främmande för mig som kättare.”

Trots detta var Sigmund Freud övertygad om att religion är en tvångsneuros som uppkommer ur en inre konflikt och att kristendomen och psykoanalysen utesluter varandra. Den psykoanalytiska metoden begränsar sig till människans känslor, upplevelser, önskningar och drömmar. Psykoanalysen kan ingenting säga om tillvarons helhet, dess mening eller meningslöshet.

Majoriteten av psykologer/psykiatrer är idag inte längre freudianer, men ”vi är alla postfreudianer” (Rollo May). De hävdar att religiösa frågor spelar en relativt liten roll i samband med psykiska sjukdomar. Snarare förhåller det sig så att religiösa frågor tas som förevändning för att dölja de verkliga konflikterna. Existentiella eller metafysiska bekymmer har inget samband med psykiska sjukdomars uppkomst eller lösning. Den religiösa tron anses vara en illusion och ett önsketänkande, ett uttryck för flykt från en outhärdlig verklighet, eller ett ångestladdat fastklamrande vid föräldraauktoriteten, en falsk tröst.

Situationen förändrades snabbt sedan början av 60talet. Kritiken mot psykologins/psykoterapins trånga naturvetenskapligt präglade syn kom både inifrån och utifrån. Till detta kommer att filosofin, sociologin och något senare också teologin upptäckte psykologins betydelse. Detta röjde i sin tur vägen för att allmänmänskliga etiska och livsåskådningsmässiga frågor togs upp i psykoterapeutiska sammanhang. Inom psykoterapin blev man lyhörd för frågor om livets helhet, existentiellt vakuum, mening och meningslöshet, lidandet, döden och dessa frågors samband med psykiska störningar.

I vissa fall har man frågat om inte det ökande intresset för psykoterapi nu för tiden är att betrakta som en religiös eller ”livshållnings”-företeelse. Några har t.o.m. hävdat att psykiatern är den nutida generationens präst, som förvaltar de stora frågorna om livets mening, skuld och döden.

Religionens roll i psykiatri och psykoterapi behandlas nu för första gången utförligt i Sverige i: Owe Wikström, Stöd eller börda. Religionens roll i psykiatri och psykoterapi. En religionsvetenskaplig studie (Skeab 1980).

Wikström, som är docent i religionspsykologi, psykoterapeut och teolog, är ytterst skickad att föra ett samtal om förhållandet mellan psykoterapi och religion. Men han vill betrakta föreliggande studie som ”preliminär”, den utgör ”ett första steg mot en större förståelse för religionens roll i både positiv och negativ bemärkelse inom psykiatrin (VV 14). Bokens huvudintresse gäller därför den psykologiska beskrivningen och förståelsen av religionens och livsåskådningens roll hos den enskilda människan när hon drabbas av ångest. I ett vidare perspektiv pekar Wikström på religionens roll överhuvudtaget i personlighetens dynamik (W 13/14).

Wikströms utgångspunkt är religionspsykologisk och praktiskt psykoterapeutisk. Enligt författaren är boken den ”första religionsvetenskapliga studie inom detta område som presenteras i Sverige”. Han söker ge en beskrivande översikt över den ”diskussion som förts i ett gränsland, som ännu är rätt oupptrampat” (W 13) och svårbearbetat, vill man gärna tillägga. Detta förhållande har satt sina spår i boken. I väsentliga partier som avser den teoretiska grunden ger författaren snarare antydningar än ett genomfört program. Men på grund av den initierade och intressanta beskrivningen av det problem som råder mellan psykoterapi och religion blir boken i sin helhet ett viktigt inlägg i debatten.

En ny ansats

Nyorienteringen inom psykiatrin innebär i grunden en orientering bort från en naturvetenskaplig grundsyn som dominerat under lång tid. Denna syn har undertryckt frågor av grundläggande natur som ”som vad är meningen, vad är rätt och fel, vad är ett värdigt liv” (cit. Thorvald, W 17). – Den på ett naturvetenskapligt synsätt byggande beteendepsykologin eller den biologiskt orienterade människosynen förutsätter och bygger i grunden också på ett värderingssystem som är omedvetet.

W pekar på den moderna livsåskådningsforskningen i Sverige, på pedagogiken och religionssociologin som mer än tidigare ser religionens (världsåskådningens) värld och dess inflytande på människans liv. Han söker därför klarlägga och precisera väsentliga drag i en religion. Ur religionspsykologisk synvinkel framträder i denna diskussion två tydliga drag: l. Å ena sidan finns religionens innehållsmässiga – kognitiva – element, d.v.s. den bakgrund och det grundmönster mot vilket vi tolkar och förstår den omgivande verkligheten. Hit hör trosföreställningar, gudsbilden m.m. 2. Å andra sidan får dessa innehållsmässiga föreställningar betydelse för den enskilda människan: de påverkar emotionellt hennes liv, de motiverar mer eller mindre starkt hennes ställningstaganden.

Inom kunskapssociologin söker man beskriva verkligheten som symboliska universa. Med hjälp av dessa symboliska universa tolkar och söker människan förstå sin plats och mening i verkligheten. De har betydelse både för orienteringen i verkligheten och som mönster för förståelsen av sig själv som människa. – Dessa mönster kan nu i sin tur vara antingen av religiös karaktär eller av vetenskaplig empirisk karaktär. I sitt konkreta liv är människan emellertid präglad av en dubbel tendens: å ena sidan tenderar hon att tolka sig själv och sin situation i rationella empiriska och inomvärldsliga kategorier (en dålig skörd p.g.a. uteblivet regn). Å andra sidan ser hon sig själv och sin situation utifrån en helhet präglad av upplevelse av mening och mål (livet ligger i Guds hand), m.a.o. hon förstår sig utifrån ett religiöst symboliskt universum. Dessa två sätt att tolka livet utesluter inte varandra utan kan stå bredvid varandra. De ger en möjlighet för människan att tolka sitt liv på två olika plan samtidigt.

W vill, om än ”preliminärt”, utveckla en ”helhetsmodell” resp. ”helhetssyn”, utifrån vilken man skall kunna förstå religionens roll i psykiatrin och psykoterapin. Samtidigt skall denna modell tjäna som terapeutisk modell för behandlandet av religiös problematik inom psykoterapin. Det är alltså inte religionens resp. kristendomens sanningsfråga inom den psykoterapeutiska verksamheten som W tar upp till diskussion utan religionens (kristendomens) funktion vid uppkomsten resp. behandlingen av psykiska sjukdomar.

Förhållandet psykologi – religion

I psykologins behandling av religiösa problem har dessa två synsätt spelat en viktig roll: Den tidigaste psykologin tillät individen som drabbats av psykiska problem eller störningar att förstå och tolka sitt liv både utifrån ett ”nära liggande”, empiriskt sammanhang och utifrån en religiös (kristen) helhetssyn på verkligheten. I den senare uppkomna psykologin som var starkt präglad av ett naturvetenskapligt synsätt blev den kausalt-empiriska förklaringen starkt förhärskande; den religiösa synen på tillvaron trängdes ut. Men den vetenskapligt präglade förklaringen kunde inte erbjuda tillräckliga svar på existentiella frågor. Eftersom dessa frågor inte ligger inom den vetenskapliga metodens räckhåll ansåg man att existentiella frågor inte har någon betydelse. Frågor efter en gud, om livets mening, lidande och döden omtolkades till något så ogripbart och irrationellt som Ödet, Slumpen, Tur och Otur. Det (natur-)vetenskapliga betraktelsesättet fungerade här alltså som ett filter i psykoterapeutiska sammanhang. Frågor rörande religionens resp. världsåskådningens karaktär filtrerades bort eller betraktades som sjukliga och ansågs utgöra en följd av infantila önskedrömmar.

Inom den psykoanalytiska psykologin ges en annan bild av den dynamik som kan ligga till grund för en religiös personlighet och uppkomsten av en neuros. I den tidigaste analysen (Freud) ses religionen som uppkommen ur en konflikt. För att dämpa sin ångest flyr människan in i religionen som enligt Freud är en illusion. Religionen verkar enligt detta synsätt ångestlindrande men innebär samtidigt något sjukligt: den fjärmar människan från verkligheten, ty den är en illusion. Religiösa riter tjänar till att täcka över en (i grunden sexuell) konflikt. Att söka hjälp i religionen innebär därför att söka en skenlösning.

Kritiken mot detta synsätt och Freuds oreflekterade vetenskapstro har framhävt att det finns en skillnad mellan den ”neurotiska religionen” och den ”mogna religionen”. Den mogna religionen står i jagets tjänst. Gudsföreställningen kan vara ett positivt och kreativt jag-ideal och inte bara ett ångestladdat och neurosskapande över-jag. Andra psykologer ser också mer och mer religionens roll hos den enskilde individen, men framför allt lär sig senare psykoanalytiker se ett samband eller en interaktion som finns mellan den värld religionen erbjuder och de intrapsykiska utvecklingsprocesser som individen genomgår. Här tjänar de religiösa traditionernas innehåll som ”lindrare och läsare av de existentiella frågorna av typen Gud, Mening, Skuld, Död” (W 82). Men samtidigt framhålls det att inte alla psykiska problem som har med religion att göra är uttryck för existentiell problematik: sexuella, aggressiva eller regressiva och andra impulser kan i hög grad ligga bakom en religiös problematik.

I den existentiella psykologin har religionen en dominerande plats i psykoterapin. Enligt Jung är det arketyperna – i personlighetens kollektiva omedvetna djupt liggande mönster – som pockar på bearbetning. Enligt V. Frankl karakteriseras människan av ett obetingat behov av mening. Detta meningssökande behov finns latent i varje individ. De existentiella frågorna har därför sin egen dynamik inom personligheten. Erkännandet eller förnekandet av denna dimension kan leda såväl till befrielse från symptom som till neurotisk karaktär resp. heurotiska symptom (noogen neuros).

Religionen i psykiatrin

Förhållandet mellan religion och psykoterapi såsom det uppfattas idag ägnar W en ingående analys. Den är värd en ingående redovisning:

1. Det är slående att psykoanalysen och den dynamiska psykologin i stort är allenarådande som förklaringsmodell. Religionen beskrivs som en i huvudsak sekundär förklaringsmodell. Det primära är den psykodynamiska och/eller den biokemiskt betingade störningen som emellertid klädes i religiös dräkt. Enligt detta synsätt är de religiösa problemen inte de verkliga, utan de har trängt bort de primära – de verkliga – frågorna. Mera konkret betyder detta följande: Det religiösa språket tjänar olika typer av neurotiska försvarsmekanismer, varvid sexualiteten är starkt framträdande. En religiös livshållning kan vara anledning till att en individs sexualitet trängs bort eller isoleras. Ångest kan på neurotiskt sätt lindras genom att upplevelsen av den egna orenheten bejakas och betraktas som tecken på helgelse. Den intellektualiserade, affektisolerade och renläriga religiositeten kan ibland förklaras genom en bortträngd aggressivitet. Ickevåldsideologier och ett tvångsmässigt utförande av fasta och andra riter kan ge lindring åt ångest. Asketism kan bland annat förstås som en kamp mot egna sexuella eller aggressiva drifter. Den neurotiska tron kan ibland sammanfattas som den ”säkra” tron. Den utvecklas hos en i verkligheten osäker och ångestladdat eller tvivlande personlighet.

2. Religionens roll vid neurosens uppkomst. – Religionen ses som en viktig faktor vid uppkomsten av en neuros eller en neurotisk karaktär. Däremot behandlas religionens möjlighet att tillhandahålla svar eller mönster för livsåskådningsfrågor inte alls. – En neurotisk religiös inställning kan stå i samband med psykiska problem: t.e. kan en stel och a-sexualiserad uppfostran i en religiös miljö, där allt kroppsligt betraktas som smutsigt eller ont, leda till ecklesiogena neuroser. En starkt religiöst präglad uppfostran, där sättet att förmedla den religiösa traditionen är präglat av tvång, kan i vissa fall leda till en våldsam uppgörelse med föräldraauktoriteten. Gudsbilden kan anta drag av en fördömande förälder. Vid vuxen ålder kan en stark ambivalens uppkomma beträffande religiösa frågeställningar: man kan å ena sidan hysa en stark längtan tillbaka till en existentiell trygghet som den religiösa tron förmedlade till föräldrarna, men å andra sidan kan det finnas ett intensivt hat mot en gudsföreställning som plågat individens barndom.

3. Religionens roll i terapin. – Det finns enligt Wikström ytterst få fall, där existentiell ångest med stark och egen dynamisk kraft inom personligheten förklaras med hjälp av andra än strikt psykologiska modeller, och där lösningen kan komma med hjälp av andra modeller än de strikt psykologiska kausala. Religionen eller religiösa upplevelser kan enligt denna syn verka stabiliserande, integrerande och identitetsskapande. Inom psykologin betraktas religiösa föreställningar å ena sidan som ett medel eller en form för den neurotiska upplevelsen, men det hindrar inte att de också kan tjäna ett psykoterapeutiskt syfte: de kan stärka identiteten hos ett svagt jag. En religiös omvändelseupplevelse kan hjälpa depressiva personer att tränga bort konflikter och på så sätt få stöd. Existentiell ångest kan lindras och t.o.m. hävas genom en religiös omvändelse-upplevelse. Religionen kan alltså spela en både positiv och negativ roll enligt denna beskrivning. Men religionen är inte det primära som avses här utan religionens ”funktion” i samband med en lindring av eller som orsak till psykiska sjukdomar.

En ny helhetssyn

Hur ser Wikström på en psykologisk beskrivning och förståelsen av religionens och livsåskådningens roll hos den enskilda människan, hur ser han på religionens roll i personlighetens dynamik? En ”preliminär psykoterapeutiskt användbar ‘människomodell’ eller helhetssyn” vill han förstå som en följd eller en integration av tre olika processers samspel: 1. Människan påverkas av sin kulturella förställningsvärld, i vilken ingår religiös tro, en agnostisk eller annan verklighetsuppfattning. Denna föreställningsvärld står 2. i samband med eller integrerar de processer som försiggår inom en individ. Den intrapsykiska och den kulturella föreställningsvärlden har i sin tur 3. ett samband med aktualiserandet och lösningen av existentiella frågor. Alla individer ställs för eller senare inför helheten när frågor om mening, skuld, lidande och död aktualiseras. I dessa situationer kan en religiös tro mildra den ångest och oro som då uppkommer. Avsaknaden av en religiös tro kan i samma situation också skapa ångest.

Tillgången till eller avsaknaden av mönster för att uppfatta helheten på ett meningsfullt sätt är med andra ord avgörande för den psykiska stabiliteten och mognaden. Att existentiell ångest inte har uppmärksammats och betraktats såsom utrustad med egen dynamik och kraft beror på att det ortodoxa psykoanalytiska betraktelsesättet har varit det i stort sett allenarådande. Har man inte mönster för att urskilja och tolka de religiösa upplevelsernas egen dynamik så uteslutes de ur varseblivningsfältet. De är ju därmed inte borta (165/166).

Mot detta synsätt tycks Wikström ansluta sig till ”det ontologiska antagandet om människans natur, en antropologi, som räknar med ett etiskt självmedvetandet med förmågan att välja . . .”. ”Kvarhåller man inte denna syn är det snubblande lätt att man faller in i en metateoretisk omedvetenhet alternativt ett reduktionistiskt betraktelsesätt och kommer till slutsatsen att religion är ”ingenting-annat-än” derivat av primärt sexuella, aggressiva eller repressiva impulser, och då har man anslutit sig till en naturvetenskaplig, positivistisk människomodell.

Wikström anser att ett ”kompletterande betraktelsesätt” är det mest fruktbara i den psykoterapeutiska situationen: I vissa fall kan man förstå den religiösa konflikten som uttryck för andra dynamiskt betingade ångestupplevelser, i andra fall är en religiös ångestladdad upplevelse en följd av att innehållsliga element i den religiösa tron kopplats samman med en traumatisk upplevelse, i andra fall kan en existentiell konflikt ligga till grund för en ångesterfarenhet eller ett symptom (W 165-167).

Några mera grundläggande anmärkningar

Wikströms utomordentliga bok är ett försök att göra det problematiska förhållandet mellan å ena sidan psykologin och psykoterapin och å andra sidan en religiös (kristen) tro medveten genom en utförlig redovisning av olika skolors syn på förhållandet psykologi-religion. Det ligger i problemets stora spännvidd att konturerna kan te sig ganska vaga och framför allt är den föreslagna teoretiska utvidgningen av psykologins syn på människan ganska trevande. Men utan tvekan kan Wikströms bok ge anledning till en (sedan länge) nödvändig diskussion (1.) därför att den med all önskvärd tydlighet pekar på att den rådande psykoterapin i teori och praxis nästan över lag bygger på en för snäv och därför otillräcklig människosyn (”människomodell”), och (2.) därför att den föreslagna ”helhetsmodellen” i princip kan diskuteras inom psykologin om den bara kan bli medveten om sina egna förutsättningar.

1. Psykologin är vetenskapen som sysslar med mänsklig erfarenhet i vid bemärkelse: inre psykiska konflikter som tränger upp till ytan genom upplevelser, känslor och erfarenhet. – Människan lever emellertid inte som en isolerad nomad utan hon lever i en värld av ting, medmänniskor och ”idéer”. Att bli människa innebär att hon under sin utveckling tar intryck av och påverkas av denna värld som omger henne. Detta är ett villkor för hennes utveckling, för att hon blir ett jag.

Till människans värld hör frågan efter det egna livets betydelse och mening i denna värld, frågan efter mening, skuld, döden, lidande. Men inte bara frågorna utan också svaren som religionen ger hör hit. Att bekänna sig till en religion innebär att människan söker förstå och tolka sitt eget liv, sin värld och hela tillvaron. Den religiösa frågan och de svar som religionen kan ge är – oberoende hur vi ställer oss till sanningsfrågan – en del av människans värld som psykiatern måste räkna med. Att reducera synen på människan utifrån ett positivistiskt och (natur-)vetenskapligt synsätt innebär att man utesluter religionen som en verklighet i människan och att avfärda den inom den terapeutiska verksamheten. Därmed bortser man från en del av människans värld och den verklighet som utgör hennes liv. Det betyder inte att alla religiösa frågor är ”äkta”, de kan vara – men de måste inte vara – sekundära fenomen, dvs. ett sätt att skyla över egentliga konflikter som tränger upp till ytan i religiös förklädnad.

2. En viktig konsekvens av att religiösa frågor ingår i människans värld är ett krav på att psykiatern förhåller sig neutralt, dvs. han får inte låta sig påverkas av sin egen (negativa eller positiva) inställning till religionen. Närmare bestämt innebär detta att psykiatern måste bemöda sig om ett jämnviktsläge som har uppmärksamheten helt riktat på det som möter honom i patientens känslor, upplevelser och erfarenhet. Han måste vara beredd på att lyssna i en avspänd och lugn attityd, som är helt öppen och beredd att lära av patienten. Samtidigt måste han vara vaksam så att inte det egna livets fördomar och affekter påverkar hans inställning till patienten. Psykiatern måste ha blicken riktad både mot patienten och mot sig själv. Det är därför en regel inom psykologiska skolor att psykiatern måste gå igenom en självanalys, han måste ha kommit till insikt om det egna livet, måste ha mött det egna livets skugga. Den som vill förstå andra måste först kunna förstå sig själv.

3. Förhållandet mellan psykologi och religion aktualiseras vidare när man frågar: Vad är målet för den psykiatriska behandlingen? Är målet att bota den sjuke, att eliminera symptom, att anpassa människan så att hon bättre kan ”fungera” i samhället med dess krav? Är målet att bli en bättre tjänsteman, arbetsledare, en bättre make, en bättre direktör? Eller är målet att hjälpa patienten att avlägsna hinder och att öppna möjligheter till utveckling, att ge hjälp så att han kan gestalta sitt eget liv och så att han kan ta ansvar för sitt eget liv även om han lider av psykiska störningar. Bedömningen av i vilken utsträckning psykiatrin kan erbjuda hjälp har blivit mera återhållsam, men målet borde i sista hand vara att hjälpa människan att finna sig själv, att förverkliga sig själv, att finna sitt livs mening, att ta ansvar för sitt liv (som kristen eller ateist).

Men detta innebär ju inte att man är ”fri från symptom”, att man är frisk. Ångest och depression kan mycket väl vara och förbli en del av mitt liv. – Men här når psykiatrin en gräns: att komma till tron, att genom tron ha ett förhållande till Gud, detta ligger inte inom psykiatrins kompetens. Att här göra en tydlig gräns är ett krav som både tron och psykiatrin uppställer. Enligt kristen uppfattning är tron en grundakt hos människan, en akt som rör hela vår mänskliga tillvaro, på vilken hela vår mänskliga existens vilar och i vilken meningen i verkligheten som helhet öppnar sig för oss. I tron engagerar vi oss själva, vi står själva på spel. Det gäller frågor om livets mening eller meningslöshet, hopp eller förtvivlan, det är frågan om vårt livs grundläggande inriktning och avgörande. – Att hjälpa människor att vända blicken bort från sitt trånga jag, att ge livet i sin helhet en meningsfull tolkning, och att överlämna sig och det egna livet åt Gud osv., detta är ett ämne för andlig ledning, själavård, teologi. – För att tillämpa det ovan sagda på skuldfrågan: psykiatern kan eventuellt bota neurotiska skuldkänslor, men han kan inte befria från de existentiella villkoren för ångest, meningslöshet, skuld – han kan inte befria från verklig skuld. Han kan göra skuld medveten – men han kan inte ge förlåtelse. Han kan kanske göra patienten frisk – han kan inte frälsa honom.

4. En reducerad människosyn som inte tar hänsyn till människans värld blir i dag alltmera konfronterad med sin egen vanmakt: människans inre och yttre värld tycks idag vittna om en djupt förändrad psykisk och känslomässig atmosfär – ett förändrat själsligt tillstånd. Den typiska neurosen i vår tid är inte bortträngd sexualitet eller neurotiska skuldkänslor, utan – enligt många vittnen – förlusten av orientering i tillvaron, en anonym känsla av meningslöshet och tomhet. Hos många människor finns i vår tid en påtaglig känsla av osäkerhet, skepsis, rådvillhet, resignation och ångest. Vi tål idag i mindre utsträckning belastning, vi saknar inre stabilitet och tålamod med påfrestningar. Särskilt unga människor visar rädsla inför framtiden, en depressiv livskänsla, en känsla av hemlöshet i en främmande värld. Ganska påtagligt är att många visar apati, olust, ointresse, brist på självförtroende. Den ökade förbrukningen av narkotika och medicin som dämpar oro och ångest pekar åt samma håll. Psykoterapeuterna medger att möjligheten att erbjuda hjälp är ganska begränsad, men samtidigt söker sig många till de nya rörelser som lovar lycka, självförverkligande, en ny kreativitet, jag-styrka. Till bilden hör inte minst att en etisk och religiös livshållning alltmera trängs undan och att ”lustprincipen” alltmera tar överhand. Den summariska beskrivningen visar med all önskvärd tydlighet ett förändrat stämningsläge som bottnar i ett förändrat sätt hur människan tolkar och förstår sig själv i sin värld. Fr. Nietzsches dunkla aningar i berättelsen om en dåre som mitt på ljusa dagen söker Gud med en lykta i handen på en offentlig marknadsplats och som senare hittas vid en grav där han sjunger ett Requiem åt den döde Guden, tycks alltmer ha blivit verklighet: ”Irrar vi inte omkring i ett oändligt ingenting? Viskar inte tomrummet till oss? Har det inte blivit kallare?” – Efter läsningen av Wikströms bok förstår man, att psykologin med sina nuvarande grundvalar inte har stora chanser att ens se denna nöd. Men samtidigt är det klart att psykiatrin inte kan lösa hela problemet, som ovan sagt.

5. Till sist en fråga: Wikström skriver utan egentlig konsekvens om ”människomodell”, ”helhetsmodell”, ”människosyn”. Är (den kristna ) synen på människan en modell, en språklig beskrivning av en verklighet som genom språket inte är åtkomlig – eller gör den anspråk på att tala om verkligheten? En kristen antropologi/människosyn är inte en modell (en av flera tänkbara), utan den handlar om vilka vi är. Denna fråga ligger metodiskt sett inte inom psykologin, men psykologen måste vara medveten om den.