Om den senaste utvecklingen i Tjeckoslovakien

Under första halvåret 1980 fanns det tecken som kunde tyda på en viss öppning i kyrkofrågor från den tjeckiska regeringens sida. Vid ett samtal i Vatikanen i januari hade en delegation från Prag gjort vissa utfästelser. T.ex. skulle kyrkosekreteraren inte längre behöva rara närvarande vid alla Prästföreningens sammankomster. Vissa förhoppningar beträffande tillsättningen av ti å eller tre vakanta biskopsstolar väcktes. Den för kyrkliga frågor ansvarige ministern, Lucan, höll inför partiets marsplenum ett tal, där han uttalade sig uppskattande om det ”fredsarbete” som de i CSSR tillåtna kyrkorna och samfunden bedriver. Men sedan tycks en skarpare hållning åter ha gjort sig gällande. Bakom den förmodas chefsideologen Vasil Bilak stå.

Desto mer överraskande var därför det besök som den romerska kurians särskilt ansvarige nuntie för samtal med Prag, ärkebiskopen Luigi Poggi, och hans medarbetare John Bukovsky avlade i den tjeckiska huvudstaden i början av december 1980. Det korta besöket blev dock resultatlöst – kommunikon talar om samtal som skall fortsättas – vilket inte var särskilt överraskande med tanke på att den Heliga stolen efter nästan två årtiondens omedgörlighet från makthavarna i Prag i praktiken har mycket litet förhandlingsutrymme. Påven själ,. angav i ett kort tal den 18 maj 1980 vilka de viktigaste frågorna är: full religionsfrihet och fritt tillträde till prästämbete och ordensliv.

Påvens anklagelse framfördes inför ungefär 60 000 människor på Petersplatsen. däribland ett stort antal ungdomar från hela världen. I Prag förspordes emellertid inga reaktioner från regeringshåll. Därmed isar egentligen decembersamtalen på förhand dömda att bli resultatlösa. Och vidare samtal är meningslösa. så länge inte regeringen i Prag kommer med konkreta förslag som kan leda till någon verklig förändring. Det gäller både om biskopsutnämningarna, om tillträdet till prästämbetet och om det faktiska (om än inte legala) förbudet mot ordensgemenskaper. Det är inte helt uteslutet att den Heliga stolen gör fortsatta sonderingar på officiös väg, så som skedde 1977 då Prag avvisade alla av den Heliga stolen utnämnda biskopskandidater men man ändå fortsatte att söka lösningar. lien den Heliga stolen förefaller nu ha slagit in på en hårdare linje och inte vara beredd att föra samtal som inte har några utsikter att leda till för kyrkan godtagbara resultat.

Förbud mot basgrupper?

I Prag befaras att ett kyrkligt förbud mot basgrupper skall komma, med statligt medgivande, en åtgärd som syftar till att ställa basgrupperna under de statliga kyrkofunktionärernas uppsikt och kontroll. En utlösande roll härvidlag spelar säkert att en och annan ”fredspräst” har personligt intresse av att alla i hans församling integreras i den ”ordinarie pastoralvården”, som ankommer på honom. Sådana basgrupper finns, och de tycks bereda kyrkosekreterarna och statspolisen åtskilliga bekymmer. De består för det mesta av unga arbetare och akademiker och finns i dag både i Slovakien och Böhmen. De vill inte stå utanför den lokala kyrkan, men de är inte tillfreds med det ”tillfredsställande av religiösa behov” som kyrkosekreterarna tillåter. De är beslutna att leva som medvetna medlemmar i kyrkan och vill inte gå med på att deras religiösa rörelsefrihet inskränks med administrativa medel. Men de vill inte utgöra någon abstrus ”underjordisk kyrka”. De samlas någonstans för att läsa Bibeln, meditera och be. Tältläger, utflykter, weekends och privata sammankomster används till detta, men även exercitier förekommer. Grupperna stöder sig på de normer som råder i Tjeckoslovakien.

Dessa grupper förefaller alltså ha berett de tjeckoslovakiska myndigheterna bekymmer och föranlett omfattande spaningsoperationer. Men de står ingalunda för någon ‘antisocialistisk” eller ”antisovjetisk” hållning. De är ingen politisk opposition. Vad det rör sig om är bara längtan att få leva det egna religiösa livet på ett sätt som motsvarar den katolska tron och de egna ”religiösa behoven”. De har då ingen annan möjlighet än att gå denna väg. Visserligen måste det ske utanför den lokala församlingens råmärken och hemligt, men man avser inte att vara någon ”annan” och”bättre” kyrka, någon ”underjordisk kyrka”. Fanns andra möjligheter skulle de handla annorlunda. Men de ser sig nödsakade att gå denna väg för att vara trogna sitt samvete. Det är endast statsapparatens och partiets ständiga tryck på kyrkligt och religiöst liv som tvingar dem till det.

Åtskilliga präster hjälper dessa grupper, särskilt präster som inte är inrangerade i den av staten godkända ordinarie själavården. De har lättare att få kontakt med unga arbetare, är inte belastade av någon offentlig position och har mer rörelsefrihet än de ordinarie församlingsprästerna.

Hemligt vigda präster – och biskopar

Man behöver inte längre förtiga att det faktiskt finns hemligt vigda präster. De har inte utbildats vid något av de två prästseminarierna utan fått sin teologiska utbildning av engagerade präster. Det rör sig ofta om unga medlemmar av ordensgemenskaper som stoppats. För biskoparna är det särskilt riskabelt att vissa bland dem vill ställa sig till stiftens förfogande. Trots att de hemligt vigda prästerna måste räkna med att bli dömda så snart de upptäcks, finns gång på gång unga människor som är beslutna att gå denna farliga väg.

Vid en polisaktion den 10 september 1979 upptäcktes till och med ett hemligt fungerande mini-prästseminarium. Initiativtagare och drivkraft synes ha varit den på senare tid ofta omtalade franciskanen Jan Barta. Till seminariet hörde unga kandidater, som antingen inte kommit in vid något av de båda offentliga seminarierna eller inte ens ansökt om tillträde eftersom de p.g.a. sin bakgrund inte kunde räkna med att bli antagna. Om det redan finns präster utgångna ur detta hemliga seminarium kan för närvarande inte sägas. Men det kan antas att detta försök varken var det första eller det enda.

Ännu mer oroande för kyrkosekretariatet och statspolisen är emellertid ”farhågan” att det också finns hemligt vigda biskopar i landet, som hittills lyckats undgå sina spårhundars vakande öga. Man tvivlar inte på att det (återigen) finns sådana hemliga biskopar i CSSR, och det förklarar den påtagliga nervositeten hos de parti- och polisavdelningar som har ansvaret för kyrkliga angelägenheter. Även statspolisen utgår från att de finns men – får man anta – famlar än så länge i mörker. Ett ovanligt öppet angrepp på en ”hemlig kyrka” i CSSR påbörjades den 29 december 1980 i den slovakiska partitidningen Pravda. Eftersom meddelanden om sådana ting sällan publiceras i offentliga nyhetsmedia tyder det på att mycket är bekant därom i landet också utanför de ansvariga polis- och partiinstanserna.

Frågan man ställer sig är var och av vem dessa hemliga vigningar kan ha förrättats resp. förrättas. Man kan utgå från att ingen av biskoparna i CSSR utsatt sig för en sådan risk. Och det kan knappast heller vara de under femtiotalet vigda hemliga biskoparna; de är alltför välkända av polisen. I Prag ryktas det att parti- och poliskretsar anser att det är i Polen som dessa vigningar skett och att de pågått en längre tid. Det är ingen hemlighet att i synnerhet det polska episkopatet är engagerat för sina trosfränder i de slaviska grannländerna. Och att resa till Polen har inte varit så svårt för tjeckiska medborgare. Kardinal Wyszyriski talade under en pilgrimsfärd i Glaz, i ett hälsningstal till ärkebiskopen av Prag, kardinal Tomasek, om den förpliktande solidariteten mellan dessa länders katoliker. De tjeckiska myndigheterna kände sig också träffade av ett herdabrev av de polska biskoparna i april 1980. Tidskriften Ateizmus i Pressburg reagerade i sista häftet 1980 indignerat på det polska herdabrevet: De troende i CSSR är medborgare i en socialistisk stat, och därför kan innehållet i herdabrevet bara betecknas som en ovänlig handling som stör förhållandet mellan de troende medborgarna och deras socialistiska stat och undergräver den politiska och moraliska enheten i landet.

För partiledningen, utan vars direktiv sådana angrepp inte kan publiceras, är ”den hemliga kyrkan” en realitet som vållar bekymmer. Men vad som betecknas som ”den hemliga kyrkan” är i realiteten de självklara yttringar av religiöst liv som ovan beskrevs, som går utöver det mått av ”tillfredsställande av religiösa behov” som kyrkosekreterarna tillåter. Att tala om en verklig ”underground church” i CSSR är däremot inte berättigat. Det är bara frågan om att den statliga kyrkopolitiken tvingar vissa troende medborgare till vissa enskilda handlingar som är eller anses vara otillåtna. De skall inte tas som uttryck för en underjordisk kyrka utan som ovedersägliga bevis för hur kyrkligt och religiöst liv undertrycks i dagens Tjeckoslovakien.

Vissa ansatser till en underjordisk kyrka finns, men de har ingen framtid. Däremot utnyttjas de av partiledningen i Prag för att försvaga den katolska kyrkan i landet. I ett ”brev av unga slovakiska katoliker till trosfränder”, som under sommaren 1980 nådde väst och där kyrkans läge i Slovakien behandlas mycket kritiskt, förefaller det riktiga svaret på allt tal om en underjordisk kyrka i CSSR finnas: ”Regimen har skördat stor framgång: den har lyckats utså misstro och splittring. Kring vem skulle vi sluta upp om inte kring våra biskopar?” Men samtidigt tillägger de: ”Hur mycket saknar vi inte i dag en samlande personlighet!”

Händelser i CSSR och i Rom

Strupgreppet på yttringar av kyrkligt och religiöst liv har ingalunda släppt. Som följd av polisaktionen i oktober 1979 har den redan nämnde franciskanen Jan Barta från Reichenberg stått inför rätta, men ingen dom har ännu fallit. P. Barta häktades i december 1980 och domsförhandlingarna inleddes i början av detta år. Olika kyrkliga auktoriteter i utlandet men också den i CSSR boende provinsialen för den tjeckiska ordensprovinsen, P. Zlamal, har offentligt brännmärkt de tjeckiska myndigheternas handlande. Den 28 januari i år företogs en ny husundersökning hemma hos den häktade, då till och med liturgiska kärl och kläder beslagtogs. Den tjeckiske ordensprovinsialen protesterade i en skarp skrivelse till domstolen och rannsakningsdomaren och krävde att det beslagtagna skulle lämnas tillbaka. P. Zlamal skickade genomslagskopior av sin protestskrivelse till statspresidentens kansli, inrikesministeriet och direktorn för kyrkosekretariatet i Prag. P. Barta, som under femtiotalet satt lång tid i fängelse och har svåra fysiska men från den tiden, led svårt av missförhållandena i Reichenbergfängelset, som försämrade hans hälsa, och det var inte lätt att få igenom vissa lättnader för honom.

P. Barta har sedan dess försatts på fri fot, och det återstår att se om och i så fall efter vilken paragraf han kommer att dömas: för ”undergrävande av statens uppsikt över kyrkorna” eller för ”uppror mot republiken” eller för något annat. Vad han har gjort är att han firat mässan privat tillsammans med en och annan ur sin bekantskapskrets, förklarat innebörden i teologiska utsagor och fört religiösa samtal samt gett teologisk utbildning åt unga människor. Frågan är om det inte också i Reichenberg kan uppträda en försvarare som kräver att domstolen skall ange vilka lagparagrafer som förbjuder det som P. Barta anklagas för. Så vågade en slovakisk advokat göra i rättegången mot jesuiten P. Formanek.

Helt oväntat tilläts den under femtiotalet hemligt vigde och sedan länge fängslade vigbiskopen av Königgrätz, Karl Otcenasek, som sedan han släppts ur fängelset verkat som kyrkoherde i Turmitz-Aussig, att i mitten av januari fara till Rom. Det är tveksamt om det var en taktisk fint från pragregeringens sida; denna resa förefaller ändå ha en viss betydelse, även om den väl knappast har något samband med samtalen i december 1980. Biskop Otcenasek togs också emot av påven Johannes Paulus II, som skänkte honom en nattvardskalk. Att han också förde samtal med kardinalstatssekreteraren Agostino Casaroli och de båda ärkebiskoparna Silverstrini och Poggi kan med säkerhet antas. Vid återkomsten till Prag upplevde vigbiskop Otcenasek en överraskning på flygplatsen: hans bagage genomsöktes i två timmars tid och alla religiösa utensilier beslagtogs. Om kalken fick passera är ännu ovisst. Kardinal Tomasek, som kommit för att möta Otcenasek, fick under hela proceduren vänta på flygplatsen.

Större uppseende har en annan romresa väckt: den apostoliske administratorn av Olmutz, biskop Josef Vrana kom till Rom den 2 februari och tänkte flyga tillbaka till Prag redan den 6 februari men tillhölls i Vatikanen att stanna längre. Han åtföljdes av generalvikarien Vanek från Prag, väl bara för att ha en italiensktalande man vid sin sida som kände förhållandena i kurian. Säkert är, att denna resa tillkom på inbjudan av kurian, ty biskop Vrana förefaller inte ha känt sig helt väl till mods i Rom. Han togs emot av Johannes Paulus 11. Samtal fördes också med Casaroli och de båda ärkebiskopar som har ansvaret i kurian för frågor rörande CSSR, Silvestrini och Poggi. Det är fortfarande oklart varför Vrana inte stannade i Rom över den 14 februari utan redan dagen innan flög tillbaka till Prag.

Lördagen den 14 februari, de slaviska kyrkolärarna Kyrillos och Methodios’ festdag, firade påven eukaristin tillsammans med åtskilliga biskopar i San Clemente-basilikan, den kyrka där Kyrillos, som dog som benediktinmunk, ligger begraven. (Velehrad, Methodios’ centrum för missionen bland slaverna och samtidigt biskopsdöme, ligger inom det mähriska område där nu ärkebiskopsdömet Olmutz, som förvaltas av biskop Vrana, ligger.)

Hungerstrejk mot ”fredsprästerna”

Medan kardinal Tomasek förra våren uppehöll sig i Rom måste ett förbud mot koncelebration med präster utan statligt tillstånd att öva själavård ha utfärdats i Prag, åtminstone för de tjeckiska stiften i Böhmen och Mähren. En protestskrivelse från pragteologen Josef Zverina av den 6 maj 1980, som också tillställdes påven, talar om en ”överenskommelse” enligt vilken alla präster utan statligt själavårdstillstånd är uteslutna från varje koncelebration, ja t.o.m. från varje annan aktiv roll i liturgin som att t.ex. läsa texter eller bedja förbönerna. Zverina bad kardinalen att motsätta sig denna ”överenskommelse” eller åtminstone att inte publicera den i ärkestiftets offentliga meddelanden, och han ställde frågan om inte redan de gränser överskridits ”bortom vilka schism och förräderi börjar”. Sedan dess har blivit bekant att det inte existerar någon verklig ”överenskommelse” utan att det endast förekommit diskussioner om en sådan, men i praxis har detta förbud kommit att gälla, även om det inte överallt har slagit igenom lika effektivt. Kardinal Tomasek har i alla händelser fortsatt att insistera på att även präster utan statligt tillstånd som bor i församlingar han besöker skall inbjudas att koncelebrera med honom. Hittills oklart är vem som över huvud taget ligger bakom detta förbud eller ”diskussionerna” om det. Minnet av femtiotalet gör att misstanken riktas mot ledningen för prästföreningen.

En händelse i prästseminariet i Pressburg visar hur stort missnöjet med prästföreningen är inom det katolska prästerskapet. Alumnerna i seminariet genomförde i början av vinterterminen 1980/81 en två dagars hungerstrejk, som uttryckligen och uteslutande var riktad mot prästföreningen, i synnerhet mot dess anspråk på att företräda det katolska prästerskapet i landet, och mot dess försök att utså splittring bland klerus och biskopar. De krävde inte, som teologerna i prästseminariet i Leitmeritz i början av Pragvåren 1968, att föreningen skulle upplösas, däremot frihet för varje präst att själv bestämma om medlemskap och medarbete i föreningen utan tryck utifrån. Studenterna förklarade också att de ämnade lämna seminariet om någon av dem skulle komma att bestraffas på grund av denna protestaktion.

Teologistudenterna riktade sin protest mot prästföreningen ”Pacem in terris” därför att denna organisation enligt deras övertygelse utgör ett hot mot kyrkans enhet, hette det i strejkuppropet som alla alumner fann på dörrmattan morgonen den 20 oktober.

I en skrivelse från de strejkande till den för seminariet ansvarige lokale biskopen, den apostoliske administratorn av Trnava, biskop Josef Gabris, till kardinal Tomasek, alla slovakiska kapitelvikarier och alla präster motiverade de strejkande sin aktion: ”Vi lider av bristen på enhet . . . den första och viktigaste orsaken inom kyrkan är föreningen ‘Pacem in terris’. Denna organisation förstör enheten prästerna emellan och mellan präster och biskopar. Med sina aktiviteter och uttalanden ger den sken av att allt är i sin ordning i vår så hårt prövade kyrka. Våra troende märker allt detta och har svårt att stå ut med det . . . När vi nu med detta brev tar avstånd från en sak, så sluter vi desto mer upp kring er, fäder biskopar . . . Vi ser upp till er i dag fulla av hopp . . . Vi vänder oss också till er, bröder präster . . . Ni som vet och får erfara hur det ligger till, ta avstånd från denna organisation! Sluta att delta i dess sammankomster!”

Strejken irriterade kyrkosekretariatet i Pressburg i ovanligt hög grad. Biskop Gabris uppmanade alumnerna att använda all sin tid och alla krafter till att förbereda sig på sin kommande uppgift som själasörjare, men försvarade samtidigt i en skrivelse till kulturministern de strejkande. De första farhågorna – att kyrkosekretariatet skulle utdöma ett strängt straff, kanske till och med stänga seminariet för ett år – föreföll ha kommit på skam. Men kyrkosekretariatet och statspolisen hade inte slagit sig till ro. Efter jul kunde seminaristerna återvända till Pressburg först i början av februari 1981; skälen härtill har visat sig vara svepskäl. Och så kom då resultatet av alla undersökningar: elva alumner tvingades på order från kyrkosekretariatet lämna seminariet, av vilka dock fyra senare blev återupptagna. En liten grupp fick en skarp varning och fyra lämnade seminariet i protest mot bestraffningarna.

Hungerstrejken och bestraffningarna väckte stor uppmärksamhet i Slovakien. Vreden riktades i synnerhet mot ledningen för prästföreningen, inte bara från medlemmar utan också bland kyrkfolket; episoden kunde inte undanhållas deras kännedom. Även kyrkfolket vet att prästföreningen har det avgörande inflytandet också i fakulteten. Det avgörande sammanträdet hade hållits i församlingslokalerna ”Vid den blå kyrkan”. Närvarande var seminariets ledning och företrädare för prästföreningen. En representant för kyrkosekreteraren för Pressburg ansvarige kyrkosekreteraren, Kacer, lade fram en lista med namnen på elva teologer som måste relegeras; efter ett år skulle de ha möjlighet att återvända till seminariet. Det har blivit känt att prästföreningen inte bara var införstådd med alla bestraffningsåtgärderna utan också var den som givit den egentliga anledningen till skeendet. Prästföreningen sökte värva även alumnerna för sina ideer och aktiviteter och som medlemmar i organisationen. Dessutom gjorde studenterna föreningen ansvarig för bristerna i undervisningen vid fakulteten.

Hungerstrejken i Pressburg var ingen antistatlig eller antisovjetisk aktion utan en akt av försvar mot hur vissa ledande personer inom prästföreningen sökt göra våld på deras samveten. Dessa ledares handlingssätt är skamligt och förvärrar ytterligare föreningens redan dåliga anseende.

Och vilken roll fick då biskopen spela? Ingen! Prästföreningen tog inte ens kontakt med honom i frågan, trots att teologutbildning och ”bestraffning” av teologer inte ligger inom dess kompetensområde!

En annan information från Pressburg passar in i bilden av föreningen: att somliga inom prästföreningen har ställt sig till statspolisens förfogande för att i Polen göra efterforskningar angående tjeckiska medborgares kontakter med kyrkliga kretsar i Polen

Polen

Utvecklingen i Polen oroar även kyrkopolitikerna inom tjeckiska kommunistpartiets centralkommitté. Redan före händelserna sommaren 1980 hade kardinal Wyszyriskis ovan citerade uttalande, i vilket han försäkrat de troende i de slaviska broderländerna om de polska katolikernas stöd, retat dem. Yttrandet åstadkom en ytterligare påspädning på den tillförsikt som tjeckiska och i synnerhet slovakiska katoliker känt av att en polack blivit påve. Därtill kom, ända tills helt nyligen, att resandet mellan de båda länderna hade underlättats. Det hade också lett till att kontakterna med kyrkliga personer – lekmän, präster, ordensfolk och biskopar – från såväl Slovakien som Mähren hade blivit lättare och fler. Allt detta hade ingett de troende i CSSR mod och tillförsikt.

De inrikespolitiska förändringarna i grannlandet har följts uppmärksamt, både av de troende och – inte utan en viss osäkerhet och rädsla – inom partiledningen. Enligt Tribuna (tjeckiska kommunistpartiets veckoorgan för ideologi och politik) 20 maj 1981 skulle inte bara de självklara ”utländska antikommunistiska centralerna” utan också ”den katolska hierarkien” ha bidragit till det ”mångåriga förberedelsearbetet” för denna kontrarevolutionära rörelse: ”högerinriktade krafter, inklusive präster, förberett i illegala grupper och i s.k. flygande universitet, och med stöd av många biskopar . . . ett typexempel på hur religionen missbrukas för en antisocialistisk politik”, som månadstidskriften Ateizmus i Pressburg (nr 1 1981, s. 88) visste att berätta.

Utvecklingen i Polen har därmed en kyrkopolitisk dimension för partiledningen i Prag, en aspekt som för närvarande tilldrar sig stor uppmärksamhet. Det nämnda bidraget i Tribuna uttalar en öppen varning till partimedlemmarna. ”De egna erfarenheterna” måste få dem att se upp. Dessa ”erfarenheter” är för Prag i dag de påstådda strävandena inom en – enligt partiideologerna – från utlandet styrd ”klerikalism’°. Enligt partiorganet Pravda i Pressburg (29.12.1980) finns å ena sidan ”potentiella möjligheter” som gör att denna -klerikalism- kan uppstå i landet, och ”denna klerikalisms uppträdande är i våra förhållanden naturligtvis ingenting man kan ta lätt på”. För att hemlighålla ”de smutsiga avsikterna för hederliga medborgare” beträds, heter det, illegala vägar, vägar som går under beteckningen ”hemlig kyrka”. Men dit räknas ju i praktiken allt som främjar och stärker kyrkligt och religiöst liv. Det är anledningen till alla försök att förhindra alla aktiviteter med religiöst innehåll utanför det reguljära gudstjänstfirandet.

I det tjeckiska kommunistpartiets kamp mot religion, tro och kyrka löper så gamla och samtidigt ändå nya ideologiska målsättningar samman med politiska minnen med sprängkraft och kyrkopolitiska farhågor. Dessa faktorer sammantagna ger ständigt nya impulser till antireligiösa och antikyrkliga aktioner.

Övers. Anders Ekenberg