Vem är Gud?

Ett opåverkbart och likgiltigt metafysiskt urväsen skulle i sista hand vara något lägre än människan, en gud för fiskar. Visserligen går läran att Gud är person över min fattningsförmåga, men den provocerar mitt förnuft vida mer än om jag skulle instämma i omdömet att Gud som person är en omöjlighet.

För mig innehåller den kristna läran om Gud mycket som är omöjligt vid första anblicken, mindre vid tredje, inte alls vid hundrade. Vid studiet av de kinesiska klassikerna brukade läraren svara de oförstående och fråga eleverna: hundra genomläsningar ger klarhet. Det gäller också här, det är detta som fattas när något fattas. Av läran om den personlige eller rättare den överpersonlige Guden drar jag inte slutsatsen att jag ber om vackert seglingsväder. Men en gud som inte känner varje sparv på varje tak i världen, räknar varje hårstrå på varje huvud, en gud som lider under samma medvetandebegränsning som vi, en gud som inte också skulle kunna ordna vackert seglingsväder om han ville, han svävar i högsta fara att inom en icke allt för avlägsen framtid ersättas av en begåvad dator. En sådan gud kallar jag varken gudomlig eller tillbedjansvärd. En andligen inskränkt och lemmalytt gud är för mig en omöjlighet. Antingen allvetande, allsmäktig, allgod från evighet till evighet eller också en eländig guds-stackare. Man kan inte på samma gång klaga över kristendomens antropomorfism och sedan, när man tänkt halvvägs, få ångest och höjdskräck när de kristna på allvar vågar tänka på den oändliges makt, vishet och kärlek. Det kan tyckas förnuftigt, men är det inte.

En skandalon, en sten att snubbla på, är för mig den kristna läran om Guds enhet av kunskap, makt och godhet. Jag kan inte tänka annat om Gud utan att radikalt förstöra hans gudomlighet, och jag kan helt enkelt inte tänka på honom i de banorna så länge jag håller blicken på världshistorien, dess elände, dess ondska, dess gudsfrånvaro. Men här förslår mitt fromma latin inte längre. Jag finner ingen tröst i teologernas försök att förklara varför Gud inte bara tillåtit och möjliggjort ”det” onda utan tidens och evighetens måttlöst eländiga ondska. Här säger jag som Goethe: hundskall och korset är det vidrigaste jag vet i världen. Men jag låter mig intalas det som räckte för Job. Gud kan ta ansvaret för mitt lidande, han kan nog ta ansvaret för barns tårar, oskyldigt blod och sin ”andel” i all ondska, från Golgata till Auschwitz och Vietnam. Jag vet tillräckligt om honom för att låta detta vara hans problem, för jag kan inte lösa det och ingen kräver det av mig heller. Om det vore löst vore tilliten en enklare uppgift men inte mycket tillit. Bara på denna enda punkt vilar tilliten på mig som en börda. Jag anser att Gud är i sin rätt att kräva tillit av mig. Bara i detta mörker har min tillit chansen att bli större, ädlare, djärvare. Jag är inte satt till domare för att döma honom till ickeexistens för ondskans skulle. Det går inte långt utöver min kompetens, och stick i stäv mot mitt förnuft.

Övers: Anders Piltz