Andra Vatikankonciliet – från kungörelse till intågsprocession

Den 25 januari 1959 berättade Johannes XXIII att han avsåg att sammankalla Andra Vatikankonciliet, bara tre månader efter det att han, den tidigare patriarken av Venedig, Angelo Giuseppe Roncalli, valts till påve. Redan när han inledde sin Petrustjänst avsåg han att sammankalla ett koncilium. Han sade själv senare att det inte var för att definiera nya dogmer, formulera nya läror eller förkasta olika tendenser i modern teologi. Han menade att konciliet skulle kunna ge ny kraft och dynamik åt kyrkans själavård, andlighet och mission, så som skett efter konciliet i Trident (nuvarande Trento) på 1500-talet. Det skulle också underlätta försoningen med andra kristna, något som låg honom varmt om hjärtat på grund av tidigare erfarenheter. Under en audiens sade han till chefredaktören för tidskriften Civiltà Cattolica: ”Hur kan det komma sig att det två tusen år efter det att Guds son blev människa, är så få som känner honom, och att det finns så många splittringar bland de kristna?” Han hoppades att konciliet skulle ge många ett tillfälle ”att konvertera individuellt till katolicismen eller åtminstone att tänka om sina positioner och utgångspunkter”. Men han tillade att också ”katolikerna måste erkänna sina misstag”, särskilt ”prästerskapets synder”. Påven avslutade med att förtröstansfullt säga att ”var och en måste reformera sig själv för att förbereda mötet”.

Konciliet sammankallades vid en symboliskt viktig tidpunkt, nämligen vid avslutningen av böneveckan för kristen enhet. Johannes XXIII firade mässan och delade ut sin högtidliga välsignelse, varefter han höll ett ”konsistorium” med de 17 närvarande kardinalerna i kapitelsalen vid basilikan San Paolo fuori le mura. Bara några få av de närvarande kardinalerna visste vad påven skulle berätta. Några dagar tidigare hade påven, ”tvekande och osäker”, meddelat sitt beslut till sin statssekreterare, kardinal Domenico Tardini, som tog emot det med entusiasm och sade att det var ett utmärkt och passande initiativ. Det var huvudsakligen Johannes XXIII:s egen idé, men beslutet mognade fram i påvens samtal med olika kyrkoledare, även om detta hölls hemligt ända till det officiella sammankallandet.

I sitt tal den 25 januari sade påven: ”Vi darrar lätt av gripenhet men är samtidigt ödmjukt beslutna när vi inför er uttalar ett dubbelt förslag: att sammankalla en stiftssynod för Rom och ett ekumeniskt koncilium för världskyrkan.” Han sade också att kyrkorätten behövde en ”uppdatering” (aggiornamento). Han betonade att koncilier alltid har hjälpt kyrkan att formulera ”lärodefinitioner” och att inrätta ”kloka kyrkoordningar” som burit ”särskilt effektiv” frukt. Syftet med konciliet, förklarade han, var ”att stärka och glädja hela det kristna folket och att på nytt inbjuda de kristna i skilda gemenskaper att på ett älskvärt sätt vilja följa oss i detta sökande efter enhet och nåd, som så många själar längtar efter över hela jorden”. Nyheten togs emot av de närvarande kardinalerna ”i gripen tystnad”, för att använda påvens ord. I själva verket överraskades många, och de behövde tid för att tolka och förstå nyheten.

Massmediernas reaktioner

På några få timmar spreds nyheten över hela världen. Medierna riktade för första gången hela världens uppmärksamhet mot den katolska kyrkan. Det allmänna intrycket var att detta evenemang skulle bli viktigt, inte bara för kyrkan utan också för det moderna sekulariserade samhället, även om det var få, också bland katolikerna, som insåg hur betydelsefullt det skulle bli. Nyheten kom efter slutet på ett världskrig som varit blodigt och katastrofalt som inget annat tidigare krig. Världsläget präglades av det kalla kriget och av ideologiska motsättningar, men också av strävan efter sociala och ekonomiska framsteg. Många nationer och statsmän ville upprätta en ny världsordning, byggd på fred och rättvisa. På sista tiden hade flera händelser ingett hopp för framtiden. Många kolonier hade uppnått självständighet. I USA hade för första gången en katolik valts till president. I Sovjetunionen ville den nye presidenten Nikita Chrusjtjov avsluta den långa stalinistiska perioden och föreföll inte okänslig för dessa värderingar. Dessutom verkade han intresserad av vad som hände i den katolska kyrkan.

Den katolska pressen förmedlade nyheten om påvens tillkännagivande med stor försiktighet. Osservatore Romano återgav inte ens det korta tal som Johannes XXIII höll för kardinalerna som samlats i San Paolo fuori le mura. Tidningen publicerade bara ett kort pressmeddelande från statssekretariatet, som sedan återgavs utan kommentarer i avdelningen ”Samtidskrönika” i Civiltà Cattolica. Denna tidskrift började följa det utropade konciliet utförligt först från det nummer som bar datumet 2 maj 1959. Den sekulära italienska pressen tolkade påvens meddelande så som chefredaktörerna eller tidningens politiska inriktning angav. Vänsterpressen var särskilt ”partitrogen” i sina kommentarer till händelsen, som de använde för att sätta påven i motsättning till hans föregångare. Italiensk rikspress som inte var partiorgan var mindre oförsonliga. Corriere della Sera skrev rentav den 27 januari att Johannes XXIII:s förkunnelse var ”det djärvaste initiativ som en påve kan ta.” De stora internationella tidningarna kommenterade det nya konciliet positivt och ibland rentav entusiastiskt. Le Figaro beskrev den 27 januari påvens kungörelse som en ”gest av högt historiskt värde”, medan Le Monde definierade den som en ”faktor för fred och avspänning mellan staterna”. New York Herald Tribune bedömde den 28 januari beslutet som en modig gest, framför allt ”i en tid då stora delar av världen lever i slaveri under diktaturer som förnekar alla individuella rättigheter och utsätter alla religioner för omänsklig förföljelse”, varmed syftades på de länder där kommunistisk diktatur rådde. New York Times beskrev den 29 januari det förkunnade konciliet som ”ett underbart projekt med en enastående betydelse för hela världen”.

Konciliet växer fram i påvens tanke

Strävan efter kristen enhet var den största nyheten i påvens korta tal, och därför mottogs inkallandet av konciliet med stort intresse av de åtskilda kyrkorna i öst och väst, som slogs av den respektfulla och broderliga tonen i påvens budskap, till skillnad från den urgamla fientlighet som katoliker brukade visa (och som återgäldades) mot ”heretiker” och ”schismatiker”. Mot slutet av mars 1959 inbjöd Vatikanen en företrädare för det ortodoxa patriarkatet av Konstantinopel, metropoliten Iakovos från Malta. Också andra ortodoxa och orientaliska kyrkor visade påven sitt intresse för evenemanget och sin andliga närhet. De första reaktionerna på kungörandet av konciliet kom från Genève, från Kyrkornas världsråd.

Dess generalsekreterare, den holländske pastorn Willem Adolph Visser ’t Hooft, uttryckte redan den 27 januari å rådets vägnar sin uppskattning av vad påven sagt om de kristnas enhet. Omedelbart efteråt överlämnade en företrädare för ärkebiskopen av Canterbury ett brev från den anglikanske ärkebiskopen, som beredde vägen för ett framtida besök i Vatikanen. Detta oroade kurian och särskilt Sanctum officium (senare Troskongregationen), som menade att påvens ”vänskapliga öppningar” var läromässigt förhastade. Påven fick återkomma till denna känsliga fråga för att förklara sin syn på ekumeniken.

I slutet av april höll Johannes XXIII ett tal där han skisserade ett slags ekumenisk tågordning: ”I öst (måste man) först närma sig, sedan komma sida vid sida och uppnå fullständig förening med de många åtskilda syskonen med den urgamla gemensamma modern, och i väst (måste) prästerna på bägge sidor samarbeta generöst i själavården.” Att det var påven som talade så var ingen liten sak, desto mer som han inte uppmanade ”schismatiker” och ”heretiker” att ”återvända” hem, utan att vandra mot enhet och att samarbeta för att bilda ”en enda hjord”.

Påvens tal den 25 januari innehöll alltså ett upprop till enhet men inget program för det framtida konciliet. Han betonade bara dess andliga och pastorala karaktär. Påven ville att biskoparna själva, på eget sätt och vid tider som ännu inte bestämts, skulle ange vilka frågor konciliet skulle ta upp. Men under månaderna som följde på påvens kungörelse fick många intrycket att kurian lyckats reducera Johannes program och göra det mindre profetiskt. Den franske dominikanen och teologen Yves-Marie Congar skrev: ”Stegvis täcktes förhoppningarna som väckts av förkunnelsen av konciliet av ett tunt lager aska. En lång tystnad, ett slags blackout, avbröts bara då och då av sympatiska uttalanden av påven”, som denne teolog menade ”tycktes ha tagit några steg tillbaka från sin ursprungliga idé”.

Johannes XXIII talade på nytt om konciliet vid pingst (17 maj 1959). Han utgick från högtiden för att beskriva konciliet som en ”ny pingst”. Påven avslöjade att han inrättat en ”för-förberedelsekommission” för att formulera förslag till de olika organ som sedan skulle genomföra själva förberedelsen. Påven beslöt att kommissionen skulle bestå av tio italienska kuriekardinaler och ledas av statssekreteraren, också han kardinal. Som sekreterare kallades en prelat från domstolen Sacra Rota, Pericle Felice, som behöll uppdraget under hela konciliet. Påvens beslut att utnämna denna kommission visade alla klart och tydligt att han inte ångrat tanken på att sammankalla ett koncilium, som många hoppades. Men att den var så romersk sågs som ett olycksbådande tecken särskilt norr om Alperna. Men det visade sig att den bedömningen var helt felaktig. Redan från början lovade påven konciliet full frihet och att konciliefäderna själva skulle få sammanställa sin dagordning.

Genom Felice bad kurian påven att den romerska kommissionen skulle få bestämma vad konciliet skulle diskutera, och att man skulle sända biskoparna ett ”exakt frågeformulär” där de ombads ange sina åsikter om de enskilda frågorna i formuläret. Påven gick inte med på detta. Han beslöt att brevet till biskoparna och övriga skulle fråga vilka teman de menade att konciliet skulle ta upp. Kurian uppnådde att de förberedande kommissionerna (som redigerade texterna) och konciliekommissionerna om olika frågor skulle ledas av prefekterna för vederbörande kontor i Vatikanen. Men påven slog fast att varje kommission skulle ha en sekreterare som inte kom från kurian. Och så blev det.

För-förberedelsekommissionen arbetade till april 1960 med att dela upp de omkring 2 000 svaren från hela världen efter deras innehåll. Brevet bar datumet 18 juni 1959 och sändes med underskrift av statssekreteraren kardinal Tardini till alla världens biskopar och till alla andra som hade rätt att delta i konciliet. Brevet uppmanade biskoparna att uttrycka sina tankar med stor frihet och ”om vad som helst” som de ville att konciliet skulle behandla. 77 procent av biskoparna svarade på kort tid på statssekreterarens brev. Några nöjde sig med några rader, andra sände omfattande rapporter till Rom. När dessa svar publicerades efter konciliet fyllde de åtta volymer, som översteg 5 000 sidor.

Detta material utgör ett utmärkt fotografi av den katolska kyrkans situation vid den tiden. På läroplanet ombads påven att bekräfta tidigare påvars undervisning, särskilt Pius XII:s. Man ville också fördöma den moderna tidens onda företeelser, både inom och utanför kyrkan, särskilt kyrkofientlig liberalism och ateistisk kommunism. Några svar var litet djärvare och bad att lekfolket skulle få större ansvar i kyrkan och att man skulle få använda folkspråket i gudstjänsten. Några biskopar från länder utanför västvärlden bad också att man skulle avskaffa prästernas celibat. Flera förslag gällde också nya dogmer eller lärodefinitioner om jungfru Maria.

Johannes XXIII:s riktlinjer för konciliet

I juni återupptogs arbetet med att förbereda konciliet. Man utnämnde en central kardinalskommission och tio förberedelsekommissioner för olika ämnesområden. De avspeglade i stort sett kompetensområdena för kurians kongregationer och leddes av deras prefekter. Den enda kommission som inte hade någon kongregation bakom sig var den om lekfolkets apostolat. Längre fram jämställde påven också sekretariatet för de kristnas enhet med de andra kommissionerna med uppgift att redigera texter. Sekretariatet hade från början till uppgift att kontakta de åtskilda kyrkorna och bjuda in deras företrädare till konciliet. Detta beslut fick ett stort inflytande på konciliet, eftersom dess medlemmar kom från olika länder och företrädde skilda mentaliteter. Förberedelsekommissionerna som skulle författa de scheman som skulle läggas fram för konciliet bestod huvudsakligen av romare, även om teologer och biskopar från andra kulturer och världsdelar infogades efter några månader. De kunde så bidra med nya idéer och annorlunda pastorala infallsvinklar.

Än så länge fanns dock ingen organisk plan för vilka frågor som konciliet skulle behandla. Därför splittrades förberedelsearbetet i tusentals olika frågor, ofta mindre viktiga, som gav upphov till ett överdrivet antal scheman (omkring 70). Eftersom det inte förekom några kontakter mellan de olika kommissionerna behandlades samma fråga flera gånger och ur olika perspektiv. Generellt kan man säga att dessa scheman nöjde sig med att påminna om de senaste påvarnas undervisning, särskilt Pius XII:s.

Denna fas pågick i två år och var intensiv. Den avslutades den 2 februari 1962 med att Johannes XXIII beslöt att konciliet skulle öppnas den 11 oktober samma år. Under den fyra år långa förberedelsen hade nya idéer och perspektiv mognat fram också i påvens tanke. Under denna ”nådens tid”, som han själv sade, hade han fått tillfälle att fördjupa flera viktiga frågor som skulle avgöra det framtida konciliets inriktning.

Man kan också säga att konciliet tog form stegvis i påvens tanke. Han fick hjälp av biskopar och teologer som under tiden vunnit hans förtroende, som ärkebiskop Suenens av Bryssel-Malines, som han utnämnde till kardinal före konciliets öppnande, och kardinalerna Bea, Léger, Lercaro, Montini och andra. Den första profetiska intuitionen fick med tiden allt tydligare drag och var inte alls så allmänt hållen som ofta har sagts. Slutresultatet, den mogna frukten av denna långa vandring, var talet Gaudet mater Ecclesia, det stora tal med vilket påven öppnade konciliet, och som bättre än någon annan text sammanfattar Johannes XXIII:s tankar om konciliet.

Redan från början menade Johannes XXIII att konciliets huvudfråga måste vara aggiornamento (uppdatering). Detta hade han talat om, om än i allmänna ordalag, i talet till kardinalerna den 25 januari i San Paolo fuori le mura. Detta ord blev en del av konciliets ordförråd, och med det menade Johannes XXIII att kyrkan måste förkunna Jesu Kristi evangelium på ett sätt som också omfattar tidens särskilda behov. Han bad också de troende att lämna bakom sig de urgamla strider och motsättningar som ofta sett kyrkan och världen som motståndare, och att övervinna den oförsonliga mentalitet som präglat en god del av kyrkans undervisning och en del av själavården.

Påven menade inte att aggiornamento helt enkelt innebar ”reform” av kyrkan, enligt perspektivet från konciliet i Trident. Det handlade snarare om att katolikerna och hela kyrkan var redo att sträva efter en ny ”inkulturation av det kristna budskapet i samtidens liv och tanke”. Den dominikanske teologen pater Marie-Dominique Chenu menar att aggiornamento inte innebär att man bara ändrar några ord i ett stereotypt språkbruk. Det syftar på trons ständiga och äkta innehåll, att man i sitt inre söker efter begrepp, kategorier och symboler som stämmer med mentaliteten hos vår tids människor, med deras kultur, språk och estetik.

Ett annat viktigt begrepp som fanns med i påvens tanke från början var att konciliet skulle vara pastoralt. Det sade han vid olika tillfällen, men detta missuppfattades ofta. Somliga forskare menar att påven med denna beskrivning ville överskrida uppdelningen från konciliet i Trident i lära och disciplin (fides et mores) som grundval för konciliebeslut. Han ville att konciliets arbete inte skulle präglas av kontroverser och konflikter. Det innebar att avstå från att formulera nya dogmer i lärofrågor eller från att formulera nya fördömanden. Det innebar att i stället anlägga en mer broderlig stil, som inspirerades av gästfrihet mot och av accepterande av andra, och som var öppen för dialog och gemenskap. Konciliets pastorala karaktär och begreppet aggiornamento gjorde det möjligt att undvika att teologin isolerade trons lärodimension i abstrakta begrepp och i juridiska termer.

Den pastorala principen har tolkats som en svaghet hos Andra Vatikankonciliet av somliga teologer, särskilt av dem som ville förminska konciliebeslutens auktoritet. De såg alltså själavården som en andra rangens teologi jämfört med lärofrågorna, som bara gick ut på att utföra och genomföra uppenbarelsens läromässiga data. Men pater Chenu betonade att ”hela detta koncilium är pastoralt, ty det är kyrkan som blir medveten om sitt uppdrag. Hela detta koncilium är läromässigt, ty det vill göra evangeliet närvarande för och i kyrkan. Det är originellt och sensationellt med ett koncilium som visserligen ser denna tids misstag, ondska och mörker, men som möter den med avspänning och öppenhet, och som i dess hopp och värden ser fördolda påminnelser om evangeliet och där finner tema och metod för en dialog.”

Detta begrepp är typiskt för Johannes XXIII, och det framgår också av talet Gaudet mater Ecclesia. Begreppet anammades genast av konciliefäderna, som redan under första konciliesessionen underkände några av de första schemana därför att de inte var tillräckligt pastorala. Det gäller särskilt schemat om uppenbarelsens källor och det om kyrkan.

Redan från början talade Johannes XXIII också om kallelsen till enhet för hela kyrkan, och många uppfattade det som den omedelbara orsaken till att han sammankallade ett nytt koncilium. Påven var särskilt intresserad av den frågan, också på grund av sin personliga erfarenhet, även om det i början var svårt att förstå vad han egentligen menade. Påven fick därför återkomma till frågan för att förklara sig bättre och undvika missförstånd eller illvilliga vantolkningar av hans tanke.

Vad påven ville var att få katolikerna att engagera sig i vandringen mot de kristna kyrkornas enhet. Han ville att företrädare för kyrkor i öst och väst skulle delta i konciliet som aktiva, inte bara som passiva observatörer. Därför inrättade han sekretariatet för de kristnas enhet på förslag av kardinal Bea och biskopen av Paderborn, Lorenz Jaeger. Observatörerna skulle delta i alla plenarmöten oavsett vad de handlade om, och de engagerades på olika nivåer också i andra viktiga aktiviteter på konciliet.

En annan fråga som låg Johannes XXIII varmt om hjärtat var konciliets frihet. Påven menade att det var biskoparna som skulle vara huvudpersoner på konciliet. Han ville inte att definitionen av ofelbarheten på något sätt skulle inskränka konciliets frihet. Den fick inte göra biskoparna overksamma eller passiva när det gällde styret av världskyrkan. Han ville att biskoparna på konciliet skulle göra sin del av arbetet, och att de skulle riva ideologiska och kulturella murar för att lära sig att arbeta tillsammans och dela med sig av pastorala erfarenheter för världskyrkans bästa.

Pater Roberto Tucci skriver i sin dagbok: ”Vad gäller konciliet säger påven att han är helt nöjd. Konciliet har börjat arbeta på allvar först under de senaste veckorna, när det har börjat förstå innebörden av budskapet i september och av öppningstalet den 11 oktober” (audiens den 9 februari 1963).

Påven talade fritt med jesuitpater Tucci om några positioner som kommit fram under konciliets första session. Han menade att de var för hårda och föga öppna för dialog, särskilt i fråga om Bibeln och om läran om kyrkan. Särskilt i dessa frågor gjorde han allt han kunde för att garantera konciliet full frihet. I pater Tuccis dagböcker kan man läsa att påven framför allt kritiserade ”de konciliefäder som bara därför att de har varit professorer i teologi tror att de måste förvandla konciliets dokument till handböcker i teologi”. Han sade tydligt ifrån om konciliets verkliga natur: ”det handlar inte om att reda ut lärofrågor, ty han menade inte att det i dag fanns lärofrågor som måste lösas för att undvika svåra skador på kyrkans tro”.

Påven var alltså mycket mån om konciliets frihet. Pater Tucci skriver: ”Under dess första session föredrog påven att inte delta i debatten för att låta fäderna diskutera fritt och finna den rätta vägen på egen hand. Å andra sidan hade han själv inte den kompetens som krävdes i enskilda frågor, och med ett debattinlägg kunde han störa mer än han hjälpte. Biskoparna fick lära sig själva, och det har de gjort.” Detta var själva andan i Johannes XXIII:s pedagogik för konciliet. Den inledde konciliets långa vandring och lät genast biskoparna bli huvudpersonerna i konciliets ”stora händelse” och ”nya pingst” som firades i Peterskyrkan.

Översättning och bearb.: Olle Brandt

Artikeln var ursprungligen publicerad i Civiltà Cattolica den 16 juni 2012.

Giovanni Sale är jesuitpater och historiker, redaktör vid tidskriften Civiltà Cattolica i Rom.