Andrej Tolstoj

”År 1904 fick jag genomgå smärtan att min son Andrej avreste för att kämpa i kriget mot Japan. I mitt hjärta var jag motståndare till krig liksom till varje annat slags mord, och det var med ett egendomligt styng i hjärtat, som jag följde av min son vid Tambov och i sällskap med andra mödrar betraktade järnvägsvagnarna, som voro fulla av soldater – våra dödsdömda söner.”

Så skriver i sin självbiografi grevinnan Sophie Andrejevna Tolstoj, hustru till Lev Nikolajevitj Tolstoj. Ensam om sin bitterhet var hon emellertid inte, ty givetvis ogillade också hennes make sonens beslut. För den djupt engagerade pacifisten Tolstoj framstod kriget knappast som någon rättmätig fortsättning på politiken utan tvärtom som ett steg i riktning mot kaos och barbari. Det var ett ur alla synvinklar förkastligt företag för den frihetliga socialist, som i sin dagbok fem år tidigare formulerat positiva tankar om ett på försoningens grunder baserat motstånd: ”Möt det onda med det goda och du skall omintetgöra all den tillfredsställelse som en ond människa har av det onda.”

Till krigsskådeplatsen for den bångstyrige sonen hur som helst, och det är denna resa som bildar yttre ram i merparten av Carola Hanssons dokumentärt baserade och hittills mest ambitiösa roman, Andrej På ett psykologiskt briljant sätt ger hon här röst åt en av släkten Tolstoj illa ansedd människa, vars uppväxtförhållanden avslöjar oväntat mörka sidor av den ryska lantadelns liv.

De bilder som på detta vis manas fram äger fäste i de barn- och ungdomsupplevelser som den rastlöse mannen på sin långa tågresa mot Manchuriet drar sig till minnes. Under färden genom det väldiga Ryssland minns han sålunda både glädjeämnen och tillkortakommanden. Merparten färgas i dova nyanser, och det är med särskild olust som den frivillige soldaten rekapitulerar de för honom svårbegripliga dygder som idyllen lyft fram. Med kuslig exakthet erinrar han sig även senare faser av sitt liv, exempelvis faderns stolta ord om sina förberedelser inför sitt aktuella drama Det levande liket, vars förbindelse med sonen läsaren redan i romanens inledning ges en tydlig vink om. Skådespelet tycks faktiskt efter hand forma sig till en skrämmande profetia om dennes egen lott; innebörden kommer sedan att förfölja honom i såväl dröm som i vaka, så att han med all kraft måste mobilisera ett motstånd. På ett både naturligt och förbryllande sätt kommer faderns röst till honom – den ljusa stämman från den provokative, ur politiska och kyrkliga kretsar utstötte predikare och reformpedagog, som i ett av sina brev förfäktat att ”där det fanns en vilja fanns också en väg”. Fullt så optimistisk och livsbejakande har diktaren sällan förefallit den son som nu, under en strapatsfylld färd mot okänt område, ur sina paträngande minnesbilder söker framlocka ett hållbart livsinnehåll.

Andra plötsligt uppdykande fragment är av allmänt och mer nostalgiskt slag, som när han mellan

stationerna föreställer sig flydda dagar i familjens hus i Moskva. Han ser då framför sig överdådigt dukade middagsbord och isiga gårdsplaner. Han hör det lockande ekot av välspelade Beethovensonater och ljudet från skridskor som glider fram i skymningen.

Alltmedan stäppen breder ut sig bakom kupefönstret leder associationerna obevekligen även mot godset Jasnaja Poljana, där familjen höll till under den ljusa årstiden. Han känner doften från barndomens lekar – liksom från ridturer, tennismatcher och lågmälda samtal på en bänk under de stora ekarna. Han ser på nytt lockande träkapell alldeles invid strandkanten. Och han minns färder längs Volga och utflykter uppe i bergen.

I vissa stunder, förbunden med en hastigt uppflammande smärta, dröjer han vid sin ungdomskärlek och sitt giftermål fem år tidigare. Andrej ser åter den milda bondflickan som han mot familjens vilja tidigt förälskade sig i. Grusade framtidsförhoppningar flimrar förbi – som detta att han då, liksom nu, eftersträvade något ”avgränsat, tingligt och vidrörbart”, något som inte skulle kunna förflyktigas.

I rekapitulationens centrum står också en av hans döda bröder, Aljosja, vilken druknade som barn. Dennes ansikte, i många stunder förblindande likt hans eget, dyker med jämna mellanrum upp på vägen mot fronten. Samtidigt fogas i hans inre alltmer framträdande ingredienser till porträttet av den idoga, mellan humanitära omsorger vanligen mycket sorgsna modern, självskrivet uppoffrande sig för maken – den kvinna, som i egenskap av den stora familjens jordbundna och mest kuvade representant i själva verket lever som en godsets fånge.

På geografiskt avstånd tycker sig sonen nu förstå moderns tillvaro. Liknande villkor anvisas nämligen även barnen, och själv har Andrej länge nog levat på godset likt en unge – utan tillåtelse att närma sig de av den store författaren så aktade bönderna. Därtill är han familjens svarta far – en attityd som kom att förstärkas sedan han frustrerad av högreståndslivets krav drog till byn för att tillsammans med det enkla folkets jämnåriga söner iscensätta upptåg och med zigenska sångerskor i sinnet frestas till djärva utsvävningar.

Inom Andrej frodas emellertid alltjämt, under resan österut, en okuvlig uppbrottskänsla – ett raseri, som familjens överhuvud ägnat mycket möda åt att tygla. Och därför sitter ännu en tagg i diktarens ögon, sonens beslut att bli officer – detta steg som snarare än en markering av självständighet ger uttryck för en oförsonlig och aggressiv protest, riktad mot fadern själv. Han kunde för övrigt knappast undgå att observera med vilken glädje sonen meddelade sitt beslut mellan fyra ögon i den eljest tillslutna skrivkammaren.

För sonen skymtar samtidigt fler meningsmotståndare, bland dem hans egen hustru, som helt frankt anslutit sig till faderns värderingar. Utifrån en renodlad anti-militaristisk hållning – och med formuleringar snubblande nära diktarens – fördömer hon därvid Andrejs sätt att ta värvning: ”Det är despoter som skapar krigen. Liksom krigen gynnar despoterna.”

Inte heller dessa ord har avskräckt Andrej från slagfältet. De finns där endast som lösa fragment när han efter ankomsten till främmande land irrar omkring i trånga gränder på jakt efter en kvinna som han genast råkat möta. Hans gagnlösa spaning efter denna främling tjänar allt tydligare som bild för krigets blinda vanvett.

Mot de japanska stormtrupperna förslår hans insatser i varje fall inte. Skadskjuten och illa till mods sänds han därför snart åter till sitt fosterland, alltjämt med officersdrömmar i bakhuvudet fastän i sin näst intill permanenta nedstämdhet offer för fler utsvävningar. Så småningom utvecklar sig dock en ömsesidig förälskelse mellan honom och den vackra men mindre eftertänksamma guvenörshustrun Jekaterina Vasiljevna Artsimova, med familjediplomati, skilsmässor, förvecklingar och nytt giftermål som följd.

Därmed är problemen inte ur världen. Fram till sin död år 1910 lägger faderns fromhetsideal och etiska övertygelser djupa skuggor över Andrej, som länge anses oförmögen att reda sig. I romanens avslutande kapitel framträder också Lev Tolstojs principfasthet och för kompromisser oåtkomliga intellekt i överraskande skarp belysning, inklusive omständigheterna kring dennes genom åren uppmärksammade och besinningslösa flykt – det hastiga uppbrott som kom att markera början till författarens slut.

Utifrån ett fängslande stoff har Carola Hansson skapat ett utomordentligt inkännande porträtt av en människa som tidigt berövats rätten att forma sitt eget liv – en person vars upplevelser av utanförskap ger en gentemot kända biografier och memoarer värdefullt kompletterande bild. Levnadsteckningen är särskilt angelägen i kraft av Hanssons innerliga deltagande.

Till textens större förtjänster hör vidare den säkra förmedlingen av dofter knutna till en mycket rysk atmosfär. Sinnligt och finstämt fangas svunna ögonblick. Läsaren får ofta ett behagligt intryck av att författaren verkligen har vistats inom det dåvarande tsarrikets gränser – så intensivt formulerade är

hennes rader. Hon skriver utifrån en ren och sann känsla, antingen hon med det faktiska skeendet nära till hands fyller ut biografiskt material eller begärligt färgar textavsnitten med meningsbärande drömmar, föraningar och syner.

Hon är dessutom en utsökt stilist, som med ett känsligt anslag väver långa vindlande satser, vackert inkrokade i varandra. I detta avseende har hon utvecklats sedan den skönlitterära debuten för drygt ett decennium sedan. Liksom i sina senare, till det oavbrutet verksamma förgreningar kopplade romaner – exempelvis den vackra De två trädgårdarna (1989) – läggs här en häpnadsväckande tyngd och kraft i prosan. Där liksom i sitt aktuella verk imponerar Hansson formmässigt med den lyhört registrerade berättartonen, genom vilken miljöer och romanser fangas med en Turgenevs vaksamma och samtidigt ironiskt distanserade närvaro – på ett för svenska prosaister ovanligt levande vis.

Så är den år 1942 födda författaren också en stor kännare av Ryssland och rysk litteratur, vetenskapligt och geografiskt. Hon har genom åren företagit många resor till det forna Sovjetunionen, vilket bland annat resulterat i den mycket läsvärda reportageboken Samtal med kvinnor i Moskva (1980), där kvinnans frigörelse står i intervjuernas fokus. Överlag finns kring Carola Hanssons författarskap en beaktansvärd och alltmer påfallande internationell orientering, med kopplingen till mänskliga rättigheter som huvudstomme.

Mot den bakgrunden är de briljant förmedlade bilderna av ryskt sekelskifte och släkten Tolstoj knappast förvånande.