Anglikansk-katolsk ”slutrapport”

De teologiska överläggningarna mellan olika kyrkosamfund, som varit så karaktäristiska för 70-talets ekumenik, sker i två olika former: bilateralt och multilateralt. De förra organiseras separat mellan olika partners: ortodoxa och katoliker, lutheraner och katoliker etc., och har olika karaktär och innehåll beroende på hur nära eller långt ifrån varandra de deltagande kyrkosamfunden står. De senare äger framför allt rum inom ramen för Kyrkornas Världsråds avdelning för tros- och kyrkoordningsfrågor (Faith and Order), där även den romersk-katolska kyrkan är direkt representerad.

Bland de bilaterala samtal som den romersk-katolska kyrkan fört under 1970-talet tilldrar sig samtalen med den anglikanska kyrkogemenskapen särskilt intresse. Redan i Andra vatikankonciliets ekumenikdekret hette det att den anglikanska kyrkogemenskapen har en särställning bland de reformatoriska kyrkorna: ”Bland dem i vilka vissa katolska traditioner och institutioner fortlevat intar den anglikanska kyrkogemenskapen en särställning” (n. 13). Här avsågs bland annat den anglikanska kyrkostrukturen: anglikanerna gör ju anspråk på att ha bevarat en katolsk kyrkostruktur, som den tillmäter stor betydelse. Historiskt skilde sig också den engelska reformationen i flera avseenden från den kontinentala lutherska eller reformerta. Det tydligaste brottet med det föregående i den engelska reformationen låg i nejet till påvens supremati; tvärs igenom och efter de skiftande omsvängningarna under Henry VIII, Edward VI, Mary Tudor och Elizabeth I bevarades åtskilligt av det medeltida kyrkliga arvet, om än med en något vag läromässig substruktur som tillät och tillåter skiftande tolkningar. Dagens samtal mellan den anglikanska och den romersk-katolska kyrkan kan inte heller tänkas utan den högkyrkliga strömning som med förnyad kraft gått igenom anglikanskt kyrkoliv sedan 1830-talet och utan de inofficiella samtalskontakter som föregått dagens officiella överläggningar, bl.a. de s.k. Malines-samtalen på 1920-talet.

Tre delområden

I slutet av mars publicerades slutrapporten från den internationella anglikansk-katolska kommissionen. Kommissionen, tillsatt av respektive kyrkoledningar, har arbetat sedan 1970, och slutrapporten färdigställdes förra året. Nu skall en receptionsprocess inledas, som på anglikansk sida skall vara avslutad till Lambethkonferensen 1988. Till dess skall alla delkyrkor genom sina synoder ha tagit ställning till dialogens resultat. Kommissionen själv hävdar: ”Den konvergens som avtecknar sig i vår slutrapport förefaller kräva att ett nytt förhållande upprättas mellan våra kyrkor, som nästa steg på vägen mot kristen enhet.”

De nu avslutade teologiska samtalen har koncentrerats på tre områden: eukaristin (nattvarden), ämbetet och auktoriteten i kyrkan.

Redan 1971 uppnåddes ”substantiell överensstämmelse” i synen på eukaristin. Kommissionen avstod medvetet från att använda mycket av det traditionella språk som fått markera skillnaderna mellan anglikansk och romerskkatolsk uppfattning, för att i stället söka urskilja den sakliga synen på eukaristin. Denna metod gjorde det möjligt att urskilja en gemensam grundsyn på eukaristin (Windsor, 1971). Detsamma kom att gälla i fråga om läran om ämbete och vigning (Canterbury, 1973). Det var kommissionens mening att anglikansk och romersk-katolsk lära i dessa avseenden i grund stämde överens.

Kyrkan som ”koinonia”

Det tredje problemområdet, auktoriteten i kyrkan, visade sig som väntat mer svårbemästrat. I rapporten Authority in the Church. I (Venedig, 1976) nåddes långtgående överensstämmelse i själva grundsynen på kyrkan. Den metodiska nyckeln för kommissionen har varit att resolut och konsekvent betrakta kyrkan som en koinonia, ”gemenskap”. I det perspektivet blir en ny samsyn möjlig på åtskilliga punkter, och man tillmäter denna syn på kyrkan korrektiv kraft: felutvecklingar och onödiga hinder för enheten korrigeras om denna syn på kyrkan som koinonia verkligen slår rot i kyrkorna.

Kyrkan är något som existerar lokalt i den lokala kyrkan, där gemenskapens tecken framför andra, eukaristin, firas. Men en lokal kyrka kan aldrig vara begränsad bara till sig själv. Den måste dras in i gemenskapen med andra kristna lokalkyrkor. Denna tendens till världsvid koinonia hör till själva den kristna kallelsen, och den når inte sitt mål förrän kyrkans fulla och synliga enhet har återställts. Därför behöver kyrkan vad slutrapporten kallar, ”a universal primate”. Liksom alla andra ämbetsbärare måste denne stå i gemenskapens tjänst.

Trots ett gemensamt grundperspektiv på frågorna om auktoriteten i kyrkan nådde man i Venedigrapporten 1976 inte full enighet på fyra punkter: 1. innebörden av Petrus-ställena i Nya testamentet, 2. tillämpningen av begreppet ”enligt gudomlig rätt” på Petrus och hans efterträdare, 3. innebörden av talet om att påven har ”universell, omedelbar jurisdiktion” (ämbetsfullmakt), 4. ofelbarhetsfrågan. Dessa fyra svårigheter hänger huvudsakligen samman med Första Vatikankonciliets uttalanden om påvens ställning i kyrkan (1870) – samma uttalanden som bereder de största svårigheterna för en samsyn mellan romersk-katolska och ortodoxa kristna.

Kommissionens lösningsförslag

I kommissionens slutrapport ingår nu ett dokument, Authority in the Church, II (Windsor, 1981), där kommissionen anser sig ha funnit en väg till lösning av svårigheterna. Kommissionen anser inte att Nya testamentet självt bevisar nödvändigheten av ett primat för Roms biskop, och man betonar starkt Petrus’ samband med den övriga apostlakretsen. Dock: ”Det är möjligt att anse, att ett den romerske biskopens primat inte motsäger Nya testamentet och att det utgör en del av Guds avsikt beträffande kyrkans enhet och katolicitet – även om man samtidigt måste medge att de nytestamentliga texterna inte utgör tillräcklig grundval för det.” Det hävdas att även anglikanerna kan bejaka en ”analogi” och en viss kontinuitet mellan förhållandet Petrus/de övriga apostlarna och förhållandet påven/episkopatet. När det gäller frågan om påvens primat och fullmakter skall anses vara ”av gudomlig rätt” (de iure divino) betonas att detta språk är karakteristiskt romersk-katolskt; sakligt utsäger det att primatet motsvarar Guds vilja. Anglikaner uttrycker samma sak med att säga att ett ”universellt primat” är något som är ”providentiellt”.

Anglikanska reservationer inför Första vatikankonciliets tal om att påven har ”omedelbar universell jurisdiktion” har framför allt byggt på farhågorna att övriga biskopar därmed enbart skulle bli påvens verktyg, att lokala förhållandens och sedvänjors och kulturella olikheters betydelse skulle kunna underskattas och att friheten att tänka och handla efter samvetets krav på ett orättmätigt sätt skulle kunna inskränkas. Man konstaterar att Första vatikankonciliets utsaga är ofullständig och därmed medger olika tolkningar: den fastslår den påvliga universaljurisdiktionen men säger inget om dess gränser. Att sådana gränser finns bekräftas bl.a. av vad påven Paulus VI sade vid helgonförklaringen av de fyrtio engelska och walesiska martyrerna: Vid framtida återförening ”kommer det inte att finnas någon strävan att förminska värdet i den fromhet och tradition som finns i den anglikanska kyrkan” (25.10.1970). Katoliciteten inkluderar mångfald, olikhet.

I ofelbarhetsfrågan betonar kommissionen att ”kyrkan är förvissad om att den helige Ande ständigt ger den förmågan att fullgöra sitt uppdrag på ett sådant sätt, att kyrkan varken förlorar sin djupaste karaktär eller förfelar sitt mål”. När avgörande trosfrågor står på spel, kan olika ”instrument” för denna kyrkans ”indefektibilitet” (den term kommissionen föredrar) sättas i verket; de två viktigaste instanserna är det allmänna konciliet och det universella primatet. ”Båda kan tala med auktoritet i kyrkans namn.” Däremot ”kräver inte gemenskapens (koinonia) väl att alla deklarationer av dem, som talar auktoritativt i kyrkans namn, skall betraktas som bestående sanningar”. Och ur anglikansk synpunkt tillmäts de troendes bejakande (reception) av sådana auktoritativa uttalanden avgörande betydelse.

Realistisk grund för enhet?

Den tolkning av Första vatikankonciliets uttalanden om påvens primat och ofelbarhet, som kommissionen stannat för, har betecknats som ”minimalistisk”, och avgörande för det anglikansk-katolska närmandets öde blir säkert vilket mottagande rapporten får. I en preliminär reaktion från Troskongregationen i form av ett brev av dess prefekt, kard. Joseph Ratzinger, heter det att rapporten är ”en viktig ekumenisk händelse som utgör ett betydelse fullt steg på väg mot återförening mellan den anglikanska kyrkogemenskapen och den katolska kyrkan”. Samtidigt ”är det ännu inte möjligt att säga att en enighet som är verkligt substantiell har nåtts i alla de frågor som kommissionen har behandlat”. Kardinalen pekar på att vissa av formuleringarna i rapporten är öppna för olika tolkningar och att frågor återstår att behandla. Därför måste dialogen fortsätta.

I maj besöker påven Johannes Paulus II England. Den anglikansk-katolska ”slutrapporten” hör till de faktorer som präglar förväntningarna inför denna resa. Men rapporten har därutöver sitt intresse inte minst därför att den tar ställning till problem som förefaller avgörande för möjligheterna till enhet mellan den romersk-katolska och de ortodoxa kyrkorna – en ekumenisk fråga som påven Johannes Paulus II tillmäter högsta prioritet.