Etiska frågor kring freds- och nedrustningspolitik

Diskussionen i frågan om och i vilken utsträckning inte bara militärt försvar utan överhuvudtaget krig i dagens läge och med dagens vapen kan rättfärdigas, politiskt och etiskt, är i högsta grad aktuell. Även bland kristet troende är svaren olika. Ur evangeliet drar man inte sällan olika, ja motstridiga slutsatser. Ibland härleder man direkt ur Skriften politiska beteendemönster som man anser vara bindande för den kristne.

Katolsk socialetik anser att frågan inte kan besvaras utan vidare direkt utifrån evangeliet. Det rör sig om ett problemkomplex som kan klarläggas enbart i ett samspel mellan kristen etik, politisk vetenskap och fredsforskning. Utifrån en sådan ståndpunkt skall vi i det följande ta fasta på två frågeställningar: 1. den principiella frågan om förhållandet mellan å ena sidan de bibliska och teologiska utsagorna om freden, å andra sidan de utsagor som freds- och nedrustningspolitiken under dagens villkor arbetar med; 2. den konkreta frågan om vad som kan sägas och framför allt göras inför dagens hot om massförintelse.

I. Förhållandet mellan teologi och freds- och nedrustningspolitik

Under många århundraden försökte kyrkan lösa fredsproblematiken med läran om det rättfärdiga kriget. Det gav ett principiellt svar på frågan i vad mån det var förenligt med den kristna kallelsen att delta i ett krig. Denna lära stöder sig närmast på åtskillnaden mellan den religiöst-kyrkliga och den statligt-politiska sfären.

Kyrkan, som har att följa Guds rikes ordning, står – så förutsätter denna lära – under korsets tecken och skall förmedla Guds frälsning, friden mellan människor och Gud. Därigenom tjänar hon också fred och försoning människor emellan. Kyrkan som sådan och hennes medlemmar kan, i Kristi efterföljelse, vara kallade att under vissa omständigheter och för högre värdens skull avstå från att försvara sina rättigheter. Vad som på detta sätt gäller för kyrkan och enskilda kristna kan dock inte överföras på staten som sådan. Staten är inte detsamma som kyrkan, och samhället är mer än bara summan av alla medborgare. Därför har staten sin egen uppgift och målsättning, som inte heller är identisk med de enskildas uppgift. Denna skillnad i uppgifterna blir särskilt tydlig i frågan om ställningstagandet till uppdykande orättvisa. Det finns konkreta värden som staten inte får prisge. Staten har till uppgift att skydda och försvara rättsordningen och därmed garantera människans frihet och värdighet. Såtillvida representerar staten – enligt den traditionella läran – Guds rättvisa och makt, på området människornas samlevnad, det rent samhälleliga planet. Därtill bär den ”svärdet”. Här ligger dess kallelse i en värld där människan om och om igen missbrukar sin frihet till att göra det som är ont. När staten – och t.o.m. med maktmedel – försvarar medborgarnas liv och existens, tjänar den Guds rike. Så hör det till statens plikter att skapa och skydda den rättsordning som är en förutsättning för att kristet liv skall kunna utvecklas.

Visserligen kan kyrkan leva i världen utan dessa förutsättningar. Men om staten försummar sin plikt att försvara sina medborgare, blir den medskyldig till den orättvisa som eventuellt uppstår.

Ett nytt perspektiv

Denna teori om det rättfärdiga kriget, med vilken man motiverat det militära försvaret som yttersta medel att skydda eller återställa ett folks frihet och rättsordning, förefaller inte längre ha giltighet; det moderna kriget har i grund förändrat villkoren för hela frågan. Ty rättigheten att försvara sig gäller inte villkorslöst. För omkring 30 år sedan började i den katolska kyrkan en diskussion om atomvapnen. Pius XII förklarade i ett tal 1954 beträffande atombomben, att när dess användning ”medför en sådan utvidgning av det onda att det undandrar sig människans kontroll, måste användningen av detta vapen förkastas som stridande mot alla etiska krav”. Ty det skulle här inte längre handla om försvar mot orättvisa angrepp utan om ”förintelse av allt människoliv inom ett visst område” – något som under inga omständigheter kan vara tillåtet.

I anslutning till detta tal fördes en inomkatolsk diskussion, som dock körde fast vid frågan i vad mån atomvapen skulle kunna kontrolleras. Skulle vapnens verkan kunna kontrolleras – för att de skulle kunna anses etiskt acceptabla – eller handlade det om kontrollen över de ansvariga för sådana vapen? Uppenbart var det en alltför snäv och kasuistisk syn som gjorde att diskussionen hamnade i en återvändsgränd. En diskussion som inskränkte sig till krigstekniska frågor kunde inte längre göra rättvisa åt hela problematiken. Man tog inte tillräcklig hänsyn till den moderna kapprustningens grundval: terrorbalansen och teorin om terrorbalansen.

En ny vändning fick hela frågeställningen genom Johannes XXIII:s rundskrivelse Fred på jorden (1963), där påven förklarade: I en situation där atomvapen kan komma till användning ”är det meningslöst att betrakta kriget som det lämpligaste medlet att återställa kränkta rättigheter”. Och andra Vatikankonciliet förklarade att det är nödvändigt att ”se kriget i ett helt nytt perspektiv” (Kyrkan i världen av i dag, nr 80). Så inriktades den teologiska diskussionen under 60- och 70-talen alltmer på den principiella frågan om kyrkans politiska medansvar för freden. Den s.k. politiska teologin ifrågasatte åtskillnaden mellan religion och politik och betonade med eftertryck att det kristna budskapet också hade betydelse för offentligheten och för det sociala handlandet. Utvecklingspolitik och freds- och säkerhetspolitik trädde i förgrunden som varandra kompletterande uppgifter (Paulus VI: ”Fredens nya namn är utveckling”, i Om folkens utveckling, 1967). Därmed aktualiserades frågan om evangeliets politiska innebörd på ett nytt sätt.

Bergspredikan och politiken

Centrum i Jesu förkunnelse är budskapet om Guds herravälde och rike. Genom Jesu verk tar ett nytt Guds handlande gestalt här i världen och skall fortsätta genom de troende. Det syftar till att övervinna lögn, hat och våld och skapa fred bland människor.

I tron bejakar den kristne detta Guds rikes krav. Genom att verka för rättvisa och kärlek vill han konkret avge vittnesbörd för Guds rikes närvaro. Därvid är han medveten om att denna Guds rikes fred förblir ofullbordad här på jorden. Ändå skall Guds rikes kraft vara verksam redan nu genom den kristne.

Vilken innebörd har då bergspredikans radikala krav? Svaret är inte lätt att ge, eftersom dessa krav innebär både mer och mindre än en lag. De utgör en avgörande impuls, ett kritiskt incitament till ett kristet sinnelag.

Dessa krav är mer än bara en lag. De kallar den kristne ut ur all legalistisk förstelning. Medan gamla tiders lex talionis för att förhindra upptrappning av hämnden förbjöd hämnandet av en ihjälslagen tjänare med dödandet av två, så fäster Jesus lärjungarnas uppmärksamhet vid att detta i bästa fall begränsar, men inte övervinner, det ondas rot, aggressiviteten mellan människor. Lärjungarna är kallade att bevisa sitt kristna sinnelag genom att de avstår från vedergällning och vid tillfälle övervinner det onda t.o.m. genom förlåtelse.

Bergspredikans krav är dock samtidigt mindre än en lag. De kan inte omedelbart tillämpas på det samhälleliga och institutionella planet, dvs. på statens handlande. Där kan bergspredikan inte göras till en allmänt gällande lag. Ty bergspredikan berör i första hand det personliga mellanmänskliga planet. Även här har den emellertid politiska implikationer. Av politiker, som såsom kristna bär politiskt ansvar, krävs att de granskar även sitt politiska handlande i ljuset av evangeliet. Ty Kristi budskap gäller för hela mänskligheten och är ett erbjudande som rör även samhället. Däri ligger dess politiska dimension.

Emellertid får man därvid inte glömma: Guds rike här i världen upphäver inte de samhällsordningar i vilka människan lever. Kristen tro alienerar inte människan från dessa ordningar. Snarare gör den människan medveten om sig själv och sin situation av vanmakt och värdighet i dessa samhällsordningar. Ja, man kan t.o.m. påstå: tron visar inom ramen för dessa samhällsordningar på en människosyn där medmänniskan inte bara framstår som en varg (Hobbes) utan också som en broder. Den som även i motståndaren ser en likvärdig människa kommer att bemöda sig om att vid konflikter och tvister underhandla med den andre. Därvid kan han vid tillfälle också använda påtryckningsmedel. Men det kan aldrig vara ett mål för honom att bygga upp en maktpotential i syfte att effektivt använda sin makt.

Vad krävs då av den kristne?

Tvåfaldig insats för freden

Denna skyldighet kräver inte att den kristne principiellt avstår från all militär makt. Vargen och brodern gör oss uppmärksamma på den spänning som finns i människan och inte kan upphävas: spänningen mellan brustenhet och värdighet. Vi lider alla under denna kluvenhet. Den är inte främmande för allmänt mänskligt medvetande. Erfarenheten av denna kluvenhet är ett grunddrag i den kristna människouppfattningen. Inte heller en ansvarsfull kristen socialetik kan nonchalera denna erfarenhet. Därför känner sig kristen etik förpliktad att granska alla de åtgärder som är ägnade att avvärja det onda i och omkring oss. Men på samma gång måste den vara öppen och villig att förkunna försoningens evangelium.

Den fredliga samlevnaden kan aldrig garanteras med hot och insats av våld. Den historiska erfarenheten visar emellertid inte mindre tydligt, att ett vapenlöst tillstånd uppenbart inte räcker för att säkra freden. Tvärtom liknar en vapenlös stat ett vakuum som rentav suger till sig okontrollerbara politiska intressen och krafter. I stället för att förhindra kriser löper den risk att i stället rentav frammana dem. Därför finns det nog inte en enda stat i hela världen (ministater undantagna) utan vapenmakt. Här visar sig enbart konsekvensen av den brustenhet som präglar människan och hennes historia. Denna realistiska människo- och samhällssyn, som grundar sig på allmänmänsklig erfarenhet och bekräftas genom uppenbarelsen, är även grundläggande för all etisk bedömning i frågorna kring dagens freds- och nedrustningspolitik.

Minskningen av spänningar och konflikter genom insats för större rättvisa i världen å ena sidan och effektiva skyddsåtgärder mot kränkning av elementära rättigheter å den andra är alltså bara två sidor av en och samma uppgift. Kravet på fredstjänst, med eller utan vapen, motiveras just av denna insikt. Olika tjänster känner sig till sist förpliktade till en insats för samma mål. Ensam kan ingen av dessa tjänster garantera att malet uppnås. Var och en hjälper till och bär i sig den motsägelse som en brusten värld innebär.

Soldaten måste uthärda motsägelsen att öva sig för något som han hoppas att aldrig bli tvungen att göra, därför att han önskar fred utan användning av våld. Och vapenvägraren måste leva med motsägelsen att just de åtgärder som han vägrar fullgöra möjligtvis är en väg till icke-våldsam reglering av konflikter. Kyrkan som evangeliets representant, som förkunnar Guds rike och herravälde här i världen, ger uttryck åt denna spänning i det hon tror att båda tjänsterna – var och en på sitt sätt – kan integreras i strävan efter fred och att man genom båda kan avlägga ett kristet vittnesbörd.

Såtillvida som kyrkan har som särskild uppgift att förkunna försoning och hoppet om Guds kommande rike, har vittnesbördet för icke-våldsprincipen en betydelse för henne som ett trons och hoppets tecken som hon inte skall göra avkall på. Men samtidigt kan hon inte heller utesluta soldatens yrke från det kristna vittnesbördet. Trots trons hopp om en allomfattande fred, som skall komma när Guds herravälde fullbordas, kan kristenheten inte passivt tolerera all orättvisa i världen. Kyrkan får inte heller förstå sin fredsmission så ensidigt att hon principiellt avvisar all militär makt. Samtidigt får hon inte helt enkelt anpassa sig efter statliga och samhälleliga maktförhållanden och låta brutala nyttoprinciper eller teknokratin få makt över och styra den politiska planeringen. Liksom stående över fronterna skall hon alltid och av all kraft hänvisa till och verka för möjligheten att bilägga konflikter genom underhandlingar. (1)

Även om de kristna fredssträvandenas yttersta fullbordan ligger bortom världens historia, måste de ändå bli verksamma i vår timliga historia. Men detta är möjligt bara om de tar form i etiskt-politiskt handlande. Den främsta uppgiften är därvid att klarlägga de principiella frågorna, så som vi har försökt göra. Men utöver dessa allmänna principer behövs en realistisk analys av och en konfrontation med den konkreta verkligheten. Först då kan en fredsetik bli verkligt verksam. Detta innebär att den är hänvisad till dialog med de politiska vetenskaperna, i synnerhet med den empiriska freds- och konfliktforskningen. Den senare har till uppgift att klarlägga faktaunderlaget, sammanhangen i det mänskliga beteendet och därur arbeta fram möjliga prognoser. Här står vi inför den konkreta frågan vad som bör sägas och göras inför det ömsesidiga hot om massförintelse som vi upplever i dag. Denna fråga har blivit så oöverskådlig och komplex att vi i det följande måste nöja oss med några aspekter som givetvis bara kan peka på vissa elementära etiska krav.

II. Den konkreta frågan

I den strategiska konception som de stora militära maktblocken i öst och väst utvecklar spelar det ömsesidiga hotet om massiv vedergällning i dag en central roll. Militärt stöder sig deras säkerhetspolitik på terrorbalansen genom hot om massförintelse.

Vi förutsätter – i enlighet med det som vi påpekat – att massförintelse etiskt aldrig kan rättfärdigas. Men i så fall inställer sig omedelbart frågan om inte också den strategi som hotar med dessa medel är på samma sätt förkastlig. Frågan är berättigad. Emellertid träffar den ännu inte det egentliga problemet. Ty det strategiska målet för terrorbalansen är givetvis inte massförintelsen som sådan utan att kunna skydda sig mot ett motsvarande angrepp och – därmed förknippat – mot försöket till politisk utpressning. Det förefaller viktigt att precisera frågeställningen och samtidigt visa hur komplex den etiska bedömningen av det mänskliga och politiska handlandet på detta område är.

Den moderna fredsforskningen visar oss denna komplexitet genom att klargöra ett dubbelt dilemma på den aktuella nedrustningspolitikens område: terrorbalansens och försvarets dilemma, bådadera i förhållande till massförintelsevapnen.

l. Terrorbalansens dilemma

Dilemmat karakteriseras av följande i grund och botten skrämmande alternativ: Antingen står man fast vid en verksam avskräckning och måste följaktligen också gå med på att ständigt rusta ikapp den andra parten – en utveckling som i enlighet med sin immanenta dynamik i längden måste leda till en katastrof – eller avstår man ensidigt från strategisk jämvikt och utsätter sig därmed för risken för politisk utpressning. (2)

Detta dilemma implicerar antagandet att terrorbalansens strategi och den därmed förknippade kapprustningen – i motsats till de militära och politiska strategernas antagande – inte förhindrar krig utan i själva verket gör krig mer sannolikt. Här skall medges att detta antagande för närvarande knappast kan stödjas med strängt empiriskt-samhällsvetenskapliga undersökningsresultat. Enligt vissa studier minskade terrorbalansens politik under 50- och 60-talet krigsfaran i vissa centrala konfliktområden. I stället har risken i vissa ej klart avgränsade perifera zoner avsevärt ökat. På lång sikt tycks emellertid ”avskräckningsfreden” även i centrala områden vara alltmer hotad.

Det är inte vår sak att utifrån etisk synvinkel ta ställning till frågan om fakta. Däremot måste vi ta ställning till hypotesen som sådan. Möjligen kan man tala om en frist – Alva Myrdal talar om en ”chans” – som det gäller att utnyttja. Påven Paulus VI förklarade i sitt budskap till FN:s nedrustningskonferens 1978: det vore ”en tragisk illusion att tro att kapprustningen skulle kunna fortsätta på samma sätt i det oändliga utan att frambesvärja en katastrof”. Och påven gav uttryck åt sin farhåga att kapprustningen i förening med den teknologiska utvecklingens inneboende dynamik skulle leda till en nästan automatisk eskalationsprocess. Det är därför som kyrkliga uttalanden från högsta ort i första hand fördömer kapprustningen, inte avskräckningen som sådan.

Hänvisningen till en frist, en chans som återstår, är ett tecken på att terrorbalansens dilemma ännu inte har lett oss in i en hopplös återvändsgränd. Men kapprustningens inneboende dynamik till eskalering har blivit hotfull. Därför måste kapprustningen stoppas och ett realistiskt nedrustningsprogram komma i gång. Ingen kan blunda för hur trängande dessa krav har blivit. Men diskussionen handlar samtidigt oundvikligen om vilka konkreta steg som skall tas för att uppnå detta.

De konkreta stegen

Tar man detta dilemma på allvar, framgår att en ensidig och förhastad nedrustning kan destabilisera den säkerhetspolitiska jämvikten mellan öst och väst (och f.ö. i hela världen) lika mycket som en okontrollerad kapprustning. Därom vittnar entydigt både FN:s och Sveriges nedrustningspolitik(3). Vägen ur återvändsgränden måste därför i första hand sökas i effektiva nedrustningsåtgärder i förening med realistisk rustningskontroll.

Här är inte platsen att ta upp de mångfaldiga internationella underhandlingar om rustningsbegränsning och nedrustning som har förts alltmera intensivt under senare år, bland annat FN:s första Special Session on Disarmament 1978 (SSOD 1), nedrustningsförhandlingarna i Genève fr.o.m. 1979 genom Committee on Disarmament (CD), bilaterala förhandlingar om begränsningar av kärnvapen (SALT I-avtalet, 1972, och SALT 2-avtalet, 1979, som emellertid aldrig trätt i kraft), Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa 1 (ESK 1) 1975 i Madrid och ESK 2 och 3 1977-78 i Belgrad och 1980-82 i Madrid. Under sommaren i år skall SSOD 2 äga rum; för dessa underhandlingar överlämnade en expertgrupp med statssekreteraren Inga Thorsson som ordförande hösten 1981 en omfattande forskningsrapport till FN:s generalförsamling. (4)

Med sikte på vår frågeställning kan vi fastslå några fragmentariska synpunkter:

1. Trots alla motgångar i hittillsvarande underhandlingar om nedrustning, vilka kan verka ha blivit en nästan total missräkning, kräver en kristen fredsetik en politisk fredsstrategi. Kanske den mest utpräglat politiska utsagan från katolska kyrkans sida i detta hänseende gjordes av Paulus VI 1968 i ett tal till den diplomatiska kåren, som utgjorde en anmärkningsvärd formulering av den katolska inställningen. Påven betecknade kriget som diplomatins bankrutt och fastställde att avståendet från diplomati inte skulle lösa den moderna världens problem utan tvärtom göra dem fullständigt olösbara. ”Ty folkens relationer sinsemellan grundar sig med nödvändighet antingen på förnuft eller på våld. Det finns bara samförståndets eller förintelsens väg; det finns bara diplomati eller krig.” Diplomati i fredens tjänst söker tålmodigt, ihärdigt och gång på gång nya initiativ. En sådan form av diplomati har ingenting att göra med machiavellism som inte ryggar för list och bedrägeri. Av dagens diplomat krävs insikt i mänsklighetens situation och konsten att knyta förnuftiga mänskliga förbindelser mellan folken. En sådan diplomat är en rättvisans, förnuftets och dialogens man. Påven kräver givetvis inte att diplomaten och politikern förlorar sitt eget lands intressen ur sikte. Men han väntar sig att diplomaten tolkar detta intresse i hela mänsklighetens perspektiv och till dess allmänna bästa. På frågan som han ställer till sig själv, hur han kan hysa ett sådant förtroende för diplomatin, svarar han: ”därför att vi har förtroende för det mänskliga förnuftet”.

Ett nytt tonfall skymtar här i kyrkliga yttranden: politik och diplomati beskrivs som ett etiskt krav att handla och verka för freden. För den kristne blir då konsekvensen att den politiska form som hans kärlek både till nästan och till fienden bör ta sig är en fredsstrategi som genom underhandlingar och genom internationella avtal kan lösa konflikter och säkra freden.

2. Ett andra etiskt krav låter sig kanske sammanfattas under stickordet: nödvändigheten att på ett djupgående sätt bemöda sig om förtroendeskapande åtgärder. Sådana åtgärder, som är viktiga förutsättningar för säkerhet och fred, skall bland annat bidra till att rätta till felaktiga uppfattningar och undanröja missförstånd i de mellanfolkliga relationerna. En nödvändig förutsättning är givetvis större öppenhet i redovisningen av de militära styrkeförhållandena, något som avsevärt skulle underlätta en bedömning av det politiska beteendet. Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa har i sina dokument kommit fram till överenskommelser om vissa konkreta åtgärder som faktiskt är ett allra första principiellt steg i denna riktning, om än det politiska klimatet sedan dess återigen har väsentligt försämrats. Liknande förtroendeskapande åtgärder borde därför utvidgas till de allmänna politiska relationerna. I sammanhanget kan man inte bortse från vissa subjektiva säkerhetsbehov på vardera sidan, som också måste tillgodoses.

Omtvistat är ett förslag till ensidig förhandsnedrustning, såtillvida som den skulle ifrågasätta ett normalt försvar av statens säkerhet mot militära övergrepp eller politisk utpressning. I princip kan sådana förtroendeskapande åtgärder bejakas, men man får inte förbise att exempelvis Carter-administrationen inte uppnådde nämnvärda resultat med sin ”appeasement-politik”. Förtroende måste till sist vara något ömsesidigt, och de ideologiska skillnader som spelar in får inte underskattas. Helsingforsavtalet 1975 misslyckades med att säkra elementära mänskliga och demokratiska rättigheter i öststaterna just av sådana skäl.

3. En kristen människo- och samhällssyn, medveten om den spänning som råder i all mänsklig tillvaro mellan brustenhet och värdighet, inser omedelbart att denna påfrestning oundvikligen kommer att utveckla oerhörda motsättningar när det rör sig om nationella eller internationella – ekonomiska, politiska och ideologiska – intressen och konflikter. En realistisk bedömning kommer därför med nödvändighet att kräva internationella kontrollåtgärder och kontrollorgan. När man närmare studerar dokumenten från de internationella nedrustnings-, freds- och säkerhetskonferenserna, kan man inte undgå att lägga märke till hur försiktigt och återhållsamt man berör dessa krav . 5 Därvid bör påpekas, att svensk nedrustningspolitik vittnar om en synnerligen realistisk bedömning. . 6

4. Utifrån en helt annan utgångspunkt – inte diplomatin och den internationella politiken utan mänsklighetens reaktion på ett nukleärt krig – tar fredsrörelserna upp kampen både för nedrustning och mot krig och våld. Vi anser att det här rör sig om ett fenomen av stor betydelse, och vi har all anledning att närmare granska fredsrörelsernas möjligheter och etiska motiveringar.

Men låt oss först ta upp det andra aktuella dilemmat, för att sedan återkomma till denna fråga.

2. Försvarets dilemma

Terrorbalansen är inte det enda dilemma vi står inför. Även ett försvarets dilemma synes vara aktuellt i europeiska sammanhang. På Europas västra flank finns två mindre kärnvapenmakter: Frankrike och Storbritannien (oberoende av NATO:s kärnvapenstyrkor), och över hela Förbundsrepubliken Tyskland ligger kärnvapeninstallationer utspridda. 7 I försvarets intresse anser man sig behöva någorlunda ”jämvikt” eller ett ”skydd” från USA:s kärnvapenparaply. Så ställer sig problemet om försvarets dilemma.

Sett i europeiskt perspektiv är den avgörande frågan när det gäller försvaret följande: Förstör inte ett försvar med atomvapen med nödvändighet det som man vill försvara?

I båda maktblocken är man medveten om att terrorbalansen kan misslyckas. Men då står man inför ett anfall med atomvapen, med all förintelse detta innebär. Denna risk ställer ytterst Europa inför ett dilemma: antingen gör man motstånd med en militär atomstyrka – då är en fruktansvärd förstörelse om inte förintelse av allt liv att befara – eller avstår man från ett kärnvapenförsvar med konsekvensen att en främmande makt eventuellt kan överta herraväldet med alla konsekvenser detta får.

Man kan invända att alternativet är felaktigt. S.k. ”flexible response” tycks kunna öppna en utväg ur dilemmat. Men bortsett från det faktum att en enskild, isolerad och begränsad aktion av allt att döma verkar föga realistisk kan man med fog påpeka: all avskräckning – även genom flexible response – är verksam bara så länge det finns en vilja att eventuellt även verkställa hotet. Men i så fall inställer sig frågan om inte denna insikt tvingar oss att återigen etiskt förkasta såväl terrorbalansens som försvarets teori. Med all tydlighet påvisar denna insikt åtminstone ansvaret: att av all kraft söka andra, etiskt försvarbara möjligheter att lösa denna problematik. 8

Ett tänkbart svar

Trots att det förvisso finns ett nära samband mellan upprustning av en avskräckningspotential och beslut om användning av den, ligger däremellan ändå en faktor som är av betydelse för en etisk bedömning. Vi avser faktorn tid.

Trots all kapprustning förblir än så länge beslutet att sätta in dessa vapen hypotetiskt, dvs. under förändrade villkor förblir det öppet för korrigering och ändring. Detta är en omständighet som är av betydelse. Alla våra etiska avgöranden är ju knutna till konkreta situationer och konkreta betingelser. Man kan inte förutsäga vad som kommer att hända, man kan bara varnande peka på något som kommer att hända om utvecklingen oförändrat fortsätter. Sådana prognoser kan kännetecknas som ”diagnostiska hypoteser i terapeutiskt syfte”. Sådana hypoteser framställs alltså i syfte att inte gå i uppfyllelse. I denna bemärkelse kan de – om man tar dem på allvar och om man inte från början utgår från en ödesbestämd historiesyn – påverka den historiska utvecklingen. Djupast sett är de ödesmättade utmaningar att ta ansvar för framtiden, att konkret göra allt för att vända trenden, och ännu mer konkret att sätta in alla krafter för att åstadkomma främst en effektiv nedrustning och rustningskontroll.

I detta sammanhang borde man se att det här handlar om komplexa samhälleliga avgöranden. Rätten och plikten till försvar och därtill knuten uppbyggnad av en militär försvarsmakt är ett mycket komplicerat politiskt, strategiskt och psykologiskt problem. Den paradoxala situation som kännetecknar vår tid kan tvinga t.o.m. stater utanför maktblocken att momentant förstärka sin rustning – mot intrång av båtar med atomvapen i territorialvatten, för att bara nämna ett enda exempel. Denna paradox visar på den situation av verklig om än ännu inte hopplös återvändsgränd som mänskligheten för närvarande befinner sig i.

Men frågan inställer sig om inte denna paradox – sedd under synvinkeln ett försvarets dilemma – just i våra europeiska förhållanden kräver en mera omfattande målsättning:

Med tolv års erfarenheter som ledare av de svenska nedrustningsförhandlingarna (1962-73) framhäver Alva Myrdal i ett bidrag, ”Den framtida inriktningen av svensk försvarspolitik” (i Elva åsikter om svensk säkerhetspolitik, 1979), som främsta krav: ”Politiskt angelägnast är att öppna en aktiv diskussion om ett kärnvapenfritt Europa.” Ur strategisk synvinkel synes detta krav onekligen vara mer realistiskt än kraven på ett kärnvapenfritt Norden – en insikt som bland experterna tycks vara oomtvistad. Ur politisk synvinkel synes detta krav emellertid för närvarande stå inför ofantliga svårigheter. Ur etisk synvinkel kan vi bara – trots alla till synes nästan oövervinneliga svårigheter – helhjärtat stödja sådana partiella mål på grund av den vitala betydelse de har.

Detta leder oss till en synpunkt som är av än större vikt:

En omfattande freds- och Utvecklingspolitik

All säkerhetspolitik måste ses inom ramen för en omfattande freds- och utvecklingspolitik. Det räcker inte att se den exempelvis bara utifrån den isolerade frågan om krigstekniken och om det försvarbara i strategiska vapen. Den risk som ligger i Tredje världens fattigdom och överbefolkning är kanske för framtiden – om än på annorlunda sätt – inte mindre stor än kärnteknikens vidareutveckling. Detta visar tydligt: säkerhetspolitiken får inte bara ses ur krigsteknikens alltför trånga synvinkel; den måste ses i sitt övergripande helhetsperspektiv. Alltmer växer insikten om dessa sammanhang. I klartext uttryckt kräver en omfattande freds- och säkerhetspolitik en ny internationell ekonomisk världsordning. 9 Ur svenskt perspektiv har Alva Myrdal klarsynt påpekat: ”Vad gäller diskussionen om den nya ekonomiska världsordningen bör den varningen tilläggas att vi ibland i vissa allmänna deklarationer nog överskridit gränsen för vad vi är beredda att med nuvarande åsiktsläge ge efterföljd i praktisk svensk politik. Detta är på längre sikt inte till gagn för vår trovärdighet.”

Återstår ett problem som i våra sammanhang i hög grad förtjänar intresse och granskning:

Fredsrörelsernas betydelse och gränser

Vilket bidrag kan fredsrörelserna ge till freds- och nedrustningspolitiken?

Här är inte tillfälle att i detalj gå in på svenska och internationella fredsrörelser i deras olika former, deras kulör och konkreta målsättning. En viss avgränsning har vi framfört gentemot en viss ensidig och antimilitaristisk – även kristen – pacifism, som förlorar fredsproblematikens etiska komplexitet ur sikte. Emellertid förtjänar den växande världsvida strömning för fred och nedrustning, som tar sig uttryck i dessa rörelser och på mångfaldiga sätt genom bön, offer, tystnad, fasta, fredsmarscher och manifestationer ger vittnesbörd för sina strävanden, att uppmärksammas och tas på allvar.

Några frågor inställer sig härvidlag:

1. Givetvis kan sådana fredsrörelser från olika håll vara utsatta för missbruk i defaitistiska syften. Men i princip borde en kristen fredsetik av all kraft engagera sig i en autentisk strävan för fred och nedrustning såtillvida som den finns i dessa rörelser och som vi försökt beskriva.

Man glömmer lätt den katolska kyrkans stora fredsansträngningar och fredsinsatser redan under första världskriget (1914-18), vidare före och under andra världskriget (1939-45) 10 och påvarna Johannes XXIII:s, Paulus VI:s och den nuvarande påven Johannes Paulus II:s insatser i våra dagar. Emellertid måste vi ärligt tillfoga, att först i våra dagar en bred fredsrörelse tycks vakna inom kyrkan som aktivt tar upp dessa bemödanden från högsta ort och försöker ge dem praktiska uttryck på basnivå. Något liknande gäller, kanske inte i mindre grad, för andra kristna kyrkor och samfund. Instruktiv i detta hänseende är informationen i detta nummer av Signum om de amerikanska kristnas engagemang och om ärkebiskop Hunthausens senaste initiativ för nukleär nedrustning, som givit den amerikanska fredsrörelsen en ny dimension. Jfr sid. 124. Just detta exempel visar, att dessa och liknande fredsrörelser så småningom kan få ett inflytande t.o.m. på det politiska planet.11

DDR:s växande svårigheter med kristna fredsrörelser är ett annat exempel som pekar i samma riktning. De drastiska åtgärderna under senare tid mot ungdomar som bär fredsmärket ”svärd till plogbillar” (Jes. 2:4: ”Då skall de smida sina svärd till plogbillar . . . Folken skall ej mer lyfta svärd mot varandra”) pekar bland annat på en allvarlig oro hos regimen.

Utan tvekan kan därför antas, att kraftfulla minoritetsrörelser, som ger uttryck för mänsklighetens djupa ångest för krig och längtan efter fred och säkerhet, av det slag som uppenbart växer världen runt, på det ena eller andra sätter kan få politiskt inflytande. De skulle åtminstone under vissa omständigheter kunna dämpa eller t.o.m. bryta en viss ”kapprustningshypnos” och nödga parterna att söka alternativa lösningar vid förhandlingsbordet. Ty ett krig i dag är inte bara det mest barbariska utan också det minst effektiva sättet att lösa såväl samhälleliga svårigheter som konflikter mellan maktblocken. Givetvis borde man samtidigt nyktert konstatera, att fredsrörelser ensamma inte kan lösa dagens hotfulla krigsproblematik. De kan och borde emellertid stödja och stimulera all internationell freds- och nedrustningspolitik, utmana denna politik att bli trovärdig och att förläna avtalen hållfasthet. Här ligger, vad vi kan bedöma, fredsrörelsernas möjligheter och gränser.

Ytterligare något kan emellertid sägas om deras möjligheter. Kristna och icke-kristna fredsrörelser utgör inte minst en utmaning till alla att utveckla realistiska målsättningar och alternativ som tar hänsyn till de oerhört komplexa faktorerna i dagens fredspolitik. Egendomligt nog har vi bland kristna fredssträvanden i Sverige hittills knappast funnit nämnvärda försök till fördjupad reflexion och analys över kristen fredsetik och dess implikationer i dagens läge. Detta står i grund och botten i bjärt kontrast till Sveriges realistiska och impulsgivande internationella freds- och nedrustningspolitik.

2. Utifrån de utgångspunkter som vi utvecklat kan man komma med invändningar mot enskilda uttalanden i den amerikanska fredskampanjen, exempelvis mot kardinal Cooks ”tolererande” av en nukleär terrorstrategi, t.o.m. med de inskränkningar som han gör. Mot enskilda medel i denna kampanj, exempelvis skattebojkott eller krav att lämna arbeten inom rustningsindustrin, kan man i förstone och av olika motiv vara tveksam. Däremot kan vi – i synnerhet i den konkreta situationen – inte förneka att de ter sig etiskt konsekventa och möjliga.

Hela situationen visar, hur stort behovet är av fördjupad fredsetisk reflexion som ständigt konfronteras med den komplexa konkreta situationen. Samtidigt blir kravet på en kristen fredsinspiration klart synlig – en kristen fredsinspiration som inte drar sig för att bruka hela sin uppfinningsförmåga för att komma fram till en effektiv fredsstrategi.

Utan tvekan står mänskligheten inför hotet av ett nukleärt ”holocaust”. Läget fordrar därför en samvetsrannsakan även hos de kristna: har de fattat sin kristna tros andemening och krav?

”Ingen av de båda supermakterna vill krig. På båda sidor saknas dock en strategi som är tillräcklig för att undvika kriget” (Helmut Schmidt 1981).

Varken en attityd som principiellt skulle betrakta internationell politik som klasskamp eller en hållning som principiellt prioriterar sina maktintressen, utgör givetvis gynnsamma utgångspunkter för en fredsstrategi. Det synes därför vara en ödesfråga för mänskligheten om det lyckas att undvika krig inte bara av ångest inför en katastrof utan på grundval av en gemensam orientering bland folken och ett minimum av gemensamma värden och internationella umgängesformer. En sådan gemensam orientering kan bara möjliggöras, inledas och konkretiseras i normer och organ för en fredlig konfliktreglering genom en seglivad och tålmodig freds- och nedrustningspolitik.

NOTER

1. Vi förbigår här det krav som har framförts inom vissa fredsrörelser: att ersätta all militär makt med en militär polisstyrka – ett krav som under nuvarande förhållanden knappast synes vara realistiskt. En etisk bedömning borde noga skiljas från framtida och till synes avlägsna önskemål.

2. Vi återkommer senare till frågan om internationellt garanterade kärnvapenfria zoner.

3. Nedrustningsförhandlingarna i Genève har i ökande utsträckning kommit att gälla stegvisa åtgärder för reglering och begränsning av vapenutvecklingen på vissa områden, samt för nedrustning i etapper. Denna förhandlingsmetod har visat sig vara den enda framkomliga vägen.

Jfr UD informerar: Nedrustning, 1981:2. Svenska försvarskommitténs principförklaring 1968: ”att vår säkerhetspolitik . . . kommer till uttryck såväl i den alliansfria politik i fred syftande till neutralitet i krig som i strävandena att minska riskerna för krig och konflikter i världen . . . I korthet innebär detta att det yttersta målet för den svenska säkerhetspolitiken är fred, frihet och bevarad demokratisk livsform.” 1982 skall Sveriges Riksdag fatta ett nytt långsiktigt beslut om landets säkerhets- och försvarspolitik. 1978 års försvarskommitté presenterade sitt första delbetänkande i juni 1979 (Vår säkerhetspolitik, SOU 1979:42).

4. Jfr UD informerar. Inför FN:s andra särskilda generalförsamling om nedrustning 1981:2, Stockholm 1982.

5. Jfr handlingsprogrammet från FN:s första extra generalförsamling om nedrustning 1978, nr 50: ”För uppnåendet av nukleär nedrustning kommer det att krävas brådskande förhandlingar om överenskommelser, i lämpliga etapper och med lämpliga kontrollmetoder som är tillfredsställande för berörda parter . . .” (jfr även nr 91 och 92).

6. Jfr Alva Myrdal: Den framtida inriktningen av svensk försvarspolitik, i Elva åsikter om svensk säkerhetspolitik, 1979, s. 91-119, särskilt s. 102 ff: Utformningen av svensk säkerhetspolitik.

7. Jfr angående faktamaterialet Alva Myrdal: Ett kärnvapenfritt Europa?, 1981; Robert Neild: How To Make Up Your Mind About The Bomb, London 1981; Dieter S. Lutz: Weltkrieg wider Willen. Die Nuklearwaffen in und får Europa, rororo-aktuell 1981.

8. I senaste numret av Foreign Affairs och vid en presskonferens den 7 april tog fyra f.d. USA-regeringsmedlemmar, bland dem f.d. försvarsminister McNamara, ställning till doktrinen om ”flexible response” och krävde att USA avstår från att börja med en begränsad insats av kärnvapen vid ett eventuellt krig i Europa. ”I en konflikt finns ingen garanti för att man kan undvika den omedelbara eskalationen till den stora smällen” (McNamara).

9. Thorsson-rapporten (Study of the relationship between disarmament and development Doc. A/36/356) visar med användning av senaste data, att militärutgifter är en negativ faktor i alla ekonomiska system. Försvarsutgifterna bromsar ekonomisk tillväxt. Genom militärutgifternas inflationsdrivande verkan, och genom att allmänt bidra till ekonomiska och politiska störningar, verkar de hämmande på investeringsviljan och slår därför direkt mot utvecklingstakten. Jfr även Nedrustning och utveckling. Ett internationellt forskningsprojekt inom FN:s ram, FOA rapport, febr. 1982.

10. Actes et Documents du Saint Siege relatifs à la seconde guerre mondiale, 11 vol.

11. Även den skotska katolska biskopskonferensen publicerade nyligen (den 1 april 1982) ett dokument, i vilket den fastslår att kyrkan fördömer alla massförintelsevapen. Angående försvaret ställs frågan om en försvarspolitik verkligen får bygga på kärnvapen eller om inte just hotet att använda sådana vapen under alla omständigheter etiskt måste förkastas. I detta hänseende beklagar biskoparna avsaknaden av kontrollerbar information om den brittiska regeringens avsikter och åtgärder.

Upprustningen är i full gång. Därmed stjäl vi från de fattiga på vår jord. Detta är något som många som inte alls längre är kristna förstår fullkomligt därför att det så omedelbart står klart vem vi kan rädda från svältdöden genom varje atomraket som vi inte bygger och lagrar.

Dorothee Sölle