Hjälp att tro

En arbetshypotes får bilda början. Den har inte utvecklats ur teoretiska insikter, utan ur erfarenhet av rådgivning. Att tro är ett skeende mellan personer. Trons grundord lyder: ”Jag tror på Dig.” Därför är det bara vad man kan vänta, att den religiösa tron uppvisar alla de inslag, betingelser och svårigheter, som överlag gör sig påminta i varje känning människor emellan. Och därför formulerar jag min utgångspunkt så: Vår relation till Gud har samma uppläggning som vår relation till människorna.

Reaktioner på Guds och människornas handlande

Den påstådda strukturlikheten råder – något ytligt uttryckt – redan i fråga om vår reaktion på och vårt omdöme om Guds och människornas göranden och låtanden. Åtskilligt av detta senare gläder oss, mycket går oss oförmärkt förbi, annat går oss till sinnes. Låt oss kalla det yttersidan av våra relationer.

Viktigare är innersidan. Också här går det uppbyggande och det nedbrytande in i vartannat. Också här visar sig något liknande: vi är glada, likgiltiga, fientliga och kluvna i våra känslor såväl gentemot Gud som gentemot människorna.

Det ligger närmast till hands att till en början ange vad som utmärker en konstruktiv, uppbyggande relation mellan Gud och oss. Från Guds sida: hans kärleksfulla tilltal och inbjudan till oss, hans ledning, den milt eftertryckliga anmaningen att gå vidare obehindrad av alltför snäva gränser och liknande; från vår sida: lyssnandet och anslutningen till honom, framläggandet av vår nöd och sorg, lovprisningen. En sådan bejakande relation mellan Gud och oss är korteligen målet för det kristna livet, målet för pastoral rådgivning. I rådgivningspraktiken ställs vi vanligen inför defekterna, bristfälligheterna i våra relationer till Gud. Så förhåller det sig också med våra mellanmänskliga relationer.

Mellanmänsklig relation och trosliv

Låt oss först se på de mellanmänskliga relationerna. Vad upptäcker vi? Vi upplever hos oss själva att våra relationer och därmed också vårt förhållande till andra personer inte bara bestämmes av verklighetsunderlaget, utan också av de inbillningar om partnern och oss själva, som utlösts genom kontakten. Sådana drömbilder och känslomässiga inslag bestämmer ofta vårt uppträdande i vidare mån än den så kallade verkligheten. I dess fantasier strömmar det in tidigare erfarenheter, som vi har gjort med andra i det förflutna. Barndomsupplevelserna gör sig därvid så pass gällande som sker, därför att de den gången starkt präglat oss. Med allmän giltighet kan detta belysas av följande: De känslor som våra föräldrar och också våra äldre syskon har väckt hos oss, behåller alltid ett stort inflytande på det sätt varpå vi upplever auktoritet – obesvärat eller med insättande ångest. Lydnad erfares ofta som vingklippning. Också tron är ett slags lydnad, nämligen gentemot Jesu Kristi erfarenhet, varpå vi bör lita mera än på den egna, till synes komna erfarenheten. Om nu det mellanmänskliga förtroendet bjuder en emot på grund av dåliga erfarenheter med mänsklig auktoritet, kommer också trons lydnad att bjuda en emot. Utan att underbygga detta med flera belysande fall skulle jag vilja framställa denna allmänna sats: De hinder som vi erfar i vår relation till människorna, visar sig på nytt i vår relation till Gud.

Relationshinder – troshinder

Även om jag för korthetens skull avstår från fallbeskrivningar, skulle jag ändå vilja meddela ännu några mer allmänna iakttagelser ur praktiken till belysning av den nyss framställda satsen.

– Många människor låter sig endast motvilligt tilltalas av andra. Kanske bär de på ångest att bli störda eller ansatta. Eller de är alltid skeptiska. Hur kommer det då att bli med Guds tilltal till dem?

– Andra uppvisar ett bottenfruset misstroende. De vill själva vara bäste dräng. Som religiösa människor är de ofta viljepräglade och arbetar ihärdigt för den s.k. andliga tillväxten.

– Ytterligare andra kan inte riktigt sätta tro till andra människors tycke för dem. De vill ha ständigt nya bevis på kärleken, hänfaller lätt åt svartsjuka. Många gånger blir de vinningslystna i fråga om egendom och pengar. Gudsförtröstan ligger inte för dem.

– Ofta är jaget svagt utpräglat och vederbörande lagd för att foga sig. Hängivelse – också den åt Gud – är bara skenbar. En auktoritär bild av Gud bortskymmer i förekommande fall de flesta möjligheter att tillvarata egna önskemål eller att ansvara för dem. Den människan blir lätt avogt sinnad mot livet, mot ”Gud”.

Givetvis kunde man sätta fingret på en hel del ytterligare kynnesskavanker som länder till men i lika mån; skildringen skulle nog förtäta sig till ett självporträtt.

Iakttagelserna ovan låter nogsamt framskymta, att våra känslor gentemot Gud ofta är oäkta eller störda. Och å andra sidan är de känslor eller attityder till vilka vi öppet bekänner oss, inte alltid våra egentliga; snarare de i omgivningen rådande. Omedvetet åtminstone erfares de ej sällan som påtrugade. De gör en ofri och tär på livsglädjen. En behövlig särskillnad härvidlag förutsätter att man lär känna sig själv och därtill ansvarar för sina ”nedbrytande” känslor. Och här just vill det till en personlig kontakt, varigenom också de undanskjutna känslorna – de ”mariga” – kan ges utlopp. Därmed har vi redan kommit in på rådgivningsrelationen.

Människans jag-svaghet och språklöshet som uppfordran

I rådgivningsrelationen får vi att göra med människor, som är ”på kant med livet”. På ett eller annat sätt störda i sitt jag; är inte helgjutna, är olyckliga. Vägval som skulle föra ett stycke vidare, kommer inte till något avgörande. Också förmågan att tro blir lidande av detta. När vederbörande är bunden till sitt jag, sina fel och sitt tillkortakommande, når han inte friheten att tro. Rådgivningsrelationen måste härvidlag komma till undsättning.

Alla jag-störningar har något gemensamt: det sanna jaget är undanskjuvat, många gånger bakom en tjusig framtoning, ibland liksom kascherat bakom matterat glas. Ofta föreligger en grundläggande isolering, en djup känsla av övergivenhet. Jaget kan inte uttrycka sig, är mållöst. Den som är mållös, är en ingenalls. Den som inte talar sitt eget språk, är inte genuin. Och den som ännu inte tillägnat sig sitt eget språk, måste först bekanta sig med det (Kaspar Hauser, vargbarnen – klassiska exempel). Den som inte talar något eget språk, hamnar lätt i andras ledband. Detta är inte heller uteslutet i det religiösa livet. Formrytteri i trosutövningen liksom förbening i lärosatserna kan stäcka personlighetens inre liv.

I rådgivningen och terapin skall det livas upp, som tidigare råkat i dvala – och detta genom medkännande lyssnande, värme och uppmuntran. Den som kränkes och vanställes av andra, måste först motta och uppleva riktigt stöd, innan han åter kan förtrösta på andra människor. Tron behöver oundgängligen som underlag ett givet mått av naturligt förtroende. Mycket är vunnet för detta, om rådgivaren tillsammans med konfidenten låter dennes tidigare och pågående erfarenheter av kärlek passera revy. Ofta visar det sig då, att han varit älskad av andra men inte märkt det eller inte kunnat gå in på det. Många gånger kan man redan genom varsnandet av sådana inslag rida spärr mot benägenheten för oavlåtlig självgissling.

Någon frågar kanske: Kan inte Gud själv bota en sådan människa med sin nåd? – Det tvivlar jag inte på. Men för oss handlar det om vad vi måste göra och bestyra. Inte minst här gäller Ignatius av Loyolas princip: ”Handla så, som om allt berodde på dig, och förtrösta samtidigt så på Gud, som om allt berodde på honom.” Vi skall inte glömma att bedja för konfidenterna och att i deras ställe tro – också på honom, konfidenten. I vår rådgivning skall något av Guds tål modighet märkas. Här rinner mig något i sinnet: den tyske expressionisten Emil Noldes målning: ”Den store trädgårdsmästaren”. Örtagårdsmannen bidar, och han är ingalunda herre på täppan; ty allt har sin tid.

Personhistoria – frälsningshistoria

Ett stört jag har sina språksvårigheter. Det har inte heller någon egen historia. I människans sanna historia skall det träda i dagen, som vilar förborgat i henne som anlag. Om detta sker endast styckevis eller inte alls, när en människa snarare dras med än verkligen lever, har hon ingen historia. Denna saknar åtminstone sitt inre sammanhang. Det egna förflutna upplevs inte som värdefullt. Många talar om saken med en avböjande åtbörd.

När Sigmund Freud låter patienten återupptäcka de egna undanskjutna och förnekade upplevelserna, så innebär denna färd till ett obekant land också upptäckten av den egna hembygden. Det som blivit utan ord förlorar sin stumhet, och det som lidits i tysthet blir till sist egen historia.

Hur skall vi finna fram till vår frälsningshistoria, om vi själva är historielösa? Om vi varit historiens lidande snarare än dess verkande? Hur kan i sådant fall frälsningens och helandets ord nå oss? Hur skall vi komma att känna oss berörda? ”Orden hör jag väl, endast att tron fattas mig” (ur Goethes Faust). Visst händer det att man – under omgivningens tryck – papegojlikt lever ut s.k. religiösa känslor. Men hjärtat förblir oberört.

Ty vad har där egentligen förevarit? Jo: att blott och bart en konststycke har fått sin belöning. ”Om du är duktig, hör du till oss.” Vilken elakartad självförnekelse har väl inte på det sättet inympats! ”Du är okay, bara du håller stilen. Kom inte med några dumheter här!” Blir någon så kuschad, kan han inte längre fritt anförtro sig åt någon. Reaktionen på sådant skiftar allt efter vederbörandes läggning: sorgsenhet, protest, ångest; längre fram ensamhet och övergivenhet, förhärdelse, oro. I en hjälpande relation blir alla dessa symptom uppenbara jämte ytterligare många andra. Här finns vår chans – chansen för den pastorala rådgivningen.

Motsvarande symptom visar sig nämligen också i relationen till Gud. Är inte också han en annan, ett ickejag, ett centrum för främmande handlande och sina egna avgöranden? Ängsligt tvivel uppstår: är inte också han liksom alla andra sig själv närmast?

Hur ofta fordras inte också ännu idag blind underkastelse under åberopande på honom eller med hot om hans straff. Äkta lydnad är något helt annat. Den är ett känsligt lyssnande på tilltalet från Gud, som vill göra oss lika hans Son; Gud som söker ett samtal med oss, utan vinstsyfte liksom i en lek, utan egoism och utan att tillägna sig oss såsom redskap. Rådgivarens uppriktiga möda kan bidra till att läka sår och förhjälpa konfidenten till det som denne djupast längtar efter: tron på Gud.

Framom de åtta saligprisningarna står en nionde outtalad: ”Salig den som tror”. Elisabet säger det till Maria: ”Salig är du, som trodde” (Luk. 1:45). Hon är de troendes urbild. Den troende är fri, lösgiven och i grund obekymrad. Han kan skratta och le. Gud leder ofta en människa till denna tro genom en annan troende. Kanske sker detta i rådgivningen oftare än vi vet av. Många får vänta länge på att komma med i laget.

Gudsrelation och oskatt liv

Hittills har talats om störda människor. Jag utgick från att det inte var ett religiöst problem som ledde dem till rådgivningen. Åtminstone var det inte på grund av det motivet som de sökte rådgivning. Men vilken är situationen, när någon faktiskt kommer med ett religiöst problem?

Många gånger är det bara skenbart ett sådant. Då rör det sig om svårigheter med kyrkan eller med uttalanden från dennas ämbetsbärare. Men inte sällan visar det sig, att ett ”oidipalt” problem – ungefär den unga flickans relationsproblem med fadern eller ynglingens med modern – också yttrar sig i relationen till andra auktoriteter eller institutioner. Vid upptäckandet och vid bortarbetandet av ”den oidipala vreden” blir det ofta tydligt, att längtan efter att tro finns latent under denna.

Men också med Gud själv har vi människor våra svårigheter. Jag skulle därvid vilja skilja på två slag. Vi kommer att se, att bara den andra utgör en verklig svårighet med att tro på Gud, medan den första hänför sig till troshinder som har sitt ursprung i ett annat skikt av personligheten. Men man bör fördenskull inte underskatta deras betydelse.

Det första komplexet skall skisseras genom ett exempel: Någon kan känslomässigt inte gå med på att Gud älskar honom. Men skulle inte denna smärta kunna ha sin orsak i att det finns en ”svart fläck” på själen eller att ett ”svart moln” lägrar sig över den? ”Jag är inte värd att älska”, säger han då. Eller: ”Det är omöjligt att någon har mig kär”; ”det finns ingen vettig människa, som jag kan förmå till detta” osv. Detta är en otro som förvärvats genom ett under livets gång uppkommet självförakt. Det säger sig självt, vilket terapi som är att tillråda! Jag erinrar om det tidigare sagda. Vi möter här fenomenet, att ett till en början mänskligt problem – i detta fall den störda självkänslan – yttrar sig som ett religiöst problem. Det är ju också ett sådant. Bara att dess genes ligger på ett annat, icke-religiöst plan. Sådana eller liknande religiösa problem har också människor, som vi annars inte betraktar som själsligt störda. Många av oss bär inom oss på sådana blockeringar.

Också det andra slaget av trossvårigheter är personlighetsbetingat. Dessa svårigheter beror emellertid mindre på bortfallssymptom i vår utveckling än fastmer på verkliga hinder inom oss mot tron och hängivelsen i denna. Vi skall steg för steg leta oss fram till frågans kärna.

Gud och smärtan

Där finns problemet med lidandet, det onda och döden. Det möter oss överallt. Ställer det sig inte många gånger svårt för oss, att tro att denna värld vilar i Guds hand? Särskilt svårt ställer det sig för den människa som är oralt strukturerad (av hunger driven till lust). Just denna människa är i synnerlig måtto en ”produkt” av en kall och känslolös värld. Våra önskningar renas, och vi inser alltmer att det är kärlekslösheten, som har gjort världen sådan, inte Gud. Lider vi då inte redan med Jesus Kristus och känner vi oss inte många gånger förkastade med honom? Den mänskliga personen mognar och vaknar upp. Den längtar efter ett tillfyllestgörande svar på de djupaste frågor och önskningar, som nu gör sig påminta.

Den franske diktaren Paul Eluard skriver i L’amour la Poesie: ”Men det var nödvändigt, att ett ansikte gav svar på all världens namn.” Vi erfar att detta svar i världen inte finns. Vår existens förefaller oss motsägelsefull och många gånger absurd. Jean Pierre Caussade, en fransk andlig författare (1675-1751), säger i sin traktat Överlåtelsen åt den gudomliga försynen: ”Gud uppfostrar hjärtat icke genom Leer, utan genom lidande och motsägelser.” Jesus säger om sig själv på liknande sätt: ”Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.” (Joh. 12:32; jfr Joh. 8:28.) Han visar att Gud är en Annan, som varken passar in i filosofernas föreställning eller omedelbart häver jagets ångest, utan tar oss på allvar i ett djup som vi själva inte vetat om utan honom. Fasen av smärtsam existens kan bli till en genomgång till livet. Men kan det för en förnuftig människa efter ett sådant gående på djupet ännu finnas ett hinder mot att tro på denna livets Gud, som givit sig till känna i Jesu levnadssätt?

Hindret finns! Och det utgörs av oss själva. Det är vår stolthet, som vill lösa livsproblemet på egen hand, önskan att vara en görare – också här! – att när allt kommer omkring inte vara hänvisad till gåvor från andra, inte heller till gåvor från Gud. Hur ofta är vi väl inte rädda att vi inte skall få det som vi inte kan klara av själva. Det skapar stor oro. Och trots det dukar vi tydligen under för denna illusion av makt, som får oss att lida så mycket. Vi kan inte själva bryta detta motstånd. Vi kan inte heller läsa oss till tron eller framtvinga den genom tänkande. Gud allena kan ändra vårt sinne. ”För människor är det omöjligt, men icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt” (Mark. 10:27). Vi vet från rådgivningen att vi inte kan göra en människa frisk. En amerikansk psykoterapeut (Singer) berättar om ett inspektörssammanträde, varunder inspektören far ut mot en rådgivare med påpekandet: Ni är inte satta till att göra människor friska!

Läkedom – en gåva

Gör då patienten sig frisk på egen hand – såsom inspektören tycks anta? Tillfrisknandet är en gåva, och visar sig rätt som det är. Den kommer som lösningen till en koan i zen: en myckenhet av upprivande möda och stress – och så, efter all gagnlöshet och modlöshet: upplysningen, såsom ett sändebud från ett annat land. Det sista motståndet insätter jaget mot självöverlåtelsen. Jag tror att Jesus menade detta med ordet: ”Om ni inte omvänder er och blir som barn, skall ni inte komma in i himmelriket” (Matt. 18:3). Han själv gör det möjligt.

All nöd, allt tvivel, all vånda här i världen har blivit kvar, men människans inre boning har nu blivit annorlunda. Det uppstår en ny sorts glädje och också en ny glädje vid ansvaret gentemot den pinade världen. Den tro som övervinner världen (jfr 1 Joh. 5:4) är ingen passivitet och ingen arrogant överlägsenhet gentemot världen. Den befriar den i oss förborgade kärleken till den skadade skapelsen. Det är det stora förbarmandets tid.

Narcissistisk och befriande kärlek

Jag vill säga det på ytterligare ett annat sätt genom att jag beskriver vad jag anser vara oriktigt. Många säger: Psykoterapi och rådgivning måste göra människan till en älskande varelse. Detta kan ha fog för sig, om vi förstår det i den ovan antydda betydelsen: Tron frigör kärleken. Men jag kan också av detta göra en falsk, pelagiansk sats som lyder ungefär så: Du måste röja ut all gammal bråte ur din själ och så helt och hållet vinnlägga dig om kärleken. Men detta vore rena narcissismen, att förfalla till attityden: ”Stark ström går med egna vågor genom haven.” Kvar står jag-bundenheten, ofriheten och det maroderande ”Du måste!”. – Ingen frihet värdig en kristen människa.

Någon invänder kanske: Har inte Jesus befallt: ”Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra” (Joh. 15:12)? Alldeles riktigt, men detta bud förutsätter gemenskapen med honom. Han säger det till de sina! Det förutsätter också delaktigheten i hans förhållande till Fadern och i hans ursprung från Fadern, delaktighet i hans kunskap om Fadern. Det är först den därigenom uppkomna friheten som möjliggör uppfyllandet av det som är påbjudet. Påbjudet betyder här: vad som är i enlighet med mig och mitt sanna väsen.

Den som på ett urskillningslöst sätt låter se sin människokärlek, framkallar ett övertryck i nästans moraliska medvetande och därmed också vrede, när denne inser sig inte kunna motsvara dessa fordringar. Denna plåga borde vi bespara oss själva och andra. Hellre förbli ofullkomlig i kärleken än att vilja ”älska” så proffsigt. Nej, utan självförsakelse, utan det obekymrade barnasinnet i Jesu mening, går det inte. Gömmer sig här inte en chans att åter bli ung?

Om ni inte blir som barn …

Före botandet av den sjuke vid dammen Betesda frågar Jesus: ”Vill du bli frisk?” (Joh. 5:6). Vad som härvidlag efterfrågas, är som prestation betraktat ganska ringa och oansenligt: troshängivelsen. Man kommer att tänka på historien om den spetälske araméen Naaman, som också uppreste sig mot budet från gudsmannen Elisa, vilken ville bota honom, och det därför att ordinationen lät så enkel. Bli frisk bara genom att man badar i floden, till på köpet en flod borta i Israels land -? Men hans tjänare övertygar honom: Om profeten hade förelagt dig något svårt, skulle du säkert ha gjort det. Desto mer kan du nu utföra det enkla. Och så skedde (jfr 2 Kon. 5:1-27).

Också så förefaller lösningen, att bli som ett barn inför Gud, kanske alltför enkel. Men jag finner den lockande och önskar att Gud ger oss alla smak för den. Vi kommer väl knappast att bli en annan Franciskus av Assisi. Det behövs inte heller, ty Gud söker mig och inte någon idealtyp. Jag skall inte bli som någon annan, jag skall bli mig!

Det att anförtro sig är kärnan i alla relationer. Utan denna öppenhet är alla andra bejakande inslag i våra relationer ofruktbara. Vi förblir bundna av vårt eget jag. Med denna öppenhet kommer inte heller moraliska brister att få så nedbrytande följder. ”Kärleken överskyler en myckenhet av synder” (1 Petr. 4:8). Alltså kärlek, i alla fall? Ja, men inte i stil med ett kategoriskt imperativ, utan anslutet till en förtröstan, som helt överlåter sig, med all uselhet och all skuld. Kärleken som gärning växer av sig själv som frukten på trädet när trädet är friskt och livssaven stigen i stammen och grenverket.

Den äktenskapliga kärleken är en avbild därav: att med sin sårbarhet och också med sitt tillkortakommande helt anförtro sig åt ledsagaren. Begärande kärlek och död (eros och thanatos) kan inte skiljas från varandra. Det vore hemskt om ett par makar bara ville vara två personer som arbetade var för sig och med var sitt ideal för ögonen. Det heter ju i skapelseberättelsen: ”Det är icke gott för människan att vara allena” (1 Mos. 2:18). Det är inte bra för någon. Gott är att förtrösta på Fadern och sinsemellan vara bröder (jfr Matt. 23:8).

Kan en rådgivande instans uträtta något nämnvärt för en sådan omdaning av personligheten? Freud tillfrågades en gång vad han ansåg vara terapeutens viktigaste attityd. Hans svar blev: anspråkslösheten. Om vi kvantitativt mäter resultaten av rådgivningsarbetet, blir de kanske anspråkslösa. Men vi kan också se rådgivningsarbetet på ett annat sätt: Vi går ett stycke väg med en människa, liksom Emmauslärjungarna, i förtröstan på att Herren förr eller senare ansluter sig och talar om för oss vad vi behöver för att leva, ger oss vårt dagliga bröd. Då har vi goda råd.