INFORMATIONER

USA

”Det kan finnas tillfällen då det är en plikt mot samvetet att inte lyda . . . Avgörande är att samhällets lag inte är något absolut.” Med dessa ord tillkännagav den katolske ärkebiskopen Raymond Hunthausen, Seattle, på det hittills mest spektakulära sätt sin protest mot supermakternas kärnvapenrustning. Biskopen lät nämligen meddela via stiftstidningen att han hädanefter avser att endast betala 50 procent av sin inkomstskatt för att på så sätt protestera mot regeringens rustningsprogram.

Hunthausen motiverar sitt handlande utifrån bibeln. ”Som Kristi efterföljare måste även vi ta vårt kors också i atomåldern. Jag tror att korset i detta sammanhang betyder en ensidig nedrustning.” Ty ”Jesus tog korset och inte det svärd som räcktes fram till hans försvar. Det är en bekännelse till ensidig nedrustning. Vi är kallade till efterföljelse. ” Värt att notera är att Hunthausen besvarar fredsfrågan endast med argument utifrån Nya testamentet.

Hunthausen är inte unik i sitt slag. Snarare toppen på ett isberg. När den katolska biskopskonferensen för fyra år sedan spred en folder The Gospel of Peace and the Danger of War, var det inte speciellt många av USA:s 50 miljoner katoliker som var personligt engagerade i fredsfrågan. Men sedan dess har intresset för fred och nedrustning hos präster och lekmän ökat våldsamt.

Biskoparna Mathiesen och Herrman, Texas resp. Ohio, uppmanar de troende som arbetar inom rustningsindustrin att säga upp sig. Flera biskopar har protesterat häftigt mot planerade MX-raketer inom deras stiftsgränser. Ärkebiskop Quinn, San Francisco, har uppmanat de troende att fasta en gång i månaden för fred samt påverkat de katolska sjukhusen i sitt stift att inte ta del i realistiska övningar för medicinskt omhändertagande vid atomkrig. De kristna borde snarare engagera sig i antikrigsgrupper, hävdar biskopen.

Även i andra kristna kyrkor och samfund är utvecklingen liknande. Kväkarna har genomfört en omröstning i sina församlingar om ett förslag till Washington som innebär att supermakterna genast skulle frysa ner sin vapenarsenal. Biskoparna i Episkopalkyrkan har uppfordrat sina 2,8 miljoner troende att fasta en gång i veckan för världsfreden och att be. Lutheraner, grekisk-ortodoxa, metodister och baptister har likaledes tagit diverse initiativ för freden.

Arthur Jones, medarbetare på National Catholic Reporter konstaterar: detta är åttiotalets fråga. Enligt hans mening kommer orden katolik och katolsk i USA vara synonyma med krigsmotståndare, atomvapenmotståndare, fred, protest. Närmaste framtiden kommer att utvisa direkt och indirekt, fredligt och genom sabotage av enskilda och grupper att man säger nej till amerikansk rustningspolitik och den kärnvapeninriktade säkerhetsmentaliteten i landet. ”Protest i stället för hurra-patriotism”, skrev en journalist som med förvåning konstaterade att katolska kyrkan i USA marscherar i främsta ledet för fred.

Den våg av en allt starkare fredsvilja bland USA:s kyrkoledare – mer än 30 har hittills uttalat sig avgjort mot produktion och bruk av kärnvapen och en femtedel av 301 biskopar är medlemmar i ”Pax Christi” – gör att upprustningsförespråkarna inte har det lätt. Generalvikarien vid det amerikanska militärbiskopsämbetet, biskop John O’Connor menar att det är ”omoraliskt av en regering att nedrusta ensidigt” om detta skulle göra landet ifråga sårbart för ”orättfärdiga angrepp”. Och ärkebiskopen i New York, kardinal Cook, betonade i en skrivelse till de katolska fältprästerna i sin egenskap av militärbiskop att ”en strategi som innefattar kärnvapen i avskräckande syfte kan tolereras när en nation gjort allvarliga försök att finna förnuftiga alternativ.” Något som torde gå vid sidan om påvens generella fördömande av kärnvapen.

Cook befinner sig alltså i diametral motsättning till sin kollega Hunthausen. Drygt ett halvår före skattebojkotten yttrade Hunthausen: ”Vi som är troende kan inte sätta vår förtröstan till demoniska vapen, som kan förstöra allt här på jorden utan vår förtröstan står till en kärleksfull Gud. Vi måste avskaffa våra terrorvapen och förlita oss på Gud.” Och Hunthausen tar åter till bibeln: ”Den som vill rädda sitt liv med atomvapen skall mista det, men den som mister sitt liv för att han avstår från atomvapen för Jesus skull och för evangeliets kärleks skull han skall behålla det.”

Den amerikanska antiatomvapenrörelsen har nått vida kretsar av befolkningen och trängt in i det politiska livet. Det hittills längsta steget i denna process utgörs av den nyligen genomförda resolution i kongressen som kräver att atomvapenproduktionen upphör hos båda supermakterna och som ett andra steg uttalar sig för förhandlingar om en reducering av den förefintliga kärnvapenarsenalen. Resolutionen har hittills understötts av 150 parlamentsledamöter under ledning av senatorerna Kennedy och Hatfield. Parallellt förekommer ett stort antal initiativ mot den okontrollerade kapprustningen på politisk basnivå. Mer än en miljon medborgare har lämnat namnunderskrifter för ett referendum i sina valdistrikt med mål att frysa atomvapenproduktionen. Många lekmän arbetar för att initiera sådana folkomröstningar.

De amerikanska biskoparna och lekmännen har gett fredsrörelsen en ny dimension genom sitt engagemang. Inte höger – vänster motsättning, inte öst – väst affekt står på programmet utan en längtan efter fred som är lika hos alla människor. Upprop mot USA:s militära engagemang i El Salvador hör dit liksom protester mot att döpa en marinens atomubåt till ”Corpus Christi”.

Som den schweiziska katolska tidskriften Orientierung uttryckte saken föreligger det svårigheter för politikerna att avfärda dessa biskopar som politiska hetsporrar eller för att de står i förbindelse med Moskva.

Kardinal Felici

En av katolska kyrkans mer namnkunniga personer har nyligen avlidit, nämligen den italienske kuriakardinalen Pericle Felici, senast aktuell som ledare för den påvliga kommission, vilken haft till uppgift att revidera den katolska kyrkans lagbok.

Han var född 1911 i Latium, prästvigd 1933 och 27 år senare biskopsvigd av påven Johannes XXIII som också utsåg honom till generalsekreterare vid Andra Vatikankonciliet. Det var påven Paulus VI som 1967 utnämnde Felici till kardinal.

Kardinal Felicis röst kunde höras över hela jorden när han 1978 från Peterskyrkans mellersta loggia förkunnade valet av påve: 26 augusti Luciani och 16 oktober Wojtyùa.

Med kardinal Felici dog en av samtidens stora latinister kapabel att ur minnet citera ansenliga mängder vers av antika latinska författare men också att habilt begagna antika versmått för eget bruk.

Efter kardinal Felicis död har kardinalskollegiet 123 medlemmar av vilka 15 befinner sig över 80 år, gränsen för deltagande i konklav. Om påven håller fast vid antalet 120 kardinaler, berättigade att delta i påveval, kan han för närvarande utnämna 12 nya.

Kardinalskollegiet har nu 62 medlemmar från Europa, 36 från Amerika, 12 från Afrika, 10 från Asien och 3 från Australien.

Prästämbetet

”Med omsorg om prästerna och hela Guds folk – Resonemang om celibatsproblemet” är titeln på en nyligen publicerad bok i vilken författaren Josef Maria Reuss, pastoralteolog och hjälpbiskop i Mainz, lanserar några förslag till förändring av den traditionella prästutbildningen och till en mer differentierad fördelning av tjänsterna i församlingen i avsikt att söka lösningar på sådana problem som prästbrist, celibat och laiseringsansökningar av vigda präster skapar.

Reuss föreslår att alla teologie studerande som önskar träda i kyrkans tjänst efter avslutade universitetsstudier anställs under minst ett år i en församling – ett slags praktiktjänstgöring. Den som därefter vill fortsätta som församlingsassistent och som vill gifta sig har då den möjligheten. För den som vill bli diakon föreslår Reuss att han bildar familj och blir verksam i yrkeslivet och efter en av biskopen fastställd prövotid så kan förberedas för diakonvigning. Den som inriktar sig på prästämbetet måste arbeta minst fem år i församlingstjänst och skall först därefter kunna anhålla hos biskopen om tillåtelse till celibat och prästvigning. Den femåriga verksamheten i församlingen skulle bl.a. medföra att prästkandidaten fick tillfälle att ”i möte med kvinnan lära sig uppskatta hennes andliga och själsliga kvaliteter”, resonerar Reuss och på så sätt menar han att möjlighet skulle ges till ett mera moget och stabilt avgörande för celibat eller för äktenskap än som tidigare var fallet efter sex års prästseminarium, i synnerhet som ”det största problemet med celibatet inte nödvändigtvis är sexualiteten utan mycket väl kan vara ensamheten”.

Prästvigning av ”i familj och yrkesliv beprövade män” föreslår Reuss i sådana fall där en församling saknar präst och inte kan få någon omgående eller inom överskådlig tid. Här skall en grupp män och kvinnor kunna få uppdraget att kollegialt leda församlingen och handha förkunnelse och dela ut nattvarden. I samarbete med biskopen skall församlingsledningen då kunna föreslå en man som är lämplig för och beredd på att åtaga sig prästämbetet. Denne måste förberedas på rätt sätt men behöver ingen ”vetenskaplig teologisk utbildning” för sin tjänst. En sådan person behöver inte åtaga sig alla uppgifter som de celebatära prästerna måste utan har ju ungefär som arbetarprästerna yrkesmässig verksamhet bredvid sin andliga tjänst.

Enligt biskop Reuss har celibatet ett oersättligt värde som vittnesbörd. Med tanke på det avskräckande stora antalet laiseringsansökningar kan kyrkan inte förbigå problemet utan antingen prisge celibatet eller åstadkomma en väsentligt stabilare grund för avgörandet för celibat och för det trovärdiga vittnesbörd som ett liv i celibat kan innebära.

Att vigning av ”gifta beprövade män” skulle kunna utlösa oro bland katolikerna fruktar inte Reuss. Snarare, skriver han, förundrar sig de troende över att man med en sådan prästbrist som råder på många håll t.ex. i Latinamerika och i Afrika kan avstå från denna lösning. På Pius XII:s tid förekom vigning av gifta evangeliska präster som konverterat. Anledningen att viga katoliker måste ju ur pastoral synpunkt vara större.