Buddhismens lockelse. Buddhismens mångfald och utv

Buddhismen och västerlandets andliga behov

Buddhismen sådan den dyker upp hos oss är en tämligen blandad kompott, med tillsatser av indiskt, kinesiskt och japanskt allmängods. Den bör hos oss hellre kallas orientalism. Någon ren inympning från en tankevärld till en annan är det inte fråga om; tillgången har påverkats av efterfrågan. Vad har vi då väntat oss från östern? Cox lyfter fram tre saker.

1) För anhängarna är det väsentligt att höra till en gemenskap grundad på ömsesidig kärlek som ett värn mot ensamheten. Upplevelsen att vara helt och fullt ihop, dela varandras känslor, och så möta livet, jaget, nästan, det heliga, den inre friden – omedelbart och i ett sammanhang, utan den inkörda omvägen över begrepp och tankar – att med ett språng nå denna toppupplevelse är målet för deras strävan.

2) Man vill ta till sig sanningen som sådan, höjd över alla förnumstiga rättelser och tillägg. Det brokiga utbudet av lyckorecept driver den därpå mätte i armarna på en såsom enastående framträdande guru som antas sitta inne med den stora visheten. Klart man stiger av världen – en vacker dag är man lika vis som mästaren, kantänka.

3) Ängen längst bort lyser alltid grönast. Mycket riktigt intalar sig åtskilliga västerlänningar att Orienten är en stor och hel och enkel värld där man är sann mot sig själv, vandrar i klarhet och lever i jämvikt med skapelsen. Utleda på bolmande verkstadsskorstenar söker de en bevarad ursprunglighet där borta, ett sunt liv med oskuld i sinnet och grönsaker på bordet.

Det där är vad som ligger under, när somliga ibland oss söker ljuset i öster. Vårt samhälle styrs, framhåller de, av en vinningslystnad som upphöjts till högsta ändamål. Snikenheten som drupits i våra sinnen piskar oss att gno som vansinniga, och när de hopade prylarna sedan visar sig vara skrala don och tomheten griper oss, står vi oss ganska slätt mot avhåningen för att inte ha hängt med i den ena eller andra svängen. Men meditationsfolket genomskådar innegängens flackande efter livsstegringar med åtföljande dagenefterstämningar av leda, inkrökthet och ångest. Åt den som flackat färdigt erbjuder de den andliga frigörelse vars löftesman är Buddha och som uppnås genom zazen och yoga. Nå, hur kommer det sig att kristna såväl som icke-troende lockas utan att likväl bekänna sig till buddhismen? Historien ger svaret.

Buddhismens uppkomst och utvecklingsgång

Under det utgående 500-talet före vår tideräknings början var en man i nordöstra Indien sysselsatt med späkningar för att nå frälsningen genom vishet. Han hette Gautama Siddhartha, tillhörde den förnäma krigarkasten gakya och var son till konungen Gautama guddhodana som höll hov i staden Kapilavastu (invid nuvarande Padera i Nepal). Vid tjugonio års ålder hade han lämnat hustrun Yagodharir och den nyfödde sonen Rahula och ”drog ut i hemlösheten”. Efter sju års övningar hände det en dag när han som vanligt satt försjunken under ett visst fikonträd i nuvarande Bodh Gaya, att han plötsligt vaknade till insikt om den djupare verklighet som döljer sig bakom sinnevärldens gyckelbilder och som ger upphov till världssmärtan. Han kom sedermera att benämnas med ett ord som på det rådande språket, sanskrit, är perfekt particip av verbet för ”vakna, komma till sig”: buddha. Hans djupandliga erfarenhet av en innerlig och omedelbar förening mellan varat och dess urgrund ledde inom kort till att ett stort antal män anslöt sig till honom.

Buddhismen i Indien

Redan på 300-talet f.Kr. började munksamfundet splittras i läroriktningar. Vid andra konciliet som hölls 386 eller 276 f.Kr. i Vaisali (nuvarande Besarh i delstaten Bihar) var meningarna stridiga om huruvida munkarna skulle få ta emot pengar av de troende, och söndringen växte till tolkningstvister som ifrågasatte vad som egentligen varit Buddhas ursprungliga erfarenhet.

Vid vår tideräknings början fanns ett trettiotal läger, mer eller mindre präglade av miljöpåverkan i fråga om fysik, biologi, kosmologi, religion och framför allt metafysik. Man glömmer numera lätt att buddhismen aldrig, inte ens under den första tiden, bildat något monolitiskt helt; olika riktningar har åberopat sig på Buddha genom att utveckla någon viss sida av hans erfarenhet av smärtan, fåfängligheten, bedrägligheten och tomheten i allt. Strängt taget är der munkföreskrifterna, vinaya, som utgjort föreningsbandet. Samma bedömningsgrund kunde tillämpas för att idag pröva halten av buddhismen i Västerlandet. Dess moral handlar inte om vad som är gott och ont i sig, utan om vilka omständigheter som endera vidmakthåller eller avhjälper återfödelsernas kretslopp. Det är verkligen inte så att denna moral skulle befria från smärta och leda fram till den slutliga ron, nirvana (eg. ”utslocknande”), eftersom moralen bygger på ett samband mellan orsak och verkan och det i själva verket gäller att lösgöra sig från denna obönhörliga orsakskedja.

Mahayana uppkommer

Lärogrenen mahayana (”stora vagnen”) framträder som en lekmannarörelse med syftet att nå upplysningen som en personlig erfarenhet med hjälp av försänkning, dhyana, något som efter hand fått stå tillbaka för den observans, vinaya, som munkarna övar för att bemästra sina lidelser. Eftersträvandet av en upplysning som nås utan mellanled är ett av de kännetecknande drag som den till västerlänningar anpassade buddhismen möjligen har gemensamt med mahayana. Ett annat är formeringen av en skara lekmän kring en dem betjänande handledare.

Bodhisattva

Nedbrytandet av skrankorna mellan människor i olika ställning tar sig uttryck i helgonet, bodhisattva (”en som skall komma att vakna /till insikt/”, alltså ”en blivande buddha”; även: ”en vars väsensgrund är /medmänniskornas/ uppvaknande /till insikt/”, alltså ung. ”en löftesman för nästans frälsning”, varvid underförstås det orientaliska begreppet om frälsning såsom uppnåelig genom själsakter och bestående i insikt) som uppskjuter sitt ingående i ron för att genom en följd av inkarnationer leda så många med-_ människor som möjligt till frälsningen. De människor som gynnas av helgonen, fritas inte fördenskull från kravet på personlig ansträngning; utslagsgivande är till sist deras omedelbara och personliga erfarenheter. Då således var och en på längre sikt kunde bli buddha, fanns det ej längre rena och orena eller munkar och lekmän: dessa kategorier gäller bara det som är utvärtes, inte det som är invärtes, vilket är s.k. tomhet, gunyata, något som är gemensamt för alla. Var och en, även den största syndare, kan i sitt s.a.s. tomma inre uppväcka det där slumrande buddhaväsendet, bara han undflyr den kosmiska illusionen och inte begår allvarliga felsteg.

Buddhismens vidare utveckling Mahayana-grenen ger upphov till i huvudsak två läror. Madhyamaka-skolan (100-talet och framåt) lär att alla företeelser, krafter och förlopp äger en enbart betingad verklighet – sålunda är varaktighet och förgängelse skenbara saker, ty de yttrar sig endast i funktionell avhängighet av andra existensfaktorer – och högst av allt mänskligt (rentav högre än själva nirvana) står insikten att det enda sant varande är den i och för sig outgrundliga s.k. tomheten. Att allt även inom buddhismen själv därmed satts i gungning och erfarenheten av andens frigörelse inte kan vare sig bekräftas eller vederläggas, bör hållas i minnet då man råkar anhängare som vidlyftigt uttalar sig om Buddhas upplevelse och sin egen.

Yogacara-skolan (400-talet och framåt) förfäktar däremot, att det enda som verkligen finns är alayavijnana, ”medvetandets grund” och att denna frambringar yttervärlden, som då är ett slags drömsyn.

För chan-skolan i Kina och den däremot svarande zen-skolan i Japan har dessa båda läroriktningar betytt mycket, liksom också tantrismen – en synkretistisk rörelse (600-talet och framåt) som ägnar sig åt uttalandet av magiska formler, mantra, såsom ”om” och ”him” samt med försjunkande under betraktande av magiska diagram, mandala.

Buddhismen i Kina och Japan

Till Kina nådde buddhismen tidigast år 65 och då över handelsvägarna i det inre av Asien. Dels sammanblandades den med dao-spekulationen (som betraktar Buddha som en inkarnation av den kinesiske tänkaren Laozi), dels förbigicks här ”de fyra ädla sanningarna om lidandet” (varav den femte säger att vägen till lidandets upphävande utgöres av ”den heliga åttafaldiga vägen”) till förmån för strävanden att förlänga livet genom tillbakahållande av andningen, sädesvätskan, etc. Redan på 200-talet började tvåspråkiga tolkarlag översätta mahayanas skrifter till kinesiska; på 300-talet mottog sålunda kineserna kommentarverket Prajiiaparamitasutra (”Utläggning av den fulländade visheten”) som i likhet med den på 700-talet överflyttade Vairocanasutra, medverkade till utbildandet av den mot konfucianismen revolterande s.k. mysterieskolan, mizong, sedermera utdöd i Kina självt men fullföljd av shingon- och tendai-skolorna i Japan. Kontentan är här att en all-buddha tänkes ta sin boning inte bara i övernaturliga väsenden såsom bodhisattvor och demoner, utan också i de oskäliga varelserna och rentav i växter och berg, så att världsalltet är genomsyrat av ett andligt urstoff.

Emellertid blev det madhyamakavada och yogacara som kom att bilda grund för de tre mest betydande åskådningarna i Kina:

1) Tiantaizong har sitt namn efter berget Tiantai där skolan grundades av Zhiyi (500-talet) som i anslutning till madhyamaka och i synnerhet kommentarverket Saddharmapundarrkasutra (”Utläggning av den goda lagens lotus”) gav upphov till en alltigenom äktkinesisk tankeskapelse. Sinnevärlden är visserligen overklig såtillvida att den är underkastad ”uppkomsten i avhängighet”, pratityasamutpada, men å andra sidan utgör mångfalden likväl en yttring av det ena och absoluta som där tagit sin boning: Buddhas vara ingjutes i världsalltet till alla delar, och vad som skiljer människorna från Buddha är en gradskillnad och inte en artskillnad.

Den avklarnade synen, där i ett enda tankemoment hela vida världen ses som badande i ljuset från världsanden – som katolik kommer man osökt att tänka på påsknattens ceremoni varunder den ur flinta slagna gnistan fås att tända ett flammande bål vars eld fortplantas vidare från den ena ljusveken till den andra, så att rummet slutligen uppfylles av ljuset som är ett fastän många.

2) Huayanzong har sitt namn efter grundaren (600-talet) och kallas vanligen jingtuzong, ”det rena landets (dvs. himmelens) skola”; tendenserna är desamma som hos föregående och snarast än mer utpräglade, inflytandet på Japan likaledes betydande.

3) Chanzong benämnes efter nyckelbegreppet chan, mer känt i sin japanska version, zen, ett förvanskat lånord från sanskrit (dhyana betyder inre betraktelse, meditation; försjunkandet, kontemplation). I Kina löstes försjunkandet från sin infattning i en religiös tro och blev ett självändamål i nära anslutning till den plötslighet som betonats inom Tiantaizong och griper härvidlag egentligen tillbaka på den inhemska dao-mystiken, taoismen. Chan är ett permanent tillstånd av extas i vilket man blir medveten om sin fundamentala enhet med Buddha, ett tillstånd utanför alla kategorier, levnadsregler och livsstilar. Chan-mästaren tillgriper sagor, dialoger och ordstäv, ofta gåtfulla, för att tysta det fruktlösa frågandet. Sanningen nås aldrig via tankearbete, som bara kan bli konstruktioner. Den uppenbarar sig endast för det rena medvetandet, befriat från tankar, dualitet, rörelse.

I chanzong sammanflödar strömningarna från madhyamaka och yogacaravada. Genom tendaishu (avläggare till Tiantaizong) och shingonsha (med tantrisk tendens) har denna syntes blivit den mest omfattande vishetsläran i dagens Japan, bland de bildade företrädd av Rinzai-samfundet; de bredare lagren håller sig till Soto-samfundet.

Är det slumpens verk att zen och yoga idag appellerar så påtagligt till våra samtida? I brist på omedelbara svar kan man i all stillhet begrunda följande koan, ur en taoistisk klassiker, Saikontan:

Bambuträdets skugga sveper över trappstenarna

Men inte ett dammkorn virvlas upp

Månstrålen plöjer sin gata i dammens djup

Men på vattenspegeln krusas inte en kåre.

Messianism och frälsning i buddhismen

Frälsningsförhoppningen knyts för buddhisten till kulten av buddha Amitabha (sanskrit, ”det omätliga ljuset”), jap. Amida butsu, som härskar i vad man kallar ”det västliga paradiset” – en ursprungligen iransk föreställning som av indierna anslutits till motivet ”buddha-fälten”, målet för de troendes hopp inför döden. – Skrifterna berättar att munken Dharmakara, vilken nått upplysningen och stod redo att ingå i sitt buddhaskap, av gudomligheten Lokesvararaja visades på människors skiftande helighet och förelades att som ett prov bli konung för ett liv och så härska över sitt land att alla undersåtar skulle leva i fullkomlig glädje och slutligen uppnå nirvana; munken avlade 48 löften varefter han tillträdde konungavärdigheten, styrde landet med den äran och slutligen upptogs bland gudomligheterna. Det är han som nu är Amitabha, och alla troende som uttalat bönesucken ”Jag förtröstar på Amida butsu!” återföds i kraft av hans infriade löften i dessa hans saligas ängder.

Men den snarast kvietistiska kulten av denna gudom, genom vilken människorna frälsas för hans förtjänsters skull – ej sina egna – har arvet från Indien åter igen antagit karaktären av religion. Detsamma gäller kulten av bodhisattva Maitreya (sanskrit, ”den av välvilja fyllde”), jap. Miroku, som i Tusita-himmelen ännu väntar på att under den närmast följande världsåldern återfödas på jorden som buddha; till honom i hans himmel kommer hans trogna efter döden och skall vara vid hans sida vid den ärorika tillkommelsen. – Därmed har också eskatologin vunnit insteg i buddhismen.

Efter uppkomsten under 800-talet har amidismen spritts över hela Japan genom kringvandrande munkar och efter hand i likhet med chanzong fått sin egen äktjapanska prägel. Av dess båda samfund jodoshu, ”det rena landets (dvs. himmelens) skola” och jodoshinshu, ”det rena landets sanna skola”, uppvisar det senare en påfallande inskränkning av yttre bruk. Munkståndet anses värdelöst. Till och med tron är en gåva utom den troendes kontroll.

Historiens lärdomar är mångahanda. Buddhismen har långa tider fört en slumrande tillvaro. På 1200-talet utrotades den helt i ursprungslandet, då islam utsträckte sitt svärd över Sydasien. Vid samma tid blev den i Kina starkt uppblandad. Förnyelsesträvanden under de följande århundradena var en rörelse bland intellektuella, ofta med nationalistiska baktankar. I Japan fördärvades buddhismen inifrån av sektrivalitet och åtföljande stridigheter, varefter den på 1600-talet hamnade i skymundan. Den gamla grenen theravada, alltfort livskraftig på ön Ceylon och i Sydöstasien, har kultiska utväxter som den historiske Buddha skulle ha fasat för. Man kunde anse att buddhismen rentav inträtt i det nedgångsskede som förutspåtts sedan 500-talet. Men har den inte helt enkelt blivit offer för sin egen inneboende natur?

I nästa nummer av Signum följer en artikel om buddhismen i västerlandet.