Det ständiga diakonatet i kyrkan

Vigningen av sex ständiga diakoner för några månader sedan var inte bara av pastorala skäl ett betydelsefullt steg för den katolska kyrkan i Sverige. Egentligen skulle man ha väntat ett ord från stiftsledningen som närmare hade förklarat för hela stiftet innebörden av denna åtgärd och dess kyrkliga, andliga och teologiska implikationer. Man skulle därvid bl.a. också ha kunnat påpeka att Andra vatikankonciliets återinförande av det ständiga diakonatet i den latinska kyrkan egentligen inte var något helt nytt. Redan konciliet i Trient hade fattat ett beslut därom (jfr Ehses, Concilium Tridentinum, Diariorum, Actorum etc., Freiburg 1924, s. 601) som tyvärr aldrig fick några praktiska konsekvenser.

Sedan 1968 då mig veterligen den förste ständige diakonen efter Vaticanum II vigdes i Köln har mellan 8000-9000 ständiga diakoner världen runt vigts i den latinska kyrkan därav omkring 700 i Tyskland. (De österländska unierade kyrkorna hade åtminstone delvis bevarat det ständiga diakonatet och uppmanades av konciliet att återinföra det också där det hade avskaffats.)

I konstitutionen om kyrkan nr 29 beskrivs diakonens uppgift som tjänst i liturgin, i ordets förkunnelse och i kärlekens och administrationens diakoni, varvid konciliet säkert inte ville ge någon uttömmande uppräkning av diakonens olika uppgifter. Som motivering för återinförandet av det ständiga diakonatet hänvisades till praktiska behov, ”eftersom dessa för det kyrkliga livet högst nödvändiga uppgifter enligt den inom den latinska kyrkan för närvarande gällande ordningen i många trakter endast svårligen kan fullgöras”. Först i missionsdekretet nr 16 påpekar konciliet att sådana diakonala tjänster (officia) redan finns och utövas i kyrkan och att deras innehavare därtill inte borde gå miste om den sakramentala nåden för att bli ”styrkta genom den från apostlarna överförda handpåläggningen och därigenom närmare förbindas med altaret, så att de bättre kan fullgöra sin tjänst med hjälp av diakonatets sakramentala nåd”.

Utvecklingen av det ständiga diakonatet efter Andra vatikankonciliet har inte varit explosionsartad. Tvärtom anar man hos biskopskonferensen i olika länder och av olika skäl en viss tveksamhet att återinföra det ständiga diakonatet.

Från missionsfältet har vi mig veterligen hittills ingen framställning om utvecklingen. Däremot ger två nyligen utkomna publikationer en intressant inblick i förhållandena i Frankrike och Tyskland.¹

Boken av Richard Ziegert är av särskilt intresse inte bara därför att författaren är evangelisk-luthersk präst och att hans arbete har sitt upphov i en doktorsavhandling hos prof. Schlink vid universitetet i Heidelberg. Han ger en utomordentligt initierad inblick i den franska diakonatsrörelsens sammanhang med de i fransk katolicism så intensiva strävandena till ”inre mission” (Mission de France, Mission de Paris, arbetarpräster m m). Visst strandade denna franska diakonatsrörelse sist och slutligen på grund av tendenser som inte längre låg i konciliets linje (Diakonatet som dynamiskt element för att förändra och förnya hela kyrkans ämbetsstruktur). Men vid sidan av dessa extrema och utopiska drag fanns i denna diakonatsrörelse onekligen också beaktansvärda moment som inte har förlorat en viss aktualitet.

Förvisso har det ständiga diakonatet bestående av gifta män som för det mesta tjänstgör i kyrkan bredvid sin borgerliga yrkesutövning inte bara en hjälpande funktion vid rådande prästbrist utan syftar inte mindre på att vara en ”missionarisk” bro mellan kyrkan och världen, mellan prästämbete och lekmän, mellan ”basgemenskaper” och den institutionella kyrkan. Visserligen sägs därom ingenting i konciliedokumenten. Men vi har intrycket att en sådan utformning inte ligger utanför konciliets intentioner. Man får därvid inte glömma, att det ständiga diakonatet än så länge och på det hela taget ännu tycks befinna sig i ett försöksstadium som inte utesluter en vidareutveckling, exempelvis – för att bara nämna ett enda exempel – i dess utvidgning till ett kvinnligt diakonat. Många frågor även av teologisk natur tycks därvid ännu vara ouppklarade.

För den svenska situationen synes det vara särskilt angeläget att lägga accenterna i det ständiga diakonatet vid sidan om den liturgiska och kyrkliga hjälpfunktionen just på dess ”missionariska” aspekter i ordets vidare bemärkelse.

¹ Richard Ziegert, Der neue Diakonat. Das freie Amt für eine missionarische Kirche – Bilanz einer französischen Bewegung 1959-1977, Vandenhoeck & Ruprecht, 1980.

Der Diakon. Wiederentdeckung und Erneuerung seines Dienstes, herausg. von Josef G. Plöger und Hermann J. Weber, Herder, 1980.