En ärkebiskop av Lund. Till 800-årsminnet av Eskil

Skånes katolska historia är en del av Danmarks. När landskapet för första gången införlivades med Sverige genom freden i Roskilde 1658, var reformationstiden sedan länge förbi. Lund var då inte längre den kyrkliga metropol som det en gång hade varit. Från 1103/04 och fram till reformationen hade Lund varit säte för den danske ärkebiskopen, men till skillnad från Sverige behöll man inte ärkebiskopstiteln i Danmarks lutherska kyrka, och Lund förlorade sin ställning som kyrkans administrativa centralort. De lundensiska ärkebiskoparna tillhör helt och hållet medeltiden.

Danmark blev först kristnat av de nordiska länderna, och genom sitt läge blev Skåne en brygga till katolsk mission i Sverige. Ärkebiskopen av Lund hade också överinseendet över kyrkan i Sverige till dess Uppsala fick en egen ärkebiskop 1164. Den tidiga skånska kyrkohistorien är därför ingalunda någon provinsiell företeelse ur svenskt perspektiv utan en väsentlig del av vår historia.

Till de främsta ärkebiskoparna av Lund hörde Eskil, som innehade sitt ämbete under den långa tiden mellan 1138 och 1177. Under hans tid befästes missionsverket i Skåne, domkyrkan i Lund byggdes färdig och invigdes, många av de romanska stenkyrkorna i Skåne kom till, och de reformerade ordnarna, cistercienser och premonstratenser, fick insteg i Norden. Den kyrka som Eskil lämnade efter sig, hade en betydligt mera europeisk och högmedeltida prägel än den han en gång hade växt upp i.

I år skulle man kunna fira 800-årsminnet av hans död – den 9 september 1182 är det sista av flera föreslagna data – men något lundensiskt jubileumsfirande blir det av allt att döma inte. Svenska kyrkan, som kanske vore den främsta intressenten, är i år alltför upptagen av nuets problem för att hinna med historiska bakåtblickar. Däremot har det påpassligt nog kommit en bok om Eskil, Jan Arvid Hellströms Kyrkofursten som blev klosterbroder (Skeab 1982). Författaren är docent i kyrkohistoria i Lund och har tidigare sysslat mycket med svensk och skånsk medeltid.

Hellström är en kunnig kyrkohistoriker med en utmärkt pedagogisk förmåga. Han skriver här som ofta annars för en vidare läsekrets än den akademiska, och boken är försedd med studieanvisningar, som gör den lämplig för cirkelarbete. Den ger en nyttig repetitionskurs i dansk och skånsk medeltidshistoria och ger många inblickar i tidens oerhört invecklade kyrkopolitiska förhållanden. Jag har läst den med stort intresse.

Några direkt nya grepp finner man kanske ändå inte. Hellström rör sig tryggt i en lundensisk historietradition, som ogärna går utanför det direkta källmaterialet. Kanske av hänsyn till läsekretsen förbigår han också det mesta av den weibullska källkritiken, som vore värd en mera grundlig diskussion. Så t.ex. tar han inte upp Curt Weibulls fråga, hur Absalon (enligt Saxo) kunde ta emot ärkestolen efter Eskil utan påvligt tillstånd: En biskop kunde nämligen inte byta stift utan ett sådant tillstånd, och Absalon var redan biskop i Roskilde. Förmodligen har förf inte velat bryta den löpande framställningen med sådana utvikningar, men han får på så sätt skeendet att framstå som mera oproblematiskt än det är.

Förf uppehåller sig mest vid konflikten mellan kungamakt och påvemakt, investiturstridens svallvågor uppe i det avlägsna Norden. Mycket handlar därför om de oupphörliga stridigheterna mellan danska kungar och tronpretendenter och deras biskopliga allierade, i ständigt nya konstellationer. Det måste ha varit svårt redan för den tidens danskar att hålla reda på alltsammans, och en nutida ickespecialist frestas lätt att ge upp. Den kanske medvetna avskärmningen från omkringliggande faktorer får både kungens och påvens anhängare att verka mer trångsynta än de kanske var, ett byke av principryttare och opportunister. Till det bidrar inte minst att flera av de fåtaliga källorna är hårt polemiskt vinklade till förmån för den ene eller den andre. Åtminstone får det mig att längta efter större vyer. Det måste ha funnits andra faktorer, andliga, sociala, ekonomiska, som vi inte omedelbart kan relatera till dokumenten men som ändå borde få vara med och ge framställningen övertoner.

Hellström påpekar, och naturligtvis med rätta, att det inte går att teckna Eskils personlighet. Källorna säger i stort sett ingenting om honom som människa. Ett undantag är en besynnerlig berättelse i Clairvauxkrönikan, som finns översatt i ett appendix. I 16-årsåldern skall Eskil ha blivit svårt sjuk och troddes vara död. Han fördes då bort ”i anden” och fick möta ”änglarnas drottning”, som gav honom i uppgift att grunda kloster av olika ordnar. Det är alltså frågan om en ”gränsupplevelse” av det slag som har blivit ett så omdiskuterat ämne på de senaste åren. Upplevelser av den här arten finns ofta omtalade i medeltida litteratur och ger inte i sig anledning till misstro. Erfarenheter som människor gör idag kan givetvis ha gjorts också på medeltiden. Men just i detta fall tycks beskrivningen av upplevelsen så hårt konstruerad, att en eventuell verklighet därbakom nu är oåtkomlig.

Men kan man inte komma närmare Eskil ändå? ”Säg mig med vem du umgås, så skall jag säga dig vem du är”, heter det. Den maximen kan ge oss en del hållpunkter om vi söker efter Eskil som människa. Han var brorson till biskop Asker, som blev den förste ärkebiskopen, och som med tiden efterträddes av Eskil. Såvitt vi vet, var Asker i kontakt med Clunyrörelsen, som redan fanns representerad i Lund genom Allhelgonaklostret, grundat på 1080-talet. Asker hade alltså kontakter västerut, mot Frankrike, som också blev Eskils replipunkt i kommande reformarbete och kyrkliga konflikter.

Det är överhuvud typiskt för den tidiga danska historien, att man hade sina internationella kontakter både med Tyskland, den närmaste grannen söderut, och med England och Frankrike i väst alltsedan Knut den stores tid. Medan den tyske kejsaren ofta låg i fejd med påven och rent av stödde olika motpåvar, hade påven stöd från Frankrike och även England. Det innebar att Danmark genom sina ordinarie utlandskontakter var förutbestämt att dras in i investiturstridens olika faser.

För Eskils del är det klart att han – trots sin tidiga skolgång i Hildesheim – hade sitt hjärta i Frankrike, och att hans engagemang i den gregorianska reformrörelsen fick fortlöpande inspiration från franskt håll. De franska kontakterna började kanske relativt sent i hans liv. Som Clairvauxkrönikan uttrycker det, fick han veta att det fanns ”en klosterlivets (religionis) källa i avlägsna delar av Gallien”; hur förbindelserna sedan uppstod är inte klart. Det var med cisterciensrörelsen och med den helige Bernhard själv som han fick kontakt, och det var väl detta som ledde till att Herrevads kloster kunde grundas år 1143/44 och med detta blev Nordens första cistercienskloster.

Knappt tio år senare, 1152/53, var han själv i Clairvaux och besökte Bernhard kort före dennes död. Det gjorde uppenbarligen djupt intryck på honom, för han besökte Clairvaux ytterligare tre gånger under sin ärkebiskopstid och nedlade till sist sitt ämbete år 1177 för att bege sig dit och sluta sina dagar där. Är det för mycket sagt att han alltmera fann sitt andliga hem där, att han under de senare åren bara avvaktade tillfället att få komma dit för gott? Hans handlande tyder i varje fall på det.

Clairvaux var f ö inte det enda kloster där han gjorde sig hemmastadd: Också cisterciensklostret St Remi i Reims och det berömda augustinklostret St Victor i Paris hade honom som gäst vid flera tillfällen. På det sistnämnda stället blev han avlurad en större summa pengar av en bedräglig abbot, något som väl bidrog till att hans förhållande till St Victor blev mera kyligt.

Hellström påpekar hur internationell den medeltida kyrkan var. Men var inte Eskil alldeles ovanligt internationell för att vara skandinav? Och är det inte anmärkningsvärt att han med sådan oupphörlig envishet sökte sig till den monastiska fromhetens källor? Nog tyder mycket på att han var mera andligt inriktad än många andra samtida biskopar – t.ex.. efterträdaren Absalon – och att draget av klosterbroder inte bara var något som tillkom under de sista åren.

Man kan då också ana att det inte bara var ett ”gregorianskt reformprogram” som han sökte utan djupare former av andligt liv. Den cisterciensiska liksom den viktorinska munkfromheten har vi goda exempel på i svensk översättning genom Alf Härdelins båda utmärkta antologier Kyrka-gudstjänst-sakrament och Vägledning. De borde ha fått en plats i bokens bibliografi, för här får vi en skymt av den andliga miljö som Eskil drogs till och som blev slutmålet i hans levnadsbana.

Så långt det andliga. Men också ifråga om det världsliga finns det möjligheter att gå utöver det snävt kyrkopolitiska och dynastiska. Visserligen talar dokumenten mest om kungar och påvar, biskopar och hertigar, men folk fanns där också, och de sociala och ekonomiska krafterna måste ha spelat en viktig roll under den yta som dokumenten återger.

Under hela Eskils episkopat levde lundaärkebiskopen under hotet att ärkebiskopen av Hamburg-Bremen med tyske kejsarens stöd skulle återta makten över Nordens kyrka. Inte minst de sachsiska welferna stod för en nordisk expansionspolitik, där också den tyska kyrkans hegemoni ingick som ett led. Påven hade i allmänhet motsatta intressen. För honom var det viktigt att de nordiska länderna stod självständiga gentemot kejsaren. Nicolaus Breakspeares berömda resa i de nordiska länderna år 1152 (innan han själv blev påve under namnet Hadrianus IV) liksom upprättandet av norska och svenska ärkesäten var en del i frigörelsen från tyskt inflytande. Eskils täta förbindelser med Frankrike måste väl också ses i det perspektivet.

De danska kungarna hade å andra sidan intressen av att ha goda relationer till kejsaren, så att de vid några tillfällen rent av gjorde sig till hans vasaller. Skälet var kanske omsorg om den egna dynastin, men säkert fanns det här också ekonomiska överväganden, för detta var just den tid när de tyska köpmännen började dominera Östersjön. Lübeck anlades 1140 och kom 1157 under hertigen Henrik Lejonet, som Valdemar den store alldeles tydligt uppfattade som en besvärlig motståndare. Det bör finnas utrymme för att i en framtid se den tidens kyrkohistoria mera i samband med den ekonomiska historien och då inte minst med handelsvägarnas och köpmanshusens roll.

Lunds domkyrka är i sig ett vittnesbörd om ärkestiftets relationer till andra länder och deras kultur. Själva byggnadsstilen är snarast rhenländsk, med stildrag från Speyer och Mainz, men liturgin som

firades i den, hade Eskil delvis hämtat från Frankrike, och det finns drag i domkyrkans arkitektur och bildkonst från hans senare tid, som tyder på franska impulser. Eskils tid var kanske den mest kreativa perioden i den medeltida franska kyrkan, det som har kallats 1100-talsrenässansen. I sitt bagage har Eskil säkert fört hem böcker av författare som gjorde Frankrike berömt: Bernhard, Richard och Hugo av St Victor, Abelard och många andra. Kontrasten mellan det andligen karga Skåne och Frankrikes blomstrande andliga kultur måste ha varit en av Eskils grundupplevelser, som fick honom att söka nya kontakter med ”klosterlivets källa i det avlägsna Gallien”.

Att Hellström inte har uttömt ämnet Eskil och hans tid är inte något klandervärt. Det måste finnas utrymmen för fortsatt forskning och presentation, och då varför inte just av Hellström själv? Han bör ha alla förutsättningar för det.

Några mindre anmärkningar kanske kan tillåtas: Det står vid upprepade tillfällen, att kanikernas samfund byggde på Benediktus’ regel. (Förf skriver av någon anledning alltid ”regler” i pluralis.) Som bekant var de baserade på augustinregeln, som är sammanställd ur Augustinus’ skrifter, låt vara att det i regeln kan finnas vissa benediktinska inslag. Sjuksmörjelsen gjordes inte med krisma (jfr s 52, fotnot) utan som än idag med oleum infirmorum. Det är väl också alltjämt en öppen fråga om Dalby utanför Lund någonsin har varit biskopssäte. Att det fanns en biskop där under en kort period är historiskt belagt, men att han haft något stift – eller hur detta i så fall skulle ha sett ut – berättar källorna inte något om. Det är ytterligare en dunkel punkt, lämpad för framtida forskning i Skånes katolska historia.