Familj och födelsetal

Under den senaste tiden förefaller det som om forskning, beslutsfattare och offentlighet åter skulle vilja ta den låga fruktsamheten på allvar. Det är tydligen främst den ekonomiska framtiden som oroar. När pensionärernas framtida standard diskuteras, är det omöjligt att undvika det självklara, att pensioner alltid betalas av de förvärvsarbetande. Det behövs inget större skarpsinne att förstå, att framtidens pensioner måste påverkas av förändrade proportioner pensionärer/förvärvsarbetande och att denna relation med låga födelsetal småningom blir mindre fördelaktig. Men belastningarna på folkhushållet kommer inte omedelbart. Hittills och ännu något decennium kommer minskningen i barnantal att kompensera ökningen av pensionärer, varför relationen mellan ”närande” och ”tärande” inte förändras nämnvärt. På kort sikt innebär minskad nativitet tvärtom betydande vinster. Däremot måste givetvis den totala ekonomiska aktiviteten i samhället anpassas till dessa förändringar. ”Byggkrisen” beror inte i första hand på dålig planering, utan minskad bostadsproduktion förefaller vara högst rimlig, när befolkningstillväxten nästan helt har upphört; både födelse- och invandringsöverskott. Den ekonomiska stagnationen har därtill hejdat den snabba ökningen av enpersonshushåll. Överhuvud påverkar de demografiska faktorerna arbetsmarknadssituationen mer än vad som vanligen framkommer i debatten. Den höga ungdomsarbetslösheten just nu beror delvis på att en årskull som kommer ut i arbetslivet är 30 000 fler än den som pensioneras, om tio år är skillnaden mindre än hälften, och de som föds i år kommer att vara färre än dem som pensioneras när de kommer på arbetsmarknaden om tjugo år.

En hotande befolkningsminskning är i sig ingen katastrof. Stabil befolkning, måttlig minskning eller ökning, ger den rent ekonomiskt mest gynnsamma fördelningen. Men för att den optimala nivån skall vidmakthållas, måste varje kvinna i genomsnitt föda ett fjärdedels barn mer än vad som nu är fallet.

En utveckling svår att vända

En särskilt besvärlig konsekvens av ett alltför lågt födelsetal är svårigheterna att vända utvecklingen. Den generation som skall både föda och nära fler barn och samtidigt har en relativt större skara pensionärer att försörja, kommer att få sin standard drastiskt sänkt och måste möjligen öka arbetstiden för att kompensera det produktionsbortfall som oundvikligen medföljer flera födda barn. Såväl stark befolkningstillväxt som folkminskning är samhällsekonomiskt ogynnsamma, men medan en korrigering av folkökningen omedelbart ger välståndstillväxt genom större arbetsutbud och gynnsammare relationer närande/tärande är det motsatta fallet när en alltför stor minskning skall övervinnas.

Även om fruktsamheten förblir lika låg som nu, kommer man knappast att direkt kunna registrera någon befolkningsminskning de närmaste tio åren. Antalet kvinnor i barnafödande ålder ökar, medan ökningen av avlidna torde bli måttlig, eftersom nativiteten minskade från sekelskiftet. Med stabil fruktsamhet kommer situationen i termer av folkökning/folkminskning att om tio år te sig ung. likadana som nu, men kostnaderna för en framtida återhämtning har då stigit avsevärt. Man kan bara hoppas att den inriktning på ”framtida släkten” som stundom spelat en betydande roll i den politiska debatten, också kommer att få prägla debatten om befolkningsutvecklingen.

Också orsakerna till befolkningsutvecklingen har tilldragit sig ett visst intresse, även om det är påfallande hur tafflig den svenska debatten är i förhållande till t.ex. den franska eller tyska. Sverige har sedan 1700-talet haft världens bästa befolkningsstatistik, men en mera sociologisk behandling av demografiska data har varit relativt sällsynt, och den internationella debatten är tämligen okänd. Nu finns goda bearbetningar i de årligen publicerade banden av Befolkningsförändringar, men kommentarerna är synnerligen summariska.

Hemma och borta

För att förstå utvecklingen i Sverige måste man känna till vad som händer i andra länder. Detta kan synas paradoxalt, men först när vi vet vad som är gemensamt för hela västvärlden och vad som är speciellt för den svenska situationen, kan man rätt bedöma tyngden av speciellt svenska förhållanden. Den tillbakagång i fruktsamheten som började ta fart för femton år sedan, endast några år efter den senaste ”baby boomen”, är gemensam för hela västvärlden, och har med någon fördröjning också slagit igenom i Sydeuropa. Undantagen är främst Irland, med många ogifta, hög äktenskapsålder, men stora familjer, och i mindre utsträckning Island med unga, ogifta mödrar men fortfarande många barn.

Olika familjepolitik synes inte spela någon avgörande roll. Länder med ojämförligt mycket bättre ekonomiska villkor för barnfamiljer än Sverige, såsom Belgien eller Frankrike, har lika låg fruktsamhet. Överallt har den lägre fruktsamheten åtföljts av lägre äktenskapsfrekvens, högre äktenskapsålder, flera skilsmässor. Men förändringarna i dessa hänseende har ingenstädes (utom möjligen Danmark) varit så markanta som i Sverige. Här ändrar alla kurvor riktning ung. samtidigt kring 1967 och därtill kommer den dramatiska ökningen av antalet barn födda av ogift mor. Denna massiva försvagning av äktenskapet är unik för Sverige och Danmark.

Det förefaller heller inte som om den ökade kvinnliga förvärvsintensiteten skulle vara någon lätt identifierad faktor. Länder med betydligt lägre kvinnlig förvärvsintensitet har lika låg fruksamhet som Sverige. Däremot finns i undersökningar från varje land ett starkt samband mellan förvärvsarbete och liten familj. Försök att med avancerade metoder söka klarlägga orsakssambandet (är yrkesarbetet eller önskan att begränsa familjestorleken det primära?) har givit svårtolkade resultat.

Men några ofta förekommande svenska förklaringar och rekommendationer kan också avvisas. Ofta sägs att först med p-piller och spiral har kvinnan fått möjligheten att bestämma hur många barn hon vill ha. Tidigare kunde hon inte förverkliga sin önskan att slippa föda. Otaliga undersökningar i andra länder har dock visat att fruktsamheten i själva verket nära följer människornas föreställningar om ideal familjestorlek eller för egen del önskat barnantal. Dessa har varierat lika mycket som det reella antalet födda barn, och genomgående har överensstämmelsen mellan män och kvinnor varit påfallande stor, med kvinnorna som de aningen barnvänligare.

Mentalitet och teknik

Det låter sig alltså sägas, att bakom nedgången i familjestorlek ligger ändrade ideal och önskemål. Men det går knappast att uppfatta den nya preventionstekniken, som alltså kräver ett initiativ för befruktning, inte som tidigare för att undvika befruktning, eller de fria aborterna uteslutande som medel för att förverkliga önskemål. Lagstiftningen om aborter och preventivmedel, liksom den övriga familjepolitiska lagstiftningen har uppenbarligen en betydelse som förmedlare av samhällets värderingar av barnafödande och familjestabilitet, och är därmed i viss utsträckning normbildande. Förändrad lagstiftning är givetvis en följd av förändrad opinion, men den förstärker också förskjutningar i värderingarna. Därför kan lagstiftarna aldrig undandra sig ansvaret att ta ställning till vad som ur samhällets totalperspektiv är önskvärt. Det går inte att bara skylla på opinionen. Varför är det självklart att gå emot folkflertalet i alkohollagstiftningen, men lika självklart att den skall följas i familjelagstiftningen? (Om det nu ens är en majoritet.)

De senaste åren har nedgången i födelsetal hejdats och siffrorna rört sig litet upp och ned. Det gäller för Sverige lika väl som för flera andra länder. Men finns det några tecken på förändringar i familjebildningsmönstret?

De nu föreliggande bearbetningarna av 1980 års befolkningssiffror ger svar på frågan. I några hänseenden fortsätter utvecklingen snarast i accelerande takt. Allt färre barn föds av gift mor, 1980 endast 60 %. Bland förstföderskorna dominerar de ogifta, 56 %. För barn nr 2 32 %, nr 3 20 %, varefter andelen ogifta mödrar åter ökar, för barn med ordningsnummer 5 och högre 25 %. Detta anger endast hur många mödrar som var gifta vid födseln, inte om tidigare barn var födda i samma äktenskap.

Nya tendenser

Mödrarnas genomsnittliga ålder har fortsatt att öka, men i fördelningen på barnens ordningsnummer finns sedan något år en ny tendens. Andelen förstfödda minskar och var 1980 knappt 42 %, samtidigt som barnen med ordningsnummer 3 och högre var hälften så många. Som minst utgjorde dessa för några år sedan endast 18 %. En effekt av detta är också att antalet tidigare födda barn per moder nu åter ökar: 1980 0,88 efter ett minimum på 0,8. En tendens till fler barn per moder, kanske till stor del i nya äktenskap, synes motvägas av att färre kvinnor debuterar som mödrar.

Inför dessa antydningar till nya tendenser finns det anledning att se på abortstatistiken. Relationen aborter/födslar var liksom 1979 36 %. Denna relation har ökat stadigt sedan 1975 31,5 %. Detta förhållande, det internationellt gängse måttet på abortfrekvensen, har i Sverige stått tillbaka för de absoluta talen, som inte visat en lika entydig ökning.

I debatten förekommer från Socialstyrelsen en stor belåtenhet över att antalet tonårsaborter minskat. Också här gäller detta för just antalet, däremot inte för andelen. Av tonårsgraviditeter går en allt större del till abort, 1980 64 %. Abortbenägenheten är minst i åldern 25-30 år, 15 % varefter den åter stiger för att efter 40 år vara helt dominerande. På samma sätt är abortfrekvensen hos barnlösa ung. den genomsnittliga. Den är lägst för kvinnor med ett barn, 15 %. Högst är abortbenägenheten för kvinnor med tre och fyra barn, varav över hälften går till abort. Med fler födda barn sjunker åter abortbenägenheten.

Siffrorna för äktenskap och skilsmässor är ganska stabila kring 37 000 resp. 20 000. Det innebär att de ingångna äktenskapen är lika många som de av döden upplösta, och skilsmässorna en nettominskning av antalet äktenskap. Andelen gifta av hela befolkningen är nu knappt 42 %, medan den 1971 var drygt 47 %. Även här finns dock en ny tendens. För första gången minskade andelen äktenskap, där en part är frånskild, från 27,5 till 27 %. 1971 var den 16 %.

Skilsmässorna ökade efter mitten av 60-talet, och en naturlig fråga är om denna utveckling är ”kohortbunden”, dvs. följer vigselår, eller om den är bunden till tiden och tidsandan. Svaret är både och. Av dem som gifte sig 1966 var redan fler skilda än av dem som gifte sig tio år tidigare. Men för alla vigselkohorter syns en brantare ökning i skilsmässorna efter 1967.

Det förtjänar också att noteras att skillnaden i civilstånd mellan mödrar med olika medborgarskap snarast tenderar att öka. Av svenska mödrar var 41 % ogifta, av övriga nordiska 44 %, av mödrar med annat utländskt medborgarskap knappt 11 %.

Debatt med begränsningar

Någon avgörande förändring i familjebildningsmönstret låter sig ännu inte skönjas, och den svenska debatten med sina många förutfattade meningar och tabubelagda frågeställningar ger inget större hopp om någon mera allmän insikt om lägets allvar. Dessvärre finns inget som helst belägg för att flera daghemsplatser skulle förmå något större antal kvinnor att föda ett tredje eller fjärde barn. Ändå hänvisas ritualmässigt till den bristande barntillsynen. Några djärva röster har dock på senaste tid undrat om möjligen inte vetskapen om skilsmässornas vanlighet är en viktigare avhållande faktor för barnafödande än kärnvapen, kärnkraft eller lågkonjunktur. Det mest deprimerande i den svenska debatten hittills är den långtgående ”en sak i sänder” attityden. Debatten om jämställdhet och kvinnornas arbetsmarknad får inte störas med ev. effekter på familjestabilitet och befolkningsutveckling. En stor utredning om familjelagstiftningen arbetar i tiotals år utan att sätta in sitt arbete i något demografiskt sammanhang. Abortdebatten har sina egna regler etc.

Om det svenska folket skulle trygga välfärdens framtid genom större och stabilare familjer under nya betingelser, har de knappast sina politiker och opinionsbildare att tacka för någon hjälp.