Informationer

Tjeckoslovakien

Den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress meddelar att företrädare för regeringen i CSSR anser det i mars i år publicerade dekretet från Vatikanens prästkongregation om förbud för katolska präster att sammansluta sig i politiska organisationer vara riktat mot den regimtrogna fredspräströrelsen ”Pacem in terris”. Följaktligen får detta dokument inte offentliggöras, vilket ordföranden i sekretariatet för kyrkofrågor lät meddela de tjeckoslovakiska biskoparna omedelbart efter deras återkomst från ett ad-liminabesök hos påven i mars i år.

Fem biskopar besökte då påven Johannes Paulus II. I ett anförande till biskoparna talade påven först om vissa positiva tendenser i de tjeckoslovakiska stiften: det intensiva religiösa livet i vissa kristna familjer, det ökande antalet gudstjänstbesökare, det växande intresset för religiösa frågor hos ungdomen (jmf. Signum 3/82 s. 93) osv.

Största delen av talet behandlade emellertid svårigheterna i det kyrkliga livet: att de flesta stift saknar biskop. ”När jag ser att ni bara är fem måste jag fråga mig: ’När inträffar den dag då biskopar från alla stift i CSSR kan komma?’.” Påven tog också upp prästbristen och påminde biskoparna om deras skyldighet att sörja för att ”prästkandidaterna i seminarierna får en tillräcklig andlig, teologisk och pastoral förberedelse”. Att seminaristerna är för få beror inte på brist på kallelser utan snarare på omständigheter som inga biskopar kan råda över.

Ovannämnda dekret är trots publiceringsförbudet väl känt i kyrkliga kretsar i landet och har mottagits med stor tillfredsställelse av de troende. Vatikanradion sände hela dokumentet och bandinspelningar cirkulerar i hemlighet.

Dekretet förbjuder alltså präster att sammansluta sig i föreningar av politisk eller facklig karaktär ”även om dessa till det yttre förefaller vilja främja mänskliga ideal såsom fred och utveckling”. Både episkopatet och regeringsrepresentanter anser udden riktad mot Pacem in terris-prästerna.

Från den slovakiska delen av landet erfares att det i ”hemlighet offentliggjorda dokumentet” haft viss effekt. Många präster tillhör fredspräströrelsen endast för att de står under myndigheternas tryck och fruktar att annars förlora sitt statliga tillstånd att utöva prästämbetet. I lekmannakretsar väntar man med spänning på biskoparnas agerande och på hur många präster som kommer att ändra sin relation till Pacem in terris-rörelsen.

En medlem av Pacem in terris Karol Krajci har för övrigt nyss utsetts till prefekt för prästseminariet i Bratislava (jmf. Signum 7/81 s. 223). Denne har infört en rent polisiär ordning i seminariet, som avser att förhindra protester bland studenterna, sådana som förekom i slutet av 1980.

Först bytte man på statspolisens inrådan ut alla gruppledare. Legitimationskontroll av alla besökare vid seminariet infördes. Legitimationsnummer plus ankomst- och avgångstid måste antecknas. Studenterna själva får t.ex. inte följa sina föräldrar till stationen om de kommer på besök. Seminaristerna får enligt de nya reglerna aldrig gå ut ensamma utan bara i sällskap med en kollega som bestäms av de överordnade. De måste också vara iförda talar då de lämnar seminariet.

Seminarieledningens ansträngningar att organisera studenterna i Pacem in terris har ”raffinerats”. Förstaårsstudenterna inbjuds att delta i festligheter arrangerade av staten och de får då veta att medlemskap garanterar prästvigning i framtiden.

Elva seminarister avstängdes från seminariet pga. en hungerstrejk 1980 och har inte fått fortsätta sina studier fast de vänt sig till president Husak. Det straff som från början var ett ettårigt studieavbrott har av kulturministeriet i Bratislava förlängts till att gälla all framtid med motiveringen ”eftersom den ursprungliga korrigeringsåtgärden inte haft effekt utan ni framhärdar med olämpliga negativa åtgärder och skriver ärekränkande och lögnaktiga brev också till fientliga adressater utomlands vilka utnyttjas mot CSSR”.

Afrika

Fyra länder på sju dagar. 14 300 kilometer med flyg, gudstjänster, statsbesök, tal, allt under ekvatorns brännande sol. Varför reste påven Johannes Paulus II, nio månader efter attentatet på Petersplatsen, till Nigeria, Benin, Gabun och Ekvatorialguinea?

Spekulationerna kring syftet med påvens andra afrikaresa har gått i olika riktningar.

Påven själv har bl.a. uttryckt att han önskade besöka ett islamskt land, sannolikt för att öva inflytande på de ingalunda konfliktfria relationerna mellan kristna och muslimer i länderna söder om Sahara. Påven yttrade i samband med några nigerianska biskopars ad-liminabesök i Rom i början av året om sin förestående resa, att han hoppades att den ”skulle inleda en ny epok för evangeliseringen”.

En bedömning som troligen också har fog för sig är att resan var ett sätt att försöka öka katolska kyrkans inflytande på den nedrustningspolitik som strävar att hejda den maktkamp mellan öst och väst som pågår på den afrikanska kontinenten. ”Afrika är kallat att skänka nya ideal och insikter till en värld som visar tecken på utmattning och egoism”, förklarade påven i Ghana för två år sedan. Det förhållande att påvedömet inte är lierat med något block och bundet till något socialt system underlättar säkert denna roll.

Inom loppet av två år har påven besökt tio afrikanska länder och på så sätt uppmärksammat denna kontinent mer än andra delar av Tredje världen. Den katolska kyrkans utveckling i Afrika förtjänar också all uppmärksamhet. Visst utgör katolikerna en minoritet i de flesta länder här men procentandelen har stigit avsevärt sedan början på 1900-talet och 1980 var var åttonde afrikan katolik. Årligen döps två miljoner afrikaner och ungefär 250 prästvigs. Kyrkan i Afrika bidrar till en utveckling som kommer att ha avsevärda följder för hela världskyrkan. 1900 fanns 15 procent av alla katoliker i Tredje världen. 1965 var motsvarande siffra 37 procent och för 2000 är prognosen 58 procent.

Påvebesöket bidrog säkert till att öka den katolska kyrkans prestige och attraktion. Positiva reaktioner förekom rikligt även bland icke katolska kristna. I Nigeria t.ex. hälsades påven välkommen av olika samfunds församlingar genom annonser i dagspressen.

En viktig fråga under denna resa liksom under den förra var afrikaniseringen. Kyrkan i Afrika kan sägas vara afrikansk menar många med tanke på att de vita utgör undantag bland biskoparna. Förhållandet att en stor del av prästerna kommer från utlandet och att kyrkan ekonomiskt i hög grad är beroende av Rom och av europeiska och nordamerikanska bidrag pekar ju på motsatsen liksom den spänning som faktiskt råder i konfrontationen mellan kristna moralföreställningar och traditionellt präglade afrikanska förhållanden. Propagandan över hela kontinenten säger att islam på centrala punkter tillmötesgår afrikanernas traditionella moralpraxis mer än den västerländskt präglade kristendomen som utbretts tillsammans med kolonialismen.

I Nigeria t.ex. fanns i början av 1970-talet starka krafter igång för att införa den islamska sharian, rättsskipningen. Detta har ännu inte genomförts pga. motstånd från de kristna. Skolfrågor har orsakat spänningar mellan kristna och muslimer. Ömsesidigt har man anklagat varandra för proselytism och i landets norra del har det blivit svårare att förvärva mark för ”kristet ändamål”.

Påven inviterade muslimerna till samarbete genom att hänvisa till det gemensamma för de båda religionerna särskilt monoteismen och engagemanget för människovärdet och den transcendenta erfarenheten. Ett planerat samtal med muslimledare i den nordnigerianska staden Kaduna kunde emellertid inte bli av eftersom muslimerna inte kunde enas om en gemensam talesman.

För två år sedan mötte påven Zaires präster i Kinshasa med orden: ”Helt kristen, helt afrikan.” Hur smärtsam slitningen mellan dessa båda roller kan vara upplever det inhemska prästerskapet dagligen. Hur skall kyrkan i Afrika ställa sig till det gamla stambruket att etappvis fullborda äktenskapet? Hur gör man med katekumener som är gifta med mer än en kvinna? Hur skall man få lämpliga prästkandidater när celibatet betraktas som något mindervärdigt bland afrikanerna? Ytterst vitala frågor för afrikanska kyrkan.

Ovanstående reflexioner kring påvens afrikabesök är hämtade ur en längre artikel i Herder Korrespondenz 4/82 av Cordelia Rahmbacher. Här framgår också att påven planerar en tredje resa till Afrika 1983.

Turkiet

Officiellt finns det idag c:a 200 000 kristna bland Turkiets 45 miljoner invånare med en fördelning på 23 000 ortodoxa, 73 000 katoliker, 26 000 protestanter och 84 000 övriga kristna bekännare. De kristna är alltså en ringa minoritet av dagens befolkning.

Situationen före första världskriget var annorlunda. Mindre Asiens befolkning uppgick då till ung. 10 miljoner och man kunde då också räkna de kristna i miljoner. I de städer som är kända från Johannes uppenbarelse och från aposteln Paulus missionsresor fanns då fortfarande biskopar och kristna församlingar. I östra delen av Anatolien residerade en armenisk katholikos och en patriark hade sitt säte i Kilikien. Det fanns en syrisk patriark i Mardin och en nestoriansk i bergstrakterna i Hakkari liksom dussintals grekisk ortodoxa och armenisk gregorianska och unierade, syrisk jakobitiska, nestorianska och kaldeiska biskopssäten. Många katolska stift dyker faktiskt fortfarande upp i Annuario Pontificio.

I kalifens och sultanens stat kunde dessa kristna existera visserligen ofta diskriminerade, men milletsystemet i Främre Asiens etniskt mångfaldiga stater tillät ändå samexistens.

Den turkiska nationalstaten blev mer eller mindre de kristna folkgruppernas öde. 1915 började utrotningen av armenierna, ett indoeuropeiskt folk utan släktskap med turkarna. De släpades i ändlösa deportationståg ut i ökentrakterna kring Eufrat där männen mördades, kvinnorna skändades och tiotusentals skickades till turkiska och kurdiska harem. Omvärlden fick i efterhand veta om detta kristna folks öde bl.a. genom pragförfattaren Franz Werfels roman Die vierzig Tage des Musa Dagh. Men den förintelse som mötte syrisk jakobitiska, syrisk unierade, nestorianska och kaldeiska assyrier med arameiska som modersmål är mer okänd. En halv miljon av dem mördades. Ytterligare ett slag mot de kristna följde i början av tjugotalet när Grekland gick till anfall i syfte att realisera megali idea dvs. den storslagna iden att återupprätta det bysantinska väldet.

Anmärkningsvärt är att de många ruiner av uråldriga kristna kyrkor och kloster som dagens turister står inför blev ruiner först under 1900-talet.

Före andra världskriget fanns 111 000 greker i Konstantinopel/Istanbul, idag kanske 10 000. En utvandring som många gånger har sin orsak i upplopp och progromer, t.ex. 1955 då staden och dess omgivningar blev skådeplats för våldsaktioner som mestadels riktades mot den grekiska befolkningen. Biskopar och präster misshandlades. 71 kyrkor och kapell förstördes. Kloster, kyrkogårdar, kristna skolor, 1 300 privathem och 2 300 butiker med grekisk anknytning vandaliserades.

Många turkiska medborgare är i dag gästarbetare i västeuropeiska länder. Bara i Västtyskland t.ex. finns två miljoner. Bland dessa ”turkar” finns även kurder och araber från Anatolien, Lasen och Tscherkessen liksom armenier och assyrier.

Många ansöker om politisk asyl. De flesta vill inte återvända till Turkiet eftersom de är diskriminerade och förföljda där. Detta gäller ännu år 1982 fast Turkiet är medlem t.ex. i Europarådet.

Den konfessionella mångfalden är stor i dagens Turkiet. I Istanbul residerar den ekumeniske patriarken, primus inter pares i de ortodoxa kyrkorna. Den katolska kyrkan representeras av latinska, armeniska, kaldeiska biskopar, katolska kloster, många ordnar, några skolor. I storstadens anonymitet finner många kristna ett visst skydd jämfört med t.ex. i Anatolien där situationen är svår framför allt i de östra delarna. Många tvingas att övergå till islam eller måste bo helt isolerade i bergstrakterna men de flesta lever under förnedrande beroendeförhållanden till agas och feodalherrar. De kristna är undersåtar till dem. Agan kan sälja enskilda personer eller hela familjer utan vidare till en annan aga. Enligt oskrivna lagar är det helt tillåtet för agan och hans barn att göra anspråk på de kristnas hjordar, hus, mark, hustrur, döttrar. Många kristna som genom eget arbete uppnått ett visst välstånd mördas i hemlighet men även offentligt.

De kristna turkar som söker asyl i ett västeuropeiskt land avvisas mestadels eftersom det inte är staten som förtrycker dem utan den islamska befolkningen, ett förhållande som det måste upplysas om för att en allsidig bedömning av dessa folkgruppers situation skall kunna ske.